söndag, januari 17, 2010

Gud va hemskt!

Gud vad hemskt – tjugo år med Lena Ackebo är en drygt tre hundra sidor tjock samlingsvolym i A4-format med hennes allra mest dräpande skildringar av svenskarna och den svenska kulturen. Lena Ackebo debuterade i mitten av 80-talet och är idag en av Galagos satirikerveteraner.

En typisk Lena Ackebo Sverigeskildring

Lena Ackebos teckningar är svartvita men allt som oftast fulla av detaljer. Det är uppenbart att hon brukar lägga ner en oerhörd möda på att teckna sina figurer och deras frisyrer, kläder, kroppsformer och ansiktsutryck. Även bakgrundsdetaljerna är talrika och väsentliga för berättelsen, vare sig det handlar om något program i tv-rutan, boktitlar, rengöringsmedel- eller kaffesort. Att noggrant beskåda teckningarna är en upplevelse i sig.

Namnen på personerna i de olika berättelserna är lika viktiga och välavvägda som peronernas gester, jag upplever det nästan som att namnen bär på särskiljande karaktärsdrag. Inte heller varornas märken kan man gå förbi eftersom de är en viktig beståndsdel i Ackebos satir. Det är med andra ord ett myller av saker att lägga märke till medan man läser, vilket gör att Gud va hemskt! inte är något snabbläst seriealbum. Tvärtom ska det avnjutas i lagoma doser, lite i taget. Helst under en längre tid för att hinna smälta denna mustiga mix av humor, satir, sarkastiska elakheter, politiskt riktade kängor, kärlek och ångest innan man proppar i sig en ny portion. Det gäller att suga åt sig viktiga näringsämnen, inte att kräkas upp dem!

Lena Ackebos serier innehåller vass satir. Det är ingen fjäderlätt humor. Man asgarvar inte, men man skrattar åt svenskens tillkortakommanden och känner nästan befrielse över att vara avslöjad (om man nu har förmåga att skratta åt sig själv, vill säga). Ackebo begår nämligen lustmord på vår svenska vardag med allt grillande, dokusåpatittande, kulturkoftesnackande, galafrossande, radiorixlyssnande, idolvinnarnas köpscenteruppträdande, rabattkuppongssamlande och jagande av extraerbjudanden som man förlorar på i längden. Plus schlagerhysterin som grädden på moset. Hon är som en spårhund, missar inga klyschor. Mest av allt skäller hon åt vårt hejdlösa konsumerande. Är köplyckan allt? Nej, förstås inte. Som tur är så finns det något annat under ytan: helt vanlig kärlek och ömhet.

I albumet möter vi rockfågeln Jalle Planka som vill bli kändis, familjerna Muppemyr och Brynebring som representerar vanliga medelsvenssons, kulturförnäma teveprogramgramledare och deras kulturinsnöade gäster, schlagerstjärnor, giriga bankdirektörer, miljömuppar, kontorsanställda festnissar, allehanda experter och intelligensbefriade tevestjärnor. Det är som att läsa korta noveller i serieform. Sedan finns det kortare seier som heter "Så funkar det" i vilka man får veta allt om reklam, banker, ekonomi, företagande och kapitalism i stort. De är fullständigt geniala! Fast visst tycker man sig uppfatta ett klassperspektiv i resonemanget...

Och språket? Ackebo stavar gärna som man pratar så det bli ibland fjärran från skriftspråkets normer. Desto roligare! Själv förklarar hon essensen i sitt språk så här:

"Ett slags rapphet i idiomatiken, snärtighet och sprättlighet är väl honnörsord för mig, varje ord ska leva sitt eget liv och få innebörd. Man kanske skulle kunna kalla det neo-humanistisk, post-existentiell språkbild i vardagsbelysning, med en pikant kryddmix i själva språksåsen. Tillbehören är viktiga: lite krämig sentiment, lite nygräddat trendtugg samt några rejäla grodor."

När jag hade läst färdigt hela denna mastodonta utgåva, tänkte jag att "Tur att det inte är så här illa ställt med oss ändå." Fast det är det nog. Men det bara att skratta åt eländet. Personligen skrattade jag mer än gott.

1 kommentar:

Lyran sa...

Roligt inlägg! Jag har tilldelat dig en liten utmärkelse på min blogg, som jag hoppas att du vill ta emot.