En ny roman av Susanna Alakoski... Äntligen! tänker säkert många läsare som uppskattade Alakoskis debutroman Svinalängorna (2006). Håpas du trifs bra i fengelset heter den nya boken.Innebörden av titeln, stavfelen och den barnsliga skrivstilen på omslaget ger genast en vink om vad boken kan tänkas handla om. De svarta ränderna får oss att associera till instängdhet i ett mönster, det lilla röda hjärtat till kärlek. Man gissar att berättelsen handlar om ett barn som drabbas av någon närstående vuxens sociala och samhälleliga snedsteg. Grovt förenklad är det så, fast ändå inte. Omslagets symbolik är en sak, bokens verklighet en annan.
Frasen som förekommer i titeln är en hälsning som huvudpersonens dotter skickar till sin morbror. Han heter Sami, är alkoholistbarn, narkoman och kriminell. Han är också en älskad bror till sin syster Anni som kämpar med ansvaret, skammen, ilskan, besvikelsen, hoppet, kärleken och hatet gentemot sin "hopplösa" bror. Anni har trots sin alkohiolistbarn-stämpel och efternamnet Nieminen lyckats skapa sig ett vanligt svenssonliv.
Håpas du trifs bra i fengelset är en ohyggligt stark och smärtsam läsning om hur det är att vara anhörig till en missbrukare och även om hur det är att växa upp i ett hem där båda föräldrarna dricker, skiljer sig, dricker igen, dör. Om hur det är att hamna i fosterhem eller mer eller mindre bli lämnad vind för våg. Om vuxna med ansvar som inte ser.
Jag kan inte skriva så mycket mer om boken här på bloggen just nu eftersom jag hade uppdraget att recensera den åt Eskilstuna Kuriren och recensionen publicerades så sent som igår, men så mycket kan jag säga att Alakoski diktar upp en berättelse som tyvärr är mångas tunga verklighet och det är just det som är så hemskt. Hon skriver så nära inpå huden att man känner det i inälvorna. Fan vad det gör ont! Eftersom jag själv är ett alkoholistbarn med ett och annat sår i själen kan jag bara intyga att Alakoski är proffs på realistisk beskrivning. Den enda nackdelen jag ser med boken är Alakoskis iver att analysera orsak och verkan så det bär iväg lite för mycket ibland. Men låt gå, det är en spännande och mycket läsvärd roman i alla fall. Även den som gillar ett nyskapande språk kan få sitt lystmäte tillfredsställt.
