Kan romanen fylla vårt existentiella vakuum?

I senaste numret av tidningen ViLäser ställdes frågan till den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson som med sin roman Sommarljus, och sen kommer natten lyckades erövra många bokhjärtan, bland andra mitt eget (läs min recension av den här).

Och vad svarade han?

"Nej, inte bara den. Men jag hoppas att romanen påverkar läsaren, berör henne, får henne att tänka, tvivla och uppleva världen på ett nytt sätt. Och nu talar jag inte om kriminalromaner utan om litteraturen och den kraft och känsla som ligger djupt nedlagd i den."

Jag gillar särskilt det där med att "uppleva världen på ett nytt sätt" för det är en av de sakerna som jag med min egen läsning är ute efter. Jón Kalman Stefánsson kommer snart med en ny roman som enligt ViLäser lär vara tidlös och fylld av människoöden, hus, natur och filosofiska bisatser. Det förefaller vara helt i min smak! Romanen heter Himmel och helvete och jag kommer absolut att läsa den. Så fort som möjligt. Hoppas jag.

Härligt att Sofi Oksanen vann!

Eftersom jag är en hängiven beundrare av Sofi Oksanens författarskap - och har läst samtliga hennes romaner - är jag jätteglad över att hon idag fått Nordiska Rådets litteraturpris 2010 för romanen Utrensning.

Motivering: "Sofi Oksanens roman "Utrensning" utspelar sig på två tidsplan i Estland, men dess teman kärlek, svek, makt och maktlöshet är tidlösa. Med ett sällsynt exakt och drabbande språk beskriver Oksanen vad historien gör med den enskilda människan och historiens närvaro i nuet."

Ett litet symboliskt stilleben dagen till ära... Grattis Sofi Oksanen! Läs gärna mina tidigare inlägg om Oksanen och hennes böcker under kategorin finska författare.

Peter Englund & Bengt Ohlsson om läsplattor

Missa inte två spännande och ytterst initierade inlägg i debatten om läsplattans vara eller icke vara, särkilt om du håller på att samla argument för respektive emot ett eventuellt inköp av tingesten.

Bengt Ohlsson: Vik roliga båtar och hattar av läsplattan

Peter Englund: Om läsplattor 1

Till Mervas

Vid något tillfälle förra året, kanske var det i någon tidning, fick jag tips om Elisabeth Rynells roman Till Mervas och eftersom boken omtalades i ett sammanhang då det handlade om att lista några av de bästa svenska romanerna från 00-talet, så noterade jag Till Mervas i minnet. Sedan ville det sig så väl att jag hittade boken på loppis och så klart köpte den. Nu är Till Mervas utläst!

Berättelsen börjar med att huvudpersonen Marta får överraskande ett brev: "Marta, Mart! Jag är i Mervas. Längre bort går det inte att komma. Och inte närmare heller. Din Kosti."

Marta är en förtidspensionerad kvinna som länge har levt ensam, Kosti är hennes kärlek från ungdomen men de har inte haft någon kontakt på tjugo år. Martas och Kostis förhållande sprack eftersom Kosti inte ville skaffa barn. Brevet spränger upp ett hål i Martas liv, ett hål som måste fyllas igen. Hon börjar rekapitulera sitt liv och det är ett liv fyllt av sorg, utanförsklap och smärta som breder ut sig på boksidorna.

Som barn har Marta och hennes småsyskon otaliga gånger bevittnat hur modern misshandlats och till och med våldtagits av pappan inför barnes åsyn. Som vuxen har hon fött en gravt handikappad son efter en one-night-stand-förbindelse. När sonen fyller fjorton år brister allt för Marta. Hon dödar sonen och hamnar därefter på en vårdanstallt. Efter frigivningen blir Marta fri till kroppen men inte till själen, hennes öde är tungt att bära. Det är då hon får brev från Kosti och bestämmer sig för att åka till Mervas för att träffa honom igen. Mervas är en gammal gruvort i Norrland. Martas resa blir mer än att bara förflytta sig från en geografisk plats till en annan, det blir framför allt en mental resa under vilken sorgerna och smärtorna bearbetas. Förhoppningsvis finns en förändring till något bättre ännu möjlig.

Till Mervas är en sorglig och känslosam bok om olycklig barndom, tragiskt moderskap och ofullbordat kärlek och om hur man överlever. Det är Marta som är jaget i berättelsen, det är hennes röst och tankar vi lyssnar till.

"Livet är obönhörligt, i lika mån som döden är det. En människa är infogad i sin berättelse med ett myller av trådar som löper framåt och bakåt, uppåt och nedåt som i en väv. Vill hon skära sig fri, måste hon skära sig loss från sig själv. Man kan inte byta liv. Detaljerna i ens tillvaro kan vara olidliga, men de är likafullt noggrant inslagna och inpassade i varandra som trådarna i väven. Nu efteråt kan jag se det jag inte såg medan det pågick, att de sista åren med pojken var fruktansvärda. Om jag varit en bättre och annorlunda hopfogad människa, hade jag bett om hjälp, hade jag skrikit på hjälp, hade jag rasat och krävt som den där dagen när pojken var nyfödd och de försökte ta honom ifrån mig. Men jag var stum. Och inne i min förstummelse levde den tron, att pojken var mitt liv, att utan honom hos mig, skulle både han och jag gå under."

I dessa dagar pratas det mycket om Sara Stridsbergs roman Darling River och hennes förmåga att skildra smärta och tragik på ett vackert och poetiskt språk, vilket framställs som en gudagåva, men jag tycker att Elisabeth Rynell gör samma sak i Till Mervas från 2002. Jag tycker att just poesin i språket, metaforerna och de diktlika beskrivningarna gör Till Mervas till en bestående och fantastisk läsupplevelse.

Vid ett tillfälle, när jag var djupt försjunken i läsningen, frågade min man mig varför jag såg så arg ut. När han sa det blev jag varse hur tydligt jag påverkades av texten, hur fysiskt berörd jag blev av det lästa. Just då läste jag beskrivningen av hur Marta och hennes syskon tvingades bevittna faderns misshandel av mamman och den efterföljande våldtäkten. Faderns "uppfostrande" kommentarer kring hur en kvinna som vägrar inordna sig ska tas. Så vidrigt att läsa! Gestaltat med sådan närvaro att hela mitt ansikte utstrålade den avsky och ilska jag uppfylldes av.

Elisabeth Rynells språk är starkt och magnifikt och realistiskt och symboliskt på en och samma gång. Sådant gillar jag. Jag dras till böcker av den sorten för de är mer än bara en berättelse. Det finns något allmängiltigt i den typen av berättelser när man har skalat av allt det konkreta som har med personer, tid och plats att göra.

Därför känns det inte heller så långsökt att tänka på mytologi i samband med Till Mervas. Det finns onekligen mytiska inslag i boken: en man som sviker och måste rentvå sig genom att företa sig en mångårig resa i världen, en barnamörderska, en evig kärlek, en sjunken paradisö, nedstigning i underjorden... Dessa ingredienser får mig också att tänka på Mytserien som fanns som läsprojekt här på bloggen för ett tag sedan. Jag vet inte om det finns någon konkret myt som inspirerade Rynell att skriva romanen (men jag kan tänka mig det) men om hon hade skrivit romanen idag hade den nog kunnat ingå i Mytserien. Kanske. Den skulle passa där, förutsatt att det finns en bakomliggande namngiven myt.

Till Mervas av Elisabeth Rynell är onekligen en bok utan bäst-före-datum. En gripande roman, språkligt fulländad.

Bokberoende?

På jakt efter något helt annat snubblade jag över ett bokberoende-test och sånt är ju alltid kul. Man blir liksom lugnare av att få sin diagnos bekräftad...

Här kommer alltså sju kriterier på bokberoende. Svarar du ja på alla är du fast.

1. Om du är på middag eller fest slutar det alltid med att du diskuterat minst en bok under kvällen.
2. Om du har en timme ledigt, ensam hemma, slutar det ofelbart med att du läser.
3. Du säger om bio: "Ja, filmen var okej, men jag har läst boken också, och den var bättre".
4. Du vill inte erkänna det, men dömer ibland ut människor som säger att de aldrig läser.
5. Du får panik när någon bok blir riktigt omtalad, och du har missat den.
6. Om du har barn försöker du indoktrinera dem till att bli små bokmalar.
7. Du kan inte tänka dig att slänga böcker, ens om de är usla.

Jag svarar ett högljutt JA på frågan 1-6, men den sjunde får faktiskt ett nekande svar. Jag har nämligen inga problem med att slänga usla böcker. Jag vill bara äga bra böcker. Men ojdå, hur går det med diagnosen nu? Är jag bara nästan helt bokberoende?

Länken till Lolita-diskussionen i gårdagens Efter tio i TV4

Om du vill se gårdagens intressanta diskussion kring Lolita-figuren och Lolita-myten samt höra ett utdrag ur och samtal kring Sara Stridsbergs roman Darling River, klicka här. Länken leder till programmet Efter tio i tv4.

Och i kväll blir det mera Stridsberg och Darling River i Babel. Plus Torgny Lindgren. Jag ska sitta bänkad framför teven kl 20 för att inte missa någonting!

Alma-priset 2010

Exempel på Kitty Crowthers böcker


Almapriset, som är ett slags Nobelpris i litteratur för barnboksförfattare (prissumman är på 5 miljoner kronor) går i år till den belgiske barnboksförfattaren och illustratören Kitty Crowther (DN, SvD).

Juryns motivering: "Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap."

Enligt DN finns bara ett fåtal av Kitty Crowthers böcker tillgängliga på svenska, så man hoppas naturligtvis att priset kommer att innebära ett uppsving för henne och hennes böcker. Jag läser att Crowther har gett ut 24 böcker på franska och holländska och 30 illustrerade böcker med text av någon annan författare. Hon är onekligen en produktiv människa.

Någon som har hennes böcker i bokhyllan?

Till en okänd men välkommen läsare ...

Så har Aris Fioretos skrivit till mig och det tycker jag är fint. Fast han har, förmodar jag, skrivit samma sak till många andra läsare som i likhet med mig är okända för honom ... och lika välkomna. Men känslan att vara välkommen värmer alltid lika skönt i hjärtat, oavsett sammanhang.

Jag tog fasta på tilltalet "läsare", kände att det förpliktigade till just läsning. Så jag satte igång lite smått i förmiddags och märkte genast att han har en speciell berättarstil, Fioretos. Det är något med tilltalet som utmärker sig, jag kan än så länge inte riktigt sätta fingret på vad det är... Jag är bara i början av boken Den siste greken som Fioretos fick Sveriges Radios Romanpris 2010 för alldeles nyligen. (Om du klickar på länken kan du läsa artiklar, lyssna på intevjuer och se en film från prisutdelningen).

Lyssnarjuryns motivering var följande: Med språklig vighet och träffsäkerhet hanterar Aris Fioretos komedi såväl som tragedi i denna roman om hem, exil och människans historia. Den ofrivillige hjälten Jannis gör resan från grekiska bergstrakter till den skånska slätten till en oförglömlig läsfest.

Så här långt (ca sextio sidor in i boken) har jag noterat ett par citat:

"Det är varje människas ensak hur hon föredrar att minnas andra. Säger det sig inte självt att hågkomsterna rör sig likt textilier kring en naken kropp som ingenstans är fast? Vatten bundet i föränderliga former: möjligen är ingen av oss mycket mer."

****

"Varje liv innehåller adressregister och telefonkataloger även om man inte behärskar alfabetet, var och en samlar på sig svordomar och bakslag, och ingen klarar sig utan smärta. Men om man inte räknar ögonblicken som försvinner där emellan, stunder av lättja och tristess eller ren, skär förundran, när hjärnan genomfars av ingenting särskilt eller allt på en gång, uppfylls av tillvarons ofantlighet eller bara behaget över att finnas till, återstår inte mycket av en människa."

Sedan gillar jag frågorna som likt myggor surrar i huvudpersonen Jannis hjärna. Några exempel:

"Kan man ta på tiden?"
"Får hela världen verkligen plats i huvudet?"
"Hur många änglar går det på ett kilo?"
"Är det tänkbart att himlen har ett hål?"
"Har natten kanter?"
"När får man nog av allt man inte har?"
"Exakt hur stort är ett hjärta?"

På den sista frågan finns det ett svar: "Föreställ dig en mans knytnäve som ibland beter sig som en sparv."

Vackert, som poesi.

Håpas du trifs bra i fengelset (2)

(Nedanstående recension med rubriken "Osminkad Sverigebild som gör ont att läsa" publicerades först i Eskilstuna Kuriren 2010-02-16. Med tidningens samtycke efterpublicerar jag min text i sin helhet här på bloggen.)

Susanna Alakoski som romandebuterade med Svinalängorna 2006 är äntligen tillbaka med sin andra roman. Jag minns än idag den finska flickan Lena vars föräldrar söp i långa perioder och vars liv för det mesta var kaos. Trots allt elände i Svinalängorna minns jag boken som humoristisk, fängslande och underhållande. Året då Svinalängorna kom ut belönades romanen med Augustpriset och har senare blivit både teater och film.

Håpas du trifs bra i fengelset heter Alakoskis nyss utkomna skildring av hur det är att vara anhörig till en missbrukare och kriminell. Ansvaret, besvikelsen, skammen, sorgen, kärleken, hatet. Det svåra. Det som för många är verklighet. Håpas du trifs bra i fengelset är en stark roman om syskonkärlek.

Anni och Sami växte upp i ett hem där pengar var bristvara men alkoholen flödade. Mamma med blåslaget ansikte, självmordsförsök. Anni, rediga lillasystern, tvingades tidigt bli storasyster och ta ansvar som inte var hennes. Stökige Sami hamnade i en observationsklass fast han egentligen var mycket begåvad. Det visste Anni. Hon kände ju sin bror. Men ingen vuxen ville se ett barn som hade farit illa, så det gick som det gick för Sami. Föräldrarana skiljdes, drack i fortsättningen på varsitt håll. När Anni gick på högstadiet kom beslutet om fosterhemsplacering. Föräldrarna skrev på utan att blinka, för Anni var det som om njurarna rycktes ut ur ryggen på henne. Varför kunde föräldrarna inte sluta dricka för att få ha henne kvar? Sami fick bo i en etta som socialen betalade och driva omkring vind för våg. Barndomen var över. Inte lätt att hålla kontakten.

Anni och Sami är alkoholistbarn, till på köpet med efternamnet Nieminen. Ett stigma. Ändå ordnar sig livet bra för Anni, med utbildning, jobb, man och dotter. För Samis del går allt snett, han hamnar i narkotikamissbruk, åker in och ut på behandlingshem, blir kåkfarare, förlorar allt en människa har att förlora. Anni släpper inte taget, slutar heller aldrig att älska sin bror. Kanske kan Sami ändå uppnå sin dröm, att en dag kunna se sig i spegeln och då se att han ser glad ut. Men först måste han nå sin absoluta botten, så brukar det ju vara.

Anni är bokens jag som för ett inre samtal med brodern. I sina tankar rekapitulerar hon deras uppväxt, familjens finska arv samt sitt och Samis vuxna liv under mer än två decennier. Hon försöker förstå, hitta samband mellan orsak och verkan och hon längtar också efter att få göra något så vardagligt som att få dricka en kopp te med sin bror. Vara normal. Berättelsen går i en cirkel, den börjar och slutar med samma händelse, Annis närvaro på en anhörigkurs i Malmö.

Boken gör ont att läsa, den är en spark i magen och det hemska är att det inte finns en gnutta glad humor någonstans, ingenting att värmas vid eller le åt.

”För mig är julen en plats jag inte kan åka till och julen är ett reptilminne. Julen är fitt­orden, fanorden och helvetesorden och ingenidéorden och intelönt-­orden. Julen är fattigdomen. Julen är den tid då det smäller till. Julen är mammor som flyger genom rummet. Flyger borden, flyger en stol, flyger glasen. Julen är vi lägger oss under sängen. När det blir tyst ligger vi kvar.”

Språket antingen hugger sig fram i korta meningar eller rasar nerför sidorna med lavinartade uppräkningar, det går fort, man tappar andan, det värker. Alakoskis språk är fullt av nybildningar som rispar och fräter. Ord som fontänhata, räddögon, inälvsskam, fosterhemsfinsoffor eller hemmamamma är som salt i ögonen. Ibland är stilen tvärtom torr, saklig och analytisk som i ett obduktionsprotokoll över ett förstört människoliv.

Samtidigt är Håpas du trifs bra i fengelset en osminkad Sverigebild. När Alakoski i ett försök att reda ut det finska traumat drar paralleller mellan 1900-tals krigen som drabbat Finland och kriget på Balkan tappar jag delvis fokus, liksom när det gäller resonemangen kring en kriminal- och missbukarvård som brister och invandrarpolitik som sviker. I och för sig intressanta fakta, men jag tycker att dessa essäartade passager varken tillför något väsentligt till handlingen eller för den framåt; tvärtom anser jag att de splittrar. Drivet i berättelsen minskar och något går förlorat. Men trots det ville jag hela tiden läsa vidare för jag ville absolut veta utgången. Om det ordnade sig för Sami till slut.

Boken är i allra högsta grad läsvärd och väcker många angelägna tankar. Alakoski är modig som inte räds svåra ämnen.

(Mitt tidigare inlägg om boken hittar du här.)

Med vänlig hälsning från Sara Granér

När Sara Granér debuterade med Det är bara lite AIDS för nästan två år sedan blev jag såld direkt (läs här). Jag tycker nämligen att hennes humor är genial i sin klarsynthet och småelakhet.

Nu är hon tillbaka med en uppföljare, hurraaaaaa! Det nya albumet heter Med vänlig hälsning och innehåller ett hundratal skämtteckningar, även nu med främst konstiga hundar som huvudpersoner. Färgerna är varma och glada, kontrasterar skarpt mot den ibland aggressiva humorn. Hon driver med allt: politik, sjukvård, arbetsmarknad, människors cynism, i-länderna, klimatkrisen, åsiktsfrihet, allmän dumhet och idioti.... allt, allt, allt. Jag vet inte om det finns något som riktigt är heligt för Sara Granér, hon har helt enkelt en enastående förmåga att småjävlas med det mesta. Och det är roligt. Inte taskigt. Bara kul. Det är nämligen så att hon aldrig driver med de svaga, utan alltid och uteslutande med de starkas tillkortakommanden.

Till mina personliga favoriter i den här volymen hör till exempel när Sara ger personliga råd till prinsessan Madeleine inför hennes stundande bröllop eller när en sådan där röd hund med stor mun står i kassakön på ica, viftar med ett paket kyckling och ropar förskräckt: "Hallå! Jag har liksom hittat en hel ihjälslagen liten fågel i min mat!!!"

Med vänlig hälsning finns i ett mycket behändigt format, typ 16x16 cm eller något ditåt plus att omslaget är skönt att hålla i. Jag menar, köp den här lilla boken och ge bort i födelsedagspresenter resten av året - det kommer säkert att uppskattas. Men glöm inte att köpa en till dig själv också.

En sak till måste jag framföra om Sara Granérs skämtteckningar - de blir bara bättre och bättre ju fler gånger man läser dem. Man skrattar alltså inte mindre med tiden, tvärtom.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Darling River

Det är recensionsvecka för Sara Stridsbergs roman Darling River och jag förmodar att jag inte är ensam om att höja upp den till skyarna (idag i Eskilstuna Kuriren) för den är helt totalt makalös! Både poetisk och hemsk. Läs, läs, läs Darling River!

Läs gärna ett utgrag ur romanen.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris

Dagens dikt dagen efter

Världspoesidagen var igår, jag vet det, men då blev det inte av att publicera en dikt här på bloggen. Så nu kommer en dagen efter dikt. Håll till godo mina damer och herrar: Tage Danielsson!

Strunt är strunt, och snus är snus,
om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor -
en vacker vers som blev till grus,
en illusion som brast,
ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast.

(Inte alltid av Tage Danielsson, ur Samlade dikter 1967-1967)

Dagens Berglins

Se hela fyrrutingen i SvD.

På båten sa han, sa hon, sa dom...

Författare på Litterära Båtsalongen 2010 och vad de berättade:

Jonas Karlsson vet inte riktigt varför han skriver just noveller, bara att han gillar formatet. Han tänker på novellen som ett stycke jazz som kan utvecklas åt vilket håll som helst. Dessutom behöver en historia inte vara slut bara för att novellen är slut. Hans favoritförfattare är bl.a. Alice Munro och Haruki Murakami. Jag gillade när Jonas läste sin novell Han är hungrig. Då gillade jag den bättre än när jag läste den själv häromveckan.

Alexandra Coelho Ahndoril berättade om de tre stora visionerna som hennes tre romaner handlar om: vision om vetenskap, vision om religion och vision om politik. Hon gillar att fokusera på en historisk person (Tycho de Brahe, Heliga Birgitta, Anders Palm) men samtidigt belysa människor som befinner sig i personens farvatten, till exempel barnen eller makan. De som inte har valt det liv de lever. Alexandra menar att vi är frukter av våra relationer, att det är de som är intressanta. Med sina böcker vill hon slå ett slag för solidariteten också, för någon långt före oss har slagits för den kunskap och de rättigheter vi idag tar för självklara.

Monika Fagerholm talade om landskap. Att ett landskap i en roman också är ett mentalt landskap, ett landskap inom oss. I Underbara kvinnor vid vatten är det fråga om ett tidslandskap (ett sommarparadis som blir en mardröm när sommaren är slut), medan i Glitterscenen är det fråga om ett sorgelandskap. Hon sa också att ett språk i en roman är mer än bara ett språk - att det är ett sätt att vara i världen. Det låter vackert, tycker jag. Enligt Fagerholm är romanen och språket alltid ett. Det är en vision. Skrivandet handlar om att skriva, skriva, skriva. Att få visionen att gå ihop. Hennes strävan är att varje roman hon skriver har ett eget språk och därmed ett eget sätt att förhålla sig till världen. Sedan menar hon också att allt som händer oss för första gången formar våra liv, att det är därför det är det viktigaste i världen när det händer.

En annan intressant tanke Monika Fagerholm har är att vi alla har berättelser inom oss, vare sig vi är författare eller inte. Skillnaden är möjligen den att en författare har även berättelser som vi inte vill veta av när vi försöker göra världen begriplig för oss. Hm...

Karolina Ramqvist svarar på frågan vad hon ville gestalta med romanen Flickvännen att det var "oro" och att ett av arbetsorden för Flickvännen var "krispigt" när det gällde språket. Det avspeglar sig verkligen, tycker jag. Nu skriver Ramqvist på en ny roman och ledordet för den är "pirr".

P O Enquist sa att tjejer ska vara vackra, intelligenta och starka och att han har släpat på sådana i hela sitt liv. Ha sa det med sin härliga glimt i ögat. Annars pratade han mycket om bl.a. Kapten Nemos bibliotek, att den boken är som en epilog till Ett annat liv eftersom självbiografin slutar med att han börjar skriva på just Kapten Nemos bibliotek och förstår att han inte har supit bort skallen och att det är sin bästa roman han håller på att skriva. P O gör sina läsare uppmärksamma på att det kräver viljestyrka att ta sig igenom de första fyrtio sidorna i Kapten Nemos bibliotek och att man inte ska ge upp för sedan är det en förbaskat bra roman. Jag måste nog läsa den, känner jag.

Carina Rydberg delade ut en och annan känga och var cool och lite sarkastisk, men underhållande. Hon menar att om man vill lära sig att skriva bra ska man börja med att imitera stora författare tills man hittar sitt eget språk. Hennes idol var bl.a. Hemingway. Hon berättade en hel del om sin blogg också. På frågan om hon tänker sluta röka svarade hon: "Aldrig. Jag kan inte skriva om jag inte röker." Så var det med det.

Alexander Ahndoril pratade om sin bok Diplomaten och förtydligade att Alexandra skriver om de döda medan han skriver om de levande. Han tipsade också alla par med relationsproblem om att skaffa pseudonym (typ Lars Kepler). Varför han sa de minns jag inte längre. Det var ett slags skämt, så klart.

Aris Fioretos berättade om sin uppväxt med en österrikisk mamma och en grekisk pappa först i Skåne på 60-talet, sedan i Mellansverige. Jag blev väldigt förtjust i hans humor, han var mycket rolig och underhållande fast han höll sig gravallvarlig hela tiden. Fioretos talade förstås om språkets betydelse för den personliga identiteten och han avslöjade att det är grekerna som har patent på patos och nostalgi. Som bevis för påståendet angav han Odyssén. Sedan förklarade han citatet "Solen har vidden av en fot", vilket var mycket lärorikt. Och kul. Det är nämligen så att solen har förmågan att anpassa sig till alla slags fötter, oavsett skonummer. Fioretos framförande gillade jag tveklöst bäst. Till och med så mycket att jag köpte hans bok Den sista greken och bad om att få den signerad, vilket jag fick.

Det var ett härligt dygn med god mat, trevligt sällskap och intressanta författarsamtal. Allt var helt perfekt. Jag är supernöjd med resan och har fått blodad tand. Nästa år vill jag (och mina kompisar) åka igen.

Anteckningar från bokbåten

Mitt anteckningsblock är ganska välfyllt med citat och anteckningar från Båtsalongen och det är meningen att de ska mynna ut i ett inlägg om vem, vad, hur, när och varför från/på Vi:s Litterära Båtsalong som jag var på torsdag-fredag. Men först måste jag vara disciplinerad och sätta mig ner och skriva 4400 tecken om Sara Stridsbergs nya roman Darling River eftersom deadline-timmen närmar sig oroväckande snabbt. Men sen så...

Rapportering från Vi:s Litterära Båtsalong

Jahapp, bara timmar kvar. Båten avgår vid 20-tiden i kväll. Under förutsättning att mobilmottagningen fungerar kommer jag att rapportera om mina litteraturrelaterade förehavanden på Vi:s Litterära Båtsalong via Twitter. Du kan följa mitt twittrande på http://twitter.com/bokmania. Nu till havs, till havs, till haaaaaavs!

Nya Vi Läser & nya Stridsberg

Idag, när jag kom hem efter jobbet, låg nya numret av tidningen Vi Läser på köksbordet. Jippiiii, för jag gillar ju den här tidningen skarpt. Ganska så omgående slängde jag mig över en av huvudintervjuerna i tidningen - den med Sara Stridsberg om hennes roman Darling River som kommer ut den 26 mars. Nu råkar det vara så att jag läste ut Darling River så sent som igår och har bara supergott att säga om boken. Den är mästerlig och mycket speciell! Läs den så fort du nånsin kan - särskilt om du har läst Nabokovs Lolita, fast det är inget krav. Men en viss fördel.

Eftersom jag just nu går omkring och ruvar på en recension av Darling River åt EK (deadline på söndag) blir det inte så mycket mer skrivet i ämnet här. Men det finns möjlighet att läsa ett utdrag ur Darling River, vilket jag rekommenderar att göra. Komplettera sedan med artikeln i Vi Läser och jag vågar nästan lova att du sedan springer och köper boken.

Tillägg 10-03-20: Idag publicerar SvD en intervju med Sara Stridsberg som även det handlar om hennes nya roman Darling River och kopplingen till Nabokovs Lolita.

Vi:s Litterära Båtsalong 2010 - avgången närmar sig

Det är två dagar kvar tills jag och mina fem bokcirkelkompisar ska kliva ombord på Silja Galaxy för att ute till havs bevista årets utgåva av tidningen VI:s Litterära Båtsalong. Årets författare är en mycket spännande skara: Alexander Ahndoril, Alexandra Coelho Ahndoril, P O Enquist, Aris Fioretos (som just så lägligt fått Sveriges Radios Romanpris), Monika Fagerholm, Jonas Karlsson, Carina Rydberg och Karolina Ramqvist.

Jag vet ingenting om Aris Fioretos och har inte heller läst något av Carina Rydberg eller Monika Fagerholm. Paret Ahndoril måste jag slå ihop till Kepler-mannen för att kunna pricka av dem på har-läst-listan. Just nu är jag utan tvekan mest nyfiken på Fioretos! Det blir spännande att lyssna också på Jonas Karlsson och Carina Rydberg eftersom jag aldrig har hört dem berätta förut.

Båtresan varar ett dygn och går till Åbo och förutom andlig spis kommer även god mat och dryck avnjutas. Jag ser fram emot att tillbringa ett dygn i en atmosfär som kommer att sjuda av böcker, bokprat, författandets vedermödor och glädjestunder samt gott skratt i glada väninnors sällskap. Hoppas att jag kommer att kunna samla mina intryck till en läsvärd rapport här på bloggen så småningom.

En ganska rolig sak är också den att alla bokcirkeltjejerna har bestämt att resan till ära skaffa likadana Bokmania-toppar att gå omkring i på båten och vara levande reklampelare åt min blogg. Det är jättegulligt av dem, tycker jag. De har humor! Sex bokmalar i sina bästa år klädda i likadana svarta toppar med champagnerosa glitterbokstäver och texten Bokmania bokblogg över bröstet. Det kommer att bli en syn, det! Jaherregud! Tur att det inte var min egen idé.

Det vore också kul att veta om någon av er ska åka med torsdag-fredag? Som sagt, jag och mina kompisar blir lätta att känna igen...

Deckarkampen - i reklamens tjänst

Författarinnan Karin Wahlberg har tillsammans med Lokaldelen.se och den experimentella kommunikationsbyrån Studio Total tagit fram en deckare som sedan den 8 mars publiceras på lokaldelen.se. Det är en interaktiv deckare man hittar där och projektet bär namnet Deckarkampen.

I det här faller betyder interaktiviteten att Karin Wahlberg har vävt in karaktärer och platser från lokaldelen.se och läsarens uppgift är att söka fram information om dem för att på så sätt "assistera" utredarna i boken och låsa upp nya kapitel i berättelsen. Boken heter Bryggan och handlar om ett brutalt mordfall. Dessutom har man möjlighet att i slutändan vinna 10 000 kronor, ett signerat exemplar av boken samt en biroll i Karin Wahlbergs nästa deckarroman. Tävlingen avslutas den 10 juni 2010.

När jag först fick information om projektet trodde jag att interaktivitetetn skulle gå ut på att läsarna på något sätt fick möjlighet att påverka berättelsen, kanske genom att välja alternativa kapitelslut. Så uppfattade jag projektets motto "Utan läsaren, ingen upplösning. Utan läsaren, ingen deckare." Men efter att ha läst det första kapitlet inklusive den första frågan är jag skeptisk. Jag förstår inte varför en vuxen människa skulle känna behov av att roa sig med att leta bland pizzamenyer, titta på satelibilder från skobutiker, ringa och maila till företag och leta på hemsidor som man egentligen inte är intresserad av. Och när skulle man vilja ägna sig åt detta? När man har tråkigt på jobbet och vill låtsas att man jobbar gömd bakom en dataskärm? Jag begriper inte vitsen, ärligt talat.

Jag trodde att Deckarkampen skulle bli ett slags läsfrämjande kulturprojekt men kan nu inte se något annat syfte med projektet än att göra reklam åt lokaldelen.se och de företag som dyker upp i berättelsen i form av frågor och ledtrådar.

När det gäller Karin Wahlbergs författarskap har jag ingen uppfattning då jag inte har läst något av henne. Och eftersom jag personligen inte gillar deckare överhuvudtaget så lär det inte bli nån ändring på det i framtiden heller. Men det är inte det problemet gäller.

Det jag ser som problematiskt med deckarprojektet är syftet: att man låtsas främja spridning och utveckling av interaktiv kultur på nätet medan man i själva verket gör reklam åt vinstdrivande företag. Min bestämda uppfattning är att kultur ska förbli kultur och inte nedlåta sig till att vara ett reklamverktyg. Det gillar jag inte.

"Att vara ständig" - den nya akademibloggen

Nu har den varit igång i några veckor, Peter Englunds nya akademiblogg. Att vara ständig heter den. Underfundigt namn, tycker jag. Och så här presenterar Peter Englund sin nya blogg i ett inägg på den gamla:

"Där framträder jag alltså i min funktion som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Märk väl att detta att blogga i ämbetet innebär att det en hel del kommer att skilja sig från denna, min gamla blogg. Men hoppeligen inte alltför mycket."

Jag ser fram emot att följa akademibloggen.

Revolutionary Road - elva månader senare och med facit i hand

Kan en samtida bok skriven av en ung svensk författarinna utgöra facit för förståelsen av en amerikansk bok skriven av en man på 50-talet? Ja, för det är precis vad som hände mig i dagarna. De aktuella böckerna är Bitterfittan av Maria Sveland och Revolutionary Road av Richard Yates. Bitterfittan blev facit - eller åtminstone en ny ingång - till Yates roman.

I april förra året läste jag och skrev om boken Revolutionary Road av Richard Yates men det känns verkligen som att det är först nu som poletten trillat ner på riktigt. Det är Aprils förslag till Frank att flytta till Paris som jag tänker på. Jag har, ärligt talat, grubblat rätt mycket över April och hennes agerande. I min recension från förra våren står följande:

"Stadens amatörteatersällskap har satt upp en pjäs som April spelar huvudrollen i men premiärkvällen blir ett praktfiasko för henne. Misslyckandet förvärrar Aprils depression och känslan av uppgivenhet. I ren desperation kommer hon efter ett tag på idén att de skulle sälja rubb och stubb, ta barnen och flytta till Paris. Väl där skulle hon ta en välbetald utlandstjänst medan Frank skulle ägna tid åt att finna sig själv och i lugn och ro komma på vad han vill göra med sitt liv. Det låter inte klokt. Det låter tvärtom dumt, banalt och orealistiskt."

Inte klokt, banalt, dumt och orealistiskt är ord som jag använde om Aprils förslag att flytta till Paris. Nu, tack vare Bitterfittan, gör jag en helomvändning. Jag tror att April försökte överlista Frank för allt hon var värd. Hon tog till den kvinliga listen för att lura systemet. April var så desperat av bristande input och av att ständigt behöva ge upp sig själv för familjens skull och så uttråkad av att bara gå hemma med barnen hela dagarna att hon bestämde sig för att spela högt. Allt eller inget. Hon ville börja jobba men kunde inte säga det till Frank rakt ut, samhället omkring henne tillät inte riktigt dylika utsvävningar och Frank skulle antagligen inte förstå hur hon än försökte. Så hon lindade sin djärva plan i omtanken om Frank - att han, den duktiga mannen, skulle kunna ta ledigt för att hitta sig själv medan hon, omtänksamma kvinnan, skulle försörja familjen i hans ställe. Helst i Paris, långt bort från småborgerligheten i förorten. Det är smart och vågat, inte dumt och banalt. Hennes plan gick ut på att själv dra vinstlotten. När en ny graviditet satte stopp för planen, gick hela Aprils tillvaro i kras. Det fanns inget mer hopp om föränding, tvärtom skulle ett nytt barn för alltid krossa varje dröm om frihet, både mentalt och fysiskt. Det är därför som katastrofen blev ett faktum, därför blev April så brutal mot sig själv. I sin akuta depression hittade hon ingen annan utväg än den tragiska hon fann...

Jag tror, med Bitterfittan som facit, att Yates står med sin roman på kvinnans sida, fast han döljer sitt ärende väl. Hädanefter tänker jag se Revolutionary Road som en bild av vilka ohyggliga konsekvenser kvinnans instängdhet och ofrihet på grund av äkteskap, moderskap och kön kan leda till.

Genom att Maria Sveland väckte mina tankar kunde jag tänka andra (nya) tankar även om Revolutionary Road. Så kan litteraturen fungera.

Bitterfittan

Lagom till kvinnodagen imorgon har jag läst Maria Svelands arga romandebut Bitterfittan (klicka på länken för att läsa om handlingen). Inte att jag hade planerat det så, det var slumpen som la boken i min hand och min nyfikenhet att ta reda på varför så många (kvinnliga?) läsare tagit den här boken till sina hjärtan tog överhanden. Den måste ju vara något mer än endast en ilsken klagan över att livet inte blir lika fritt efter att man fått barn, tänkte jag. När Bitterfittan kom ut 2007 var jag lite skeptisk och inte riktigt med på noterna. Kände inte alls för att läsa om en ung tjejs gnäll över äktenskapets och familjelivets orättvisor. Vad har hon förväntat sig? Tänkte att nä-fy-sjutton-det-angår-inte-mig. Längre. Det har väl jag passerat, suck. Som en gammal kärring. Fast jag bara var lite drygt 40 år då. Skäms! Nu tror jag att jag kanske bara var rädd (eller inte orkade) att känna igen mina egna uppgivna tankar som jag tänkte i slutet på 80-talet då jag var nygift och fick barn. Tankar som faktiskt satte saker och ting i rullning och påverkade mitt fortsatta liv.

Hur som helst är jag glad att jag äntligen (!) har läst Bitterfittan. Det är en bra bok. Intelligent, orädd, uppriktig, arg, klok, varm, personlig, eftertänksam, givande. Läsvärd på alla sätt och vis. Jag gillar både berättelsen, språket och tankarna den presenterar och inte minst väcker. Jag gillar huvudpersonen Sara och känner att hon och jag är själsliga systrar. Så enkelt är det, för vi är båda kvinnor och bär på samma kvinnoerfarenheter. Vi har trillat i samma fällor och kämpat med näbbar och klor för att ta oss ut ur dem, vi har stånkat oss blodiga för att förbli oss själva trots äkteskap och moderskap. Fast hon är i vissa avseenden modigare än jag, det måste jag medge.

Detta att göra egna val - att våga göra dem och sluta skämmas för dem, sluta be om ursäkt för att man vill behålla sin egen värdighet och vara den man är, det är centralt i Maria Svelands roman. Det är tankegångar som varje kvinna med självaktning hela tiden behöver peppas med. Att läsa Bitterfittan är som att inta menatala styrkedroppar, som själsliga vitaminer.

Jag beundrar Maria Sveland för hennes förmåga att sätta fingret på alla små vardagliga orättvisor som sätter käppar i hjulet för jämställdheten samtidigt som hon värnar om kärleken som hon tror på. Lite av en aha-upplevelse, faktiskt. Hur ska vi någonsin få ett jämställt samhälle om vi inte ens kan leva jämställt med den vi älskar? Går det att bli mamma och hustru utan att ge upp sig själv? Det är viktigt att diskutera frågorna. Bitterfittan öppnar våra ögon när det gäller sanningen att äktenskapet och familjelivet gynnar mannen men missgynnar kvinnan. Ingen som har läst Bitterfittan kan efteråt tro något annat.

Titeln Bitterfitta är rätt smart. Och tuff! Jag har läst i någon tidning att Sveland valde orden bitter och fitta för att det är ord som traditionellt används för att förnedra kvinnor och flickor, men att en bitterfitta egentligen är en motsats till den kvinnliga martyren för hon låter ilskan ta plats. Det gillar jag.

På YouTube hittade jag en intressant intervju med Maria Sveland. Intervjun är på engelska men handlar om Bitterfittan.

Besök också Maria Svelands hemsida, det finns mycket spännande att hämta där, inte bara om romanen Bitterfittan utan även en del annat smått och gott.

Även Bokmania reser tillbaka i tiden

Tack vare En annan sida kunde även jag vinka till mig en tidsmaskin och resa tillbaka till datumet 1:a mars alla föregånde år som jag har bloggat. Det var faktiskt roligt att titta tillbaka och läsa vad jag bloggade om just de dagarna.

2007-03-01: Jag skrev inget inlägg den första mars, men den femte. Det var några dagars blogguppehåll och anledningen måste ha varit det faktum att jag låg i läskoma på grund av Kapuscinskis Imperiet. Rubriken på inlägget den 5 mars var Drabbad av Kapuscinski. Trots att tre år har gått har bokens påverkan inte släppt och intrycket är lika starkt idag som då.

2008-03-01: Detta var en bloggrik dag, tre inlägg finns. Ett om Paolo Coelho som förespråkar fildelning, ett om Cormac McCarty som jag just fick nys om och så ett intressant citat om litteratur som en form av skvaller.

2009-03-01: Den här dagen besjunger jag Doktor Glas. Kul med tanke på att jag här om dagen skrev om Kerstin Ekmans variant (Mordets praktik).

Syndafall i Wilmslow

Syndafall i Wilmslow (2009) av David Lagercrantz är en fängslande roman. Mycket fängslande till och med. Och mångfaceterad - en biografi, en bildningsroman, en historisk roman och en thriller i ett. En bladvändare från början till slut.

Syndafall i Wilmslow handlar om den brittiske matematikern och logikern Alan Turing som är hjärnan bakom den allra första datamaskinen. Det var han som först av alla tänkte tanken att det var möjligt att konstruera "inteligenta" datamaskiner, en slags mekanisk hjärna som skulle gå att programera. Tänk att han nästan blev utskrattad! Alan Turing var också geniet som knäckte tyskarnas enigma-koder under andra världskriget, vilket hade stor betrydelse för krigets utgång. Men han var inte bara ett udda geni och en hjälte i statens tjänst, han var också en särling och homofil som 1952/53 dömdes för brott mot osedligheten, sodomi. På den tiden var homosexualiteten straffbar i England. Turings straff var hormonbehandling med östrogen, med många obehagliga biverkningar som följd. Tur att vi idag vet bättre...

Romanen börjar med att Alan Turing hittas död i sin bostad, förgiftat av ett äpple doppat i cyanid. Året är 1954. Mycket tyder på självmord och den allmäna uppfattningen är att Turing helt enkelt inte stod ut med förnedringen, fast allt är kanske mera komplicerat än så, med tanke på hans homosexualitet som ansågs kunna skada staten och hans förflutna i underrättelsetjänsten.

Fallet handhavs av en ung och vetgirig kriminalassistent vid namn Leonard Corell, som alltid drömt om ett liv i den högre matematiken och som börjar ställa sig en del frågor. Ett intressant människoöde rullas upp och eftersom Turings liv knappast går att separera från hans vetenskapliga teorier, blir romanen samtidigt en spännande berättelse om siffror, logiska strukturer och matematiska paradoxer. Men lugn, det är inte det minsta tungt. Tvärtom är det superintressant. Personligen tillhör jag den skara människor som är helt dumma i matte, för mig är redan vanlig vardagsmatematik tillräckligt komplicerad, men här, i den här boken, blev jag helt fascinerad av den matematiska vetenskapen. Fångad av matematikens rikedomar, mysterier och möjligheter - en för mig okänd värld. En lockelse. Det är spännande att få veta vilka tankar som ledde till att jag idag kan sitta framför min egen dator och blogga om en människa vars originella tankar faktiskt bidrog till att att den allra första dator kunde konstrueras...

Metoden som författaren använder för att redogöra för Turings matematiska resonemang och teorier är dilalogen. Oftast är det polismannen Corell som pratar med någon som var bekant med Turing och följdaktligen förstår sig på hans vetenskapliga idéer och kan förklara för Corell. Corell, som i sin tur är matematikintresserad, ställer de rätta frågorna för att få veta mera. Så håller det på när det gäller matematikdelen i romanen. Visst, det kan bli bitvis lite för träigt med långa "bildningsdialoger"men jag köper tricket utan förbehåll för jag vill veta mera jag också. Dessutom bakas detta skickligt in i polisutredningen; vi får inte glömma att ett onaturligt dödsfall håller på att utredas i boken!

Förutom om matematiken har jag lärt mig en hel del om lögnarparadoxen och om hur det gick till när britterna lyckades knäcka enigmakoderna. Oerhört intressenat! Förresten, lögnarparadoxen, som är en av matematikens viktigaste paradoxer, fungerar som ett ledmotiv i romanen och kanske även som metafor för Turings liv. Lögnarparadoxen går ut på att satsen "jag ljuger" kan vara både sann och falsk på en och samma gång och alltså omöjlig att bevisa. David Lagercrantz har gjort ett konstnärligt grepp av den, vilket är något jag gillar.

Lika intresant finner jag historiska fakta kring hur man såg på homosexualiteten och de homosexuella i England för ungefär sextio år sedan och hur den då negativa synen kunde förgöra en människa till och med av sådan kaliber som Alan Turing. Man förstår varför det dröjde så länge tills Alan Turing fick den uppskattning och upprätelse han förtjänade av den engelska staten. Det är sorgligt när man tänker på det.

Fast nu måste jag klargöra en sak. Syndafall i Wilmslow är mer en biografi än en bildningsroman om logik och matematik. Det är framför allt människan Alan Turing vi lär känna i boken och det framgår med all tydlighet att författaren har gjort ett imponerande researcharbete. Egentligen finns det bara en enda figur som är litterärt tillrättalagd i boken och det är polismannen. Allt annat är verklighet. Eller var.

Tack vare ett språk som klarar att bära bokens ämne med litterär värdighet, gestalta människors känslor och skildra en svår verklighet blir Syndafall i Wilmslow mycket läsvärd. Det är en bok som väcker nya tankar och som dröjer sig kvar i minnet lång efter att man läst ut sista sidan.

Efter att jag hade läst ut boken ville jag veta mer om Alan Turing och verkligheten bakom boken och sökandet efter mer information förde mig till David Lagercrantz mycket intressanta hemsida om Turing och romanen Syndafall i Wilmslow. Rekomenderas!

Slutligen en liten kuriositet: Kan symbolen till höger vara Alan Turings äpple?

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.