Härlig morgon

Efter morgonpromenaden kaffe och Boklördag på kökstrappan. Sol och blå himmel. Kan man ha det bättre?

Vad nu?

Idag kom det efterlängtade exemplaret av Främmande jord varpå ett dilema genast uppstod. Ska jag pausa läsningen av Plaths Dagböcker och slänga mig över novellerna eller ska jag vänta? Vilket angenämt problem, sannerligen! Innan jag knappt hann blinka "råkade" jag läsa klart de två första novellerna i Främmande jord. Och vipps var problemet löst. Jag tror att det kommer att gå alldeles utmärkt att varva läsningen av båda böckerna.

P O Enquist läser "Ett annat liv" som radioföljetong

Med start den 28 maj läser Per Olov Enquist sin självbiografiska Ett annat liv som radioföljetong i 30 delar (slut 10 juli), men man är inte det minsta beroende av fasta sändningstider för alla 30 avsnitt ligger redan i förväg utlagda på nätet. Det är bara att lyssna. Men att podda radioföljetongen går tyvärr inte. Anledningen är upphovsrättsliga skäl.

Min recension av boken finns här.

Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - delrapport 1

Jag kan inte bli kvitt känslan att jag gör något opassande eller rent av förbjudet när jag läser Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962. Genom texten kommer jag så nära henne. 150 sidor har jag läst och de är fulla av understrykningar och egna noteringar i marginalen. Jag för ett tankeburet samtal med henne, kanske för att hon använder sig av tillatalet du ganska ofta.

Eftersom jag har facit till Sylvia Plaths liv i mitt medvetande, letar jag efter tecken på hur och när det började gå snett. Än så länge skriver Sylvia: "Jag är nuet, men jag vet att även jag kommer att passera. Det starka ögonblicket, det svidande skenet, kommer och är förbi, oavbruten kvicksand. Och jag vill inte dö." Så långt från självmordet är hon ännu. Jag har inte kommit längre än till året 1952 då Sylvia är 19 år gammal och är fullkomligt tagen av det jag läser. Att en tonåring kan skriva så, tänka så...

Fast det är en tonårsflicka som håller i pennan så träder fram en tydlig bild av en ung, envis kvinna som är fullt medveten om sin författartallang, som har höga litterära ambitioner och som inte tänker låta sig begränsas av någon traditionell kvinnoroll, även om hon ser sig själv som framtida maka och mor: "Måtte min konst, mitt skrivande inte blott och bart vara en sublimering av mina sexuella drifter, som kommer att sina så fort jag har gift mig. Måtte jag kunna hitta honom... den man som kommer att vara intelligent och samtidigt fysiskt attraktiv och charmig. Om jag nu kan erbjuda den kombinationen, varför skulle jag inte kunna begära den av en man?" Jag tycker att hon är så härligt kaxig!

Sylvia är nyfiken på världen, hon älskar alla människor som "en frimärkssamlare älskar sin samling" och hon hatar sig själv för att hon hela tiden måste sitta och slitas mellan allt möjligt innombords: sina minnen, sina drömmar, sitt arvsanlag, sin uppväxtmiljö, sin samtid, sin personlighet. Ofta återkommer hon till känslan av ensamhet, trots alla fester och kontakter som hör tonårslivet till. Hon plågas nog av det, liksom av "de falska grinande masker vi alla bär på". Det enda hon innerst inne vill är att få skriva och tänka: "Min hjärna är som en papperskorg, full av kladdpapper, hårtussar och halvruttna äppelskrutt. Jag känner mig nedstämd av att konfronteras med så många livsberättelser /.../. Jag passerar folk, snuddar ytligt vid dem, och det plågar mig."

Den unga Sylvia grubblar mycket, och tvivlar: "Gode gud, är det inte mer än detta, att ständigt studsa fram som i en korridor mellan skratt och tårar? Mellan självdyrkan och självförakt? Mellan lycksalighet och vämjelelse?" Lite längre fram står följande: "Om jag inte tänkte skulle jag vara mycket gladare; om jag inte hade några könsorgan skulle jag inte jämt stå och vackla på randen till överspända känslor och tårar." Och hon vill inte vara ensam: "Som vi behöver en annan själ att hålla oss till, en annan kropp att värma oss vid. Att vila hos och lita på, att anförtro sin själ: jag behöver det, jag behöver någon att ösa mig själv i." Men hon trånar även efter den fysiska kärleken, vill "attrahera hannar" och ser sin kåthet som helt naturlig när "telefonens kittlande skräll skickar en förväntansfull ilning utmed livmoderväggen". Jag gillar Sylvias humor och skarpsinnhet när hon skriver att "om man bytte ut ordet Kärlek mot Kättja i alla schlagers skulle det ligga sanningen närmare". Jag skrattar, för visst har tjejen rätt.

Jag vet inte än, men jag tror att Sylvia Plaths förbannelse ligger i att vilja för mycket:

"Vad är mitt liv till för och vad ska jag göra med det? Jag vet inte och jag är rädd. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärd begränsad. Ändå är jag ingen idiot /.../ Kanske har min känsla ett samband med min motvilja mot att tvingas välja mellan olika alternativ. Kanske är det därför jag vill vara alla - så att ingen kan klandra mig för att jag är jag. Jag slipper ta ansvar för min egen karaktärs utveckling och filosofi. Människor är lyckliga... om det betyder att man är nöjd med sin lott /.../ Jag är inte nöjd eftersom min lott är begränsande, som den är för alla andra."

Är det här skon klämmer? All begränsningen i tillvaron? Eller det faktum att hon är född kvinna? "Att jag är född kvinna är min fruktansvärda tragedi. Från det ögonblick jag avlades var jag dömt till att utveckla bröst och äggstockar i stället för penis och pung; att få hela mitt utrymme för handling, tanke och känsla strikt kringskuret av mitt ofrånkomliga kvinnokön."

I augusti 1951 tolkar jag det jag läser som tecken på en - kanske första - depression. Sylvia är trött, vill bara sova och upplever sig själv som totalt fantasilös och skriver om sig själv som hon, vilket är nytt. I september konstaterar hon: "Jag älskar inte; jag älskar ingen utom mig själv. Det är en ganska chockartad bekännelse." Ytterligare en stark känsla som hon brottas med nu är svartsjuka, mest mot män för att de har frihet. Hon vill aldrig låta sig begränsas av en man, aldrig bli en mans egendom. Hon vill ha "ett skäligt område för egen del, skilt från hans, som han måste respektera". Det är en 19-årig Sylvia som skriver så, men som det är nu så förstår Sylvia att "ansatt av sex är människosläktet" (och hon också, erkänner hon) och därför sätter hon upp strategier (i punktform) för att inom tre år fånga en make. Året är 1952. Jag har mycket kvar att läsa.

Förutom dagboksantekningar innehåller dagboken även Sylvias skrivövningar och utkast till noveller, det är alltså inte enbart intimt personliga anteckninger boken består av.

Det här har blivit ett lite konstigt inlägg, vet inte om någon ens kunnat orka läsa enda hit. Om inte så gör det inte så mycket, för jag har nog ändå gjort dessa anteckningar mest för min egen skull, för att minnas bättre. Ibland har jag behov av att sortera läsupplevelserna på vägen. Jag har nästan 500 sidor kvar...

Delrapport 2 finns här.

Jhumpa Lahiri om sin bok "Främmande jord"

Förfärlig bild, men bra innehåll. Jhumpa Lahiri gästar Books and Books i Brooklyn och svarar på läsarnas frågor om sin bok Främmande jord som jag hoppas få snart. Det var här jag hittade klippet.

Roande intervju med Charlotte Roche (Våtmarker)

Intervjun är på tyska, men jag tror att det säkert finns en och annan bland er där ute som kan tyska och därmed kan ha behållning av klippet. Det är verkligen underhållande. Charlotte Roche som skrivit den kontroversiella "äckelromanen" Våtmarker (recension) och gjort stjärten till litteratur intervjuas i en tysk talk-show.

Tematrio - Utomämnes

Det är en lite läskig Tematrio-utmaning idag. Ämnet verkar vid första anblicken rätt harmlöst, men ack ack... Utomämnes är ämnet och man själv ska stå i fokus, inte böckerna. "Berätta tre saker om er själva. Kanske har ni lust att prata om er familj, om era intressen eller om era arbeten. Välj fritt!" utmanar Lyran. Nu gäller det alltså att vara privat men ändå inte självutlämnande. Hm.

1. Jag är en språkmänniska, grammatik och ord är min kopp te. Jag är utbildad gymnasielärare med fil.mag. i tjeckiska, tyska och svenska. Litteraturvetenskap ingår. Jag har även lite ströpoäng i Att skriva litteraturkritik och under den här våren har jag läst 30 p Svenska som andra språk. Eftersom jag sedan drygt ett år tillbaka undervisar på SFI (Svenska för invadrare) har jag fått studera inom ramen för Lärarlyftet för att bredda min kompetens. Men imorgon har jag min sista tenta och nästa vecka, den 1 juni, börjar jag jobba igen. Som tur är tycker jag att jag har världens roligaste och mest tacksamma jobb så det gör inte så mycket. Jag är själv invandrare, kanske är det därför jag trivs så bra på SFI. Men visst smärtar det lite grann att tiden för bokläsning kommer att minska igen... Även ett roligt jobb inkräktar på ens fritid, inte sant. Å andra sidan är det inte långt kvar till sommarsemestern ;-)

2. Jag är född och uppvuxen i Tjeckien, i staden Brno. Till Sverige kom jag som 27-åring i maj 1992 och det var kärleken som förde mig hit. Jag kunde två svenska ord då, hej och tack. Idag kan jag några fler, vilket känns bra. Jag pratar med lätt finsk brytning och det är ett mysterium var den kommer ifrån.

3. Ibland, när jag inte känner för att läsa och skaparlusten tränger sig på, ägnar jag mig åt akrylmåleri. Stora dukar ska det helst vara. Målarintresset kommer och går i perioder och det har hittills resulterat i tre egna konstutställningar, senast i februari 2008. Sedan har jag under en period skrivit poesi, mest haikudikter och det blev bl.a. en liten diktsamling med titeln Vargåret. Ord och bild, det är min melodi! Och så är jag fena på vegetarisk matlagning. För att rensa huvudet är trädgårdsarbetet det mest effektiva som finns för mig. Sport bekommer mig inte det minsta.

Läsning mot strömmen

Medan många just nu sitter försjunkna i Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982 som nyss kommit ut på svenska och fått blandade recensioner (DN, SvD), har jag påbörjat läsning av Sylvia Plath´s Dagböcker. Känner mig äntligen mogen för denna 800 sidor tjocka tegelsten. Förväntar mig mycket ångest och olycklighet. Är bara i början av boken men slås av den 18-åriga Plath´s tankeskärpa och språklig rikedom. Början bådar gott.

Det blev inte som jag ville...

... med att även läsa Xavier av Mare Kandre nu under majmånad. Hela månaden lång har omslagsbilden legat i menyn till höger under "aktuell läsning" - ändå blev romanen inte (ut)läst. Det är inte romanens fel. Jag började, hoppade sedan över till annat, fortsatte lite grann, avbröt läsningen för att skriva på en hemtenta, fortsatte lite till, avbröt igen för att plugga till en annan tenta som ännu står för dörren. Det blev helt fel, Xavier kan inte läsas på detta respektlösa vis. Boken hämnades på mig genom att vägra komma mig nära, den förblev en främling. Jag är lite ledsen för det, men har bestämt mig att lägga romanen åt sidan nu och återuppta läsningen vid ett annat tillfälle, från början. Det jag dock hunnit notera är att Xavier är skriven på en helt annan prosa än Det brinnande trädet (recension) och Bübins unge (recension). Xavier är Mare Kandres sista roman, utgiven så sent som 2002.

Veckans citat om litteratur

"Att fråga en författare vad han tycker om en kritiker är som att fråga en lyktstolpe vad han tycker om en hund."

(John Osborne)

Hoppas att det inte är lika illa när det gäller oss bokbloggare...

I mars 2010 ska jag på Litterär båtsalong

I onsdags träffades vi i min bokcirkel, s.k. Litterära klubben. Det var Hjärtdjur vi diskuterade och samtalet kretsade mycket kring symboliken i romanen (recension). Måste jag tydliggöra att det var spännande och roligt? Tillsammans lyckades vi göra en ganska bra analys, men att återge något av diskussionen orkar jag inte. Inlägget skulle bli alldeles för låååååååångt. Dessutom finns det en helt annan anledning till just det här inlägget. Nämligen att jag och mina kompisar från Litterära klubben ska åka på bokkryssning till Åbo den 18 mars nästa år. Jippiiii!

I annonsen står det bl.a. att läsa följande: "Du går ombord. Du äter en god middag. Får ett gott vin till. Kaffe och en konjagare. Somnar snabbt. Susar skönt. Vaknar i Åbo hamn och äter en fantastisk frukost medan fartyget sätter fart mot Stockholm. Och efter frukost får du lyssna till några författare som berättar om sina verk, läser ur dem, roar dig, upplyser dig, tänder dig, ruskar om din själ. En väl etablerad, en debutant, en mordmakare, en poet... Sedan är det dags för lunch. En vinskvätt där också. Skärgården glider lugnt förbi. Du tar en tur till taxfree. Och så! Dags för ytterligare några författare!"

Låter inte det härligt? Vi har preliminärt anmält oss, allihop, fast priset än så länge är en överraskning. Vilka författarna är är inte heller fastspikat än. Hoppas det inte blir för dyrt. Någon bokbloggare som också funderar på att ta en boktripp till Åbo nästa vår? Anmälan görs här.

Hjärtdjur

Det är mer än två veckor sedan jag läste ut romanen Hjärtdjur av den tysk-rumänska författarinnan Herta Müller och lika länge har jag ruvat på en recension. Jag vet inte vad jag ska skriva om boken för att göra den rättvisa. Det känns hopplöst på förhand. Vilka ord jag än använder, hur mycket jag än skriver, kommer jag knappast att fånga mer än en promille av den rikedom som Hjärtdjur innehåller, tankemässigt och språkligt. Hjärtdjur är en i särklass utomordentligt fascinernade roman.

Romanen utspelar sig i Ceauşescus Rumänien under en tid som jag gissar är 80-talet, kanske strax innan diktatorns fall. Det totalitära förtrycket är på topp och livet för de fyra vännerna är inte lätt. De tillhör Rumäniens tyska minoritet, så kallade schwaber, och det är inget eftersträvansvärt öde. (I tjeckiskan, som är mitt modersmål, betyder ordet schwab (šváb) kackerlacka. Ordet kommer från tyskan. Jag nämner det bara som en illustration av benämningens negativa innebörd, som ett litet kuriosa.)

Edgar, Kurt, Georg och jaget (en kvinna vars namn vi inte får veta) är unga, intelligenta och obekväma för regimen. De måste hela tiden akta sig för Securitatemännen, de trakasseras av polisen, tas in på förhör i tid och otid, deras bostad genomsöks regelbundet. Men de behåller sin integritet, vänskapen de emellan är starkare än hot och rädsla. De träffas så ofta det går, läser böcker, pratar och skämtar. Ibland, när de är mycket rädda, sårar de varandra: "Vi såg vems rädsla som fanns var, eftersom vi hade känt varandra så länge. Vi kunde ofta inte stå ut med varandra, för att vi var hänvisade till varandra. /.../ Efter varje vredesutbrott uttalades kärleken, utan att man behövde hitta på orden. De fanns alltid. Men i striden hade kärleken klor." De fyra vännerna vill överleva. Leva. När deras vägar går åt olika håll skriver de regelbundna brev till varandra.

"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats.
Enstaka hårstrån, föreställde jag mig, i tågen genom landet. Ett mörkt hårstrå från Edgar, ett ljust från mig. Ett rött från Kurt och Georg. /.../ En mening med ordet `nagelsax´ i för förhör, sade Kurt, en mening med `skor´ för husundersökning och för skuggning en med `förkyld´. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma."

Det finns fler spännande och mer eller mindre gåtfulla karaktärer i boken: Lola som vi möter när hon redan är död, morfar som snickar vackra chackpjäser, den sjungande mormodern eller Teresa som jaget är hemligt förälskad i. Eller sömmerskan med sina märkliga älskare. Och så kapten Pjele - en synnerligen obehaglig och farlig typ som tjänar regimen med övertygelse och skyr inga påtryckningsmedel.

"Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklipta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barnbarn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna."

Den yttre handlingen i Hjärtdjur är lätt att greppa. Det är den inre handlingen - det som sker under ytan - som är det svåra - och väsentligaste. Egentligen tycker jag att det är diktaturens innersta väsen som är den egentliga huvudpersonen i romanen. Vad det onda gör med människorna. Och för att gestalta detta ogripbara och diffusa monster använder sig Herta Müller av ett mycket speciellt språk.

På baksidan av boken läser jag att Herta Müllers "poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns". Ja, så är det. Många helt vardagliga ord förekommer rikligt i texten och blir symboler för något annat. Hästar i högklakkade skor, hundar på hjul, gröna plommon, frisörer, saxar, skor, hår, svart och rött, resväskor, garderober, nycklar, trämeloner och plåtfår. Jaget som ibland byts ut mot "barnet". Länge kan man grubbla över symboliken. Kanske förstår man hälften till slut. Och vad står egentligen hjärtdjuret för? Är det kropp och själ i ett? Låt ditt hjärtdjur sova, säger mormodern till barnet på kvällen.

Att komma in i boken är inte alldeles lätt, för mig kändes det som att jag behövde omställelsetid på kanske femtio sidor för att komma på samma våglängd som texten. Först då kunde språket börja ta grepp om mig på allvar. Det är mycket vackert, språket. Obeskrivligt vackert. Hjärtdjur är inte svårläst, men kräver mental närvaro. Belöningen som man får är ljuvlig.

Fler citat hittar du här och här hos Lyran.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Tråkiga böcker

Smaken är som bekannt som baken, det vill säga delad, men jag vågar mig på en kvalificerad gissning att böckerna som jag för närvarande vaknar och somnar till (alldeles för ofta) hamnar under rubriken tråkiga för de allra flesta. Fonetik är en vetenskap vars innersta väsen förblir nog dold för mig hur mycket jag än pluggar. De här två böckerna är riktigt elaka rackare. Envetet hindrar de mig från allt kul så som romanläsning och bloggande. Men jag är tapper. Tentamen är på tisdag, sedan blir det andra bullar. Böcker, alltså.

Hemma hos Paul & Siri - mer av det goda

Det är väldigt mycket Paul & Siri nu, dock inte mig emot. I morse vid frukosten hörde jag plötsligt ett litet hemma-hos-reportage med de två, det var Kulturnytt i P1 som sände intervjun. Hur lever två författare ihop? Klicka här för att lyssna i efterhand.

Och den femtonde juni sänder Biblioteket ett 45- minutersprogram, ett hemmahos med Paul Auster och Siri Hustvedt. Ett datum att notera i almanackan.

Foto: Alavaro Isidoro AP

Paul & Siri

Tack vare Bokhora fick jag nys om en jättetrevlig intervju med Paul Auster där han berättar lite om sig själv och sitt skrivande. Intervjun är inspelad i hans hem i Park Slope i Brooklin. Eftersom han är gift med Siri Hustvedt är det även hennes hem man ser i videon. Ett sånt vardagsrum/bibliotek går inte av för hackor!

Och som av en händelse finns det ett reportage om Siri och Park Slope i nya numret av ViLäser. Park Slope är kvarteret där många kända författare bor. Vilket trevligt sammanträffande, tycker jag.

Av Siri har jag bara läst Vad jag älskade. Sorgesång har jag kvar, troligen till sommaren. Av Paul har jag ännu inte läst någonting alls, men förstår att det är ett stort minus. Luckan måste fyllas snarast möjligt. Vilken bok av Paul Auster ska jag börja med?

Tematrio - Norskt

Dagen efter syttende mai och två dagar efter den fantastiska segern i Eurovision är temavalet för veckans Trio givet, tycker Lyran. Vi ska lista ut norska favoritböcker/författare.

1. Åsne Seierestad och hennes senaste bok Ängelen i Groznyj. För mig personligen har den hamnat i kategorin böcker-man-ska-ha-läst-för-sin-egen-bildnings-skull, helt enkelt för att de hjälper en att förstå lite bättre något som i grunden är alldeles för komplicerat och komplext för att överhuvudtagen kunna begripa sig på det (läs gärna min recension). Även hennes tidigare böcker, till exempel Bokhandlaren i Kabul, är att rekommendera.

2. Jag måste absolut nämna Anne B Ragde och Berlinerpopplarna (recension), Eremitkräftorna (recension) och Vila på gröna ängar (recension). Denna trillogi är en stor favorit. Jag är förtjust i både böckerna och tv-serien.

3. Nu skulle jag helst vilja nämna min favorit Erlend Loe, men nämner i stället Trude Marstein. Hon är den senaste i raden av norska författare som jag har stiftat bekanntskap med och det var ett spännande och mycket annorlunda möte att läsa hennes roman Göra gott (recension).

Tipslådan

Nästa vecka vecka börjar tre nya tv-serier som jag ser fram emot. Alla utgår från en litterär förlaga.

I morgon måndag (18/5) börjar Berlinerpopplarna igen (svt 1 kl 20.00). Äntligen! Det blir två nya avsnitt som täcker vad som händer i den tredje (avslutande) boken Vila på gröna ängar (av Anne B Ragde). Om du klickar här kan du läsa alla inlägg som jag har skrivit om böckerna i Berlinerpopplarna-serien.

Och så startar Krig och fred, en filmatisering av Tolstojs roman. Det första av fyra avsnitt börjar på tisdag (19/5) i svt 1 kl 21.00. Fantastiskt!

Ytterligare en rysk tv-serie startar på lördag (23/5) kl. 19.15 i svt 2 - Den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn. Serien kommer att sändas i tio avsnitt och det intressanta med den är att Alexander Solzjenitsyn själv varit delaktig i filmatiseringen och är berättaren.

Förresten, du har väl inte missat att Hedebyborna går i repris på tv. Hur roligt som helst, första sässongen har nyligen börjat. Romansviten om Hedebyborna är skriven av Sven Delblanc.


Sen vill jag tipsa om några intressanta och läsvärda tidningsartiklar:

Fina familjens guldgrävare om Anita Shreves och Jodi Picoults författarskap.

Legendernas arkiv lever om världens bästa litterära arkiv.

Varför är chick lit så utskällt - ett samtal med Denise Rudberg.

Veckans citat om litteratur

Apropå Stellan Skarsgårds uttalande i veckan om att Dan Brown är en förfärligt dålig författare bjuder jag på hela två passande citat:

1. "För att föda sin kropp, skriver författare ofta för människor som inte har mer än kropp." (Henrik Bernhard Palmaer)

2. "Vad skulle det av alla dessa utan talang om det inte fanns alla dessa utan smak." (Gilbert Cesbron)


Jag tycker att Da Vinci-koden är spännande. Därmed är listan över de litterära kvalitéerna uttömd.

Bokmania diggar ViLäser och de vet om det

På tidningens sista sida citerar ViLäser vad jag skrev om tidningen efter att jag hade läst nr 1 i mars. Det känns riktigt roligt, måste jag erkänna. Förresten är jag alldeles varm i mitt boknördshjärta den här gången också, för ViLäser har inte svikit mina förväntningar. Tvärtom. Jag gottar mig i alla trevliga reportage, intervjuer och artiklar. Mest fängslad är jag av artikeln där psykologen Jonas Mosskin läser och tolkar Cormac McCarthys Vägen. Den är spännande. Liksom de övriga artiklarna. Testa tidningen om du ännu inte har gjort det, den är mycket trevlig.

Våtmarker

Alla som har hört talas om Charlotte Roches tyska succéroman Våtmarker (i översättning av Christine Bredenkamp) har säkert genast förstått att Våtmarker är en roman som skiljer sig från mängden. Milt uttryckt. Jag gillar titeln och tycker att den med tanke på var någonstans det mesta av boken utspelar sig inte kunde ha blivit mer passande. Skådeplatsen är nämligen, så att säga, en ung kvinnas av olika kroppsvätskor översvämmat underliv.

Romanens huvudperson är artonåriga Helen, ett bråddmoget skilsmässobarn med ett okonventionellt förhållande till intimhygien och med fyra stora intressen: sex, avokadoodling, att sprida bakterier och att genom egentillverkning av tamponger bekämpa multinationella sanitetsföretag.

Helen är bisexuell, promiskuös och utan hämningar. Trots sin ringa ålder har hon hunnit skaffa sig gedigna sexuella erfarenheter med män, men för att kunna ligga med kvinnor väljer hon hellre att regelbundet gå på bordell. Då är hon torskinna, som hon själv säger. Helen är fullständigt fascinerad av allt som har med underliv att göra och undersöker gärna både sitt eget och andras. Särskilt kroppsvätskor alla slag de månde vara är av intresse.

I beskrivningar av Helens sexuella handlingar och fantasier lämnas inget åt läsarens fantasi, utan allt har ett namn (ofta ett fantasirikt sådant) och beskrivs med närmast faktamässig noggrannhet. Hur det känns, luktar, smakar. Det är på grund av dessa, ganska talrika, passager som vissa tycker att boken är för porrig och äcklig. Jag tycker att visst, beskrivningarna är bitvis äckliga och strålkastarljuset är för det mesta riktat antingen rakt på musen eller stjärthålet, men det är ändå tydligt att Charlotte Roche har ett helt annat ärende med sin text än att väcka primitiva sexuella lustar hos läsaren.

Helen är på alla sätt överdriven i sin sexualitet. Hon har extrema böjelser och hon lever ut dem med glimten i ögat och ett leende på läpparna, men är samtidigt fullt medveten om att det hon håller på med är ganska udda. Helen är nästan alltid slätrakad på samtliga intima ställen, något som allt fler unga kvinnor betraktar som absolut nödvändigt att vara, men samtidigt gör hon ingen hemlighet av hur stringtrosorna ser ut när man haft dem på sig en hel dag. Charlotte Roche river och smular sönder alla de fixade och sanitetsbehandlade kvinnobilderna ungdomar matas med idag. Bilden av Helen är en satirisk bild av kvinnligheten.

Om man skulle ta och filmatisera de sexuella skildringarna i boken, skulle det bli pornografi. Men boken är ingen pornografisk berättelse. Varför? Därför att den är ett psykologiskt porträtt av en ung och vilsen tjej som känner sig så ensam, att hon tycker att det alltid är bättre att vara ihop med någon man inte gillar än att inte alls ha någon att känna närhet till.

I början av boken hamnar Helen på sjukhus efter att ha skurit sig i anus under intimrakningen och såret blev på grund av hemorrojder så inflamerat och smärtorna så stora att hon måste opereras akut. När hon sedan ligger där och har tråkigt efter operationen, fördriver hon tiden med att tänka på sex, sitt liv och hur hon ska fixa ihop sina föräldrar. När Helen var liten försökte hennes mamma ta livet av sig och lillebrorsan, det var Helen som hittade dem och räddade deras liv. Föräldrarna är skilda och Helens största önskan är att de skulle bli ihop igen. Hon vill det så mycket att hon till och med skadar sig själv i hopp om att då måste föräldrarna komma till sjukhuset och åtminstone samtidigt vistas i ett och samma rum. Helens dåliga förhållande till modern manifesteras i det faktum att Helen har låtit sterilisera sig för att undvika att bli som hon. Helen blir också lite kär i Robin, sin manlige sjuksköterska. Sjukhusvistelsen är romanens ramberättelse.

Något som förvånade mig med boken var humorn. Jag har skrattat vid flera tillfällen, för Helen har nämligen en förmåga att se det komiska i situationer hon råkar hamna i:

"Tillbaka till min rumpa. Jag släpade mig under enorma smärtor från skolan och till sjukhuset och visade upp mitt skärsår för varenda läkare läkare som var villig att titta. Jag fick omedelbart en säng på proktologiska avdelningen, eller heter det invärtesavdelning? Invärtes låter bättre än att säga rövavdelning sådär specifikt. Man vill ju inte att folk ska bli avundsjuka. Kanske allmängiltigförklarar man det genom att säga invärtes. Det tänker jag fråga om senare när smärtorna har gått över. Nu får jag hur som helst inte röra mig och ligger här i fosterställning. Med uppdragen kjol och neddragna trosor, med röven mot dörren. Så att varenda en som kommer in genast vet vad det rör sig om. Tydligen ser det rysligt infekterat ut. Alla som kommer in säger: Oj."

Man skulle också kunna tro att språket i romanen är vulgärt, men det är inte heller så. Fula f-ordet förekommer exempelvis ytterst sparsamt. (Läs ett utdrag här.)

När jag började läsa Våtmarker, hade jag inga höga förväntningar utan var beredd på det värsta. Ärligt talat. Men nu måste jag säga att Våtmarker är en bra och läsvärd bok, även om jag inte skulle ha något emot att "äckelpassagerna" var lite färre. Som läsare fattar man poängen rätt snart och då behöver man inte upprepa samma sak om och om igen. Tredje gången gillt är inte alltid sant, snarare finns risken att man tröttnar på det extrema.

Slutligen rekommenderar jag även denna recension.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Bübins unge

"Vart man än går är det bort man kommer."
(Ur Bübins unge)

Bübins unge utkom 1987 och var Mare Kandres tredje bok. Att försöka återge handlingen i denna kortroman (148 mycket luftiga sidor) är ungefär lika lätt som att berätta vad en diktsamling handlar om.

Jaget, Kindchen, är en flicka på väg att lämna barndomen. Hon lever tillsammans med Bübin och Onkel i ett hus med trädgård, prunkande och tung av allt växande och kvalmig i sommarhettan. Kindchen är "söt i huvudet av trötthet", men det är "en annan trötthet, kroppen nu". Hon känner att hennes kropp växer, den är "stram och tät", hon är "andfådd av blod, omtumlad och hård", på väg mot något som hon inte kan hejda - sin första menstruation. Hon vill inte. "Om jag inte känner det, att det slutar då?" tänker Kindchen. Hon gräver ner sängens nerblodade lakan. Det slutar inte.

Snart dyker Ungen upp, en förhatlig typ som till skillnad från Kindchen är lätt och varm som ett tamt djur. När Onkel och Bübin en dag sätter sig i vagnen, åker iväg och lämnar Kindchen och Ungen ensamna, uppstår en kamp på liv och död. "Utanför faller världen sönder av växande, bit för bit", trädgården känns hotfull och ensamheten sväller upp. Kindchens kropp sväller också upp, ännu mer, medan Ungen blir alltmer svag. Det finns bara en utväg: Ungen måste offras om Kindchen ska leva vidare.

En plågsam vandring mot offerplatsen påbörjas, naturen visar upp sina krafter, hela skeendet påminner om en rituell offerrit ur mytologin. Så är Ungen slutligen borta, begraven i brunnen. Ett befriande regn kommer. "Jag känner att jag börjat blöda igen, men nu som en lättnad, ett slags öppnande," tänker Kindchen när allt är över.

Bübins unge är en mycket speciell roman. Det som sker i den så kallade verkligheten är bara en del av handlingen. En annan del, minst lika viktig, är hur Kindchen uppfattar det hon upplever. Symboliken är riklig och, tycker jag, romanens väsentligaste del. Ett lakan är inte bara ett lakan. När Kindchen gräver ner lakanet, symboliser det att barndomen rent fysiskt är slut. Men i Ungens skepnad pågår barndomen mentalt vidare, tills den drastiskt måste klippas av. Det blir snart uppenbart att Kindchen och Ungen är ett. Den som kan tyska har här en fördel, för då förstår man den språkliga vinken i ett tidigt skede. Kindchen betyder nämligen en liten unge/ett litet barn på tyska, alltså Ungen.

Naturen och vädrets makter är lika delaktiga i handlingen som människorna, något som kanske är typiskt för Mare Kandres prosa, för det förekommer även i Det brinnande trädet.

Jag är fullständigt fascinerad av Kandres språk. Jag förstår inte allt, texten är för mångbottnad och symbolladdad för det, men jag uppslukas och njuter av varje ord. Mare Kandre var en gudabenådad språkkonstnär. Som i en dikt skapar jag mig mina egna bilder och mina egna tolkningar, känner instinktivt att det inte finns något facit. Min egen upplevelse, precis som Kindchens, är den riktiga i stunden. Texten har en sådan språklig och symbolisk rikedom att man säkert kan dyka ner i den upprepade gånger och varje gång komma upp till ytan med en ny skatt.

En annan sak, som jag också tror är typisk för Kandre, är att det saknas dialoger i romanen. Bara tankar inne i huvudet, inga samtal personerna emellan. Det är spännande och annorlunda, men passar kanske inte alla läsare. På det viset blir läsningen krävande, trots det ringa omfånget, för det mesta sker på det mentala planet. I boken och hos läsaren.

Jag skulle också vilja skriva några ord om omslaget som pryds av ett svartvitt foto föreställande en flicka iklädd nattlinne. Bilden ser gammaldags ut. Flickan är barfota, står bredvid en stol och håller en spegel i ena handen och en hårborste i andra handen. Hon har ruffsigt hår och sammanbitet ansikte. Hon ser rädd, ledsen och smådesperat ut. Jag associerar till en skräckfilm. Förväntar mig blodfläckar på särken. De som kommer. Jag vill ta flickan i famnen, trösta henne. Men vet att det inte går. Somliga saker måste man bara genomleva.

Jag tycker mycket om omslaget till Bübins unge, det väcker förväntan. Och jag har tyckt om boken.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Barnförbjudna Våtmarker - smakprov

Via ViLäser-hemsidan kan man ta del av den barnförbjudna romanen Våtmarker som jag håller på att läsa just nu. Och är snart klar. Redan vet jag vad jag tycker om boken, men recensionen får vänta ett par dagar till.

Äntligen tittar den fram

Ett feministiskt manifest eller en billig runkbok?

Romanen Våtmarker av Charlotte Roche har sålt i över en miljon exemplar i Tyskland och toppade under en period Amazons internationella försäljningslista. I veckan gavs den ut på svenska och uppmärksamheten kommer nog inte att låta vänta på sig i Sverige heller, skulle jag tro. Sex och snusk säljer alltid, med eller utan litterära kvalitéer. Vissa kallar Våtmarker för ett feministiskt manifest, andra för en billig runkbok - enligt gårdagens DN-artikel med den spännande rubriken Rumporna säljer i bokform.

Eftersom jag idag fått boken som en försenad (och mycket otippad) födelsedagspresent, har jag nu möjlighet att avgöra själv om Våtmarker är ett politiskt inlägg i debatten om kroppsfixering eller om den lutar mera åt det porriga hållet. Eller så kommer jag tycka att den bara är äcklig, författarens konstnärliga ambitioner till trots. Kanske. Risken finns. Jag vet inte. Den som läser får se...

**********

Nu finns recensionen att läsa här.

Mera positivt bokmissbruk

Jag tror knappt själv att det är sant - 55 kronor har jag betalat för de här tio böckerna på Pingstkyrkans loppis idag. Det är så man nästan blir religiös. Nä, kanske inte riktigt ändå, men saligt smålycklig var jag när jag gick därifrån, det måste jag erkänna. Mer begagnade böcker åt folket (i det här fallet mig), mer positivt bokmissbruk!

Dessa böcker har jag fyndat idag, samt motivering:

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (Måste läsa om den nu när jag köpte För Lydia.)

Gäst hos overkligheten och Bödeln av Pär Lagerkvist (Har inte läst dem, måste åtgärdas.)

De blåaste ögonen och Älskade av Toni Morrison (Den första har jag läst förut och gillat mycket, den andra blir ny för mig. En nobelpristagare är alltid bra att ha.)

De kanske lämpade av Peter Høeg (En fantastisk bok som jag vill äga och läsa igen så småningom. Guillous Ondskan kan slänga sig i väggen i jämförelse med den här.)

Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez (En nobelpristagare som jag ännu inte har läst.)

Andarnas hus av Isabel Allende (Filmen är en av mina favoritfilmer, dags att läsa boken.)

Sjöfartsnytt av E. Annie Proulx (Alla lovsjunger Proulx, vill väldigt mycket bekannta mig med henne. Har sett filmen.)

Svekets sommar av Hong Ying (Ett spontant fynd. Boken handlar om en ung kvinnas sexuella frigörelse och politiska uppvaknande i Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg. Boken är förbjuden i Kina.)

Citruslunden av Nomi Eve (Också ett spontant fynd. Har för mig att jag hörde en del positiva saker om boken när den kom för ett tag sedan. En släktkrönika som spänner över tvåhundra år i Jerusalem.)

Veckans citat om litteratur

"Som poet får man ju ändå inga häftiga groupies, bara rödvinsdrickande kultursubbor i klimakteriet! Varför blev man inte rockstjärna?"

(Arne Anka, Charlie Christensen)

Gårdagens bokfynd

Jag är mycket nöjd med mitt bokfynd från igår då jag besökte stadens enda antikvariat. Och visst var jag tvungen att hålla mig i skinnet för att inte plocka på mig ännu fler böcker! Men jag är i gott sällskap. Skönt att veta att fler bookaholics trampar på denna jord. Finns det någon stödförening för sådanna som vi? Anonyma Bokmissbrukare eller nåt i den stilen? Skicka gärna anmälningsblankett. Fast å andra sidan, jag är inte säker på att jag vill bli botad.

Året jag föddes som litteraturår - utmaning

Häromdagen fyllde jag år och eftersom det ibland känns som att det är trycksvärta och inte blod som flyter i mina ådror, tänkte jag genast ut en liten boknördsutmaning. Vilka spår lämnade mitt födelseår i litteraturen? Vilka böcker kom ut för första gången det året? Vilka författare föddes och vilka dog? Vem fick Nobelpriset? Svaren fanns inte i mitt huvud, utan jag var tvungen att leta lite...

Jag är född 1965 och detta hände just då:


* 1965-års litterära debut: Barbro Lindgren ger ut Mattias sommar.

* 1965-års Nobelpris gick till Michail Sjolochov, med motiveringen ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv” . Sjolochov är mest känd för Stilla flyter Don (volym 1-4), en bok som jag inte har läst. Vet inte om jag är sugen heller. Inte just nu i alla fall.

* 1965-års nyfödda författare: Världskändisen Joanne Katleen Rowling, mamma till Harry Potter-böckerna och även vår svenska Sara Kadefors som har skrivit romanerna Sandor slash Ida och Fågelbovägen 32.

* 1965-års avlidna författare: T.S. Eliot - amerikansk-brittisk författare, poet och litteraturkritiker. Mest känd för dikten The Waste Land. En fantastik poet, en av mina favoriter.

* 1965-års världssensation i bokvärlden: Lennart Nilssons Ett barn blir till ges ut för första gången. Att boken blev en världssensation förvånar ingen, dessutom håller den än.

* 1965-års vinstlott: Maj Sjöwall och Per Wahlöö ger ut Roseanna, den första av tio polisromaner med Martin Beck som huvudperson. Vilken succé kom Beck-böckerna att bli!


Vad hände i litteraturens värld det år du föddes? Om du nappar på utmaningen, skriv ett inlägg på din blogg och länka tillbaka hit. Glöm inte att lämna ett meddelande här också så att jag kan surfa över och läsa.

Det brinnande trädet

Det brinnande trädet (1988) har råkat bli mitt allra första bokliga möte med Mare Kandres författarskap och boken har väckt ett sug efter mer. Jag lånade boken på biblioteket för den finns inte längre att köpa. Det är en märklig och mörk berättelse.

En fattig familj, två män och två kvinnor, ger sig med häst och vagn iväg för att begrava sina döda, två små pojkar. Antagligen söner, men det sägs inte rakt ut. Inte heller har pojkarna några namn, de är bara två kroppar i varsin kista. Av någon anledning har människorna med sig en stor svart klocka som visst kommer till användning...

Det blir en mödosam resa. En olidlig sommarhetta växlar till vinterkyla, dagarna går medan naturen bjuder ständigt motstånd. Landskapet, vädret, tiden som rör sig i nuet är så obarmhärtigt att det gör ont att läsa. Varför ligger kyrkogården så långt bort? Varför är den så ödsligt belägen?

En svartklädd, haltande man dyker upp vid dikesrenen och får skjuts av familjen utan att ens ha bett om det, han tror sig kunna visa vägen till begravningsplatsen men i stället hamnar gruppen ännu mera vilse i ödemarken. Mannen får en oanad makt över familjen, de blir ofrivilligt beroende av honom och det dröjer inte länge förrän de upplever honom som hotfull och fientlig. Han måste röjas bort... Det blir kusligt och mystiskt, mer och mer ju längre in i boken jag kommer. Upplösningen är närmast spöklik.

Orealistiskt? Ja, men trovärdigt från första till sista bokstav. Jag tänker på sagor och myter. Och vilket språk! Uttryckets täthet slår andan ur en, det finns inte en stavelse för mycket. Det mest märkvärdiga är att berättelsen helt saknar dialoger, det mesta kommer fram genom mimik och gester som beskrivs med fotografisk precision och psykologisk skärpa. Det är den inre dramatiken som för handlingen framåt, inte yttre händelser. Mycket fascinerande, jag har aldrig läst något liknande.

Trots att Det brinnande trädet inte är någon lättsam bok, snarare en tragisk sådan, så lämnar den känslan av värme efter sig. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt än att det är familjens värdighet och de starka kärleksbanden de emellan som besegrar berättelsens ondska. Kanske är det det romanen handlar om - den eviga kampen mellan gott och ont.



(Jag har lånat ytterligare två böcker av Mare Kandre (Xavier och Bübins unge) som jag snarast vill läsa, så håll gärna utkik framöver.)

Televisionens genomslagskraft

Efter Mare Kandre-dokumentären i fredags har försäljningen av Kandres böcker fått fart. Bübins unge ligger i skrivandets stund tvåa och Aliide, Aliide femma (på AdLibris). Helt fantastiskt. Om du missade filmen så titta på nätet, den är verkligen sevärd. Och i morgon kommer min recension av Mare Kandres Det brinnande trädet, en fascinernade berättelse.

Tematrio - Hembygden

Veckans tematrio utspelar sig på hemmaplan, i mitt fall Sörmland. Vilka kända författare kommer från eller har aktuell anknytning till denna del av Sverige? Visserligen har jag kommit på fyra stycken, men en trio är en trio och då ska en bort. Den som jag inte tänker nämna är Kerstin Thorvall (som faktiskt är född i min hemstad Eskilstuna, men som jag inte haft en aning om) eftersom jag inte har läst något av henne.

1. Kerstin Ekman, Sörmlands egna akademiledamot, uppvuxen i Katrineholm. På 70-talet slog hon igenom med trilogin Kvinnorna och staden, Häxringarna och Springkällan som även brukar kallas för Katrineholmssviten. Tyvärr har jag inte läst just dessa böcker, men några andra: Händelser vid vatten, Gör mig levande igen och Vargskinnet. För den som har läst Eyvind Johnsons Strändernas svall, och gillat den, rekommenderar jag just Gör mig levande igen som bygger på den romanen.

2. Eskilstunasonen Fredrik Lindström - språkvetare och författare. Hans böcker Världens dåligaste språk och Jordens smartaste ord är som en godispåse för alla som gärna lyxar till det med roliga språkböcker.

3. Åsa Larsson kommer visserligen från Kiruna men bor numera i Mariefred och därmed faller en del av hennes stjärnglans som deckardrottning även på Sörmland. Jag har läst hennes genombrottsroman Solstorm och minns att jag gillat den.

PS. Om jag skulle vilja läsa något av Kerstin Thorvall vad ska jag välja då? Tar tacksamt emot tips.

Så jävla normal

Så jävla normal - vilken härlig kaxig titel på en bok och vilket härligt fult omslag, tänkte jag första gången jag såg bilden på Nina Hemmingssons nya seriebok. Fast "seriebok" passar inte riktigt som genreklassifikation i det här fallet, tycker jag. Jag skulle hellre vilja kalla den en bilderbok för vuxna kvinnor som vet hur det känns att inte kunna sova på grund av alla tankespöken som periodvis jagar en, som vet hur det känns att stiga upp i natten och i brist på sömn desperat vandra av och an i lägenheten.

Boken består av stora teckningar som verkar fristående men som vid en genomläsning från början till slut plötsligt bildar en enhet. Det är ingen gullig bild av kvinnan som Nina Hemmingsson tecknat. Figurerna är namnlösa, storögda, hålögda, ofta rädda och verkligheten som breder ut sig framför mig på boksidorna är brutal och tung. Är alla 30- och 40-åringar så här labila?

Jag ser en kvinna som längtar efter kärlek, ömhet, tröst, uppskattning och uppmärksamhet men som ibland bara känner sig som en kropp, ett kön. Figurerna är ofta nakna, men bara ibland kåta. Jag ser en kvinna som skriker på hjälp men ingen hör. Jag ser en kvinna som vill ge blanka fan i att hela tiden vara stark och duktig. Jag ser en kvinna som alltid är ledsen och ofta gråter utan att veta varför.

Så jävla normal är "skapat i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Bilderna är sprungna ur ett tillstånd där hjärnan inte alltid vet vad handen gör och resultatet har blivit en absurd samling tankar och infall", skriver förlaget. Det är bra att veta, för det förklarar en hel del. Jag behövde förklaringen för att kunna förstå boken fullt ut. Utan vetskapen om att bilderna blev till i gränslandet mellan sömn och vakenhet när Nina Hemmingsson var trött, ledsen, arg eller desperat skulle jag kanske ha avfärdat de som jobbiga eller rent av obegripliga. De var ursprungligen inte ens tänkta för publicering, utan var hennes eget terapiarbete.

För alla som någon gång befunnit sig på kanten till det svarta stupet är igenkänningsfaktorn hög. Så jävla normal blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag bläddrar igenom den. Men skrattar gör jag inte, inte så mycket i alla fall. Det är inte riktigt läge, för min smak är humorn alldeles för mörk.

Läs även en artikel/recension i DN.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Alexander Solzjenitsyn har hunnit bli 44 år gammal när han 1962 debuterade med sin självbiografiska kortroman En dag i Ivan Denisovitjs liv som trycktes först i en tidsskrift. På ett par dagar såldes tidsskriften i 94000 exemplar och romanen översattes rekordsnabbt till ett flertal språk. Den var en sensation, för det var för första gången i Sovjetunionens historia som en författare öppet beskrev hur fångarna i Stalins fångläger egentligen hade det.

En dag i Ivan Denisovitjs liv har en unik ställning i den ryskspråkiga litteraturen, flera andra författare följde nämligen i Solzjenitsyns fotspår och skrev om människors lidanden under Stalins diktatur. En dag i Ivan Denisovitjs liv kom ut under en period då det var tillåtet att kritisera Stalin, även om litteraturen fortfarande skulle stå i partiets tjänst och socialistisk realism var den enda allerådande stilen. Det så kallade "töväder" som rådde under Chrustjevs regering öppnade dörrarna på glänt, men efter Chrustjevs fall hårdnade återigen klimatet och Solzjenitsyn attackerades allt hårdare, hans böcker förbjöds och slutligen (1969) blev han utesluten ur författarförbundet, vilket i praktiken betydde publiceringsförbud. 1970 fick Solzjenitsyn Nobelpriset, 1974 utvisades han ur Sovjetunionen. Först efter kommunismens fall kunde han återvända. Solzjenitsyn dog 2008, 90 år gammal. I förordet till En dag i Ivan Denisovitjs liv kan man läsa mera om både författaren och verket. Rekommenderar att inte hoppa över den delen.

En dag i Ivan Denisovitjs liv beskriver som sagt livet i ett av Stalins fångläger. Huvudpesronen, även kallad Sjuchov, är Solzjenitsyn själv som suttit i ett läger i Sibirien mellan 1943 och 1953.

I boken beskrivs i detalj den dagliga rutinen i lägerlivet - den dåliga maten, övervakningen, visiteringen och bestraffningarna, marschen till arbetet, arbetsdagen på ett bygge i 30 graders kyla, marschen tillbaka till lägret, tröttheten och slutligen sömnen i utkylda baracker fulla med löss. Beskrivningarna är mycket realistiska. Vi följer Sjuchov från det att han vaknar just denna dag och känner sig sjuk tills han somnar på kvällen och tänker att dagen nästan var lycklig:

"Sjuchov somnade förnöjd. Hur många framgångar hade han inte haft under dagen /.../ Det hade gått en dag, av ingenting förmörknad, en nästan lycklig dag."

Det är just detta som är det unika med En dag i Ivan Denisovitjs liv: Att ett liv så svårt och eländigt som en lägerfånges kan upplevas som lyckligt och bra. Det slitna uttrycket tänk positivt får här en innebörd, för mig helt oväntat. Hur kan det vara möjligt?

Solzjenitsyn pekar inte bara på alla negativa saker med lägertillvaron, utan även på de goda - solidariteten och hederskodexen fångar emellan, glädjen över ett gott utfört dagsverke, värmen från soppan som sprider sig genom den frusna kroppen, smaken av en cigarett eller den enkla glädjen över solen och stjärnhimlen. Kort sagt allt som hjälper människan att behålla sitt människovärde och som man som läsare känner igen och kan föreställa sig. Dessutom skriver Solzjenitsyn med humor, ibland kan jag inte låta bli att skratta. Inte åt händelserna, det är bara språket som har en sådan härlig ironi och självdistans att det piffar upp stämningen.

En dag i Ivan Denisovitjs liv kan man kalla för en kortroman eller en långnovell, i antal sidor räknat är det ett litet verk, knappt två hundra sidor. Hade boken varit omfångsrikare hade jag kanske inte velat läsa den för jag hade fördomar om den. Jag trodde att den var tung och upphöjd till skyarna bara för att västvärlden helt enkelt brukar gilla disidenter från diktaturer. Dessutom är jag uppvuxen i en av Sovjetunionens satelitstater och av naturen avvaktande till allt ryskt. Men två hundra sidor, låt gå, tänkte jag. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Och vad glad jag är för det!

En dag i Ivan Denisovitjs liv är en mycket bra och intressant bok, för att inte tala om hur historiskt lärorik den är också. Jag närmast sträckläste den. Och tung är den absolut inte! Jag har valt att läsa boken som första anhalten på Jorden runt resan som nu i maj går till Östeuropa.

Läs gärna även recensionen i SvD samt en intressant artikel om boken i DN.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Jorden runt resan - Östeuropa

I maj går resan till Östeuropa och jag hoppas att läsa alla tre böckerna på kartan. Färgmässigt matchar de varandra väldigt väl...