Om jag säger att jag velat läsa Mästaren och Margerita av Michail Bulgakov (1891-1940) i över tjugo år så överdriver jag inte. Först nu är den läst. Och jag är så glad, så glad. Inte för att den är överstökad utan för att Mästaren och Margerita är en så himla bra bok. Det är så med vissa böcker, man kommer liksom aldrig till skott, man skjuter hela tiden upp läsningen till ett senare tillfälle tills vipps! och massor av år har gått. Ett lika oförklarligt som vanligt fenomen.Michail Bulgakov höll på med att skriva romanen mellan åren 1928 och 1940, så den är inget hastverk precis. Även publiceringen dröjde. Romanen kom ut först 1966, alltså långt efter författarens död, och det påstås att den väckte mycket uppmärksamhet. Det kanske är så att Mästaren och Margerita kräver tid, helt enkelt.
Mästaren och Margerita är en skruvad berättelse. Fantasi och verklighet blandas hejvilt och sagoinslag i form av förvandlingar förekommer. Bland romanens personer återfinns självaste Satan, en fet svart katt som talar och röker cigarr, en naken kvinna och tillika häxa som flyger på en kvast alternativt rider på en gris, en författare, en poet, en halshuggen tidningsskribent, en mystisk man med jockeymössa och del andra lustigkurrar. Boken är en intelligent och mycket galen satir som utlöser ett och annat skratt.
Efter att Satan och hans följeslagare katten Behemot kommer till Moskva (tiden är 1930-tal) blir staden inte längre sig lik. Bizarra saker börjar hända. Det skjuter eld och blixtar, det flygs till häxornas vårbal och huvudena rullar (ibland bokstavligen) vilket skapar panik och oro bland Moskvas författare, skribenter, giriga politiker och rikemansnissar. Efter ett tag tycks en stor del av befolkningen hamna på stadens mentalsjukhus.
Mot bakgrunden av detta utspelar sig en romantisk kärlekshistoria mellan den vackra och unga Margerita och den något upp i åldern komne mästaren. Mästaren är en författare som har skrivit en roman om Pontius Pilatus, en roman som han tror att han har förstört men som lever vidare. Mästaren är den som först av alla sitter insperrad på dårhuset. Men han kommer som sagt få sällskap av ett helt gäng...
Den inskjutna romanen om Pontius Pilatus spelar en avgörande roll i romanen Mästaren och Margerita. Mästaren och Margerita är på det viset en roman om en roman. Mycket spännande.
Mästaren och Margerita är antagligen en av de bissaraste böckerna jag nånsin har läst eftersom den är en sådan salig blandning av satir, surrealism och berättarglädje men jag tyckte mycket om den och vill gärna rekommendera den vidare.
Jag valde att lyssna på Mästaren och Margerita i stället för att läsa den i bokform. Det fanns nämligen en aspekt som bidrog till att jag ville läsa boken med öronen i stället för med ögonen. Jag ville njuta av Tomas Bolmes fantastiska uppläsning som jag hört ryktas om och som jag visste bidrog till att ljudboken Mästaren och Margerita var nominerad till Iris Ljudbokspris förra året. Motiveringen var denna: ”En mångskiktad berättelse på gränsen till surrealistisk vansinne fullständigt briljant inläst av Tomas Bolme. Man får den serverad på ett ypperligt sätt och lyckas hålla isär huvudpersoner och parallella handlingar utan att tröttna eller att tappa den röda tråden." Fast den vann inte.
Dessutom kan det vara svårt att just nu få tag på pocketutgåvan då jag tror att den är slut. Men misströsta icke! Norsteds planerar en nyutgivning i maj i år. Jag har kollat om det kommer att röra sig om en nyöversättning men översättarens namn är detsamma - Lars-Erik Blomqvist.(Så här kommer den nya utgåvan av Mästaren och Margerita att se ut.)
