Oksanens nya roman

I fredags kom Sofi Oksanens tredje roman ut: Utrensning som är helt makalöst bra!!!!! Nominerad till Nordiska rådets Litteraturpris 2010, och det med all rätt. Jag har knappt hundra sidor kvar att läsa i boken och en recension kommer inom några dagar.

Sågad rakt av

Nu står den där igen, i ett snabbköp nära dig: en improviserad bokställning av hård papp, innehållande senaste deckarflugan Postcard Killers av Liza Marklund & James Patterson. Ingen hit av recensionerna att döma. Tvärtom har boken blivit sågad längs ner med fotknölarna och det verkar som att flugan kan få problem med att lyfta.

Sydsvenskan: "Liza Marklund och James Patterson har skrivit en deckare för tolvåringar med smak för blod och dåliga sexskildringar."

DN: "Postcard Killers är även för genren en ovanligt lättläst historia där varken språket, miljön, intrigen eller temat kräver något engagemang. Det går att läsa den med hjärnan till större delen urkopplad, och i det avseendet måste det vara en ovedersäglig fördel att skriva om seriemördare: då måste man ju upprepa handlingen, gång på gång. Den läsare som halvsov sig igenom det senaste mordet får kontinuerliga påminnelser. Men titta! Det här är ju precis likadant som det förra! Vem hade kunnat tro det?"

Eller: "Alla människor har förmodligen riktigt dåliga dagar, när de inte orkar tänka utan bara blir upprörda när inte omgivningen accepterar allt de säger. Då kan det vara tillfredsställande, om än stenkorkat, att läsa den här sortens böcker."

SvD: "Läsare med rädsla för att komma i kontakt med något som skulle kunna kallas finlitteratur kan alltså slappna av."

Det är länge sedan kritikerkåren var så enad, fast jag blir inte förvånad om boken säljer ändå. Det handlar ju trots allt om en "unik litterär satsning", haha, som självaste Liza Marklund är inblandad i. Och Marklund säljer, det vet vi.

Har du fallenhet för att somna med näsan i boken?

Har du det? Då kanske den här bokpyjamasen vore något för dig för då skulle du kunna sova tryggt med båda benen i bokhyllan också. (Jag hittade bilden här.)

Och här hittar du fler prylar för bokälskare.

Andarnas hus

Andarnas hus är Isabel Allendes debutroman från 1982 och jag kan nu för mitt liv inte begripa varför jag dröjde i 28 år med att läsa den. Redan när jag var ungefär halvvägs i boken stod det klart för mig att detta är en bok som hamnar på min personliga tio-i-topp-boklista i alla kategorier, för det är en roman som drabbar en med all sin kraft. Det var omöjligt att värja sig mot berättelsen. Att läsa den var en närmast fysisk upplevelse för det kändes som om varenda cell i kroppen läste och upplevde det lästa. Hjärnan som gick på högvarv, hjärtat som skälvde av sinnesrörelse, lungorna som ibland glömde att dra in luft, fingertopparna som darrade av anspänningen. En läsupplevelse lika sällsynt som fantastisk!

Andarnas hus utstrålar en enorm berättarglädje och är, trots mycket tragik, späckad med burlesk humor - en humor som bottnar i ordkonsten snarare än i händelserna. Det är något magiskt över Allendes språk, tycker jag. Det är mycket vackert och går rakt in i hjärtat.
Genremässigt passar Andarnas hus i facket magisk realism.

Romanen är en krönika över släkten Trueba och över Chile från 1900-talets första decenniet fram till millitärkuppen 1973 och den har två berättare som i samförstånd återger sin familjs spretiga historia: morfadern Esteban och dotterdottern Alba. Morfadern är en mäktig, våldsam, pragmatisk och högerorienterad godsägare som på äldre dagar till och med blir senator i parlamentet, medan dotterdottern Alba dels har ärvt sin känsliga mormor Claras förmåga att tala med andar och dels sina föräldrars socialistsympatier. Albas biologiske far och morfadern är mångåriga ärkefiender. Kampen mellan de två är på liv och död och hatet är djupt. Trots olikheterna och trots att Esteban och Alba politiskt drar åt helt skilda håll är förhållandet mellan morfadern och Alba ömsint, kärleksfullt och präglat av tillgivenhet.

Boken följer Esteban och hans familj under fyra generationer och årtionden av sociala motsättningar i samhället då klyftorna mellan staden och landet och mellan de rika och de fattiga är avgrundssjupa, vilket påverkar även familjen. Estebans maktfullkomlighet och våld, dotterns och dotterdotterns förbjudna kärlekar, hat, lögner, politik, familjeproblem, Claras telepatiska förmågor och förbindelser med de dödas andar i huset på hörnet i huvudstaden. Det är spännande, fantasieggande, rörande, upprörande, gripande. Nät tiden efter millitärkuppen beskrivs baxnar jag över hur grymma människor kan vara mot varandra. Familjen Trueba får mer än sin beskärda del av lidande, men även av hopp, kärlek, försoning och solidaritet.

Jag tycker mycket om hur personerna beskrivs och hurdanna de är, de har alla sina speciella egenheter. På ett ställe i boken säger Estebans fru Clara att det i alla familjer finns en galning men att i familjen Trueba är galenskapen jämnt utspridd. När Clara uttalar detta vet hon verkligen vad hon pratar om.

En annan sak som jag fångas av är hur människoöden vävs samman i berättelsen och korsar varandra över tid. Det är mycket skickligt gjort och bokens röda tråd är tydlig.

Trots att boken även är en krönika över Chiles smärtsamma 1900-talshistoria förekommer inga årtal, vilket kan tyckas märkligt till en början. Men det fungerar alldeles utmärkt med explicita tidsangivelser i form av omnämnandet av milstolpar som andra världskriget, månlandningen, stora jordbävningen i Chile, vulkanutbrottet eller millitärkuppen. Verkliga personer nämns inte heller vid namn. Pablo Neruda, till exempel, kallas bara för Poeten och Salvador Allende kallas först för Kandidaten och sedan för Presidenten. Namnet Pinochet nämns inte en endaste gång. Jag har funderat lite över varför det är så och tror att Allende ville göra på det sättet för att förstärka illusionen av ett tidlöst sago- och historieberättande. Andarnas hus är som en saga där det goda slås mot det onda, där övernaturliga krafter har stor betydelse och där lyckan och kärlek kostar många tårar och mycket lidande.

Låt dig svepas med av denna storslagna berättelse du också, om du ännu inte har gjort det! Själv ska jag hädanefter rekommendera två böcker till alla som frågar mig om lästips: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och så Andarnas hus.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Sängliggande i läskoma fram till lunch

Jag hade näsan i boken redan vid frukosten och eftersom jag kände tydliga symptom på att en attack av läskoma närmade sig, var det lika bra att åtevända till sängen där jag sedan tillbringade hela förmiddagen. Fick till och med förmiddagskaffe serverat på sängen. Andarnas hus av Isabel Allende är nämligen en bok med sådan verkan. Nu ska jag ta och skriva en hyllningsrecension.

Titta vad jag köpte i går!

När jag igår kväll skulle resa hem från Stockholm där jag var på tvådagarskurs passade jag förstås på att besöka Pocket Shopen på Centralen innan mitt tåg skulle avgå och där hittade denna oemotståndliga tygkasse med texten "Jag är obegripligt intelektuell." Texten är broderad i guld, kassen är sydd i svart filttyg och rymmer rätt mycket. Man kan bära den över axeln också. Och priset? Tjugo spänn lägre än för en pocketbok. Jag var klart tvungen att slå till!

Kreativ Blogger Award

Jag sänder ett tack till Lyran som gav mig utmärkelsen Kreativ Blogger Award för "välformulerade recensioner, läsvärda inlägg, passande tips och trevliga utmaningar" här på Bokmania. Jag är naturligtvis glad!

Reglerna när man accepterat utmärkelsen är följande:
* Kopiera "awarden" till din blogg.
* Länka till den som gav dig "awarden".
* Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
* Välj 7 andra bloggare som du skickar "awarden" vidare till och länka dem. Skriv en kommentar i deras bloggar så att utmärkelsen uppmärksammas.

Sju intressanta fakta om mig själv? Min första spontana tanke är att så många intressanta saker finns inte att berätta om min person, men jag ska försöka för regler är ju regler.

1. Jag har sett Robert De Niro en gång. Alldeles på riktigt, inte bara på film. Men det är mycket länge sen.

2. År 2001 vann jag en manustävling i poesiklassen och fick mina dikter publicerade.

3. När jag gick i nian var jag nära att få ett sänkt betyg i uppförande men min kloka klassföreståndare förstod att det bara var puberteten som tillfälligt var problemet och att jag skulle växa ifrån mitt då odrägliga beteende. För övrigt var det hon som väckte min kärlek till böcker.

4. Jag har ägnat mig åt konstsim.

5. Jag är en fena på att skjuta med luftgevär.

6. Jag är mycket bra på att laga mat, speciellt vegetarisk. Hittar även på egna recept.

7. Jag är både kvälls- och morgontrött.

I instruktionen står det att man ska skicka utmärkelsen vidare till sju andra bloggar, men det anser jag vara ogörligt just nu eftersom det verkar som att alla bokbloggare som jag läser redan fått priset. Därför väljer jag att dela ut priset kollektivt till alla mina favoritbokbloggare - vilka det är ser du i menyn till höger. Jag tycker att alla som bokbloggar är kreativa! Nu har "awarden" blivit ett pris för medlemmar i klubben för inbördes beundran, men det är kul ändå. Grattis till oss alla! Och förlåt att jag inte orkar gå in till alla och lämna ett meddelande.

Gud va hemskt!

Gud vad hemskt – tjugo år med Lena Ackebo är en drygt tre hundra sidor tjock samlingsvolym i A4-format med hennes allra mest dräpande skildringar av svenskarna och den svenska kulturen. Lena Ackebo debuterade i mitten av 80-talet och är idag en av Galagos satirikerveteraner.

En typisk Lena Ackebo Sverigeskildring

Lena Ackebos teckningar är svartvita men allt som oftast fulla av detaljer. Det är uppenbart att hon brukar lägga ner en oerhörd möda på att teckna sina figurer och deras frisyrer, kläder, kroppsformer och ansiktsutryck. Även bakgrundsdetaljerna är talrika och väsentliga för berättelsen, vare sig det handlar om något program i tv-rutan, boktitlar, rengöringsmedel- eller kaffesort. Att noggrant beskåda teckningarna är en upplevelse i sig.

Namnen på personerna i de olika berättelserna är lika viktiga och välavvägda som peronernas gester, jag upplever det nästan som att namnen bär på särskiljande karaktärsdrag. Inte heller varornas märken kan man gå förbi eftersom de är en viktig beståndsdel i Ackebos satir. Det är med andra ord ett myller av saker att lägga märke till medan man läser, vilket gör att Gud va hemskt! inte är något snabbläst seriealbum. Tvärtom ska det avnjutas i lagoma doser, lite i taget. Helst under en längre tid för att hinna smälta denna mustiga mix av humor, satir, sarkastiska elakheter, politiskt riktade kängor, kärlek och ångest innan man proppar i sig en ny portion. Det gäller att suga åt sig viktiga näringsämnen, inte att kräkas upp dem!

Lena Ackebos serier innehåller vass satir. Det är ingen fjäderlätt humor. Man asgarvar inte, men man skrattar åt svenskens tillkortakommanden och känner nästan befrielse över att vara avslöjad (om man nu har förmåga att skratta åt sig själv, vill säga). Ackebo begår nämligen lustmord på vår svenska vardag med allt grillande, dokusåpatittande, kulturkoftesnackande, galafrossande, radiorixlyssnande, idolvinnarnas köpscenteruppträdande, rabattkuppongssamlande och jagande av extraerbjudanden som man förlorar på i längden. Plus schlagerhysterin som grädden på moset. Hon är som en spårhund, missar inga klyschor. Mest av allt skäller hon åt vårt hejdlösa konsumerande. Är köplyckan allt? Nej, förstås inte. Som tur är så finns det något annat under ytan: helt vanlig kärlek och ömhet.

I albumet möter vi rockfågeln Jalle Planka som vill bli kändis, familjerna Muppemyr och Brynebring som representerar vanliga medelsvenssons, kulturförnäma teveprogramgramledare och deras kulturinsnöade gäster, schlagerstjärnor, giriga bankdirektörer, miljömuppar, kontorsanställda festnissar, allehanda experter och intelligensbefriade tevestjärnor. Det är som att läsa korta noveller i serieform. Sedan finns det kortare seier som heter "Så funkar det" i vilka man får veta allt om reklam, banker, ekonomi, företagande och kapitalism i stort. De är fullständigt geniala! Fast visst tycker man sig uppfatta ett klassperspektiv i resonemanget...

Och språket? Ackebo stavar gärna som man pratar så det bli ibland fjärran från skriftspråkets normer. Desto roligare! Själv förklarar hon essensen i sitt språk så här:

"Ett slags rapphet i idiomatiken, snärtighet och sprättlighet är väl honnörsord för mig, varje ord ska leva sitt eget liv och få innebörd. Man kanske skulle kunna kalla det neo-humanistisk, post-existentiell språkbild i vardagsbelysning, med en pikant kryddmix i själva språksåsen. Tillbehören är viktiga: lite krämig sentiment, lite nygräddat trendtugg samt några rejäla grodor."

När jag hade läst färdigt hela denna mastodonta utgåva, tänkte jag att "Tur att det inte är så här illa ställt med oss ändå." Fast det är det nog. Men det bara att skratta åt eländet. Personligen skrattade jag mer än gott.

Coola klipp från Baggisgalan

Appropå Grammisgalan som ägde rum i veckan vill jag passa på och presentera en av Sveriges vassaste satiriker i seriebranchen, nämligen Lena Ackebo. I seriealbumet Gud va hemskt! som sammanfattar hennes serieproduktion under de senaste 20 åren och som jag återkommer till i ett annat inlägg (med recension), finns bland annat en serie som heter Alla var där! Coola klipp från Baggisgalan där hon parodierar just Grammisgalan: artisterna, nomineringarna, tacktalen. Allt är klockrent. I Lena Ackebos framställning är Grammisgalan som en enda stor klubb för inbördes beundran där folk ger priser till varandra kors och tvärs. Roligast är alla artistnamnen hon hittar på och naturligtvis de igenkänningsbara teckningarna av artisterna. Ett litet smakprov kommer här:

En liten dikt av Pablo Neruda

Hur länge lever människan egentligen?
Lever hon tusen år eller ett enda?
Lever hon en vecka eller flera sekler?
Hur länge är människan död?
Vad betyder för alltid?

Den här korta dikten som kanske bara är en strof, jag vet inte riktigt vilket, är skriven av poeten Pablo Neruda och står som motto till Allendes roman Andarnas hus som jag började läsa först ikväll, trots annonsering redan i söndags. Fem rader. Två eviga och obesvarbara frågor. Vackert.

Nu är det bevisat

Nu är det bevisat att böcker jag läser påverkar mina matinköp. Tre fräscha ätmjuka avokadon och en påse härliga Jafa-apelsiner slank helt spontant ner i korgen när jag var i mataffären i eftermiddags. Den sista läsaren där ett avokadoträd spelar en viktig roll i berättelsen och En berättelse om kärlek och mörker där Amos Oz minns sin barndoms apelsiner och pappas uppvärmda apelsinjuice till frukost är de skyldiga. Fast vitaminer, om än oplanerade, måste ändå vara förlåtligt att spontanhandla...

Det ibland svåra valet av ny lektyr

När jag nu har läst ut den mastodonta och skrattfyllda serieboken Gud va hemskt! av Lena Ackebo och även läst ut och recenserat Den sista läsaren av mexikanen David Toscana så aktualiseras en ständigt återkommande fråga: Vad ska jag läsa nu?

Ursprungsplanen var att ta och läsa För Lydia eftersom jag i julas läste Den allvarsamma leken och det vore roligt att ta del av båda böckerna utan att en lång tid förflyter mellan de båda lästillfällena. Men nu känner jag inte alls för För Lydia utan har lust att stanna kvar i Latinamerika. Bara byta Mexiko mot Chile.

Det är nämligen så att jag häromkvällen såg den svenska filmen Svarta nejlikan (2007) som handlar om hur den svenske ambassadören Harald Edelstam (spelad av Michael Nyqvist) agerade under millitärkuppen i Chile 1973 då han genom att erbjuda fri lejd och politisk asyl i Sverige lyckades rädda livet på över 1 300 förföljda chilenare och andra latinamerikaner. Det var en stark film som inte lämnade mig oberörd. Därför är det kanske inte så konstigt att jag kom ihåg (som om jag hade glömt) att jag har Isabel Allendes roman Andarnas hus stå oläst i bokhyllan. Jag vill läsa den nu.

För Lydia, Gun-Britt Sundströms omarbetning av Söderbergs Den allvarsamma leken, får ha lite mera tålamod. Varje bok har sin tid och dennes är inte kommen ännu.

Eftersom jag ändå har två böcker som väntar i recensionskön kan jag lugnt försjunka in i en roman av den något omfångsrikare sorten. Mitt exemplar av Andarnas hus som jag fyndade på loppis i höstas är på 400 sidor. Jag har inte läst något av Allende förut, men filmen Andarnas hus har jag sett flera gången. Det ska bli spännande att läsa boken.

Den sista läsaren

Någonstans mitt i Den sista läsaren av David Toscana funderar den avsatte bibliotekarien Lucio över olika gänse sätt att klassificiera böcker (efter ämne, utgivningsår, skönlitterär eller inte, fiktion eller verklighet osv) men själv menar han att det räcker gott och väl att skilja bra böcker från de dåliga för där finns det en tydlig gräns.

"En historisk roman handlar om saker som har med det förflutna att göra medan en skönlitterär roman handlar om sådant som händer här och nu. På så sätt står det historiska tempuset i kontrast till romanens tempus, som Lucio föredrar att kalla evig presens och som är ett omedelbart tempus, påtagligt och sant. I detta eviga presens rör sig Babette, och hon är verkligare än en fosterlandshjälte som ligger begraven bland andra framstående män, Babette skulle aldrig kunna placeras i en bokhylla under klassificieringen skönlitteratur..."

På samma sätt är det lite knivigt att sätta etiketten "deckare" på boken och sedan placera Den sista läsaren i deckarhyllan. Visst börjar berättelsen med att Lucios son Remigio en dag hittar en död flicka i sin nästan uttorkade brunn, visst letar polisen efter den försvunna flickan och efter förrövaren och visst hittar man till slut en man som åker fast för brottet. Men jag tycker inte att dessa händelser är bokens centrum utan jag ser dem mera som en ramberättelse. Det väsentliga tycker jag mig finna i tankar kring bokens och läsandets betydelse samt i försöket att fånga dödens väsen.

När Remigio hittar flickan har en svår torka under lång tid plågat den fiktiva mexikanska byn Icamole och invånarna lider av vattenbrist då brunnarna har sinat. Bara Remigio har lite vatten kvar på botten av sin brunn och det vattnet använder han till att vattna sitt avokadoträd och tvätta sin kropp. Det är bara några få i byn som fortfarande har rena ansikten...

Remigio berättar för sin far Lucio om flickan och ber honom om råd - att ringa polisen är inte något alternativ. Lucio, som är en stor läsare och tillika byns privata bibliotekarie, hittar lösningen på mordgåtan i en av sina favoritromaner som heter Babettes död. Likheterna mellan flickan i brunnen och bokens Babette är slående, nästan skrämmande. I en annan roman finns sedan lösningen på problemet var och hur Remigio ska göra sig av med flickans kropp. Remigio begraver flickan under sitt avokadoträd, i djupet bland rötterna.

"... en flickkropp som vilar i jordens djup, som egentligen är havets djup, bland snäckor och musslor och trilobiter och hundraåriga vågor, bland maneter som smeker hennes ben och strömmar som kommer att slita loss henne från avokadoträdets rötter och föra henne till en bläckfiskhåla där hon kommer att omfamnas som inte ens hennes egen mamma har omfamnat henne."

Jag tycker om hur Toscana utrycker det paradoxala i att den av torkan plågade Icamole ligger i ett ökenlandskap som en gång för länge sedan var botten av ett djupt hav. Det är vackert skrivet.

Vattnet och böckerna kan påverka människors liv på många olika sätt.

Jag tycker också om hur Toscana handskas med tanken att en i början fiktiv berättelse i en bok plötsligt visar sig vara "verklighet" för ett antal människor som befolkar en annan bok (alltså Den sista läsaren). Som om människorna gick ut ur den ena boken och in i den andra. Det är på denna plan Den sista läsaren huvudsakligen utspelar sig.

Lucios stora uppgift här i världen, som han ser det, är att censurera böcker. Att sortera bort de dåliga böckerna och behålla de som är bra. Han för väldigt bestämda resonemang kring detta och hans åsikter om vad som är god litteratur är ibland ganska radikala. Han är skoningslös i sin bedömning. Dåliga böcker dömmer Lucio till att bli mat åt feta kackerlackor, bra böcker ställer han fram i bokhyllan. Dessa passager är rika på allehanda bokreferenser.

Ett gripande ställe i romanen är till exempel Lucios samtal med flickans mor som en dag kommer till hans hus och det visar sig att boken Babettes död är även hennes favoritbok. Och att hon på något underligt vis alltid har anat vilket öde hennes dotter skulle gå till mötes...

Slutet i Den sista läsaren är en härlig metafiktion. Där kallar Tocsana sig själv genom Lucios mun för en idiot från staden, en medelmåtta med en begåvning lika klen som penis och Den sista läsaren stämplas av Lucio som en roman som hör hemma i kackerlackornas helvete.

Men jag håller inte med Lucio. Jag tycker att han borde sortera Den sista läsaren bland de bra böckerna i stället för det är en riktigt bra bok det här, även om en läsare som söker kriminalgåtans spänning löper viss risk att bli besviken. För en bokälskande läsare är den tvärtom en liten pärla. BookyDarling utropar till och med Den sista läsaren till en framtida kultbok men så långt vill inte jag sträcka mig. Något kultigt kan jag inte se i den.

Jag tycker också att omslaget är mycket vackert. Från spanskan översattes Den sista läsaren av Hanna Axén.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Den sista läsaren - försnack till recension & citat

Under mitt senaste biblioteksbesök strax innan jul fastnade min blick på en bok med ett mycket vackert omslag, ett av de snyggaste jag sett på länge och som jag kände igen eftersom jag hade hört, om än vagt, talas om Den sista läsaren av mexikanen David Toscana.

En makrobild på en kvist med en glänsande grön avokadofrukt i övre halvan av omslaget medan det i den nedre halvan framträder en boksida med text. Bokstäverna i texten är svaga, bara en aning ljusare än den (avokado)bruna bakgrunden och inte avsedda att tydas. Det lite smått geniala med det här omslaget är att helheten i bilden sammanfattar i princip vad romanen hadlar om - avokadoträd och böcker. Och människor som är sammanbundna med dem.

Förutom omslaget har jag fastnat för en och annan rad ur boken, till exempel de här:

"Att skriva är inte detsamma som att leva, och att läsa är inte heller samma sak som att leva."

******

"Det är detta förakt [mot kackerlackorna] som får honom att föda och hålla dem vid liv i rummet bredvid biblioteket, det rum där alla censurerade böcker hamnar eftersom det enligt hans åsikt är precis det ovärdiga slut de förtjänar. Ett bokbål vore inte ett lika passande straff eftersom det skulle ge en dålig bok möjligheten att alstra värme eller få äran att omvandlas till ljus. Helvetet bör rimligtvis vara ett utdraget lidande bland urin och vilddjursgap som outtröttligt slukar omslag, flikar och fotografier på författare eller författarinnor, de första i någon intelektuell pose och de andra med förhoppningen att framstå som vackra."

******

"... en bok blir mindre nersolkad av att någon äter under läsningen än att författaren nämner märket på karaktärernas byxor eller parfym eller glasögon eller slips eller på det franska vin som personen dricker på den eller den restaurangen. En roman blir nersolkad så snart författaren nämner ett kreditkort, en bil eller en teveapparat."

Orkanpartyt

Romanen Orkanpartyt av Klas Östergren ingår i Mytserien och det var därför jag fick kännedom om den och även lust att läsa den. Det är sällan jag påbörjar läsning av en bok så förutsättningslöst, så helt utan förhandsinformation om vad som väntar som i det här fallet, för jag hade ingen aning om vad Orkanpartyt skulle gå ut på. Förutom att det skulle finnas kopplingar till någon myt. Orkanpartyt har visat sig vara en dystopisk asasaga om kärlekens och sorgens väsen. Sorg och kärlek är två sidor av ett mynt, utan kärlek ingen sorg, ingen sorg utan kärlek. Orkanpartyt är den första roman jag har läst av Klas Östergren och blev - minst sagt - fullständigt gripen, tagen, fängslad och trollbunden av hans språk. Att läsa Orkanpartyt var en fullträff för mig!

Boken utspelar sig i en nordisk stad i en tid då klimatet har spårat ur fullt ut och det antingen bara regnar eller är snustorrt, solen är farlig och marken sur. Pandemier avlöser varandra. Det är farligt att vistas ute, medan inomhus härskar tv-kanalernas dokusåpor. Mot denna apokaliptiska kuliss har Östergren snickrat ihop en berättelse om en fars djupa och villkorslösa kärlek till sin son. När sonen dör blir sorgen fadern övermäktig. Sorgen i sin tur föder hämndlystnad.

Hanck Orn som är huvudpersonen i boken gjorde sig till far genom ett ungdomligt snedsprång och planen var att modern själv skulle ta hand om barnet, utan Hancks inblandning. Men så dog hon strax efter att pojken föddes. Bland barnets lindor hittades en lapp med Hancks namn på. Hanck kallades till sjukhuset, fick se sin son för första gången och gick därifrån som en ny människa, en far:

"Trots alla invändningar, om de nu bottnade i fruktan för det främmande eller i känslan av att vara otillräcklig, fick han ingivelsen att sticka in handen genom luckan i kuvösen för att vidröra barnet. Han strök först med pekfingret längs den magra kinden och kupade sedan handen över huvudet. Handen täckte huvudet från öra till öra. Barnets puls fyllde hela handflatan.

Då öppnade pojken ögonen. Det var då alla sakliga iakttagelser och observationer tog ett steg ut i det okända. Om Hanck fram till dess försökt att värja sig för eventuella känslor av tillgivenhet så blev han med ens tvungen till villkorslös kapitulation. Han mötte pojkens blick och blev förändrat."

Pojken Toby växer upp och i enlighet med en gammal gummas förutsägelse blir kock på en stjärnkrog någonstans i skärgården. En dag kommer han dock inte hem, i stället knackar två "delgivare" på dörren. Hanck ger sig ut på en riskfylld resa med målet att få veta vad som hänt Toby, han vill inte acceptera att Toby är död så länge han inte hittar hans kropp. Och om Toby är död, ska hämnden bli ljuv. Det är nu romanen tar skruv. Realism och gudasaga mixas ihop till en berusande läsdryck.

När Hanck kommer till guldkrogen som var Tobys arbetsplats upptäcker han att en fest pågår där och att den har pågått i evigheters tid. Det är Klanen - gangstrar, maffiosos och asagudarna i ett - som har ett orkanparty, ett fylleslag som slutar med mord, som om Ragnarök lurade runt hörnet. Offret är Toby och mördaren heter Loke, men omständigheterna är oklara. På festen finns även Oden, Tyr, Njord, Idun och flera andra av de nordiska gudarna. En berättelse om stureplansmaffia eller en gudasaga? Både och, faktiskt. Det är en salig blandning.

Klas Östergren riktar sina strålkastare främst mot Loke, Odens halvroder och mördare. Enligt myten orsakade Loke guden Balders död medan han i Orkanpartyt dödar Hancks son. Straffet blir dock detsamma i boken som i mytologin, lika ofattbart grymt. Loke blir fastbunden med sin son Nares tarmar som förvandlas till järn, och han tvingas ligga på tre vassa stenar inne i en grotta. Över sig har han en giftorm. Hans hustru Sigyn står hela tiden med en skål för att hindra ormens gift att droppa ner på Loke. Varje gång Sigyn tar undan skålen för att tömma den utanför grottan droppar ormens etter på Loke och orsakar honom stora smärtor.

Loke och Sigyn, målning av Mårten Eskil Winge (1863)

I samband med beskrivningen av Lokes straff framför Östergren ett intressant resonemang kring varför Sigyn hindrar ormens gift att droppa ner på Loke. Vill hon av kärlek rädda hans liv så länge som möjligt eller vill hon av hämnd förlänga hans pina? Svaret är inte alldeles givet.

Kärlek, hämnd och sorg där emellan - bokens genomgående ledmotiv och tema.

Samtidigt fortsätter Hancks sökande efter sonen och Hanck kommer så långt som till dödsriket innan det blir dags att vända tillbaka och försonas med ödet, kanske rent av förlåta. Men kan det vara möjligt att förlåta? Den här delen är vid sidan om den där Hanck drabbas av kärleken till sin son den starkaste. Man ryser och skälver.

Orkanpartyt är en hjärtkramande roman om att bli förälder och om att förlora sitt älskade barn, skriven på ett språk som klarar att uttrycka de starkaste känslor utan att bli banalt eller sentimentalt. Det finns mycket skönhet i Östergrens språk, så mycket att jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med vackra och tänkvärda citat. Men Orkanpartyt bjuder på mer än "bara" språklig berättarnjutning. Den väcker även lust att ta reda på lite mer fakta kring den nordiska mytologin.

Orkanpartyt fastnar i medvetandet och blir kvar länge efter att man slagit ihop bokpärmarna. Unna dig gärna samma läsupplevelse.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket och som cd-bok.

En berättelse om kärlek och mörker

En berättelse om kärlek och mörker av den ständigt nobelpristippade israelen Amos Oz är en självbiografisk roman om just kärlek och mörker, precis som titeln antyder. Han berättar om kärleken och mörkret inom familjen och han berättar om människornas kärlek till sina rötter. Han berättar också om det historiska mörker som har lagt skugga över judarnas verklighet sedan lång tid tillbaka, över andra världskriget, stalinismen och fram till dagens Palestina-konflikt. Men Amos Oz är varken politisk agitator eller troende jude.

I sin bok berättar han uppriktigt och fängslande om sin barndom och om sina föräldrars ursprung, vi följer Amos Oz från barnsben upp till vuxen ålder. Han ger även en fingervisning om vilka faktorer som formade hans belästa och högutbildade föräldrar, deras väg från Ukraina till studierna i Polen respektive Tjeckoslovakien och vidare till Israel som till en början ännu inte fanns på världskartan. Amos Oz själv föddes i Jerusalem, hans modersmål var hebreiska.

Amos Oz delar med sig av sina allra första minnen, av goda och sorgliga minnen av föräldrarna, av pojkstreck som han minns, av sina skolår, av sin första platoniska kärlek, av sitt sexuella uppvaknande och sina första stapplande steg som en ung vuxen man. Amos Oz öppnar sitt hjärta på vid gavel och bjuder oss in. Samtidigt kan han inte bortse från historien: bildandet av staten Israel, sexdagarskriget och den ständigt pågående konflikten mellan araber och judar i Israel. Jag tycker om att Oz försöker förklara konflikten genom att använda sig av en paralell: När han var en pojke råkade han medverka vid en olycka som ledde till att en liten arabisk pojke skadades svårt i foten, kanske med amputation som följd, det fick Oz aldrig veta. Kan bara den judiske pojken skuldbeläggas eller bär även de arabiska barnen sin del av skulden för det tragiska som hände?

Händelserna återges inte helt kronologiskt i boken utan Oz berättar snarare i spiral eller i cirkel. Mittpunkten som allt i författarens uppväxt kretsar kring och som alla tankar och alla händelser hela tiden dras mot är moderns sjukdom och självmord när Oz var tolv år gammal. En djup tragisk händelse som satte djupa spår. Frågor som förblev obesvarade. Ilskan. Tystnad och tigande. Kärlek mellan far och son. Mörker. Splittring. Viljan att gå vidare. Lust att visa fingret åt världen. Envishet att klara sig själv. Författarblivande.

En stor del av romanen handlar också om läsning och om förhållande till böcker och språket. Det är en vacker kärleksförklaring till boken och dess trollska makt. När Oz var liten drömde han om att bli en bok när han blir stor. Inte en författare. En bok! Ändå är det författare han har blivit och det är tur för då kan vi läsa hans hjärtvarma berättesle full av kärlek och mörker. Så som livet brukar vara.

En berättelse om kärlek och mörker är gripande, fängslande, lärorik, intressant, språkligt njutningsfull och på alla sätt och vis mycket läsvärd. Det är en prosa skriven på poesins språk där personliga känslor blandas och slipas med ett helt folks historiska erfarenhet. Boken kom ut på svenska första gången 2005, i sekundär översättning från engelska av Rose-Marie Nielsen. Amos Oz skrev den på hebreiska.

Eftersom jag valde boken som "jultjockis" och som julläsning blev det ett par läskoma-inlägg under läsningens gång, här och här. Lite citat, lite tankar.

Bakåt och framåt

I det här inlägget tänker jag både blicka bakåt och summera läsåret 2009 och se framåt mot mitt läsande och bloggande år 2010 och även avge några försenade nyårslöften.

Förra året (2009) läste jag 78 skönlitterära böcker, vilket är 9 fler än 2008 så det går framåt kan man säga. Eftersom jag är en relativt långsam (läs: njutningslysten) läsare är siffran 78 mer än tillfredsställande för mig. Dessutom är ju bokläsning ingen idrott och så vitt jag vet är jag inte med i något bokläsning-OS så det rör mig inte i ryggen att det finns människor som klarar över 100 böcker på ett år. Det är knappt jag förstår hur det går till. Jag läser så mycket jag har lust, tid och ork till och det blir som det blir men det blir klart inget nyårslöfte i stil med att uppnå det magiska 100-talet lästa böcker (eller helst överskrida det) när 2010 nalkas sitt slut.

Fördelat över länder ser min 2009-års läslista så här:

svenskt 30
amerikanskt 8
franskt 7
tjeckiskt 7
engelskt/brittiskt 5
norskt 3
finskt 2
tyskt 2
indiskt 2
isländskt 1
italienskt 1
ryskt 1
japanskt 1
afghanskt 1
saudiarabiskt 1
libanesiskt 1
israeliskt 1
chilenskt 1
kroatiskt 1
sydafrikanskt 1
sudanesiskt 1

En ganska okej blandning. Inget kinesiskt dock, vilket borde föranleda ett försenat nyårslöfte. Där kan jag faktiskt slå två flugor med en smäll om jag väljer att läsa nobelpristagaren Gao Xingjian, för att läsa nobelspristagare är ett ständigt pågående projekt.

Mitt första nyårslöfte så här lite i efterhand är att utvidga den geografiska bredden i mitt läsande. Mer asiatiskt, mer östeuropeiskt, mer afrikanskt. Även mera nordiskt.

Annars vill jag helst fortsätta med att läsa böcker utan bäst-före-datum och inte haka upp mig så mycket på nyutkomna böcker, hur frestande det än är. Tanken på att böcker skulle vara färksvaror skrämmer vettet ur mig. Det kommer så mycket nya böcker hela tiden och jag kan ändå inte hinna läsa alla som lockar mig - plus att jag dessutom inte är så förtjust i flockbeteende. Med det menar jag att när det kommer ut en ny omtalad bok så är det väldigt många som läser den (och bloggar om den) samtidigt och det upplever jag ibland som ganska enformigt. Mitt nyårslöfte nummer två är alltså att tänka efter minst två gånger innan jag beställer ett recensionsexemplar av någon boknyhet. Lite restriktioner kan vara på sin plats, helt enkelt.

Nyårslöfte nummer tre hänger ihop med tvåan och det är att beta av böckerna som redan står i min bokhylla och väntar och väntar och väntar på att bli lästa. Jag lovar att fler får sin chans.

När många läser samma bok och sedan bloggar om den är på gott och ont. Fast mest på gott. Bara lite på ont. Det är trevligt och givande att kunna samlas kring en och samma bok, diskutera den och jämföra sina läsupplevelser. Absolut. Samtidigt, och det ser jag som en nackdel om det råkar bli för mycket av den varan, minskar variationen och bredden på bokbloggarna. Det är till exempel anledningen till att jag väljer att hoppa av Lyrans andra omgång av Jorden runt resan. Det var kul med första vändan, men under 2010 vill jag vara mera av en "ensam seglare" och låta min egen läslust styra kosan kors och tvärs över världen. Men jag låter mig gärna inspireras, i allra högsta grad. Och självklart vill även jag inspirera andra till läsning.

En annan sak som jag på sistone funderat mycket över är mitt deltagande i olika enkäter och frågeutmaningar här på bloggen. Det är roligt att vara med, men det stjäl värdefull lästid. Blogga en timme eller läsa en timme? Det är ett vanligt dilemma för mig. Tiden är kort. Mitt fjärde (och sista) nyårslöfte är att prioritera lästid framför bloggtid. I alla lägen!

Som bokbloggare lider jag av en ständig och panikartad rädsla att om jag inte bloggar på ett par dagar så försvinner alla mina bloggläsare ut i tomma intet. Konsekvensen blir att jag ibland tramsbloggar och deltar i saker och ting för själva deltagandets skull och mest bara för att det inte skulle vara tyst här på bloggen. Tänk om besökssiffrorna djupdyker? Himlen förbjude! Vilken mardröm för lilla bloggnarkomanen! Dumt, säger förnuftet. Så klart att det är dumt. Att tala är silver, att tiga är guld. Man ska tala endast när man har något vettigt att säga och detsamma borde gälla även bokbloggande. Fan ta allt vad besöksstatistik och blogginflytande heter! Jag ska våga vara tyst ibland. Läsa en bra bok i stället. Och sedan... sedan blogga om den.

Bokfrågornas ABC - del 6

Bokfrågornas ABC, del 6 handlar om bokstaven F:

1. Frihet är viktigt och böcker handlar inte sällan om längtan efter detsamma. Berätta om en bok som du tycker handlar om frihet!

Med vetskap om att jag börjar bli tjatig i fråga om den här boken: Stalins kossor av Sofi Oksanen (skriver om boken här)

2. Böcker blir ofta film. Vad gör du helst och oftast först, ser filmen eller läser boken? Brukar du se filmatiseringar av böcker du läst?

När det kommer en ny film och jag vet att den är efter en "berömd" bok föredrar jag att läsa boken först och sedan, eventuellt (om jag gillat boken), att se filmen. Så var det t.ex. med Revolutionary Road eller Gomorra. Fast jag brukar inte ha speciellt bråttom med att bege mig till en videobutik i syfte att hyra en dvd, så The Reader har jag fortfarande inte sett. Å andra sidan finns det utmärkta filmer som t.ex. Schindler`s List som bygger på en bok men som ändå inte känns nödvändiga att ta del av i bokform, kanske för att jag instinktivt känner att filmen på något sätt ger allt.

3. Berätta om en riktigt bra filmatisering av en bok!

Jag nöjer mig med att bara nämna titeln samt författarens och regissörens namn för de uppgifterna talar för sig själva: Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf i regi av Lars Molin. Så bra! Så bra!

4. Jag vill att du uppmärksammar en författare som du tycker får på tok för lite utrymme.

Jag önskar att författare från Östeuropa fick mera uppmärksamhet, både när det gäller att översätta dem till svenska och att fler skulle "våga" läsa östeuropeisk litteratur. Men jag tror att den tiden kommer, på samma sätt som afrikanska eller asiatiska författare har hittat till svenska läsares hjärtan. Allt har ju sin tid.