Under mitt senaste biblioteksbesök strax innan jul fastnade min blick på en bok med ett mycket vackert omslag, ett av de snyggaste jag sett på länge och som jag kände igen eftersom jag hade hört, om än vagt, talas om Den sista läsaren av mexikanen David Toscana.En makrobild på en kvist med en glänsande grön avokadofrukt i övre halvan av omslaget medan det i den nedre halvan framträder en boksida med text. Bokstäverna i texten är svaga, bara en aning ljusare än den (avokado)bruna bakgrunden och inte avsedda att tydas. Det lite smått geniala med det här omslaget är att helheten i bilden sammanfattar i princip vad romanen hadlar om - avokadoträd och böcker. Och människor som är sammanbundna med dem.
Förutom omslaget har jag fastnat för en och annan rad ur boken, till exempel de här:
"Att skriva är inte detsamma som att leva, och att läsa är inte heller samma sak som att leva."
"Att skriva är inte detsamma som att leva, och att läsa är inte heller samma sak som att leva."
******
"Det är detta förakt [mot kackerlackorna] som får honom att föda och hålla dem vid liv i rummet bredvid biblioteket, det rum där alla censurerade böcker hamnar eftersom det enligt hans åsikt är precis det ovärdiga slut de förtjänar. Ett bokbål vore inte ett lika passande straff eftersom det skulle ge en dålig bok möjligheten att alstra värme eller få äran att omvandlas till ljus. Helvetet bör rimligtvis vara ett utdraget lidande bland urin och vilddjursgap som outtröttligt slukar omslag, flikar och fotografier på författare eller författarinnor, de första i någon intelektuell pose och de andra med förhoppningen att framstå som vackra."
******
"... en bok blir mindre nersolkad av att någon äter under läsningen än att författaren nämner märket på karaktärernas byxor eller parfym eller glasögon eller slips eller på det franska vin som personen dricker på den eller den restaurangen. En roman blir nersolkad så snart författaren nämner ett kreditkort, en bil eller en teveapparat."
