onsdag, januari 06, 2010

Orkanpartyt

Romanen Orkanpartyt av Klas Östergren ingår i Mytserien och det var därför jag fick kännedom om den och även lust att läsa den. Det är sällan jag påbörjar läsning av en bok så förutsättningslöst, så helt utan förhandsinformation om vad som väntar som i det här fallet, för jag hade ingen aning om vad Orkanpartyt skulle gå ut på. Förutom att det skulle finnas kopplingar till någon myt. Orkanpartyt har visat sig vara en dystopisk asasaga om kärlekens och sorgens väsen. Sorg och kärlek är två sidor av ett mynt, utan kärlek ingen sorg, ingen sorg utan kärlek. Orkanpartyt är den första roman jag har läst av Klas Östergren och blev - minst sagt - fullständigt gripen, tagen, fängslad och trollbunden av hans språk. Att läsa Orkanpartyt var en fullträff för mig!

Boken utspelar sig i en nordisk stad i en tid då klimatet har spårat ur fullt ut och det antingen bara regnar eller är snustorrt, solen är farlig och marken sur. Pandemier avlöser varandra. Det är farligt att vistas ute, medan inomhus härskar tv-kanalernas dokusåpor. Mot denna apokaliptiska kuliss har Östergren snickrat ihop en berättelse om en fars djupa och villkorslösa kärlek till sin son. När sonen dör blir sorgen fadern övermäktig. Sorgen i sin tur föder hämndlystnad.

Hanck Orn som är huvudpersonen i boken gjorde sig till far genom ett ungdomligt snedsprång och planen var att modern själv skulle ta hand om barnet, utan Hancks inblandning. Men så dog hon strax efter att pojken föddes. Bland barnets lindor hittades en lapp med Hancks namn på. Hanck kallades till sjukhuset, fick se sin son för första gången och gick därifrån som en ny människa, en far:

"Trots alla invändningar, om de nu bottnade i fruktan för det främmande eller i känslan av att vara otillräcklig, fick han ingivelsen att sticka in handen genom luckan i kuvösen för att vidröra barnet. Han strök först med pekfingret längs den magra kinden och kupade sedan handen över huvudet. Handen täckte huvudet från öra till öra. Barnets puls fyllde hela handflatan.

Då öppnade pojken ögonen. Det var då alla sakliga iakttagelser och observationer tog ett steg ut i det okända. Om Hanck fram till dess försökt att värja sig för eventuella känslor av tillgivenhet så blev han med ens tvungen till villkorslös kapitulation. Han mötte pojkens blick och blev förändrat."

Pojken Toby växer upp och i enlighet med en gammal gummas förutsägelse blir kock på en stjärnkrog någonstans i skärgården. En dag kommer han dock inte hem, i stället knackar två "delgivare" på dörren. Hanck ger sig ut på en riskfylld resa med målet att få veta vad som hänt Toby, han vill inte acceptera att Toby är död så länge han inte hittar hans kropp. Och om Toby är död, ska hämnden bli ljuv. Det är nu romanen tar skruv. Realism och gudasaga mixas ihop till en berusande läsdryck.

När Hanck kommer till guldkrogen som var Tobys arbetsplats upptäcker han att en fest pågår där och att den har pågått i evigheters tid. Det är Klanen - gangstrar, maffiosos och asagudarna i ett - som har ett orkanparty, ett fylleslag som slutar med mord, som om Ragnarök lurade runt hörnet. Offret är Toby och mördaren heter Loke, men omständigheterna är oklara. På festen finns även Oden, Tyr, Njord, Idun och flera andra av de nordiska gudarna. En berättelse om stureplansmaffia eller en gudasaga? Både och, faktiskt. Det är en salig blandning.

Klas Östergren riktar sina strålkastare främst mot Loke, Odens halvroder och mördare. Enligt myten orsakade Loke guden Balders död medan han i Orkanpartyt dödar Hancks son. Straffet blir dock detsamma i boken som i mytologin, lika ofattbart grymt. Loke blir fastbunden med sin son Nares tarmar som förvandlas till järn, och han tvingas ligga på tre vassa stenar inne i en grotta. Över sig har han en giftorm. Hans hustru Sigyn står hela tiden med en skål för att hindra ormens gift att droppa ner på Loke. Varje gång Sigyn tar undan skålen för att tömma den utanför grottan droppar ormens etter på Loke och orsakar honom stora smärtor.



Loke och Sigyn, målning av Mårten Eskil Winge (1863)

I samband med beskrivningen av Lokes straff framför Östergren ett intressant resonemang kring varför Sigyn hindrar ormens gift att droppa ner på Loke. Vill hon av kärlek rädda hans liv så länge som möjligt eller vill hon av hämnd förlänga hans pina? Svaret är inte alldeles givet.

Kärlek, hämnd och sorg där emellan - bokens genomgående ledmotiv och tema.

Samtidigt fortsätter Hancks sökande efter sonen och Hanck kommer så långt som till dödsriket innan det blir dags att vända tillbaka och försonas med ödet, kanske rent av förlåta. Men kan det vara möjligt att förlåta? Den här delen är vid sidan om den där Hanck drabbas av kärleken till sin son den starkaste. Man ryser och skälver.

Orkanpartyt är en hjärtkramande roman om att bli förälder och om att förlora sitt älskade barn, skriven på ett språk som klarar att uttrycka de starkaste känslor utan att bli banalt eller sentimentalt. Det finns mycket skönhet i Östergrens språk, så mycket att jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med vackra och tänkvärda citat. Men Orkanpartyt bjuder på mer än "bara" språklig berättarnjutning. Den väcker även lust att ta reda på lite mer fakta kring den nordiska mytologin.

Orkanpartyt fastnar i medvetandet och blir kvar länge efter att man slagit ihop bokpärmarna. Unna dig gärna samma läsupplevelse.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket och som cd-bok.

3 kommentarer:

lustigkulle sa...

Östergren är inte en av mina favoritförfattare men han har tydligen fått till det i den här boken. - Man kanske skulle leta rätt på den på biblan.

Moa sa...

Vad kul att du tycker precis som jag om den här boken! ;-) En av mina favvisar helt klart. Ska snart skriva om Ali Smiths bidrag till Mytserien på Textappeal...

Vixxtoria sa...

Jag tyckte också tolkningen av Sigyns roll var väldigt spännande i det hela, och gav en ytterligare dimension till dessa förmänskligade asagudar.

Sen känner jag mig lite mer upplyst när du skriver att Orkanpartyt har pågått i evigheters evighet. Är det rentav detta party som är festen i Valhalla? Men jag uppfattade kanske det hela som att partyt var en gång om året, eller hur ser du på det? Asarna tillbringade väl inte hela tiden på partyt - uppenbarligen inte när Loke och Oden var inne i staden.

Väldigt spännande att läsa vad du tyckte, hursomhelst!