
Äntligen! Vad jag har längtat och väntat! Efter romanerna
Stalins kossor från 2003 (min recension finns
här) och
Baby Jane från 2008 (min recension finns
här) kom nyligen Sofi Oksanens tredje roman ut:
Utrensning. Jag väntade mig halvt fördärvad och byggde upp skyhöga förväntningar på
Utrensning .... som infriades!
I stora drag kan Utrensning betraktas som fristående uppföljning av Stalins kossor, tycker jag. Den gemensamma nämnaren är kvinnor som kämpar för att bevara sin mänsklighet och sitt värde under av olika själ omänskliga förhållanden. I båda böckerna spänner handlingen över flera generationer och berättelserna rör sig mellan Estland och Finland respektive Estland, Ryssland och Tyskland. Det estniska arvet och de estniska släktrötterna är grogrunden för alla konflikter, trauman, missförstånd och hopp som kvinnorna bär med sig.
Huvudpersonen i Utrensning är den gamla Aliide som bor ensam i en stuga på den västestniska landsbyggden. När vi träffar henne i bokens inledningskapitel står hon vid fönstret och försöker slå ihjäl en surrande fluga när hon plötsligt får syn på ett stort, orörligt klädbylte ute på gårdsplanen. Byltet visar sig vara en flicka, Zara. Det är tidigt 1990-tal, ett år efter Estlands självständighet från Sovjet, och Zara är på flykt från sin hallick. Romanen består av blickar och återblickar på de två kvinnornas liv i Estland och i Sovjet respektive Tyskland. Tidsmässigt rör sig berättelsen mellan 1900-talets olika årtionden, från 30-talet till 90-talet. Estlands historia och kvinnornas historia blir ett.
Zara är ett typexempel på en flicka som genom sin naivitet och blinda förtjusning över västvärldens kattguldiga glitter blivit offer för människohandel efter kommunismens fall. Nu flyr hon för livet, med sina plågoandar i hälarna. Stämningen är thrillerartad. Insydd i behån har Zara ett gammalt fotografi som visar två unga flickor från en svunnen tid, leende mot kameran, och på baksidan av fotot står gårdens adress. Det är ingen slump att Zara hamnat på Aliides gård, för Aliide och Zara är släkt. Trots att Zara är uppvuxen i sovjetiska Vladivostok och aldrig tidigare varit i Estland talar hon estninska. Hennes mormor, Aliides syster som på 40-talet deporterades till Sibiren, har lärt henne. I hemlighet.
"Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon ocj låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk mellan dem. Det var deras gemensamma hemlighet, deras gemensamma lek."
Inget av detta vet dock Aliide något om. Och frågar man Aliide säger hon att hon inte har någon syster, aldrig haft. Genom Zara hinner Aliides eget öde, egen skräck och egen skuld i kapp henne. Aliide och Zara närmar sig varandra efter ett tag men processen är allt ifrån smärtsam.
Det är signifikativt för Sofi Oksanen att koppla samman personliga öden med en nations historia. När Oksanen skriver om kvinnornas förnedring genom främst sexuellt våld skriver hon samtidigt om Estlands trauma och hon gör det med en enorm ilska. Estlands 1900-talshistoria handlar först om den tyska okkupationen och sedan om den sovjetiska, men det är den sistnämnda som Oksanen fokuserar på. Vad den gjorde med människorna. Vad den gjorde med Aliide. Vad alla hemska timmar och dagar i kommunalhusets källare gjorde med henne. Att hon blev både offer och förrövare och medlöpare, inte bara för att överleva utan även av ren egoism och för att skaffa sig lättnader i ett omänskligt system. Gränsen mellan offer och förrövare kan vara mycket tunn, visar det sig.
Några av pusselbitarna till Aliides egen berättelse ligger gömda i dagboksanteckningar som återges som parenteser till huvudhandlingen. Den första dagboksanteckningen är daterad 1949 och skriven av en man som gömmer sig från den sovjetiska ockupationsmakten i väntan på att västmakterna skall ingripa och befria Estland. Mannen är Aliides svåger...
Sofi Oksanen är inte bara ursinnig på nazismen och kommunismen, utan även kapitalismen. Det är ohyggligt att läsa vad Zara får gå igenom i Tyskland och vilken förnedring hon tvingas genomleva. Inte ens sitt eget namn får hon behålla. Hon blir degraderad till rysshoran Natascha.
"Ibland var det någon som frågade vad Natascha ville tycker om, vad det är som gör henne våt, och hur Natascha vill bli knullad. Någon gång frågade någon vad hon njöt av. Och det var det värsta, för hon hade inget svar. Om man frågade om Natascha, hade hon färdiga svar i beredskap. Om man frågade henne själv, tog det en stund för henne att fundera ut hur hon skulle ha svarat ifall man frågat om Natascha. Och den lilla stunden avslöjade för kunden att hon ljög. Man krävde en förklaring. Men det hände sällan, knappast någonsinn. Vanligtvis skulle hon bara säga att ingen någonsinn knullat henne så bra. Det var viktigt för kunden. Och de flesta trodde på det. All denna sperma, alla dessa hår, alla håren i halsen och ändå smakade tomaten tomat, osten ost, tomaten och osten tillsammans som tomat och ost, trots att det fortfarande fanns hår kvar i halsen. Antagligen betydde det att hon fortfarande var i livet."
Trafficking i sin mest brutala form, det är så hemskt så hemskt! Men Zara behåller överlevnadsviljan, hon ger inte upp. Men inte heller hon är enbart ett offer. Hos Oksanen har människor många bottnar.
Att läsa Utrensning är en märklig upplevelse. Trots att berättelsen är så mörk, så sorglig och så tragisk är läsningen paradoxalt nog inte det. Det är Oksanens språk som lyser och värmer för hennes språk är poesi som mjukar upp det ohyggliga. Hur hon bär sig åt för att förena poesi och brutalitet förstår jag inte, det är något magiskt. Det är stor litteratur. Oksanens ord känns aldrig så hårda som det de betyder. Känslan kommer först efteråt. Insikten. Innebörden. Jag är helt fascinerad av Oksanens bildspråk och gestaltningförmåga. Det blir liksom aldrig så tungt att man inte skulle orka läsa vidare, trots bilderna orden framkallar. Språket ger kraft att uthärda sanningen fast fasan, äcklet och avsky finns där.
Utrensning är en otroligt bra roman som drabbar läsaren med all sin kraft. Läs den, läs den, läs den!!! Genast, genast, genast!!!
Romanen Utrensning är mästerligt översatt av Janina Orlov, precis som de tidigare romanerna. I Finland belönades Utrensningen med såväl Runebergpriset som Finlandiapriset och romanen är dessutom nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2010. Har vi en framtida Nobelpristagare att göra med? Vi kan i alla fall förvänta oss fler storartade böcker av Sofi Oksanen.
Köp boken på
Bokusg(16675160)a(1446132))
eller på
AdLibrisg(16159306)a(1446132))
.