Bakåt och framåt 2010/2011

Så var det då återigen dags för lite summering och framåtblickande här på Bokmania (också), det är förskräckligt vad tiden går fort. Under 2010 har jag läst sammanlagt 69 böcker, vilket är 9 färre än 2009 och lika många som 2008. Det verkar nästan bli statistiskt säkerställt att 70 böcker, plus minus några stycken hit eller dit, är ungefär vad jag mäktar med att läsa under ett år.

Inför nyåret 2010 hade jag fyra nyårslöften. Hur gick det med dem?

Nyårslöfte nr 1 var att utvidga den geografiska bredden i mitt läsande, jag ville läsa mer asiatiskt, mer östeuropeiskt, mer afrikanskt och även mer nordiskt.

Jag har läst 3 böcker från Asien, 4 från Östeuropa, 1 från Afrika och 5 från Norden (förutom Sverige). När det gäller svenska titlar har jag läst 35 böcker skrivna av svenska författare - alltså hälften, vilket jag tycker är mycket bra. Som invandrare tycker jag att det är spännande med svensk litteratur och den ligger alltid (och fortfarande) nära till hands att upptäcka. Sammanfattningsvis måste jag tyvärr konstatera att jag inte har uppfyllt nyårslöftet 2010 då den geografiska utvidgningen inte blev större än 2009, så en framtida skärpning är på sin plats.

Nyårslöfte nr 2 och 3 var att vara restriktiv i fråga om boknyheter och i första hand läsa böcker som redan står i bokhyllan här hemma. Det gick så där, men inte helt förkastligt.

Nyårslöfte nr 4 var att prioritera lästid framför bloggtid och där lyckades jag bäst, tycker jag. Jag har inte fallit för frestelsen att delta i alla utmaningar och enkäter som florerar i bloggosfären varje vecka, bara ibland. Priset för att hålla sig undan är att man känner sig lite utanför blogggemenskapen ibland, men jag hinner/orkar helt enkelt inte att vara så aktiv i alla lägen, fast det vore kul förstås.

Och inför 2011? Tja, samma som förut samt lite mera läsning från det tyskspråkiga litteraturområdet - med tanke på bokmässans inriktning. Jag hoppas också att kontaktnätet mellan oss bokbloggare kommer att stärkas under nästa år, vi är ju redan väldigt mycket på G.

Tack alla bokbloggarkompisar för många bra boktips och för alla trevliga stunder framför datorn under det gångna året. Ha det gott och läs, läs, läs! Kram på er.

När man är barnvakt

... får man lätt överskott på handmålade disktrasor.

Halvvägs i 2666, kreativiteten som vaknat till liv och en liten mellandagsutmaning

I en vecka har jag nu hållit på med Roberto Bolaños mastodontverk 2666 och kommit halvvägs. Läser och läser men läsningen går bara sakta fram. Varsamt kanske är det rätta ordet. Inte för att texten är tung eller svår men likväl måste jag ta en paus efter trettio fyrtio sidor för det känns som att något livsviktigt måste smältas först innan en ny tugga tas. Trots att handlingen inte alls är komplicerad och inga djupa filosofiska spörsmål diskuteras på boksidorna är läsningen av 2666 som att passera ljudvallen eller något i den stilen varje gång man tränger in i den verklighet som bokstäverna avbildar, en sådan kraft är det i texten. Jag tycker att 2666 är en mycket speciell bok - eller egentligen är det fråga om fem böcker. Jag är nu inne på den fjärde och allt som allt har jag fem hundra sidor kvar.

På juldagens morgon svepte jag in mig i min nya gosiga morgonrock och kröp upp i soffan för att läsa en stund innan dagen tog fart på allvar och det var väl tur det, för annars skulle jag aldrig ha tagit reda på hur väl boken och morgonrocken matchade varandra. Boken i rätt sällskap... En liten högtidsstund. Vid det tillfället läste jag bland annat följande:

"Människan lever inte av nyttig mat allenast. Man måste läsa böcker. Inte titta så mycket på tv. /.../ När man läser slösar man aldrig bort sin tid."

Det budskapet fann jag så trevligt att jag i stundens ingivelse plockade fram tygpennor och en ny vit disktrasa och skapade en "litterär" dito, plötsligt drabbad av barnslig skaparlust. Det var kul att leka lite, strunt samma att resultatet blev "lätt" amatörmässigt.

Eftersom det i nio fall av tio är min man som diskar hemma hos oss skadar det inte att göra honom påmind om att det jag eventuellt sysslar med under tiden också är viktigt, haha.

Det har slagit mig en sak nu i skrivandets stund. Vilket citat eller boknördigt budskap skull du vilja skriva på din alldeles egna disktrasa? Och varför inte göra verklighet av tanken? Kila till Panduro om du har möjlighet (finns annars även på nätet), köp tygpennor och ett paket vita disktrasor, gå hem igen, skapa något tjusigt att torka av diskbänken med och visa oss sedan din skapelse på bloggen. Lite mellandagspyssel vore väl kul! Jaha, så blev det en utmaning till slut av alltihopa. Och jag som bara tänkte skriva om hur det är att läsa Bolaño.

Förresten...

... har jag mot alla odds lyssnat färdigt på Den döende detektiven av Leif GW Persson, så ingen kan säga att jag inte försökte. För jag försökte. Och jag gillade inte boken. Förstår inte hur den kunde ha blivit utsedd till årets bästa svenska deckare.

Minns ni familjen Biblioteksnalle?

I somras berättade jag för er kära bloggläsare om familjen Biblioteksnalle som hyr en liten etta med bokvrå i min bokhylla, kanske minns ni det. Nu är det så att lille Leo har fått en lillebror lagom till jul och lyckan är total, för en lillebror var precis vad Leo har önskat sig. Ivan heter han, lillnallen. Hemma i hyllan har det blivit trångt, mycket trångt, men det bryr sig nallgrabbarna inte om när man lika gärna kan vara ute och leka i snön. Så på med varma kläder och ut och busa, det är dagens melodi. Men klockan tre måste de vara hemma. Kalle börjar ju.

En liten julhälsning till er alla

God Jul och Gott Nytt År

med massor av skön läsning

och ostörd lästid

önskar jag er alla

från hela mitt boknördshjärta!

PS. Tomtenissarna stötte jag på på en julmarknad i Tjeckien, de sprang runt och delade ut rabattkuponger till IKEA. När grabbarna hade hört att jag bodde i Sverige och kunde svenska blev de eld och lågor och undrade om jag kunde lära dem att säga nåt på svenska. Visst kan jag det, sa jag, vad vill pojkarna höra? Det var "dra åt helvete" de i första hand ville kunna. Undrar varför. Nåt man behöver om man jobbar på IKEA i Tjeckien?

"Den döende detektiven" - ett seriöst försök att läsa en deckare

Jag blev uppriktigt nyfiken på Leif GW Perssons nya, Den döende detektiven, som utnämndes till årets deckare av Svenska deckarakademin. Tyckte att GW var så rolig när han pratade om boken under sitt besök i Eskilstuna i samband med prisutdelningen härom veckan, att jag blev sugen på att sätta tänderna i en mordgåta, och varför inte just den här. En deckare om året är ungefär vad jag brukar unnar mig i genren och årets bästa deckare skulle/borde väl vara läsvärd. Så tänkte jag. Nu, när jag nästan har tagit mig igenom hela boken, undrar jag hur de böcker som inte vann var, för någon höjdarbok är Den döende detektiven inte. Eller så är deckare verkligen inte min grej - det kan vara så enkelt att jag saknar en gen, en speciell gilla-kriminalromaner-gen.

Den döende detektiven beskriver ett gediget polisarbete, visst. Ett spänningsmoment finns det också så klart, här i form av ett preskriberat sexmord på barn. Engagerande som bara den! Men ack så mycket floskler i fråga om persongalleri och irriterande språkliga upprepningar att jag undrar om någon överhuvudtaget har korrekturläst boken före utgivning. Det är det som enligt mig är felet med Den döende detektiven, och kom inte och säg att det bara är en deckare och inte någon nobelpristagare som jag har valt att läsa, så vad förväntar jag mig. Jag förväntar mig något originellt och välskrivet, deckare eller ej.

Jag är urtrött på det knäppa tilltalet "chefen" i boken och superirriterad över repliken "Jag hör vad du säger" som levereras minst en gång var femte minut. Antagligen oftare. Eftersom jag lyssnar på boken hör jag knappt något annat längre, det är som ett störande tics. Lyssnar bara efter repliken hela tiden och gör sedan ett sträck på pappret. Nej, det gör jag inte, men så känns det. Det finns fler favoritfraser som Persson håller sig med, jag skulle kunna räkna upp ytterligare fyra fem, men just den här tar första priset som irritationsmoment. Blir galen på den!

Jag undrar också varför tjejen som hjälper detektiven måste så förbaskat mycket likna Lisbeth Salander (och inte bara i ett avseende), varför ryssen som blir detektivens springpojke måste komma från ett barnhem, vara starkast av alla, se ut som Ivan från Rocky-filmerna och hysa ett ruggigt hämndbegär samt varför hela öga-för-öga-tand-för-tand-idén måste påminna så mycket om exempelvis Män som hatar kvinnor. Det finns till och med en snubbe i boken som heter Blomkvist. För mycket slump för min smak.

Som sagt lyssnar jag på Den döende detektiven. Uppläsaren är Peter Andersson och hans insats är jag mer än nöjd med. Synd att jag inte kan säga det samma om Perssons roman.

Jag har kommit så långt i handlingen att jag redan vet vem mördaren är (plus lite till), utom allt rimligt tvivel om man så säger, och undrar bara om jag orkar höra resten. Tveksamt. Det lutar åt att jag byter bok eftersom slutet känns alltför förutsägbart.

Så blev det med årets deckare för min del. Lusten att läsa lite kriminalromaner har snabbt gått över. Hur jag än försöker får jag ingenting ut av deckarläsning.

Tyskland minns Kurt Tucholsky idag - i Mariefred

Apropå tyskspråkiga författare, har du hört talas om Kurt Tucholsky (1890-1935)? Många svenskar har inte en aning om att han var en betydande tysk journalist, författare, tillfällighetsdiktare, satiriker och samhällskritiker och säkert ännu färre känner till att han ligger begravd på kyrkogården i Mariefred. Idag är det 75 år sedan Kurt Tucholsky dog och med anledning av detta har Tyska ambassaden låtit tillverka en minnestavla som hädanefter kommer att stå bredvid Tucholskys grav.

På Tucholskys gravsten står det ingraverat Alles Vergängliche ist nur ein Gleichnis - Allt förgängligt är bara en sinnebild, vilket är en rad ur Goethes Faust. På den där nya minnestavlan kommer man att kunna läsa ett citat av Tucholsky, nämligen hans tre ledord Sprechen, schreiben, schweigen (tala, skriva, tiga). Han kallade dem för Die Treppe (trappan).

Men finns det någon litterär anledning till att vi svenskar skulle bry oss om Tucholsky? Ja, det kan man nog säga. Kurt Tucholskys mest kända roman, utan underdrift en publikssuccé, heter Schloss Gripsholm (Gripsholms slott, en sommarsaga). Den publicerades första gången 1931 och är ett av några få verk av författaren som finns översatta till svenska. Senast då den gavs ut var på 70-talet men finns att låna på vilket bibliotek som helst. Det är en "lättsam och rolig bok som beskriver ett slags paradisiskt undantagstillstånd där ondskan framträder bara tillfälligt, i form av en tysk barnhemsföreståndare". Det är en fantastisk karakteristik av boken, tycker jag, särskilt det där med ondskan i form av en tysk barnhemsföreståndare verkar riktigt läskigt. (Nej, jag har inte läst boken.)

Tucholsky var mycket förtjust i Mariefred och tyskarna blev galna i hans roman. Nu vallfärdar de i tusental till Mariefred varje sommar för att bese Gripsholm och lägga blommor på Tucholskys grav.

Det kan också vara intressant att veta att Svenska PEN-klubben delar varje år ut Tucholsky-priset . Det går till en framstående författare som av politiska skäl inte kan verka i sitt hemland, utan tvingas leva i exil. Sist i raden av pristagare finns Dawit Isaak.

Så vist satte Tucholsky ett djupt spår i den svenska litterära myllan.

Boknördsprylar du inte visste att du behövde

OBS! Ta ledigt från jobbet i minst en dag innan du börjar kolla på prylarna på den här sidan med litteratur-, läs- och författarrelaterade (presentent)artiklar för de är många. Då menar jag många! Och om du inte dräglar över prylarna så är du knappast en riktig boknörd, det vågar jag nog påstå. Jag var tvungen att vrida ur haklappen efter ca tio minuter, sedan behövde jag en paus. Testa dig själv, men lås in plånboken först för det kan bli dyrt. Vad sägs till exempel om bokcirkeltröjan här nedan?

"What happened that night? Your final night."

Så börjar dikten. Ted Hughes dikt om Sylvia Plaths sista dagar i livet.

I SvD igår kan man läsa en artikel om Ted Hughes för inte så länge sedan upptäckta dikt om Sylvia Plaths sista tid i livet (hon dog den 11 februari 1963), tiden och timmarna innan hon dukade fram frukost åt sina barn, tätade dörrspringorna i köket, la huvudet i ugnen och satte på gasen. Ted Hughes och Sylvia Plath är ett av litteraturhistoriens mest kända äkta par, också ett av de som blev mest olyckliga tillsammans. Mycket passion, mycket sorg.

Man vet inte exakt vad som försigick Sylvias självmord, de allra sista dagboksanteckningarna är borta, så upptäckten av Ted Hughes dikt blev lite av en medial bomb i amerikansk tv.

Under sommaren 2009 läste jag Sylvia Plaths Dagböcker, en läsning som var spännande, lärorik, gripande - och oförglömlig. Det blev ett flertal läsrapporter kring denna "boktjockis" under tiden - läs gärna slutrapporten och klicka dig sedan vidare om du så önskar. Fast några av er trogna läsare kommer säkert ihåg "Plath-serien".

Strax innan Sylvia Plath dog kom hennes delvis självbiografiska roman Glaskupan ut - den skriver jag om här. Rekommenderas i allra högsta grad!

En ny nätbokhandel har slagit upp portarna

På bokmässan i Göteborg i september träffade jag två entusiastiska unga kvinnor med en läslust så stor att de bestämde sig att starta en egen bokhandel på nätet. Det var inte under bokmässan de fattade beslutet, det var redan fattat, men de berättade om sina planer och om idén bakom företaget. Och nu är Susanne Fritz och Gunilla Ståhl igång, två tuffingar som vågar utmana Bokus och AdLibris. Deras nätbokhandel hittar du på adressen http://www.fritzstahl.com/ .

Det speciella med Fritz Ståhl är att de kombinerar det ideella med det kommersiella eftersom vi som handlar böcker bidrar samtidigt med en liten slant till ett spännande och lovvärt läsprojekt i Honduras slumområden. Läs mer om det genom att klicka på länken.

Och vad tycker jag om sajten som helhet? Det är lätt att orientera sig på sidan och hitta det man söker även om utbudet ännu inte är heltäckande (Leif GW Perssons kriminalroman Den döende detektiven finns t.ex. inte som inbunden, bara som ljudbok) och en snabb prisjämförelse visar att priser på inbundna böcker i vissa fall ligger lite högre här än på Bokus eller AdLibris (t.ex. Spill. En damroman av Sigrid Combüchen kostar 177 kronor hos AdLibris, 178 kr hos Bokus och 193 kr hos FritzStåhl), men då får man ta läsprojektet i Honduras i beaktande. Pocketböcker kostar drygt 40 kronor, vilket är vad det brukar vara när man handlar på nätet.

Jag gillar grafiken och symbolerna för bl.a. de olika menyerna på bokbuffén, för övrigt ett ypperligt hjälpmedel för den som inte vet han eller hon ska välja för bok. Bokbuffén fungerar även som smörgåsbord för bokcirklar. Det är också trevligt med en läspanel som tipsar om böcker och recenserar samt att vem som helst kan kommentera böckerna i utbudet.

Annars har jag gjort mitt första blygsamma inköp hos FritzStåhl idag - en ny väggalmanacka av Berglins var ett akut måste. Men mer kommer det säkert att bli så småningom.

Idag fyller Jane Austen år och svt ska sända "Emma"

Jane Austen skulle fylla 235 år idag den 16 december, vilket jag uppmärksammade endast tack vare den här fina bilden på Google. Fick direkt sköna Austen-vibbar.

Kanske är det just jubileet som gör att svt2 ska sända Emma som tv-serie i fyra delar i jul. Första avsnittet visas redan nästa onsdag (22 dec) klockan 20.00. Jag ska titta för på något sätt känns det som att ett klassikst kostymdrama då och då (så där en gång per år) är något av en livsnödvändighet. Och gärna till jul, faktiskt. Att titta på Emma kommer att bli riktigt mysigt.

Romanen Emma av Jane Austen kom ut första gången 1815, och den håller än. Läses och läses, ges ut på nytt och igen. I somras utkom den i en nyöversättning av Rose-Marie Nielsen. Kanske en julklapp?

Om du är en Jane Austen fantast eller känner någon som är det vill jag tipsa om en hemsida som man blir alldeles sjuk av: finfina Austen-prylar av alla möjliga sorter i massor: tröjor, muggar, anteckningsböcker, almanackor, tygkassar, väskor, magneter, klistermärken, affischer, förkläden... tja, vad som helst verkar det som. Nu är det bara att ringa till tomten och göra en beställning...

Bloggens lyllodag

Först vann jag ett bokpaket hos Breakfastbookclub och sedan fick jag en Beautiful blogger award av enligt O. Vilken lyckodag!

Att föda ett barn

Att föda ett barn av Kristina Sandberg var en så totalt härlig och överraskande läsnjutning att jag blev alldeles häpen och lycklig. Det har hunnit gå en månad sedan jag läste boken och två veckor sedan min recension av den trycktes i pappersutgåvan av Eskilstuna Kuriren och jag har väntat otåligt på att få publicera texten också här på bloggen. Nu är det äntligen dags, nu kan även du kära bloggläsare ta del av min ljuva läsupplevelse. Så här skrev jag då om boken i tidningen den 28 november:

Romanen Att föda ett barn av Kristina Sandberg är en fantastisk läsupplevelse, en av årets största. Åtminstone för mig. Kristina Sandberg som är utbildad psykolog författardebuterade 1997 med romanen I vattnet flyter man. År 2003 kom Ta itu och med den hennes litterära genombrott.

Att föda ett barn är en fängslande roman om sådant som inte sällan hamnar utanför den litterära parnassen, nämligen de så kallade kvinnliga erfarenheterna som inte har större spännvidd än vad avståndet mellan spisen, städskrubben och förlossningsbritsen är, men det är just där alla våra förmödrar alltid haft sitt drottningrike. Vad Sandberg gör i sin bok är att hon lyfter kvinnans värld från att vara trivial till att den handlar om livet och döden och allt där emellan. Det är mäktigt.

Att föda ett barn utspelar sig under sent 1930-tal och handlar om tjugoåriga Maj från Östersund. I början av boken arbetar hon som biträde på ett konditori i Örnsköldsvik. Trots att hon är förälskad i Erik råkar hon oförhappandes komma i säng med en sjutton år äldre man, fabrikörsonen Tomas, och det vill sig just så illa att Maj blir gravid. Hon älskar inte Tomas men gifter sig med honom, för vad är alternativet. Fången i en kropp hon allt mindre känner igen men mer och mer vantrivs med och gift med en man hon betraktar som en främling. Maj är en flicka som har gått och blivit på det viset, ett hårdsmält faktum för både Majs föräldrar och svärmodern. Så ser bokens yttre ramar ut.

Medan graviditeten obönhörligt framskrider, kämpar Maj med att förstå vad som förväntas av henne. Alla inre och yttre krav blir till en mardröm för Maj, tankarna går på högvarv i hennes huvud, så snabbt att de inte ens stannar för punkt, komma eller kolon. Frenetiskt väller orden fram över boksidorna, språket är en strid ström. Det ges inte heller tid att byta perspektiv. Oftast är perspektivet Majs och är det någon annans silas det genom Majs tankar tills det kommer ut i destillerad form. Ibland kliver också författaren in i tankeströmmen, diskret talar hon till Maj, tröstar och stöttar, ger henne ord på sådant som Maj inte har egna ord på, för det är 30-tal och det finns mycket som är namnlöst och onämnbart.

Maj kämpar med sin vardag som går ut på att hålla smutsen borta, grytorna kokande och kakfaten välfyllda. Matlagning och bakning är en viktig del av handlingen och det är fascinerande att det fungerar utan att man blir uttråkad. Självklart anstränger sig Maj också för att vara pigg, glad, lycklig och snygg. Hon vill så gärna! Ändå tvivlar hon på att hon duger. Men det äktenskapliga samlivet vill hon helst undvika, det skrämmer henne. Ensamheten om dagarna är inte heller lätt. Varför måste Tomas vara borta så mycket? Hans tilltagande alkoholism! Oron.

Kvinnovärlden har sällan beskrivits så levande som i det här fallet och det är utan överdrift jag vågar påstå att Sandberg sällar sig till skaran av sina stora författarmedsystrar, sådana som Moa Martinsson eller Kerstin Thorvall. I bokens centrala scener anknyter Kristina Sandberg till denna värdiga litterära tradition och gör det med ospelad självklarhet. Majs födelsedagsbjudning, barnets födelse och makens alkoholrelaterade sammanbrott är några av romanens sceniska höjdpunkter.

Jag blev mycket gripen av Majs kämpande mot osäkerheten. Hur hon tar uppgiften på största allvar, vill inte vika. Inte svika. Vad det kostar henne att förvandlas från en rädd, naiv och livsokunnig flicka till en kärleksfull mor och en stark maka. Hon ska orka stå emot livets smällar. Ska! Den största smällen får nog Maj uppleva i bokens sista del då det också uppstår ett slags antingen-eller-läge. En cliffhanger, berättartekniskt sett. Eftersom Att föda ett barn är den första boken i en planerad romantrilogi är en viss öppning i slutet acceptabel.

I en bra bok är varje ord viktigt. En bra bok har något livsväsentligt att berätta. En bra bok nöjer sig inte med att endast avbilda en verklighet. Att föda ett barn är en bra bok. Mycket, mycket bra. Och jag längtar redan efter fortsättningen.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris
.

Årets bästa skönlitterära böcker - lästa och olästa

Tips på hårda klappar under granen och listor med titlar på årets bästa böcker finns att läsa lite varstans så här års och då är det klart att jag också vill bidra. Summera lite grann. Fast ju mer jag funderar över boktitlarna desto mer inser jag att jag har en oförsvarlig mängd av det bästa från 2010-års bokskörd oläst. Eller så skulle jag kunna vända på det - jag har sparat mycket av det goda till senare eftersom jag vill känna den där härliga känslan att längta efter en bra bok så länge som möjligt. Jag vill helt enkelt inte erkänna att jag inte har hunnit med alla godbitarna. Det finns annars också en praktiskt aspekt av att vänta några några månader med boknyheter, nämligen att man då eliminerar risken att gå på en nit. Med andra ord är det nu bara säkra kort kvar av det som står på min måste-läsa-listan från 2010-års utgivning.

1. Av årets boknyheter som jag har läst rekommenderar jag med varmt hjärta följande tio böcker (samtliga finns recenserade här på bloggen):

Sofi Oksanen, Utrensning (roman)
Kerstin Ekman, Mordets praktik (roman)*
Sara Stridsberg, Darling River (roman)
Aravind Adiga, Mellan attentaten (roman)
Patti Smith, Just Kids (självbiografi)*
Nam le, Båten (noveller)
Torgny Lindgren, Minnen (självbiografi)*
Kristina Sandberg, Att föda ett barn (roman)
David Nicholls, En dag (roman)*
Roberto Bolaño, 2666 (roman) [I och för sig håller jag på och läser den här just nu men är till 99% säker på att den kommer att hamna på årets 10-topplista.]

* De här böckerna har jag lyssnat på som ljudbok och varit mycket förtjust i uppläsningen, bara så att även det kommer fram.

2. Och så min måste-läsa-lista, alltså böcker från 2010 som jag ytterst ogärna skulle vilja missa. Därför tog jag mig igår till biblioteket och gjorde en reservationsräd på några av de böcker som jag inte har hemma. Den här listan bygger på boktips från författare, bokrecensenter och bokbloggare vars smak jag litar på eftersom jag av erfarenhet vet att den överensstämmer med min egen. Som av en händelse har det blivit en 10-topplista också, fast med ännu olästa böcker.

Nina Bouraouis, Kärlekens geografi (roman)
K O Knausgård, Min kamp (roman)
Sigrid Combüchen, Spill. En damroman (roman)
Beata Grimsund, En dåre fri (roman)
J A Phillips, Lark och Termite (roman)
Peter Törnqvist, Kioskvridning 140 grader - En wästern (roman)
Yvonne Hirdman, Den röda grevinnan (biografi), som ljudbok
Petina Gappah, Sorgesång för Easterly (noveller)
Richard Yates, Easter Parade (roman)
Morgan Alling, Kriget är slut (självbiografi, barndomsskildring)

3. Sammanlagt har jag hittills i år läst 66 böcker vilket är ungefär som det brukar vara. Jag är en långsam läsare och klarar sällan att läsa fler böcker än lite drygt över sjuttio. Dessutom hade jag gilltigt förfall i somras när det gällde läsning och kom efter. Men va fasiken, det är ju ingen idrott det här, eller hur.

4. Och vilken bok som får priset för årets tristaste läsupplevelse av mig? Taddaaaaa, vinnaren är...... taddaaaaa: Syndaflodens år av Margaret Atwood. Det var en klar utklassningsseger.

En dag

Relationsromanen En dag av David Nicholls (i översättning av Pia Printz) har redan blivit lovebombad och så gott som sönderkramad av så många läsare att det här inlägget, som kommer att helt vara i linje med tidigare hyllningstal, känns verkligen som att bära ved till skogen. Jag gillar En dag helt reservationslöst för det är länge sedan jag myste så mycket medan jag läste en bok som när jag satt med den här. Eller satt och satt. Gick mest, eftersom jag lyssnade på boken som mp3, i uppläsning av Anders Ekborg. Så himla bra!

En dag är en kärleksroman och en vänskapsroman men också en samhällsroman och det som gör den speciell och annorlunda är upplägget, lika enkelt som genialt. Undertiteln till En dag är Tjugo år. Två människor. Snacka om en sammanfattande titel...

Det finns alltså två huvudpersoner - Emma och Dexter. Em och Dex, Dex och Em. De träffas första gången den 15 juli 1988 som är dagen för deras examen och tillbringar en natt tillsammans tänkt som en one night stand, men trots att de efteråt går skilda vägar korsas deras livsbanor ofta och regelbundet under de näst kommande tjugo åren. Em och Dex blir bästa vänner. De är som gjorda för varandra men att inse det är inte det lättaste för någon av dem, för hur mycket kärlek och ömhet det än finns de emellan händer det att de sårar varandra och det blir sår som ibland tar tid att läka. Dessutom är de ganska olika som människor och rör sig i helt olika miljöer. De har länge egna liv.

Datumet 15 juli är centralt i boken och grunden för hur handlingen byggs upp. Det är nämligen så att vi följer Emma och Dexter alltid bara under en enda dag varje år - just den 15 juli. Ett mycket spännande grepp som visar att författaren hyser stor tillit till läsarens förmåga att tänka själv. Det gillar jag. Vi har alltså två människor, en dag och en period på tjugo år under vilken huvudpersonerna sysslar med sådant som man allmänt gör mellan tjugo och fyrtio. Boken utspelar sig huvudsakligen i Storbritannien och Emmas och Dexters liv projiceras mot bakgrunden av vad som sker i landet mellan 1988 och 2008 - kulturellt, politiskt, ekonomiskt och socialt. Händelser man minns från nyhetssändningar.

Andra saker som har bidragit till att jag och många andra före mig blivit så förtjusta i boken är värmen i berättelsen, humorn, sorgen och sättet att komma nära personerna. Jag har fått en ralation till Em och Dex, jag har pratat med dem, gett dem råd, skällt på dem och tröstat dem. Jag har levt med dem, högst litterärt och tillfälligt, men ändå sörjde jag när avskedet kom då boken var slut. Speciellt Emma är en litterär person som man gärna skulle vilje träffa i verkligheten och prata om livets mening med.

Som jag sa så lyssnade jag på boken. Anders Ekborg är uppläsare och om jag skulle ge honom betyg i högläsning så skulle han få ett tveklöst MVG. Plus en stjärna i kanten. Jag vet inte hur valet av uppläsaren hade gått till, men resultatet blev klockrent. Tack Anders, du förhöjde min läsupplevelse.

En dag är en bok som bekräftar tesen att vi människor har en benägenhet att leta efter lycka på de allra konstigaste ställena utan att inse att den faktiskt allt som oftast kurar runt hörnet där man bor. Unna dig att påminnas om det - läs eller lyssna på Nicholls roman.

Mario Vargas Llosa hyllar läsningen och litteraturen

Idag ägnade jag morgonen åt att uppmärksamt läsa Mario Vargas Llosas Nobelföreläsning som finns i sin helhet bl.a. i DN och trots att jag inte direkt brinner av iver inför Llosas romaner gillar jag hans tal och tankar som hans ord väcker. Både de som handlar om världen förr, idag och i framtiden och de som handlar om läsning och litteratur och dess betydelse för mänskligheten. Här nedan följer fyra citat som jag har valt att notera, främst för min egen skull då det är tankar jag gärna vill bära med mig i minnet. De handlar om vikten av att läsa (och skriva).

"Ibland har jag undrat om inte skrivandet är en lyxig form av självupptagenhet i ett land som mitt med så få läsare och så många fattiga, analfabeter och orättvisor, där kulturen är ett privilegium för ett fåtal. Men det tvivlet har aldrig kvävt min kallelse och jag har alltid fortsatt att skriva, också under de perioder då kampen för brödfödan upptog nästan hela min tid. Jag tror att jag gjorde rätt, för om litteraturens blomstring i ett samhälle skulle förutsätta att man först hade uppnått en högkultur med frihet, välstånd och rättvisa, då skulle den aldrig ha existerat. Tvärtom är det tack vare litteraturen, det medvetande som den har format, de önskningar och förhoppningar som den har inspirerat och det missnöje med verkligheten varmed vi återvänder från resan till någon vacker fantasi, som civilisationen nu är mindre grym än när historieberättarna började att förmänskliga livet med sina fabler. Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet. Den människa som i dikten söker vad hon inte äger, hon säger utan att behöva säga eller ens veta det att livet, så som det är, inte är nog för att tillfredsställa den törst efter det absoluta som är grunden för människans villkor, och att det borde vara bättre. Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda."

****

"Fast det kostar mig mycket slit och kräver svett och tårar, och fastän jag som alla författare ibland känner förlamningen hota och fantasin förtorka, har ingenting skänkt mig en sådan glädje i livet som att tillbringa månader och år med att konstruera en berättelse, alltifrån dess ovissa ursprung i en bild som minnet har lagrat av någon upplevelse, som har blivit till en oro, en entusiasm, en fantasi och sedan vuxit till ett projekt och ett beslut att försöka förvandla denna dimmiga spökvärld till en berättelse. ”Att skriva är ett sätt att leva,” sade Flaubert. Ja, mycket riktigt, ett sätt att leva med illusioner och glädje och en gnistrande eld i sitt huvud, kämpa med de bångstyriga orden tills man har tämjt dem, utforska den stora vida världen likt en upptäcktsresande på jakt efter något spännande byte som kan ge näring åt den gryende fiktionen och mätta den glupska aptiten hos en berättelse som växer och vill sluka alla berättelser. Att få känna svindeln inför en roman som är på väg att födas, när den tar form och tycks börja leva sitt eget liv med personer som rör sig, handlar, tänker, känner och kräver respekt och omtanke, som man inte längre efter behag kan förmå att handla på ett visst sätt eller beröva deras fria vilja utan att döda dem, utan att berättelsen mister sin förmåga att övertyga, det är en erfarenhet som fortfarande förhäxar mig precis som första gången, lika fullkomlig och svindlande som att älska sin kvinna i dagar, veckor och månader, oupphörligt."

****

"Skönlitteraturen är mer än underhållning, mer än en intellektuell övning som skärper vår sensibilitet och väcker vårt sinne för kritik. Den är ett oeftergivligt villkor för att civilisationen ska överleva, förnya sig och bevara det bästa av vår mänsklighet."

****

"En värld utan litteratur vore en värld utan önskningar, ideal eller olydnad, en värld av automater som har berövats det som gör människan sant mänsklig: förmågan att gå utanför oss själva och sätta oss in i någon annan, i andra som har formats av våra drömmar."

En som inte fick Nobelpriset i år heller (och en som kanske aldrig ens kommer att vara aktuell)

Sydkoreanen Ko Un har länge varit tippad som Nobelpristagare i litteratur men har dragit en nitlott i år också . Han är poet och har skrivit uppemot 150 böcker. Om inte det är imponerande så säg! Jag har dock inte läst en enda av dem, antagligen inte du heller. Koreanska poeter slänger man sig inte över i första taget, hur omtalade de än är. Förutom poet är han en före detta zenmunk och frihetsaktivist med fängelsestraff bakom sig. Hans mest mastodonta diktverk heter Tiotusen fotspår, tog 30 år att skriva och omfattar ca 5000 personer utspridda över ca 30 bokband.

Men varför skriver jag om honom? Egentligen är det ett sammanträffande. Först såg jag den här bilden på babelbloggen (vilken härlig bokröra!), sedan lyssnade jag på ett program om honom i Biblioteket (P1) och tyckte att det var intressant att få höra lite mera om poeten Ko Un vars namn man hör varje år i Nobelprissammanhang, samt ta del av några av hans dikter. Lyssna gärna på det!

Jag rekommenderar programmet även av ett annat skäl - också den sydafrikanske deckarförfattaren Deon Meyer porträtteras på ett intressant sätt (hans senaste bok Devils Peak blev årets bästa översatta deckare, för övrigt). Deon Meyer kommer från Sydafrika, skriver på afrikans och kombinerar spänning med moraliska problem (titta gärna på hans hemsida). Tack vare programmet blev jag intresserad av hans bok Jägarens hjärta, så vi får se om det blir av.

Sveriges Radios Romanpris 2011 - de nominerade är

Vem kommer att få Sveriges Radios Romanpris 2011? Vem av dessa sex nominerade författare/romaner kommer du att hålla tummarna för?

Magnus Florin: Ränderna
Beate Grimsrud: En dåre fri
Kristina Sandberg: Att föda ett barn
Oline Stig: Jupiters öga
Aino Trosell: Hjärtblad
Peter Törnqvist: Kioskvridning 140 grader mm

Jag har endast läst Att föda ett barn och recensionen av den kommer här på bloggen om drygt en vecka (måste hålla avtalat tidsavstånd mellan tidningspublicering och efterpublicering på bloggen). En fantastisk bok, det kan jag säga rakt ut redan nu; tills vidare håller jag alltså tummarna för den. "Kioskvridningen" har jag varit nyfiken på sedan Augustprisnomineringen och En dåre fri har jag också hört talas mycket gott om, så där växer min nyfikenhet allt mer. De övriga böckerna är jag i princip helt obekannt med. Vilka har du läst - och gillat?

På spåret - 2500 frågor till hemmakupén

Om man tar i beräknande hur stor tittarskaran är som har På spåret som ett av sina absoluta favoritprogram på tv, så borde idén att lansera en På spåret-bok som är ett spel som är en bok bädda för succé. Det är också vad förlaget hoppas på när de lagom till jul har släppt boken På spåret - 2500 frågor för hemmakupén. Men men...

Jag har testat boken i ett par dagar och är tyvärr besviken. Eller besviken och besviken, inte helt och hållet... Så här är det: Hur jag än anstränger ser jag ingen som helst koppling till tv-programmet På spåret, möjligen förutom omslagsbilden, förordet av duon Lindström & Luuk, en förteckning över samtliga deltagare genom åren samt en tillbakablick över tv-programmets historia. Själva frågesporten har ingenting gemensamt med tv-versionen av På spåret. Och det retar mig. I boken finns det inga kluriga ledtrådar, frågan Vart är vi på väg? ställs aldrig och det ges inte heller någon geografisk plats att ta sig vidare ifrån. Det är vad jag vill ha! Och säkert du också. Bara 2500 frågor med fyra svarsalternativ rakt upp och ner. Med facit på slutet. Och den där manicken i bokens nedre hörn som slumpmässigt eller kontrollerat väljer ut frågorna, håller reda på spelarna och räknar poängen.

Manicken, även fint kallad spelmodulen, hindrar dig också från att fuska, utifall att du skulle ha lust med det. Nackdelen med manicken, förutom att man inte kan fuska, är att det blir ett fasligt bläddrande i boken fram och tillbaka hela tiden eftersom modulen visar bara frågans nummer och inte dess ordalydelse. Hur den lyder måste du bläddra dig fram till. Titta gärna på videoklippet här nedan, så får du en klar bild av hur boken och tävlandet fungerar samtidigt som jag själv slipper förklara allting.

Men bortsett från att jag tycker att titeln På spåret minst sagt är missvisande, så är det här en fin bok. Trevlig layout, många och vackra bilder, de allmänbildande frågorna smart uppdelade i sju kategorier (världen, Europa, Sverige, historia, kultur och nöje, sport och djur och natur). Naturligtvis är frågorna av varierande svårighetsgrad. Fast jag önskar att sidgränsen mellan de olika ämneskategorierna var tydligt markerad på något sätt.

Jag tycker att På spåret-boken borde ha hetat något annat eftersom upplägget är som vid vilket frågesport som helst. Jag testade boken både själv (vilket går alldeles utmärkt, icke att förakta) och genom att spela tillsammans med min man. Summan av kardemumman var det nästan roligast att enskilt läsa boken som ett intressant uppslagsverk - med inbakat tävlingsmoment, förvisso. Om jag läser alla 2500 frågorna och kommer ihåg svaren, kan jag lugnt anmäla mig till vilken frågesport som helst, typ Vem vet mest, och kamma hem en fet vinst. Det tror jag faktiskt. För då kommer jag att veta precis allt. Då menar jag ALLT.

På spåret är en underhållande och fin bok med allmänbildande frågor för varje vetgirig människa men snälla förlaget, ändra titeln om ni kan. Så slipper folk känna sig lurade.

Boken finns att köpa på Bokus och på AdLibris.

Drömjobbet?

Det här måste vara drömjobbet!

De krushuvade och andra pelikaner

Fjolårets Augustprisvinnare i faktaboksklassen Brutus Östling är tillbaka med en ny häftig fågelbok i storformat och det är vi jätteglada för hemma hos oss eftersom han är allas vår favoritfågelfotograf. Brutus Östlings fotoböcker visar alltid fåglarnas personliga sidor, oavsett art. Det här senaste boktillsottet heter De krushuvade och andra pelikaner och innehåller precis som föregångarna förutom vackra foton intressanta och initierade texter, nu av Susanne Åkesson som till vardags är professor i zoologisk ekologi vid Lunds universitet. Förresten har hon varit Östlings kompanjon förut, så man kan vara säker på att symbiosen de emellan fungerar mer än väl.

Den här gången har Brutus Östling valt ett lite annorlunda sätt att fotografera fåglarna, nämligen med vidvinkelobjektiv, vilket har gett många annorlunda och festliga perspektiv på dessa fantastiskt stora och vackra fåglar (jag är särskilt fascinerad av de röda näbbarna). Som bonus får man i bakgrunden hela landskapet och miljön där pelikanerna lever. Normalt brukar bakgrunden vara diffus, så man kan säga att motiven i De krushuvade är flerbottnade. Dynamiken ökar också.

Huvudpersonerna (alltså huvudfåglarna) i De krushuvade och andra pelikaner är som titeln antyder mest pelikaner i allmänhet och de krushuvade dito i synnerhet, men bland birollsinnehavarna återfinns även skarvar och hägrar.

De flesta av bilderna är tagna vid Kerkinisjön i norra Grekland där fiskarna har tagit de krushuvade pelikanerna till sitt hjärta och matar dem under vintern med fisk och fiskrens. Och om sanningen ska fram så är det tack vare matningsknepet som Brutus Östling lyckades komma så nära fåglarna med sitt vidvinkelobjektiv.

Susanne Åkessons texter bidrar fortlöpande med fakta och information och sätter bilderna i ett ett mer allmängiltigt miljörelaterat sammanhang. De är intressanta och matiga men ändå lättfattliga. Bland annat belyser Susanne Åkesson problematiken med krympande våtmarker runt om på jorden, vilket inte bara drabbar hotade arter som exempelvis krushuvade pelikaner utan väldigt många andra arter också.

De krushuvade är ännu en i raden av Brutus Östlings fantastiska fågelböcker som inte bara får oss att komma närmare fåglarna utan också ger oss en insikt och förståelse när det gäller miljöer och fåglarnas levnadsbetingelser.

Ta dig en titt och få ett smakprov genom att klicka på länken. Om du vill läsa min recension av Östlings bok Att överleva dagen från 2009 klickar du här. Fler fotoböcker (också av Brutus Östling) hittar du genom att klicka på bilden under rubriken Fotoböcker i spalten till höger här på bloggen.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

En bilderbok som kultbok

I januari kommer det ut en barnbok som borde vara intressant för alla boknördar till föräldrar - i syfte att säkra tillväxten av boknördar inför framtiden, menar jag. Därför vill jag tipsa om Det är en bok! som påstås vara raka motsatsen till iPad.

Boken är tunn (drygt 30 sidor) men tuff för den vågar utmana alla nya coola media. I huvudrollerna finns den stora, bokälskande apan som utsätts för åsnans envisa frågor om vad man kan använda en bok till. Kan den blogga? Behöver man ett lösenord? Nej, det är en bok! Musen sufflerar apan, och åsnan sugs snart in i bokens värld ... Precis så som både vuxna och barn kan fascineras av att läsa!

Bokens skapare heter Lane Smith och är en av USA:s mest kända barnboksförfattare.

Julkalender från förra året i repris

Inte så mycket av miljöskäl som av lathet och idébrist återanvänder jag julkalendern som jag hade här på bloggen i fjol. Eftersom avsnitten inte är årsbundna, funkar de säkert i år också. För att inte tala om att julen är till för att göra exakt samma saker jul efter jul efter jul! Så va fasiken, om du absolut inte har något bättre för dig, håll då gärna till godo med Bokmanias julkalender 2009. Av någon anledning finns det bara 26 avsnitt (måste ha rensat bort några) som dessutom, om du klickar på länken, syns från den 24:e till den 1:a och går alltså baklänges.

(Suck, vilket kasst inlägg det här är. Har jag ingen skam i kroppen?!)

Bokoholist? Javisst.

Enkäter är kul men den här gången undrar jag faktiskt om det är så klokt att besvara frågorna eftersom risken att svaren kommer till min mans kännedom är typ 100% och genom att svara sanningsenligt "avslöjar" jag mina bokmissbrukarlögner. Jaja, blir det bråk kan jag alltid skylla på enligt O eftersom hela enkäten är hennes idé. Fast å andra sidan är syftet med enkäten att ta reda på hur illa ens bokberoende är, inte om man är beroende. Och mitt bokberoende - bekräftat av denna enkät - är ingen hemlighet, utan här hemma ser vi sanningen i vitögat och ler. Ser glada ut.

1. Brukar du komma ut med fler böcker än dina vänner efter ett besök i en bokaffär?
Jag föredrar att besöka bokaffärer på egen hand, helt i syfte att slippa vittnen. Det korta svaret är annars "ja".

2. Brukar du vakna morgonen efter och ha svårt att komma ihåg hur många böcker du köpte och hur mycket de kostade?
Det har hänt ett endaste gång, så det räknas knappt. Ett olycksfall bara.

3.Brukar du, utan anledning, rycka ner en bok från hyllan, öppna den, sticka näsan i den och desperat inandas doften av trycksvärta och papper?
Ja, jag erkänner, hur pinsamt det än låter. Är alltid noga med att inte bli sedd.

4. Har du någonsin köpt samma bok två gånger utan att veta om det?
Faktiskt inte. Än.

5. Om du går till en bokhandel efter jobbet och kommer hem väldigt sent, brukar du då ljuga om var du har varit?
Tja, kanske. Eller, hm, lite grann.

6. Brukar du köpa julklappsböcker till släktingar och vänner som du själv vill läsa?
Nej. Av olika anledningar.

7. Har du någonsin gett upp en bok redan innan du börjat läsa den?
Absolut, många gånger. Böckerna är många, livet för kort, lästiden begränsad - så det gäller att vara restriktiv.

8. Är det omöjligt för dig att besöka ett köpcenter utan att gå in i en affär som säljer böcker?
Herregud! Har påven är lustig mössa?

9. Har du någonsin blivit intresserad av ett obskyrt ämne och köpt ett stort antal böcker i ämnet?
Haha, ja. Senast var det nog feng shui för sisådär fem år sedan.

10. Har du ett personligt bibliotek inom ett ämnesområde som fortfarande står oläst?
Nä, jag tror faktiskt inte det.

11. Har du någonsin köpt en bok för att du gillar omslaget?
Inte som enda orsak.

12.Går du direkt till böckerna om du är på en loppmarknad?
I princip. Om jag är i sällskap genomför jag först ett slags översiktsmanöver vars syfte är maskera mitt riktiga skäl till besöket.

13.Har du någonsin blivit av med ditt jobb, eller tillsagd för att du läst för mycket?
Nej, konstigt nog. Antagligen är jag för pliktrogen för det.

14.Har du och din närmaste familj någonsin diskuterat dina bokinköp och läsvanor?
Jag minns att det har varit på tapeten. Någon gång.

15. Brukar du ha en bok i knät när du tittar på tv, så att du har något att göra i reklampauserna?
Jag tittar så sällan på tv så när jag väl gör det försöker jag vara med både fysiskt och mentalt. Men annars, ja, ibland. Reklampauserna är ju långa och trista.

16. Får du panik om du är hos frisören och märker att det inte finns något att läsa?
Nej, jag tar det som mental träning. Testar om jag klarar mig utan.

17. Brukar du hitta på ursäkter för att rättfärdiga dina bokinköp?
Nej, för alla böcker som jag köper är livsviktiga och nödvändiga (skratta inte!). Man ber väl heller inte om ursäkt för att man köper mat?

18. Köper du böcker bara för att det är rea?
Inte nu längre.

19.Ljuger du någonsin om hur många böcker du köper?
Jag vet inte. Måste ha förträngt det i så fall.

20.Tänker du ut komplicerade strategier för att få in dina nyinköpta böcker i huset utan att någon märker det?
Måste jag svara på det?

21.Har du genom dina bokinköp någonsin skämt ut din familj eller dina vänner?
Hoppas verkligen inte det. Jag lever i en bokvänlig familj, åtminstone vad jag tror.

22. Brukar en person som besöker ditt hem för första gången kommentera dina böcker det första han eller hon gör?
Inte det första hon eller han gör. Möjligen det andra eller tredje.

23.Om någon frågar efter en läslista med de 20 böcker som influerat dig mest, kan du då ge dem en på studs?
Lätt som en plätt.

24. Har du minst sex böcker vid sidan av sängen?
Nej. Tro det eller ej men nu för tiden är sovrummet bokfritt.

25. Har du fler än 50 olästa böcker hemma?
50? Vilken löjlig siffra.

26.Brukar du lyckas hitta böcker som personalen i bokaffären inte kunnat lokalisera?
Situationen har hittills aldrig uppstått. Men kan tänkas.


Är du en bokoholist? Räkna hur många frågor du svarat ja på.

Har du fler än fyra ja ligger du i riskzonen för bokoholism.
Svarar du ja på fler än åtta frågor balanserar du på gränsen till att verkligen fastna i bokholismens hemska klor.
Svarar du ja på fler än tolv frågor befinner du dig troligen i en annan, mycket vackrare, värld just nu. Men att du var lite lagom galen är väl ingen nyhet?

Vi barn från Bahnhof ZOO / Gänget i tunnelbanan

Jag slutade att läsa boken Gänget i tunnelbanan (Vi barn från bahnhof ZOO) av tyskan Christiane F. Trots att den är en djupt tragisk och autentisk skildring av Christianes väg rakt ner in i herointräsket (hon var bara 13 när allt började) och berättelsen så klart berör i sin råhet, hopplöshet och smutsiga nakenhet, känner jag starkt att den har åldrats litterärt och inte fångar fast mig. Man har läst den här typen av vittnesmål och jag-har-varit-i-helvetet-och-vänt-böcker förut och jag kan inte värja mig mot gäspningar. Med sting av dåligt samvete, förvisso (för det är ju så hemskt så hemskt, allting), men eftersom alla sprutor på smutsiga tunnelbanetoaletter, abstinensbesvär och prostitutionshandlingar avlöser varandra i en strid ström tröttnar jag just av den anledningen. Kanske är det en djupare reflektion kring det genomlevda jag saknar? Stilen i boken är mycket enkel, mest korta meningar med fokus på här och nu medan jag skulle vilja ha något mer. Boken är antagligen tänkt som en reportagebok för det finns även fotografier och kommentarer av poliser, socialarbetare och av mamman.

Jag har läst mer än halva boken, men nu räcker det. Gänget i tunnelbanan kom ut på 70-talet och filmatiserades 1981. Jag gissar att filmen står sig bättre gentemot tidens tand och dessutom är den känd för sina utmärkta skådespelarinsatser samt David Bowies musik.

Men som en ungdomsbok kan Gänget i tunnelbanan säkert fungera än idag, som ett inlägg i narkotikafrågan. För när det gäller beskrivningar av vad drogberoende gör med människor väjer Christiane F inte för något, hur obehagligt och människoovärdigt det än är. Förortsproblematiken finns också här.

Nej tack

Heli är fyrtiotvå. Snygg. Tillsammans med maken Matti och en dotter som sprattlar i pubertetens rävsax bor hon fint i Helsingfors. Heli är kär i sin man och alltid kåt. Förut var hennes man kär i henne också men det var innan han började klä sig i mysbrallor och dega framför datorn. Hon blir inte klok på maken men kör ihärdigt med allehanda förföringsknep trots att målet sällan uppnås. Matti är antingen för trött, har huvudvärk eller så är tillfället fel.

Heli är jagpersonen i Anna-Leena Härkönens relationsroman Nej tack som lanseras som en humoristisk bok om ett tabubelagt ämne. Men vad är det som är tabu? Att en kvinna hugger sig fast som en terrier vid sin makes penis och tigger om sex eller att han drar sig undan? Visst, vi är kanske mer vana att se en omvänd rollfördelning. Men tabu? Inte heller humorn ligger just där. Det roliga finns i språkets kvickhet samt några enstaka komiska situationer. Fast dialogerna gnisslar ibland.

Att Heli jämt vill men inte Matti är kanske småroligt i början men snart anar man sig till att Mattis nej tack har orsaker som borde vålla oro snarare än locka till skratt. Äktenskapet knakar mer och mer i fogarna. Det klassiska försöket att på tu man hand åka på kärlekssemester blir en katastrof. Efteråt är Heli lika sextörstande; plus förödmjukad och arg. Att hon då faller för en femton år yngre man är en ren naturlag. Ett flertal orgasmer senare kommer Heli till ett vägskäl. Matti står redan där.

Nej tack är en roman om manlig depression och konsten att kommunicera. En ganska läsvärd sådan.


(Min recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 2010-11-16. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Utomämnes - förbjudna saker

Sådant som inte uttryckligen är förbjudet är tillåtet, är det inte så? I så fall är det lika bra att tydligt förbjuda användning av skjutvapen inne på banken. Men oss emellan, borde inte det vara självklart?! Den här skylten sitter i alla fall på dörren till en bank i staden där jag är just nu.

Bokhandel & café är en utmätkt kombination

Det finns ett ställe i min tjeckiska hemstad Brno som är helt utan konkurrens i fråga om en boknörds välbefinnande, nämligen mitt favvofik i en av stans största och bästa boklådor (ett stort sortiment på flera språk fördelat på två våningar). Jag kan gå omkring här i timmar för att sedan slå mig ner och ta en kopp kaffe eller te och läsa en stund. Eller blogga som nu. Dessutom är det rökfritt här, vilket annars inte hör till vanligheterna. Man kan säga att böckernas närvaro skyddar mot rökning, en positiv sidoeffekt av läsning. Icke att förakta förmodar jag. Visst, den här bokhandeln går inte att jämföra med sina världsberömda kusiner i Paris eller New York, men jag gillar den i alla fall. Dessutom har jag aldrig varit varken i Paris eller NY. Så bara därför.

Dagens svenska bokspaning visade att förutom Stig Larsson exponeras Jan Guillous Arn-trillogi samt tre fyra titlar av Torgny Lindgren (t.ex. Dorés bibel och Norrlands akvavit). Närvaron av Torgny Lindgrens böcker både förvånade mig och gladde mig, för jag föreställer mig att miljön han beskriver inte är helt lätt att uppskatta i översättning då böckerna kräver vissa kulturella referenser. Men jag har mer än gärna fel. Det är jättebra.

Slutligen några fina ord att ta till sig på vägen, sagda av filosofen Descartes. Jag fotade av dem där de hängde på en vägg någonstans:

Tyskspråkiga författare i min mors bokhylla - en fundering

Jag har en teori när det gäller den tyskspråkiga litteraturens ställning i Tjeckien respektive i Sverige. Jag tror att tyskspråkiga författare har av tradition en mer självklar plats i tjeckiska läsares bokhyllor än de har i Sverige och min teori går ut på att det dels beror på den historiska utvecklingen (fram till 1918 var Tjeckien en del av Österrike-Ungern), dels på den geogtrafiska närheten till två stora tysktalande länder. Deras böcker har liksom alltid legat nära till hands, åtminstone om de inte befunnits vara direkt livsfarkliga för kommunismen. Jag menar att mycket är gemensamt när det gäller referensramen och kulturella och litterära strömmar i det förgångna, såsom romantiken eller upplysningen. Det är nästan omöjligt att hitta en klar skiljelinje.

Jag började fundera på detta i samband med mottagandet av exempelvis Patrick Süskinds roman Parfymen som blev en enorm succé i Tjeckien och Centraleuropa redan i slutet på 80-talet då boken kom medan den aldrig blev någon större hit i de nordiska länderna, Sverige inräknat. Visst, filmen hjälpte boken på traven häromåret, men en bästsäljare kan man knappast tala om. Det är något med genren som inte riktigt funkar i Sverige, något förblir missförstått. Eller så ser man inte kopplingarna till det romantiska arvet. Eller jag vet inte, egentligen, jag bara tänker fritt lite grann.

Jag vet inte heller hur det är nyförtiden, det är ju arton år sedan jag hade lämnat Tjeckien och flyttade till Sverige, men innan dess var tyskspråkiga författare alltid på menyn - en del av de räknas som moderna klassiker. Författare som Erich Maria Remarque, Thomas Mann, Henrich Mann, Heinrich Kleist, Anna Seghers, Johannes Mario Simmel med flera hade sin givna plats i bokhyllorna. Sedan kom Süskind också. Alla i min bekanntskapskrets (och jag också) läste allt av Remarque, Simmel och Süskind. Simmel är kanske ingen höjdare längre, kanske en typ av lektyr som man växer ifrån men jag minns att Remarque var min absoluta favoritförfattare när jag var i arton- tjugoårsåldern. Och den första som jag valde att läsa på originalspråket, en stor upplevelse för mig då.

När jag igår genomförde en litterär besiktning av min mors bokhylla hittade jag ett flertal "gamla" böcker skrivna av just Mann, Seghers och Remarque. Kanske borde jag påpeka att min mamma har arbetarbakgrund och saknar högre utbildning, men ändå var den här typen av böcker en självklarhet för henne. Och för mig, allteftersom jag växte upp. Det tycker jag är intressant.

Förresten, kan det vara så att den kommunistiska regimen och dess censur gentemot moderna influenser bidrog till att klassikerna (tjeckiska, tyska, rysska mm) behöll sin ställning? För om man inte ville läsa romaner i socialistisk-realistisk anda fanns det bara klassikerna och den goda litteraturen kvar. Det finns inget ont som inte bär något gott med sig.

Nä, jag kanske borde avsluta mitt något osamannhängande inlägg. Hoppas ni fattar vad jag menar.

Augustpriset 2010

Årets bästa roman, årets bästa fackbok och årets bästa barn- och ungdomsbok. Bra val alla tre, tycker jag, även om det är fråga om av många förhandstippade favoriter. Nu måste jag skaffa Spill, så är det bara!

Imorgon bär det av till Svejk-landet

Till Tjeckien, till Tjeckien, detta fantastiska Svejk-land. Efter nästan ett och ett halvt års uppehåll åker jag imorgon för att hälsa på min familj och gamla kompisar. Stackars min make och hund lämnar jag hemma åt deras öde, så taskig är jag.

Det blir inte mycket tid till läsning i Brno, särskilt inte med tanke på att även viss kurslitteratur måste packas ner och noga studeras under vistelsen, men en eller två skönlitterära böcker tänker jag ta med mig. På planet dit ska jag läsa tyskt, har jag tänkt. Fast i översättning. Har påbörjat Vi barn från Bahnhof Zoo (eller Gänget i tunnelbanan som boken heter på svenska) av Christine F. Och som reserv tar jag Mrs Dalloway av Virginia Woolf, det lutar åt det just nu i alla fall (alternativet är Happy Sally av Sara Stridsberg). Sedan finns det böcker i mors bokhylla, om suget efter något annat eller gammal nostalgi skulle komma. För att inte tala om alla härliga boklådor jag måste kartlägga och finkamma - bara de inte har gått i konkurs under tiden. Och medan jag åker buss och spårvagn kors och tvärs ska jag lyssna färdigt på En dag. Det blir nog bra.

Vi syns, Tjeckien är inget internetlöst land och min lilla datorkompis ska förstås följa med.

Öronläser "En dag" och är fullständigt såld

Ljudboken som jag har i min mp3-spelare just nu är inget annat än den underbara, härliga och på alla sätt och vis förtjusande roman En dag av David Nicholls. Ja, just den boken som alla pratar om och lovebombar. Mycket tyder alltså på att jag redan är ansluten till de dunderförtjustas ständigt växande skara, fast jag har minst en tredjedel av boken kvar. Japp, helt såld är jag. Det är Anders Ekborg som är uppläsare och han är som klippt och skuren för uppgiften, tycker jag. Ett perfekt val. Jag vill inte att En dag ska ta slut. Hjälper det om jag lägger mig ner på golvet och börjar sparka och skrika viiiilll inteeee? Nä, tänkte väl det. Äsch, den stunden, den sorgen. Jag kan ju alltid börja om från början om jag vill, eller hur.

Årets bästa kriminalroman är korad

Det är nästan så jag känner stundens allvar när jag nu ska avslöja vilken deckare som vunnit utmärkelsen Årets bästa svenska kriminalroman, fast jag redan basunerade ut det på twitter i ett slags "direktsändning"i eftermiddags. Jag var nämligen på plats när Svenska Deckarakademin skulle tala ur skägget på Stadsbiblioteket i Eskilstuna vid 15-tiden. Och eftersom man knappast kan tala om ett mediauppbåd i samband med detta, så är jag troligen först att tala om resultatet för hela svenska folket, eller... tja... de få som läser den här bloggen i alla fall.

Fem svenska deckarförfattare var nominerade:

Grebe, Camilla & Åsa Träff: Bittrare än döden (W & W)
Kepler, Lars: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag)
Lönnaeus, Olle: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Ohlsson, Kristina: Tusenskönor (Piratförlaget)
Persson, Leif G W: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)

Och vinnaren? Det är Leif GW Persson som har skrivit årets bästa svenska deckare Den döende detektiven. Han var till och med på plats och underhöll publiken med sin torra humor. Han är en rolig gubbe, GW. Jag gillar honom mer och mer, måste jag erkänna. Fast han inte sällan är rätt dryg också.

De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” var:
Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil's Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone's Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)

Vann gjorde Devils Peak av Deon Meyer. Det intressanta med den här boken är att den ursprungligen är skriven på afrikans eftersom författaren är sydafrikan. Känns uppfriskande med ett annat originalspråk än engelska, även om översättningen till svenska är från just engelska.

Svenska Deckarakademin tillkännagav även ett debutantpris i deckargenren och det gick till Anders de la Motte för boken Geim.

Efter tillkännagivandet och utdelningen av några andra priser gick programmet vidare med en diskussion på tema "Vart tar morden vägen?" Litteraturkritikerna Maria Neij och Gunilla Wedding försökte dels kartlägga hur deckargenren har förändrats de senaste åren, dels spå deckargenrens framtida utveckling.

De tycker sig se några stora trender:

1. Det kommer fler och fler deckare från andra delar av världen än den anglosaxiska, som till exempel från Sydafrika eller Laos.

2. Svenska deckare blir allt större i världen, tack vare Mankell och Larsson. Men ibland går det lite väl fort med lanseringen och inte alltid är det kvalitet som står i fokus.

3. Kvinnorna i deckargenren blir allt fler. Några stora författarnamn är Sara Paretsky eller Carol O´Connell.

4. Kvinnohjältar går från Annika Bengtsson-typen till Lisbet Salander-typen. Vardagskvinnorna är på tillbakagång.

5. Seriemördare är också på tillbakagång, åtminstone i Sverige.

6. Spöken, skräck- och övernaturlighetsspåret växer till sig.

Slutligen en personlig reflektion: Det där med deckare kanske inte är så tokigt i alla fall. Kanske skulle jag kunna unna mig denna genre som Ulf Durling från Deckarakademin definierar som "tröstlitteratur för vuxna barn".

Har du läst den där Larsson?

Min 76-åriga mamma som bor i Tjeckien och är en flitig biblioteksbesökare frågade mig vid senaste telefonsamtalet om jag har läst den där Larsson, ja han med de där tre böckerna som är så spännande och som alla läser. En fråga som jag visste skulle komma, förr elle senare. Det blev senare, inte så mycket förr, men likväl väntat. Nä, det har jag inte, sa jag sanningsenligt. Det förvånar mig inte, replikerade min mor, du är ju så fisförnäm. Men vi normala människor gillar sånt. Där fick jag så jag teg.

Den tjeckiska utgåvan av "Milénium-komplet"

Det stormar kring Svenska Deckarbiblioteket

"Misshandel av ett kulturverk i Eskilstuna" lyder dagens kulturdebattrubrik i Eskilstuna Kuriren apropå kommunens beslut att flytta norra Europas första och enda Deckarbibliotek från sina fina ljusa lokaler där Svenska Deckarbiblioteket huserat i flera år till små och fönsterlösa utrymmen dit ingen människa hittar. Även i mina ögon är detta ett märkligt och sorgligt beslut. Det finns ett till kriminallitteraturbibliotek i Europa och det ligger i Paris. Så Eskilstuna har verkligen en särställning här som politikerna borde värna om på alla sätt och vis.

Förra året firade Svenska Deckarbiblioteket sitt 20-årsjubileum med pompa och ståt, vilket jag också bloggade om, och i år förpassas det till skuggorna. Snacka om att vinden har vänt. Men fråga mig inte varför, antagligen något rävspel bakom kulliserna (hela affären har nämligen även en personlig aspekt).

Svenska Deckarbiblioteket är en unik och viktig institution som fungerar huvudsakligen som ett forsknings- och studiebibliotek. Sammanlagt finns det omkring 14 000 volymer i Deckarbiblioteket och varje år tillkommer 80-100 nya svenska titlar, så beståndet växer så det knakar. Det finns även en stor klippsamling av recensioner från åren 1939-1979 och dessutom, vilket är Deckarbiblioteket extra stolt över, hela Maj Sjöwalls och Per Wahlöös referensbibliotek om kriminologi. Du kan läsa mer om samlingarna här om du är intresserad.

Många författare och forskare lockas till Eskilstuna och Svenska Deckarakademin brukar till och med förlägga ett par av sina möten här, bland annat det på hösten då man utser och tillkännager årets bästa svenska deckare respektive årets bästa översatta kriminalroman.

Eftersom det är imorgon eftermiddag som Deckarakademin har sitt höstmöte för att avslöja titeln på årets bästa deckare tänker jag åka dit och kolla läget. Efteråt blir det diskussion om deckargenrens utveckling under de senaste åren och vart den kan tänkas ta vägen framöver. Kan bli intressant. Deckarakademin ska också presentera sin egen kommande bok 221 bästa deckare du måste läsa innan du mördas. Haha, undrar om jag kommer att nappa, jag som inte är någon deckarfantast.

Har du hört talas om Deckarbiblioteket?

Bokbloggarnas litteraturpris 2010: "Vyssan lull" av Carin Gerhardsen

Fast jag är sent ute, säkert så sent att alla redan vet vem som vann, måste jag ändå åtminstonne kort omblogga att vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris heter Carin Gerhardsen och att titeln på den vinnande boken är Vyssan lull. En bok som jag inte har läst. Typiskt att just en sån skulle vinna! Inte heller har jag läst de två föregående böckerna i Hammarbyserien som har blivit så populära - Vyssan lull är bok nummer tre. Kul att bokförlaget Ordfront firar segern med att erbjuda Vyssan lull till specialpris även om jag själv inte kommer att utnytja erbjudandet. Jag fixar inte att läsa våldsamma deckare, jag gör bara inte det. Jag må gå misste om massor av spänning på det viset men så är det. Får skylla mig själv.

Prisutdelningen äger rum på Stora kulturbloggsprisgalan den 27 november 2010. Grattis!

Förresten trodde jag knappt mina öron när jag hörde priset omnämnas i kvällens Babel. Går bokbloggar nya tider till mötes?

Rockartisten Patti Smith får National Book Award

Patti Smith som har skrivit självbiografin Just Kids får nu det prestigefulla amerikanska litteraturpriset National Book Award för den, i kategorin bästa fackbok. Och Just Kids är helt fantastisk - en av de bästa böckerna jag läst under det här året. Minst. En läsupplevelse av det bestående slaget.

Och så här skrev jag om boken här på bloggen när det begav sig. Ett hett julklappstips från mig.

I sitt tacktal lär Patti Smith ha sagt följande (SvD, DN):

"Jag har drömt om att få skriva en egen bok som jag skulle kunna ställa i bokhyllan. Och snälla ni, överge inte böckerna oavsett hur avancerad tekniken blir. Det finns ingen mer vackert än böcker i vår värld."

Rosaglad läsning en frostgrå novemberdag

Det var så gråsilvrigt och dimmigt ute hela dagen, vackert på sitt sätt men för livlöst för min smak. Men så fiskade jag upp nya numret av Vi läser ur brevlådan och plötsligt blev världen lite färggladare. Min favvo-tidning i alla kategorier, denna gång i rosa. Ja, just det, får inte glömma att förnya min prenumeration nästa gång jag ska betala räkningarna. En liten julklapp till mig själv. Är du också Vi läser frälst?