onsdag, februari 24, 2010

Den förtrollade staden

Myten om ett eldorado, en förtrollad stad på Amazonflodens botten där allt är lycka och harmoni, ligger till grund för brasilienaren Milton Hatoums kortroman Den förtrollade staden. Boken ingår i den världsomspännande Mytserien och jag har valt att läsa den just därför. Myter är spännande saker och moderna tolkningar av dem likaså, tycker jag. Och ett eldorado - är det inte så att varje människa oupphörligt söker efter sitt eget lilla paradis så länge hon lever?

Den förtrollade staden har en klassisk ramberättelse: Berättarjaget, den åldrige Arminto Cordovil, berättar sitt livs historia för en okänd förbipasserande som söker skugga under ett träd. Platsen är staden Manaus djupt inne i Amazonas regnskogar och tiden är tidigt 1900-tal. En i sanning exotisk miljö för en nordbo mitt i strängaste vinter som just nu.

Arminto är en föredetta rikemansson utan anlag för affärer, numera utblottad och helt utan tillgångar. Gården är såld sedan länge. I ett gammalt ruckel till hus lever han på drömmar och matgåvor. Sitt liv har han i princip ägnat åt en enda sak - nämligen att hitta Dinaura, en föräldralös indianflicka som växte upp hos nunnorna i stadens kloster, och vars kärlek han som ung önskade vinna.

Dinaura är berättelsens motor, allt kretsar mer eller mindre kring hennes figur. En kärlek flammar upp mellan Dinaura och Arminto, en kärlek som en endaste gång fullbordas i åskregnet på Amazonaflodens strand. Inte helt oromantiskt.

"Det blåste hårt. Hon var inte rädd för åskan, drog sej inte undan mina armar. Jag behöll orden inom mej. En dag skulle vi resa tillsammans och lära känna andra städer. /.../ Jag vet inte hur länge vi höll på, sammanparade och med en känsla av att det brann i vårt kött. Det var svårt för mej att uppfatta hennes kropps skönhet, nedstörtad som jag var i hennes kärleks avgrund."

Efter det försvinner Dinaura och för Arminto tar det ett helt liv att lösa mysteriet med hennes försvinnande, möjligen till en mytisk plats på Amazonas flodbotten. Eller är det så att Dinaura bara förkroppsligar hans eget eldorado? Är hon bara hans drömbild? På sätt och vis upplever Arminto det så... Kanske är det också så att varje människa bär sitt eldorado inom sig, möjligen i form av den man älskar och vördar högst: det finns ett och annat i boken som tyder på det. Slutligen hittar Arminto sin Dinaura. Besvikelse?

Förutom eldorado-myten, som till ursprunget är en gammal indianmyt, och kärlekshistorien mellan Arminto och Dinaura berättar romanen också lite grann om Brasiliens historia och vad som hände i spåren av kapitalismen intåg. Dessutom tycker jag om skildringarna av floden och regnskogen. De är levande. En spännande kuliss.

Jag tycker dock att det är synd att författaren inte vågade ta ut formatet lite grann, jag tror att berättelsen hade tjänat på att närmare, djupare, förklara saker och ting. Inte minst relationer. Det finns fler viktiga kvinnor i Armintos liv, till exempel modern som dog tidigt eller indianskan som uppfostrat honom och varit hans stöd sedan barnsben. Som det är nu känns boken väldigt kortfattad, nästan lite stympad. Smårörig. Det passar inte med den korthuggna stilen som boken är skriven på, tycker jag. Trots att boken är så kort (ca 130 sidor) tappade jag bort mig då och då.

Sedan skulle jag vilja fråga översättaren Fredrik Ekelund en sak, nämligen varför det så rikligt förekommer formerna mej, sej och dej i texten. Det ser jättekonstigt ut. Helt obefogat. Finns sådant i det portugisiska originalet? Jag undrar. Mycket.

Men läser man Den förtrollade staden som en liten berättelse om kärlek i tropisk miljö så är den läsvärd. Och eldorado-myten är lite kittlande, oavsett.

Inga kommentarer: