Jag hade skyhöga förväntningar inför läsningen av Utvandringens tid av sudanesen Tayeb Salih, framför allt tack vare bokens allmänt fläckfria rykte men även för att jag brukar lita på till exempel Lyrans boksmak.Tråkigt nog (för mig) började jag läsa boken just när min förmåga att koncentrera sig på en bok och inte somna efter fem sidor hade nått extremt låga novembernivåer.
Läsningen börjar bra, men efter ca 30 sidor börjar jag känna att jag redan måste ha missat något väsentligt. Av pur envishet läser jag vidare. Efter 50 sidor, vilket är nästan en tredjedel av boken, är jag tvungen att kolla ett par recensioner på nätet (här och här) för att ta reda på vad Utvandringens tid egentligen går ut på. Oh, just det! tänker jag med ny entusiasm. Vad intressant! Nu är jag med! Det här är en bok helt i min smak!
Ja tjena... Snart är jag tyvärr återigen helt lost i handlingen, för att inte tala om personerna (fast det egentligen bara finns två karlar att hålla reda på). Men trots det kan jag njuta av kortare eller längre textstycken (språket är ju fint) allt beroende på vakenhetsgraden.
Stackars Utvandingens tid som är bara 170 sidor lång har tagit mig nästan en hel vecka att läsa och jag tror inte att jag ens minns hälften. Urghhhh. Jag känner mig som värsta förrädare: att sabba en så lovande bok! Kan nån fatta det?
Slutligen vill jag försäkra er som funderar på att läsa Utvandringens tid att det inte var boken som var seg, utan jag. Och jag ska skriva upp den som bakläxa, för Utvandringens tid förtjänar en uppmärksam läsare som är i stånd att till fullo uppskatta skiftningarna, handlingen och språket. De villkoren har jag inte uppfyllt för fem öre och ingen är mer ledsen för det än jag själv.
