söndag, december 20, 2009

Tålamodets sten

"I tio år har vi varit gifta. Tio år! Och först för tre veckor sedan började jag tala med dig." Hon stryker honom över håret. "Jag kan röra vid dig... du har aldrig låtit mig röra vid dig, aldrig!" Hon närmar sig hans mun. "Jag har aldrig kysst dig." Hon kysser honom.

En kvinna sitter på golvet bredvid sin skottskadade man som ligger totalt förlamad på en madrass bredvid henne, utanför huset pågår ett krig. Vi är i Afghanistan. Hon har lämnats ensam av sina släktingar och måste försörja sig själv, sina två små döttrar och ta hand om mannen. Hon sitter ner, räknar böner på radbandet, lyssnar på krigets explosioner och tänker, tänker, tänker. Blir alltmer desperat. Tiden mäts endast av mannens andetag. Hennes böner förvandlas gradvis till bekännelser, hon börjar berätta för maken om sina hemligheter. Han, som nu är oförmögen att svara henne, är tvungen att lyssna. Kvinnan blottar känslor och tankar som i åratal varit djupt förkappslade inom henne men som nu flyter upp till ytan. Så mycket frustration, ensamhet och smärta hon har burit på! Men även kärlek, hur konstigt det än kan te sig för oss.

... nu är det jag som besitter din kropp och du mina hemligheter. Du finns till för mig. Jag vet inte om du kan se eller inte, men jag är i alla fall säker på att du kan höra mig, att du kan förstå mig. Det är därför du fortfarande är vid liv. Just det, du lever för mig, för mina hemligheter.

Tålamodets sten av den afghanska författaren Atiq Rahimi är en väldigt tät bok, som ett kammarspel. Nästan klaustrofobisk. När jag läser texten får jag känslan av att jag sitter i en teatersalong och betraktar en föreställning längst fram på scenen. Är det för att författaren annars även är regissör? Det är i alla så att en del meningar påminner starkt om scenanvisningar i ett drama, fast detta är en roman.

Rahimi är mästare på små detaljer - en rörelse, en blick, ett skarpt eller knappt hörbart ljud. Det finns mycket stämning och närvaro i berättelsen som fascinerar i nästan varje ord, varje korthuggen mening.

Hon blir stående vid dörren. Hon stryker sig över läpparna med fingrarna, sedan stoppar hon ängstligt in dem mellan tänderna, som för att dra ut orden som inte vågar komma. Hon går ut ur rummet. Hon skramlar med middagsförberedelserna, pratar och leker med barnen.
Det är middagsvila.
Skuggor.
Tystnad.

Tystnaden är viktig i boken. Den tystnad som dånar när vapnen inte hörs. Bara "då och då vispar flugornas vingar runt i tystnaden." Visst är det vackert?

Oväntade saker sker, både i real tid och i kvinnans förflutna. Ändå är det stilen som fängslar mig mer än själva historien. Den här språkliga tätheten som slår andan ur läsaren, den är så häftig. Sånt händer inte så ofta. Att läsa Tålamodets sten innebär en stark läsupplevelse som stannar kvar länge. Kanske för alltid. Jag hoppas det.

Ett litet minus får boken för sexskildringar som inte alla gånger känns relevanta, utan mera som ett försök att plocka billiga poäng hos den västerländska läsaren. (Atiq Rahimi är numera bosatt i Frankrike och skriver på franska.)

Tålamodets sten (översättning av Åsa Larsson) är en kraftfull bok fast den bara är på 130 sidor. Läs den gärna!

Inga kommentarer: