Mytserien - sammanfattning av läsutmaningen

Idag, den sista februari, sätter jag punkt för utmaningen att läsa en till tre valfria böcker ur Mytserien. Tre månader har gått och förutom mig har följande bokbloggare deltagit: Om böcker som jag hunnit läsa, Pocketprinessan, Lyrans noblesser, Lustigkulle, Textappeal, La Bibliofille och på sätt och vis även Elins blogg om böcker. Dessutom hade jag glädjen att publicera en recension av gästbloggaren Christina.

Av de nio Mytserien-böckerna som hittills finns på svenska har alla utom en blivit lästa inom ramen för läsutmaningen. Det är bara Lejonhonung av David Grossman som inte lyckades hitta någon läsare att bli läst av. Lite tråkigt tycker jag, för min förhoppning var ändå att i slutändan samla recensioner av samtliga titlar ur Mytserien.

Sammanlagt är i alla fall arton recensioner samlade. Även om läsutmaningen avslutas idag så finns det ingenting som hindrar en fortsatt läsning. Mytserien fortsätter också, det kommer nya böcker... Jag hoppas att ni som deltog fick trevliga läsupplevelser och jag hoppas också att våra recensioner kommer att inspirera andra att läsa böcker ur Mytserien som jag betraktar som ett mycket intressant litterärt projekt.

Bilder på samtliga omslag samt information om böckerna och författarna finns på förlagets hemsida och här nedan följer länkar till bokbloggarnas recensioner.


* Orkanpartyt (Klas Östergren)
Bokmania
Om böcker som jag hunnit läsa
Pocketprinsessan


* Penelopiaden (Margaret Atwood)
Lustigkulle
Lyrans Noblesser
Christina (gästbloggare på Bokmania)


* Tyngd (Jeanette Winterson)
Bokmania
Lustigkulle
Textappeal


* Lejonhonung (David Grossman)


* Drömguden (Alexander McCall Smith)
Lustigkulle
Bokmania
Pocketprinsessan

* Binu och den stora muren (Su Tong)
Lustigkulle


* Flicka möter pojke (Ali Smith)
Textappeal


* Baba Jaga la ett ägg (Dubravka Ugresic)
Bokmania
La Bibliofille
Elins blogg om böcker


* Den förtrollade staden (Milton Hatoum)
Bokmania

Penelopiaden

I Margaret Atwoods Penelopiaden (översättning av Peter Samuelsson) är det Penelope som får berätta sin version av historien – från dödsriket. Berätttelsen är indelad i 29 sånger med olika utformning: finstämda ballader, rättegångsprotokoll, skvaller från dödsriket Hades.

I de första sångerna berättar Penelope om sin uppväxt, sin mor najaden och om hur hennes far, kung Ikarios av Sparta, lät slänga henne i havet när hon var liten. Hennes liv spelas upp – äktenskapet med Odysseus, ensamheten på Ithaka, Odysseus långa bortovaro då hon ensam tar hand om sonen. Den berömda historien om Penelopes väv finns förstås med, men det som verkligen lyfts fram är hängningen av de tolv tjänsteflickorna och den starka anklagelsen: Med vilken rätt lät Odysseus hänga tolv oskyldiga pigor som blivit våldtagna av Penelopes friare? Atwood iscensätter t o m en rättegång där videofilm (!) med de tolv pigorna spelas upp.

Många av Odysséens kända gestalter finns med. Helena fortsätter även i dödsriket sin karriär som mansslukerska. Hon gör täta utflykter till de levandes värld och informerar sedan Penelope om nyheter inom modet såsom piercing och fettsugning.

Atwoods språk är vackert, levande och sprudlande. Inledningsfrasen ”Nu när jag är död vet jag allt” väcker förstås nyfikenhet. Själv var jag helt fast i läsningen efter den. Repliker levereras med lekfull respektlöshet; exempelvis när försvarsadvokaten säger:”Jag var inte där, herr domare. Detta hände ungefär tre eller fyra tusen år innan jag föddes.” Domaren ”inser problemet”. Penelopes krassa iakttagelser från dödsriket varvas med vacker lyrik.

Jag imponeras av den lätthet med vilken Atwood omvandlar mytens gamla smått dammiga språk till ett nytt levande – som starkt engagerar mig som läsare.

Atwoods version av Odysséen tilltalar mig mycket! Den låter kvinnorna, de som inte var ute på häftiga äventyr, komma till tals och därmed blir fokus ett helt annat än i den traditionella Odysséen. Penelopiaden roar, fascinerar och upprör mig. Inte har jag, vid tidigare läsning, tänkt så mycket på de tolv tjänsteflickorna. Nu finns de i mina drömmar och tankar. Odysséen känns aktuell på ett nytt sätt och jag associerar bl a till nutida våldtäktsrättegångar och hur offren skuldbeläggs: ”Hade du kort kjol?”

Philip Pullman säger i en kommentar till Mytserien: ”Ändå kan varje författare tillägga något nytt och oerhört även till den berättelse som berättas för tusende gången.” Så rätt! Och så väl Margret Atwood har lyckats med detta!


Recensionen är skriven av gästbloggaren Christina Ödman Johansson.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Roligt att få tipsa jobbarkompisarna om böcker

I onsdags, dagen innan årets bokrea gick av stapeln, tipsade jag mina arbetskamrater om bra skönlitterarära böcker att köpa på bokrean.

Redan i början av veckan hade jag hängt upp en hemmagjord "affisch" med inbjudan till alla boktipsintresserade lässjälar och mina tre närmaste kollegor som jag delar arbetsrum med blev genast eld och lågor inför idén och bestämde till och med att baka kakor samt inhandla frukt och choklad för att ha något gott att mumsa på till kaffet när den underbara bokstunden väl var kommen. Snacka om support!

Tiden blev fasttälld till klockan två. Tio minuter innan började jag bli nervös. Misströstade. Tänk om ingen annan än vi fyra skulle dyka upp? Jag hade fel. Det kom arton personer, utrustade med antingen egna bokreakatoleger eller anteckningsblock. Alla nyfikna och lässugna. Bordet med alla godsakerna var framdukat, böckerna jag ville tipsa om låg framlagda.

Jag berättade i tur och ordning om böckerna som jag hade tagit med mig, om min personliga läsupplevelse av dem och varför jag själv är intresserad av att läsa dem som jag ännu inte har läst (*). Stundtals utvecklades min monolog till en trevlig och flerstämmig dialog. Vi höll på i en timme och det var mycket trevligt. Supermysigt! Den sponatana och direkta reaktionen på mina boktips var att om inte jag hade tipsat om böckerna så skulle ingen komma på tanken att vilja köpa just dem för det är svårt att veta vilka böcker som är bra när man aldrig har hört talas om dem, eller bara hört mycket lite om en eller två av titlarna. Man vill inte chansa.

Jag tipsade om följande titlar:
1) Llyod Jones: Att tro på mister Pip
2) Anne B Ragde: Berlinerpopplarna-trillogin
3) Cormac McCarthy: Vägen
4) Anders Paulrud: Fjärilen i min hjärna
5) * Carsten Jensen: Vi, de drunknade
6) * Fausta Marianovic: Sista kulan sparar jag åt grannen

Jag är mycket glad att jag vågade ta initiativet för det var jättetrevligt och givande för mig och (antar jag) även för mina jobbarkompisar. De såg i alla fall riktig belåtna ut. Och jag såg läslusten väckas i deras ögon, sådant kan man inte missta sig på. Att några sedan faktiskt skyndade sig till bokhandeln för att få tag på böckerna upplever jag som helt fantastiskt.

Innan vi skiljdes åt i onsdags väcktes också tanken på att införa fikastunder med bokprat mer regelbundet, kanske en gång i månaden, vilket de flesta tyckte vore toppen. Vi får se vad det blir av det. De har ju tur som har en boknörd och ett bokorakel i sina led...

Årets debutantpris till Johan Kling

För sin roman Människor helt utan betydelse har Johan Kling fått Borås Tidnings debutantpris.

Motiveringen lyder som följer: "För en drivet minimalistisk flanörroman som med blytung lätthet skärskådar tomheten i sekelslutets Stockholmsliv."

Priset kommer mycket lägligt. Varför? Jo, för vid vårt senaste möte i Litterära klubben (läs: min bokcirkel) bestämde vi nämligen att läsa just Människor helt utan betydelse till vår nästa ordinarie träff i april. Bättre sammanträffande kan det knappast bli. Boken ligger redan redo på soffbordet och väntar...

Har du läst boken? Berätta gärna vad jag har att se fram emot.

Den förtrollade staden

Myten om ett eldorado, en förtrollad stad på Amazonflodens botten där allt är lycka och harmoni, ligger till grund för brasilienaren Milton Hatoums kortroman Den förtrollade staden. Boken ingår i den världsomspännande Mytserien och jag har valt att läsa den just därför. Myter är spännande saker och moderna tolkningar av dem likaså, tycker jag. Och ett eldorado - är det inte så att varje människa oupphörligt söker efter sitt eget lilla paradis så länge hon lever?

Den förtrollade staden har en klassisk ramberättelse: Berättarjaget, den åldrige Arminto Cordovil, berättar sitt livs historia för en okänd förbipasserande som söker skugga under ett träd. Platsen är staden Manaus djupt inne i Amazonas regnskogar och tiden är tidigt 1900-tal. En i sanning exotisk miljö för en nordbo mitt i strängaste vinter som just nu.

Arminto är en föredetta rikemansson utan anlag för affärer, numera utblottad och helt utan tillgångar. Gården är såld sedan länge. I ett gammalt ruckel till hus lever han på drömmar och matgåvor. Sitt liv har han i princip ägnat åt en enda sak - nämligen att hitta Dinaura, en föräldralös indianflicka som växte upp hos nunnorna i stadens kloster, och vars kärlek han som ung önskade vinna.

Dinaura är berättelsens motor, allt kretsar mer eller mindre kring hennes figur. En kärlek flammar upp mellan Dinaura och Arminto, en kärlek som en endaste gång fullbordas i åskregnet på Amazonaflodens strand. Inte helt oromantiskt.

"Det blåste hårt. Hon var inte rädd för åskan, drog sej inte undan mina armar. Jag behöll orden inom mej. En dag skulle vi resa tillsammans och lära känna andra städer. /.../ Jag vet inte hur länge vi höll på, sammanparade och med en känsla av att det brann i vårt kött. Det var svårt för mej att uppfatta hennes kropps skönhet, nedstörtad som jag var i hennes kärleks avgrund."

Efter det försvinner Dinaura och för Arminto tar det ett helt liv att lösa mysteriet med hennes försvinnande, möjligen till en mytisk plats på Amazonas flodbotten. Eller är det så att Dinaura bara förkroppsligar hans eget eldorado? Är hon bara hans drömbild? På sätt och vis upplever Arminto det så... Kanske är det också så att varje människa bär sitt eldorado inom sig, möjligen i form av den man älskar och vördar högst: det finns ett och annat i boken som tyder på det. Slutligen hittar Arminto sin Dinaura. Besvikelse?

Förutom eldorado-myten, som till ursprunget är en gammal indianmyt, och kärlekshistorien mellan Arminto och Dinaura berättar romanen också lite grann om Brasiliens historia och vad som hände i spåren av kapitalismen intåg. Dessutom tycker jag om skildringarna av floden och regnskogen. De är levande. En spännande kuliss.

Jag tycker dock att det är synd att författaren inte vågade ta ut formatet lite grann, jag tror att berättelsen hade tjänat på att närmare, djupare, förklara saker och ting. Inte minst relationer. Det finns fler viktiga kvinnor i Armintos liv, till exempel modern som dog tidigt eller indianskan som uppfostrat honom och varit hans stöd sedan barnsben. Som det är nu känns boken väldigt kortfattad, nästan lite stympad. Smårörig. Det passar inte med den korthuggna stilen som boken är skriven på, tycker jag. Trots att boken är så kort (ca 130 sidor) tappade jag bort mig då och då.

Sedan skulle jag vilja fråga översättaren Fredrik Ekelund en sak, nämligen varför det så rikligt förekommer formerna mej, sej och dej i texten. Det ser jättekonstigt ut. Helt obefogat. Finns sådant i det portugisiska originalet? Jag undrar. Mycket.

Men läser man Den förtrollade staden som en liten berättelse om kärlek i tropisk miljö så är den läsvärd. Och eldorado-myten är lite kittlande, oavsett.

Mordets praktik

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905 är ingen dammig klassiker för halvgamla bokmalar utan en roman som hela tiden läses på nytt och läses om och dessutom inspirerar till omtolkningar och nya Doktor-Glas-varianter, som till exempel Bengt Olssons Gregorius (2004) eller Jag, Helga Gregorius (2008) av Birgitta Lindén.

Den senaste i raden av skuggromaner till Doktor Glas är Kerstin Ekmans berättesle Mordets praktik (2009).

Huvudpersonen i Mordets praktik är en obehaglig typ vid namn Pontus Revinge. Visserligen läkare han också, men ingen framgånsrik sådan. Sorglig uppväxt. Fadern satt i fängelse för förskingring och dog tidigt, så modern fick financiera sonens läkarstudier på ett sätt som Revinge förstod först som vuxen. Sin läkarbana började Revinge som tillsynsläkare för prostituerade. På det viset är Revinge den framgångsrike Glas raka motsats, fast han för övrigt uppvisar även en del likheter. Båda är exempelvis enstöringar och båda hyser en hemlig kärlek till en "förbjuden" kvinna.

Mordets praktik är skriven i form av en dagbok där Revinge redogör för sitt liv och sina förehavanden. En dag råkar Revinge träffa författaren Hjalmar Söderberg som så att säga håller på med research inför sin nästa roman i vilken det är tänkt att en läkare begår ett mord och får det se ut som hjärtinfarkt. Frågan om huruvida det är moraliskt försvarsbart att ta livet av en obehaglig människa tas också upp vid samtalet.

Möte med Söderberg får konsekvenser för Revinges fortsatta existens. Han får nämligen för sig att det är han själv som är upphovet till Doktor Glas och blir mycket besviken över att Söderberg inte har dedikerat boken till honom, och - vad värre är - inte ens skickat ett signerat exemplar till honom.

"Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde. Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra människors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det."

Allt eftersom tiden går kommer det fram att Revinge själv hamnat i en situation då han önskat livet ur en läkarkollega. Och agerat utifrån det. Han är ju doktor Glas levande skugga, så varför skulle han inte göra verklighet av en litterär hypotes? Mordets teori omvandlas till mordets praktik. Men det som vid första anblicken förefaller vara ett "moraliskt försvarsbart" mord visar sig vara ett mord med avund, sjuka lustar och girighet som motiv och berättelsen utvecklar sig delvis till en spännande deckarhistoria. Det finns nämligen en eller några personer som möjligen kan ha genomskådat Revinge och dessutom kan tänkas ha bevis...

Mordets praktik är en roman som helt står på egna ben, det förekommer inga personer ur Söderbergs Doktor Glas i Ekmans roman, så på det viset skiljer sig Mordets praktik från de tidigare Doktor-Glas-varianterna. Här finns kopplingen endast på det mentala planet och i det imaginära mötet mellan Revinge och Söderberg samt på det litterära planet. Miljöerna som Ekman skildrar och språket hon gör det på förflyttar mig pricksäkert rakt in i Söderbergs Stockholm. Jag är där! Jag vistas i samma Stockholm och vid samma tid som Söderberg och Glas, ibland glömmer jag rent av att det inte är Doktor Glas jag läser utan en bok av Kerstin Ekman. Magiskt. Jag gillar också den ålderdomliga svenskan med sina arkaistiska uttryck och verbböjningar i plural. Det är så skickligt gjort, så häftigt!

Kerstin Ekman har inte skrivit en roman, hon har skapat ett litterärt konstverk. Mordets praktik är absolut ett måste för alla som gillar Doktor Glas. Helt makalöst bra.

Som en parentes kan jag också berätta att jag även lyssnade på boken (mp3) i uppläsning av Krister Henriksson, vilket bidrog till den underbara förvirringen kring vilken roman jag egentligen höll på med. Jag förknippar nämligen Krister Henriksson med figuren doktor Glas sedan han gjorde teaterföreställningen Doktor Glas. Men som doktor Pontus Revinge är han lika bra. Kanske just för att Revinge och Glas är varandras obehagliga spegelbilder.

VIDEO: Kerstin Ekman berättar om Mordets praktik.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Apropå Mytserien och årets bokrea

Klas Östergrens roman Orkanpartyt som är det svenska bidraget till Mytserien och som jag recenserar här finns att köpa på bokrean i år. Passa på, det är en mycket bra bok.

Mytserien-läsutmaningen är snart vid mål

Det är drygt en vecka kvar av utmaningen att läsa böcker ur Mytserien. Hur går det? Pågår det fortfarande läsning där ute? Jag hoppas ännu att fler bidrag kommer, så läs på vet jag. Själv ska jag i helgen läsa det senaste tillskottet, Den förtrollade staden (Milton Hatoum) som kom ut i januari och som jag fick som recex i veckan. Den ska handla om myten kring paradiset Eldorado. Och kärlek, förstås. Jag tror att det blir en trevlig läsning i snöovädret.

Save a writer - buy a book

Save a writer, buy a book, Will read for food, Today is a good day to read eller Free Edmont Dantes är bara fyra av underfundiga och roliga t-shirt-tryck som finns att beställa på Books T-shirts, en sajt med ett oöverblickbart antal olika t-shirtar med bokrelaterate tryck på. Jag orkade inte ens titta på alla, så många som de var! Kom efter ett tag till insikten att det borde vara bättre att läsa en riktig bok i stället för t-shirtar! Men sen upptäckte jag tygpåsarna, magneterna, musmattorna och muggarna... Då var det kört igen. Vad grejer det finns, det är helt offatbart! Ska försöka motstå frestelsen.

Håpas du trifs bra i fengelset

En ny roman av Susanna Alakoski... Äntligen! tänker säkert många läsare som uppskattade Alakoskis debutroman Svinalängorna (2006). Håpas du trifs bra i fengelset heter den nya boken.

Innebörden av titeln, stavfelen och den barnsliga skrivstilen på omslaget ger genast en vink om vad boken kan tänkas handla om. De svarta ränderna får oss att associera till instängdhet i ett mönster, det lilla röda hjärtat till kärlek. Man gissar att berättelsen handlar om ett barn som drabbas av någon närstående vuxens sociala och samhälleliga snedsteg. Grovt förenklad är det så, fast ändå inte. Omslagets symbolik är en sak, bokens verklighet en annan.

Frasen som förekommer i titeln är en hälsning som huvudpersonens dotter skickar till sin morbror. Han heter Sami, är alkoholistbarn, narkoman och kriminell. Han är också en älskad bror till sin syster Anni som kämpar med ansvaret, skammen, ilskan, besvikelsen, hoppet, kärleken och hatet gentemot sin "hopplösa" bror. Anni har trots sin alkohiolistbarn-stämpel och efternamnet Nieminen lyckats skapa sig ett vanligt svenssonliv.

Håpas du trifs bra i fengelset är en ohyggligt stark och smärtsam läsning om hur det är att vara anhörig till en missbrukare och även om hur det är att växa upp i ett hem där båda föräldrarna dricker, skiljer sig, dricker igen, dör. Om hur det är att hamna i fosterhem eller mer eller mindre bli lämnad vind för våg. Om vuxna med ansvar som inte ser.

Jag kan inte skriva så mycket mer om boken här på bloggen just nu eftersom jag hade uppdraget att recensera den åt Eskilstuna Kuriren och recensionen publicerades så sent som igår, men så mycket kan jag säga att Alakoski diktar upp en berättelse som tyvärr är mångas tunga verklighet och det är just det som är så hemskt. Hon skriver så nära inpå huden att man känner det i inälvorna. Fan vad det gör ont! Eftersom jag själv är ett alkoholistbarn med ett och annat sår i själen kan jag bara intyga att Alakoski är proffs på realistisk beskrivning. Den enda nackdelen jag ser med boken är Alakoskis iver att analysera orsak och verkan så det bär iväg lite för mycket ibland. Men låt gå, det är en spännande och mycket läsvärd roman i alla fall. Även den som gillar ett nyskapande språk kan få sitt lystmäte tillfredsställt.

Provläs boken här.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Den allvarsamma leken

Jag har ingen avsikt att skriva en traditionell recension av en bok som i princip varenda läsande svensk känner till. Vare sig man har läst Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken eller inte så vet alla åtminstone på ett ungefär vad den handlar om: förhållandet mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Ryktet om att Den allvarsamma leken är en av de bästa och olyckligaste kärlekshistorierna som finns nedtecknade i den svenska litteraturen är vida spritt, så därför hoppar jag över sammanfattningen av innehållet.

Jag undrar, om du har läst Den allvarsamma leken, har du då tänkt på att Söderberg låter årstidsväxlingarna ackompanjera handlingen? Själv märkte jag inte det vid första genomläsningen men när jag blev uppmärksammad på detta i en litteraturhistorisk handbok läste jag ett varv till i romanen och insåg att det stämmer.

Arvids och Lydias förälskelse uppstod en strålande högsommardag när Arvid betraktade den badande Lydia och "augustisolen lutade redan mot sin nedgång". Senare, redan förälskad, stod Lydia "vid sitt öppna fönster och såg ut i sommarnatten med tårade ögon". När hösten kom och det var "en halvklar och gråstilla dag i början av oktober" längtade sig Arvid halvt fördärvat efter Lydia och spanade efter henne på Djurgården. När han då plötsligt fick syn på henne "i en svag solstrimma" hade himlen "klarnat på den sista stunden och det föll en blek höstsol över en tom bänk mellan ett par svarta tallar".

I början på december, när Lydias far begravdes, var det "massor av snö och bistert kallt". Arvid hade då tagit mod till sig och skrev ett brev till Lydia men hennes svar var lika kyligt som decembervädret. Kanske "längre fram", skrev hon. Men de träffades igen i januari, men då teg de bara och "snön, den föll och föll".

Och så "en morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev. Han kände genast Lydias handstil och slet upp det med feberhast". I staden "lyste gatorna blanka och rena i solen" men på landet rådde ännu vinter, "sjuk och utlevnad". Arvid fick känningar att Lydia skulle ingå äktenskap med någon annan.

Åren gick, närmare tio till antalet. Arvid var också gift nu, olycklig. "Det snöade vått denna trista kväll i december" då Arvid övervägde en otrohetsaffär men i stället mötte han Lydia igen. Fast det blev inget mellan dem den gången heller.

En dag, när Lydia och Arvid träffades igen samtalade de om sina liv. Lydia sa att hon var en gammal mans fattiga lyxhustru och att hon tappade bort sig själv någonstans på vägen, varpå Arvid svarade henne med att "det har blivit tidig höst för oss" samtidigt som "därute klämtade ännu dödsklockorna genom decembermörkret".

På denna känslostilje följde en sommar full av passion eftersom Arvid och Lydia tillbringade några kärleksveckor tillsammans. "Så, som vi haft det tillsammans denna sommar, får vi det aldrig mer - aldrig mer", konstaterade Lydia och visste inte hur rätt hon hade. Eller så visste hon. Det blev i alla fall "en kall och våt höst. En dag i oktober..." Arvid gick omkring i Stockholm och grubblade över Lydia som han inte såg på länge. Medan vintern närmade sig och "mörkret sjönk med var dag djupare över vintermörkrets land", ökade klyftan mellan Arvid och Lydia.

När allt återigen gick åt pipan var det kyla och "snön, den föll och föll" och både Arvid och Lydia ville att snön skulle snöa ner över allting tråkigt som hade hänt mellan dem.

"Det kom en tid av stillhet och ro. Det föll snö, mycket snö. Och den var välkommen för Arvid och Lydia. De hade kanske bägge en känsla av att det behövde falla mer snö än vanligt den vintern. Och han hade en känsla av att hon äntligen hade fallit till ro; att hon inte längre `sökte´. Hon var så liten den vintern. Och hon var hängiven och öm som aldrig förr. Han älskade henne mer än någonsinn och trodde sig vara älskad; det föreföll åtskilligt mellan dem som gjorde denna illusion ursäktlig... Han tänkte inte mer på att för hennes skull skiljas från sin hustru och upplösa sitt hem. Var gång hans tanke ville pröva sig fram i den riktningen, steg minnet av det som hänt upp igen - trots snön, som föll och föll... /.../ Och vintern gick, och solen kom igen, och snön smälte, och det blev åter en vår."

Men den våren tillhörde inte längre Arvid och Lydia. Kärleken frös ihjäl i vinterkylan.

Jag tycker att det är spännande när en författare använder sig av en genomgående och genomtänkt symbolik. I Den allvarsamma leken fungerar årstidväxlingarna som klister som fogar samman berättelsen och jag gillar knepet. Trots att symboliken är så pass tydlig, är den inte förutsägbar. Det blir aldrig tjatigt heller. Väderrapportering som ett medel för litterär gestaltning är ett djärvt sätt att skriva på och jag kan tänka mig att en och annan författare har härmat Söderberg i det, fast jag naturligtvis inte har något belägg för det. Jag bara antar att det är så.

Och om jag gillade Den allvarsamma leken? Ja! Mycket! En fantastisk roman. Nu ser jag fram emot att så småningom läsa Sundströms version av kärleksförhållandet i För Lydia.

Stefan Holm i Augustjuryn

Hoppsan! Stefan Holm har blivit invald som ledamot i Augustjuryn och ska nu ta plats i kultursalongerna som den bokmal han är. Eller lär vara. Jag själv uppmärksammade hans läsande när jag råkade se en stund av programmet Mästarnas mästare (som jag för övrigt inte begriper mig på) där han satt och läste Murakamis utmärkta roman Kafka på stranden. Oj, läser idrottare den typen av böcker? tänkte jag fördomsfullt och lätt förvånad men glad över "upptäckten". När jag sedan läste artikeln i DN om att han blev den nya jurymedlemmen tänkte jag vidare att varför inte, han läste ju Murakami i teve.

Men nu vet jag inte längre. Kulturbloggen gjorde mig tveksam. Jag klickade mig fram till Holms hemsida och hans läsdagbok och jäpp, det är mest deckare han läser. Överhuvudtaget är hans lektyr ganska ordinär, inga märkvärdiga titlar eller författare att ge några extra pluspoäng för, även om man hittar en och annan riktigt bra bok på listan. Men Murakami finns inte noterad någonstans!!! Hur kommer det sig? Var det bara på låtsas han läste den boken?

Vad jag vill säga med det här inlägget är att mången bokbloggare förefaller mig betydligt bättre meriterad som en potentiell medlem i Augustjuryn än Stefan Holm är. Kanske finns det hopp för oss också, så lev på hoppet kära bloggkamrater. Hoppa(s) verkar vara en bra strategi.

Bokloppiiiiiiiis!

En gång om året, eller kanske är det två för nu är jag osäker, arrangerar Eskilstuna stadsbibliotek en stor bokloppis. Dels kan man köpa bibliotekets gallrade böcker och dels kan vanliga bokomaner boka ett bokbord och sälja sina bokhyllors boköverskott. Det finns men andra ord hundratals böcker att välja och vraka bland till max en tjuga styck. Drygt en timme tog det för mig i förmiddags att gräva mig fram genom boklådorna på golvet och bokhögarna på det tjugotalet bord som fanns runt om hela bibblan. Fem gånger tog jag fram plånboken, fem gånger åkte en bok ner i kassen: Frukost på Tiffany´s av Truman Capote, Den goda jorden och Livets middagshöjd av Pearl S Buck, Ivans återkomst av Tawni O´Dell och - det riktigt skojiga fyndet: Böckernas mat av Pernilla Tunberger.

Boken Den goda jorden är ett exemplar som haft ett långt bokliv, vilket jag alltid tycker är roligt. Sådana böcker har en själ. Den här utgåvan är från 1957, sidorna är redan alldeles gula av ålder med omslaget sitter kvar trots att det är trasigt och skört. På baksidan läser jag att boken kostade 6,90 i inbundet skick. Vidare noterar jag att man redan då körde med försäljningsknepet att citera positiva omdömen och i det här fallet citeras Selma Lagerlöf: "Jag är glad att Pearl Buck fick Nobelpriset. Hon har både humor och allvar och är en god iakttagare. Gestalterna i Den goda jorden äro så gott tecknade, att de komma att evigt leva." Buck fick Nobelpriset 1938. Jag har hittils inte läst något av Buck men hon ingår i mitt livslånga läsprojekt så det var bara att punga ut 5 riksdaler. Dessutom kan man ju inte låta bli när självaste Selma rekommenderar boken! Den andra titeln, Livets middagshöjd, lär vara vid sidan av Den goda jorden författarinnans viktigaste och mest gripande roman. Fem penningar för den också, prutat och klart.

Jag vill också presentera det "skojiga" fyndet. Inte för att boken är humoristisk utan för att jag tycker att det var skojigt att snubbla över den. Böckernas mat heter den och berättar utförligt om måltider i kända litterära verk från antiken till modern tid. Boken innehåller citat ur verken, fotografier av författare, reproduktioner av målningar, bilder av miljöer där måltiderna inmundigas. Och naturligtvis massor av intressant text. Det förefaller vara en mycket intressant bok att bläddra och ströläsa i. Ska nog lägga den på soffbordet i biblioteket här hemma. Och det kan tänkas att jag en vacker dag bloggar lite extra om den...

Jag funderade också på att köpa Hedebyborna (priset var bara 10 kronor) men insåg snart att mitt lässug inte var i proportion till bokens tjocklek och avstod. Den skulle antagligen förbli oläst, trots att jag tycker väldigt mycket om tv-serien. Ibland får man besinna sig.

Mästaren och Margerita

Om jag säger att jag velat läsa Mästaren och Margerita av Michail Bulgakov (1891-1940) i över tjugo år så överdriver jag inte. Först nu är den läst. Och jag är så glad, så glad. Inte för att den är överstökad utan för att Mästaren och Margerita är en så himla bra bok. Det är så med vissa böcker, man kommer liksom aldrig till skott, man skjuter hela tiden upp läsningen till ett senare tillfälle tills vipps! och massor av år har gått. Ett lika oförklarligt som vanligt fenomen.

Michail Bulgakov höll på med att skriva romanen mellan åren 1928 och 1940, så den är inget hastverk precis. Även publiceringen dröjde. Romanen kom ut först 1966, alltså långt efter författarens död, och det påstås att den väckte mycket uppmärksamhet. Det kanske är så att Mästaren och Margerita kräver tid, helt enkelt.

Mästaren och Margerita är en skruvad berättelse. Fantasi och verklighet blandas hejvilt och sagoinslag i form av förvandlingar förekommer. Bland romanens personer återfinns självaste Satan, en fet svart katt som talar och röker cigarr, en naken kvinna och tillika häxa som flyger på en kvast alternativt rider på en gris, en författare, en poet, en halshuggen tidningsskribent, en mystisk man med jockeymössa och del andra lustigkurrar. Boken är en intelligent och mycket galen satir som utlöser ett och annat skratt.

Efter att Satan och hans följeslagare katten Behemot kommer till Moskva (tiden är 1930-tal) blir staden inte längre sig lik. Bizarra saker börjar hända. Det skjuter eld och blixtar, det flygs till häxornas vårbal och huvudena rullar (ibland bokstavligen) vilket skapar panik och oro bland Moskvas författare, skribenter, giriga politiker och rikemansnissar. Efter ett tag tycks en stor del av befolkningen hamna på stadens mentalsjukhus.

Mot bakgrunden av detta utspelar sig en romantisk kärlekshistoria mellan den vackra och unga Margerita och den något upp i åldern komne mästaren. Mästaren är en författare som har skrivit en roman om Pontius Pilatus, en roman som han tror att han har förstört men som lever vidare. Mästaren är den som först av alla sitter insperrad på dårhuset. Men han kommer som sagt få sällskap av ett helt gäng...

Den inskjutna romanen om Pontius Pilatus spelar en avgörande roll i romanen Mästaren och Margerita. Mästaren och Margerita är på det viset en roman om en roman. Mycket spännande.

Mästaren och Margerita är antagligen en av de bissaraste böckerna jag nånsin har läst eftersom den är en sådan salig blandning av satir, surrealism och berättarglädje men jag tyckte mycket om den och vill gärna rekommendera den vidare.

Jag valde att lyssna på Mästaren och Margerita i stället för att läsa den i bokform. Det fanns nämligen en aspekt som bidrog till att jag ville läsa boken med öronen i stället för med ögonen. Jag ville njuta av Tomas Bolmes fantastiska uppläsning som jag hört ryktas om och som jag visste bidrog till att ljudboken Mästaren och Margerita var nominerad till Iris Ljudbokspris förra året. Motiveringen var denna: ”En mångskiktad berättelse på gränsen till surrealistisk vansinne fullständigt briljant inläst av Tomas Bolme. Man får den serverad på ett ypperligt sätt och lyckas hålla isär huvudpersoner och parallella handlingar utan att tröttna eller att tappa den röda tråden." Fast den vann inte.

Dessutom kan det vara svårt att just nu få tag på pocketutgåvan då jag tror att den är slut. Men misströsta icke! Norsteds planerar en nyutgivning i maj i år. Jag har kollat om det kommer att röra sig om en nyöversättning men översättarens namn är detsamma - Lars-Erik Blomqvist.

(Så här kommer den nya utgåvan av Mästaren och Margerita att se ut.)

Utrensning

Äntligen! Vad jag har längtat och väntat! Efter romanerna Stalins kossor från 2003 (min recension finns här) och Baby Jane från 2008 (min recension finns här) kom nyligen Sofi Oksanens tredje roman ut: Utrensning. Jag väntade mig halvt fördärvad och byggde upp skyhöga förväntningar på Utrensning .... som infriades!

I stora drag kan Utrensning betraktas som fristående uppföljning av Stalins kossor, tycker jag. Den gemensamma nämnaren är kvinnor som kämpar för att bevara sin mänsklighet och sitt värde under av olika själ omänskliga förhållanden. I båda böckerna spänner handlingen över flera generationer och berättelserna rör sig mellan Estland och Finland respektive Estland, Ryssland och Tyskland. Det estniska arvet och de estniska släktrötterna är grogrunden för alla konflikter, trauman, missförstånd och hopp som kvinnorna bär med sig.

Huvudpersonen i Utrensning är den gamla Aliide som bor ensam i en stuga på den västestniska landsbyggden. När vi träffar henne i bokens inledningskapitel står hon vid fönstret och försöker slå ihjäl en surrande fluga när hon plötsligt får syn på ett stort, orörligt klädbylte ute på gårdsplanen. Byltet visar sig vara en flicka, Zara. Det är tidigt 1990-tal, ett år efter Estlands självständighet från Sovjet, och Zara är på flykt från sin hallick. Romanen består av blickar och återblickar på de två kvinnornas liv i Estland och i Sovjet respektive Tyskland. Tidsmässigt rör sig berättelsen mellan 1900-talets olika årtionden, från 30-talet till 90-talet. Estlands historia och kvinnornas historia blir ett.

Zara är ett typexempel på en flicka som genom sin naivitet och blinda förtjusning över västvärldens kattguldiga glitter blivit offer för människohandel efter kommunismens fall. Nu flyr hon för livet, med sina plågoandar i hälarna. Stämningen är thrillerartad. Insydd i behån har Zara ett gammalt fotografi som visar två unga flickor från en svunnen tid, leende mot kameran, och på baksidan av fotot står gårdens adress. Det är ingen slump att Zara hamnat på Aliides gård, för Aliide och Zara är släkt. Trots att Zara är uppvuxen i sovjetiska Vladivostok och aldrig tidigare varit i Estland talar hon estninska. Hennes mormor, Aliides syster som på 40-talet deporterades till Sibiren, har lärt henne. I hemlighet.

"Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon ocj låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk mellan dem. Det var deras gemensamma hemlighet, deras gemensamma lek."

Inget av detta vet dock Aliide något om. Och frågar man Aliide säger hon att hon inte har någon syster, aldrig haft. Genom Zara hinner Aliides eget öde, egen skräck och egen skuld i kapp henne. Aliide och Zara närmar sig varandra efter ett tag men processen är allt ifrån smärtsam.

Det är signifikativt för Sofi Oksanen att koppla samman personliga öden med en nations historia. När Oksanen skriver om kvinnornas förnedring genom främst sexuellt våld skriver hon samtidigt om Estlands trauma och hon gör det med en enorm ilska. Estlands 1900-talshistoria handlar först om den tyska okkupationen och sedan om den sovjetiska, men det är den sistnämnda som Oksanen fokuserar på. Vad den gjorde med människorna. Vad den gjorde med Aliide. Vad alla hemska timmar och dagar i kommunalhusets källare gjorde med henne. Att hon blev både offer och förrövare och medlöpare, inte bara för att överleva utan även av ren egoism och för att skaffa sig lättnader i ett omänskligt system. Gränsen mellan offer och förrövare kan vara mycket tunn, visar det sig.

Några av pusselbitarna till Aliides egen berättelse ligger gömda i dagboksanteckningar som återges som parenteser till huvudhandlingen. Den första dagboksanteckningen är daterad 1949 och skriven av en man som gömmer sig från den sovjetiska ockupationsmakten i väntan på att västmakterna skall ingripa och befria Estland. Mannen är Aliides svåger...

Sofi Oksanen är inte bara ursinnig på nazismen och kommunismen, utan även kapitalismen. Det är ohyggligt att läsa vad Zara får gå igenom i Tyskland och vilken förnedring hon tvingas genomleva. Inte ens sitt eget namn får hon behålla. Hon blir degraderad till rysshoran Natascha.

"Ibland var det någon som frågade vad Natascha ville tycker om, vad det är som gör henne våt, och hur Natascha vill bli knullad. Någon gång frågade någon vad hon njöt av. Och det var det värsta, för hon hade inget svar. Om man frågade om Natascha, hade hon färdiga svar i beredskap. Om man frågade henne själv, tog det en stund för henne att fundera ut hur hon skulle ha svarat ifall man frågat om Natascha. Och den lilla stunden avslöjade för kunden att hon ljög. Man krävde en förklaring. Men det hände sällan, knappast någonsinn. Vanligtvis skulle hon bara säga att ingen någonsinn knullat henne så bra. Det var viktigt för kunden. Och de flesta trodde på det. All denna sperma, alla dessa hår, alla håren i halsen och ändå smakade tomaten tomat, osten ost, tomaten och osten tillsammans som tomat och ost, trots att det fortfarande fanns hår kvar i halsen. Antagligen betydde det att hon fortfarande var i livet."

Trafficking i sin mest brutala form, det är så hemskt så hemskt! Men Zara behåller överlevnadsviljan, hon ger inte upp. Men inte heller hon är enbart ett offer. Hos Oksanen har människor många bottnar.

Att läsa Utrensning är en märklig upplevelse. Trots att berättelsen är så mörk, så sorglig och så tragisk är läsningen paradoxalt nog inte det. Det är Oksanens språk som lyser och värmer för hennes språk är poesi som mjukar upp det ohyggliga. Hur hon bär sig åt för att förena poesi och brutalitet förstår jag inte, det är något magiskt. Det är stor litteratur. Oksanens ord känns aldrig så hårda som det de betyder. Känslan kommer först efteråt. Insikten. Innebörden. Jag är helt fascinerad av Oksanens bildspråk och gestaltningförmåga. Det blir liksom aldrig så tungt att man inte skulle orka läsa vidare, trots bilderna orden framkallar. Språket ger kraft att uthärda sanningen fast fasan, äcklet och avsky finns där.

Utrensning är en otroligt bra roman som drabbar läsaren med all sin kraft. Läs den, läs den, läs den!!! Genast, genast, genast!!!

Romanen Utrensning är mästerligt översatt av Janina Orlov, precis som de tidigare romanerna. I Finland belönades Utrensningen med såväl Runebergpriset som Finlandiapriset och romanen är dessutom nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2010. Har vi en framtida Nobelpristagare att göra med? Vi kan i alla fall förvänta oss fler storartade böcker av Sofi Oksanen.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

"Utan språk är du körd"

I morgon torsdag ska jag och några av mina jobbarkompisar åka på en föreläsning med Jonas Hassen Khemiri (författare till bl.a. Ett öga rött och Montecore). Föreläsningen heter Utan språk är du körd och ska handla om att lyfta värdet av språkets betydelse för delaktighet, hälsa, jämställdhet, mångfald och jämlikhet samt hur man kan aktualisera läsandets roll för språkets utveckling. Som sfi-lärare och språk- och bokälskare var jag bara tvungen att anmäla mig, särskilt när hela tillställningen är gratis! Dessutom gillar jag Khemiri, både som författare och som talare (har hört honom förut).

Nyss besökte jag Khemiris hemsida för att kolla om han skrivit något om morgondagens föreläsning men där fanns det ingenting, trots att det finns en flik som heter Föreläsningar. Konstigt. Men det blir nog bra ändå. En så kallad individuell fortbildning. Enda "nackdelen" är att man knappast kan läsa på tåget när man är ett helt glatt gäng på typ fem personer på resan. Som en säkerhetsåtgärd (utifall att alla utom mig skulle slumra till, vilket är knappast troligt) får Alakoskis nya roman följa med i handväskan.