När jag häromdagen skulle intervjuas av lokaltidnigen angående julläsning och boktips inför julen gjorde jag i ordning en boklista att utgå ifrån. Överst på den listan finns sex titlar under samlingsrubriken "tjockt men inte tungt" och där återfinns två klassiker: Borta med vinden och Brott och straff. Under samtalets gång kom vi naturligtvis in på detta med klassiker och jag försökte framhålla att det inte sällan bara är ett elakt förtal att klassikerna skulle vara tunga, jobbiga att läsa och tämligen ointressanta för vår moderna läsare. Just Brott och straff är ett typiskt exempel på en klassiker som oförtjänt uppfattas som svår, tycker jag. Jag sa att Brott och straff egentligen är en jättespännande deckarhistoria och mer lättläst än folk i allmänhet anar, trots en omfattande persongalleri. Ge boken en chans, så får du se! har jag en tendens att utropa rätt som det är.
Andra - och svenska - klassiker (visserligen av nyare datum) som jag numera alltid försöker lyfta fram, tipsa om och "tjata sönder" är t.ex. Kvinnor och äppelträd, Nässlorna blomma och Maken. Utomordenligt fängslande läsning alla tre!
När journalisten sedan ställde frågan vad det är jag får ut av att läsa böcker, svarade jag något i stil med att bokläsning ger mig möjlighet att i fantasin resa till platser som jag annars inte skulle ha möjlighet att besöka samt möjlighet att träffa människor som jag annars inte skulle kunna träffa och umgås med. Plus att jag för varje läst bok lär mig något nytt om hur människor fungerar och det helt oberoende av tid och plats.
Och i lördags, när jag läste DN-artikeln Klassiker blir yngre och yngre, fastnade jag naturligtvis för Peter Englunds svar på frågan vad vi ska göra med alla de gamla texterna som finns:
"Vi ska läsa dem. Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid."
Det är precis vad jag menar. Det är bara det att Peter Englund uttrycker det så mycket bättre.
