Jag har ingen avsikt att skriva en traditionell recension av en bok som i princip varenda läsande svensk känner till. Vare sig man har läst Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken eller inte så vet alla åtminstone på ett ungefär vad den handlar om: förhållandet mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Ryktet om att Den allvarsamma leken är en av de bästa och olyckligaste kärlekshistorierna som finns nedtecknade i den svenska litteraturen är vida spritt, så därför hoppar jag över sammanfattningen av innehållet.
Jag undrar, om du har läst Den allvarsamma leken, har du då tänkt på att Söderberg låter årstidsväxlingarna ackompanjera handlingen? Själv märkte jag inte det vid första genomläsningen men när jag blev uppmärksammad på detta i en litteraturhistorisk handbok läste jag ett varv till i romanen och insåg att det stämmer.
Arvids och Lydias förälskelse uppstod en strålande högsommardag när Arvid betraktade den badande Lydia och "augustisolen lutade redan mot sin nedgång". Senare, redan förälskad, stod Lydia "vid sitt öppna fönster och såg ut i sommarnatten med tårade ögon". När hösten kom och det var "en halvklar och gråstilla dag i början av oktober" längtade sig Arvid halvt fördärvat efter Lydia och spanade efter henne på Djurgården. När han då plötsligt fick syn på henne "i en svag solstrimma" hade himlen "klarnat på den sista stunden och det föll en blek höstsol över en tom bänk mellan ett par svarta tallar".
I början på december, när Lydias far begravdes, var det "massor av snö och bistert kallt". Arvid hade då tagit mod till sig och skrev ett brev till Lydia men hennes svar var lika kyligt som decembervädret. Kanske "längre fram", skrev hon. Men de träffades igen i januari, men då teg de bara och "snön, den föll och föll".
Och så "en morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev. Han kände genast Lydias handstil och slet upp det med feberhast". I staden "lyste gatorna blanka och rena i solen" men på landet rådde ännu vinter, "sjuk och utlevnad". Arvid fick känningar att Lydia skulle ingå äktenskap med någon annan.
Åren gick, närmare tio till antalet. Arvid var också gift nu, olycklig. "Det snöade vått denna trista kväll i december" då Arvid övervägde en otrohetsaffär men i stället mötte han Lydia igen. Fast det blev inget mellan dem den gången heller.
En dag, när Lydia och Arvid träffades igen samtalade de om sina liv. Lydia sa att hon var en gammal mans fattiga lyxhustru och att hon tappade bort sig själv någonstans på vägen, varpå Arvid svarade henne med att "det har blivit tidig höst för oss" samtidigt som "därute klämtade ännu dödsklockorna genom decembermörkret".
På denna känslostilje följde en sommar full av passion eftersom Arvid och Lydia tillbringade några kärleksveckor tillsammans. "Så, som vi haft det tillsammans denna sommar, får vi det aldrig mer - aldrig mer", konstaterade Lydia och visste inte hur rätt hon hade. Eller så visste hon. Det blev i alla fall "en kall och våt höst. En dag i oktober..." Arvid gick omkring i Stockholm och grubblade över Lydia som han inte såg på länge. Medan vintern närmade sig och "mörkret sjönk med var dag djupare över vintermörkrets land", ökade klyftan mellan Arvid och Lydia.
När allt återigen gick åt pipan var det kyla och "snön, den föll och föll" och både Arvid och Lydia ville att snön skulle snöa ner över allting tråkigt som hade hänt mellan dem.
"Det kom en tid av stillhet och ro. Det föll snö, mycket snö. Och den var välkommen för Arvid och Lydia. De hade kanske bägge en känsla av att det behövde falla mer snö än vanligt den vintern. Och han hade en känsla av att hon äntligen hade fallit till ro; att hon inte längre `sökte´. Hon var så liten den vintern. Och hon var hängiven och öm som aldrig förr. Han älskade henne mer än någonsinn och trodde sig vara älskad; det föreföll åtskilligt mellan dem som gjorde denna illusion ursäktlig... Han tänkte inte mer på att för hennes skull skiljas från sin hustru och upplösa sitt hem. Var gång hans tanke ville pröva sig fram i den riktningen, steg minnet av det som hänt upp igen - trots snön, som föll och föll... /.../ Och vintern gick, och solen kom igen, och snön smälte, och det blev åter en vår."
Men den våren tillhörde inte längre Arvid och Lydia. Kärleken frös ihjäl i vinterkylan.
Jag tycker att det är spännande när en författare använder sig av en genomgående och genomtänkt symbolik. I Den allvarsamma leken fungerar årstidväxlingarna som klister som fogar samman berättelsen och jag gillar knepet. Trots att symboliken är så pass tydlig, är den inte förutsägbar. Det blir aldrig tjatigt heller. Väderrapportering som ett medel för litterär gestaltning är ett djärvt sätt att skriva på och jag kan tänka mig att en och annan författare har härmat Söderberg i det, fast jag naturligtvis inte har något belägg för det. Jag bara antar att det är så.
Och om jag gillade Den allvarsamma leken? Ja! Mycket! En fantastisk roman. Nu ser jag fram emot att så småningom läsa Sundströms version av kärleksförhållandet i För Lydia.
