lördag, februari 27, 2010

Penelopiaden

I Margaret Atwoods Penelopiaden (översättning av Peter Samuelsson) är det Penelope som får berätta sin version av historien – från dödsriket. Berätttelsen är indelad i 29 sånger med olika utformning: finstämda ballader, rättegångsprotokoll, skvaller från dödsriket Hades.

I de första sångerna berättar Penelope om sin uppväxt, sin mor najaden och om hur hennes far, kung Ikarios av Sparta, lät slänga henne i havet när hon var liten. Hennes liv spelas upp – äktenskapet med Odysseus, ensamheten på Ithaka, Odysseus långa bortovaro då hon ensam tar hand om sonen. Den berömda historien om Penelopes väv finns förstås med, men det som verkligen lyfts fram är hängningen av de tolv tjänsteflickorna och den starka anklagelsen: Med vilken rätt lät Odysseus hänga tolv oskyldiga pigor som blivit våldtagna av Penelopes friare? Atwood iscensätter t o m en rättegång där videofilm (!) med de tolv pigorna spelas upp.

Många av Odysséens kända gestalter finns med. Helena fortsätter även i dödsriket sin karriär som mansslukerska. Hon gör täta utflykter till de levandes värld och informerar sedan Penelope om nyheter inom modet såsom piercing och fettsugning.

Atwoods språk är vackert, levande och sprudlande. Inledningsfrasen ”Nu när jag är död vet jag allt” väcker förstås nyfikenhet. Själv var jag helt fast i läsningen efter den. Repliker levereras med lekfull respektlöshet; exempelvis när försvarsadvokaten säger:”Jag var inte där, herr domare. Detta hände ungefär tre eller fyra tusen år innan jag föddes.” Domaren ”inser problemet”. Penelopes krassa iakttagelser från dödsriket varvas med vacker lyrik.

Jag imponeras av den lätthet med vilken Atwood omvandlar mytens gamla smått dammiga språk till ett nytt levande – som starkt engagerar mig som läsare.

Atwoods version av Odysséen tilltalar mig mycket! Den låter kvinnorna, de som inte var ute på häftiga äventyr, komma till tals och därmed blir fokus ett helt annat än i den traditionella Odysséen. Penelopiaden roar, fascinerar och upprör mig. Inte har jag, vid tidigare läsning, tänkt så mycket på de tolv tjänsteflickorna. Nu finns de i mina drömmar och tankar. Odysséen känns aktuell på ett nytt sätt och jag associerar bl a till nutida våldtäktsrättegångar och hur offren skuldbeläggs: ”Hade du kort kjol?”

Philip Pullman säger i en kommentar till Mytserien: ”Ändå kan varje författare tillägga något nytt och oerhört även till den berättelse som berättas för tusende gången.” Så rätt! Och så väl Margret Atwood har lyckats med detta!


Recensionen är skriven av gästbloggaren Christina Ödman Johansson.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

5 kommentarer:

Boktokig sa...

Jag var mycket förtjust i denna bok! Jag håller med om att man tilltalas av hennes version av Odyssén! Den kändes trovärdig!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag själv har faktiskt inte läst den (recensionen är en gästrecension), men är sugen. De recensioner som jag hittills tagit del av är mycket positiva till den här boken och då blir jag sporrad.

agnes i Lund sa...

Tycks vara en perfekt bok för min "jämföra äldre och nyare roman med samma tema"-lista som jag använder i svenska B-kursen! Tack för tipset! Måste läsas.

lustigkulle sa...

Jättebra recension! Håller med om att Atwoods skämtsamma ton får den gamla berättelsen att leva - och tänk att det skulle ta 2500 år innan någon gav sig till att förstå den från en kvinnlig synvinkel!

Agnes i Lund - Strändernas svall av Eyvind Johnsson är en annan nytolkning av Odysséen som kanske platsar i ditt tema. Vansinnigt bra!

Jag har i sista stund lagt in ett inlägg om en annan bok i Mytserien. Binu.

Tekoppen sa...

Fast i Odyssén är väl själva grejen att tjänsteflickorna inte blir våldtagna utan frivilligt har ihop det med "fienden"? Inte behöver man väl hänga dem för det, men som jag minns det så är själva våldtäkstemat Atwoods påfund.

*tenessa*