Någonstans mitt i Den sista läsaren av David Toscana funderar den avsatte bibliotekarien Lucio över olika gänse sätt att klassificiera böcker (efter ämne, utgivningsår, skönlitterär eller inte, fiktion eller verklighet osv) men själv menar han att det räcker gott och väl att skilja bra böcker från de dåliga för där finns det en tydlig gräns."En historisk roman handlar om saker som har med det förflutna att göra medan en skönlitterär roman handlar om sådant som händer här och nu. På så sätt står det historiska tempuset i kontrast till romanens tempus, som Lucio föredrar att kalla evig presens och som är ett omedelbart tempus, påtagligt och sant. I detta eviga presens rör sig Babette, och hon är verkligare än en fosterlandshjälte som ligger begraven bland andra framstående män, Babette skulle aldrig kunna placeras i en bokhylla under klassificieringen skönlitteratur..."
På samma sätt är det lite knivigt att sätta etiketten "deckare" på boken och sedan placera Den sista läsaren i deckarhyllan. Visst börjar berättelsen med att Lucios son Remigio en dag hittar en död flicka i sin nästan uttorkade brunn, visst letar polisen efter den försvunna flickan och efter förrövaren och visst hittar man till slut en man som åker fast för brottet. Men jag tycker inte att dessa händelser är bokens centrum utan jag ser dem mera som en ramberättelse. Det väsentliga tycker jag mig finna i tankar kring bokens och läsandets betydelse samt i försöket att fånga dödens väsen.
När Remigio hittar flickan har en svår torka under lång tid plågat den fiktiva mexikanska byn Icamole och invånarna lider av vattenbrist då brunnarna har sinat. Bara Remigio har lite vatten kvar på botten av sin brunn och det vattnet använder han till att vattna sitt avokadoträd och tvätta sin kropp. Det är bara några få i byn som fortfarande har rena ansikten...
Remigio berättar för sin far Lucio om flickan och ber honom om råd - att ringa polisen är inte något alternativ. Lucio, som är en stor läsare och tillika byns privata bibliotekarie, hittar lösningen på mordgåtan i en av sina favoritromaner som heter Babettes död. Likheterna mellan flickan i brunnen och bokens Babette är slående, nästan skrämmande. I en annan roman finns sedan lösningen på problemet var och hur Remigio ska göra sig av med flickans kropp. Remigio begraver flickan under sitt avokadoträd, i djupet bland rötterna.
"... en flickkropp som vilar i jordens djup, som egentligen är havets djup, bland snäckor och musslor och trilobiter och hundraåriga vågor, bland maneter som smeker hennes ben och strömmar som kommer att slita loss henne från avokadoträdets rötter och föra henne till en bläckfiskhåla där hon kommer att omfamnas som inte ens hennes egen mamma har omfamnat henne."
Jag tycker om hur Toscana utrycker det paradoxala i att den av torkan plågade Icamole ligger i ett ökenlandskap som en gång för länge sedan var botten av ett djupt hav. Det är vackert skrivet.
Vattnet och böckerna kan påverka människors liv på många olika sätt.
Jag tycker också om hur Toscana handskas med tanken att en i början fiktiv berättelse i en bok plötsligt visar sig vara "verklighet" för ett antal människor som befolkar en annan bok (alltså Den sista läsaren). Som om människorna gick ut ur den ena boken och in i den andra. Det är på denna plan Den sista läsaren huvudsakligen utspelar sig.
Lucios stora uppgift här i världen, som han ser det, är att censurera böcker. Att sortera bort de dåliga böckerna och behålla de som är bra. Han för väldigt bestämda resonemang kring detta och hans åsikter om vad som är god litteratur är ibland ganska radikala. Han är skoningslös i sin bedömning. Dåliga böcker dömmer Lucio till att bli mat åt feta kackerlackor, bra böcker ställer han fram i bokhyllan. Dessa passager är rika på allehanda bokreferenser.
Ett gripande ställe i romanen är till exempel Lucios samtal med flickans mor som en dag kommer till hans hus och det visar sig att boken Babettes död är även hennes favoritbok. Och att hon på något underligt vis alltid har anat vilket öde hennes dotter skulle gå till mötes...
Slutet i Den sista läsaren är en härlig metafiktion. Där kallar Tocsana sig själv genom Lucios mun för en idiot från staden, en medelmåtta med en begåvning lika klen som penis och Den sista läsaren stämplas av Lucio som en roman som hör hemma i kackerlackornas helvete.
Men jag håller inte med Lucio. Jag tycker att han borde sortera Den sista läsaren bland de bra böckerna i stället för det är en riktigt bra bok det här, även om en läsare som söker kriminalgåtans spänning löper viss risk att bli besviken. För en bokälskande läsare är den tvärtom en liten pärla. BookyDarling utropar till och med Den sista läsaren till en framtida kultbok men så långt vill inte jag sträcka mig. Något kultigt kan jag inte se i den.
