Jorden runt resan - Afrika

Tyvärr lyckades jag inte leva upp till ambitionen att läsa alla tre böckerna på Afrika-listan: Allt går sönder av Chinua Achebe från Nigeria, Min sons historia av Nadine Gordimer från Sydafrika och Utvandringens tid av Tayeb Salih från Sudan.

Med Utvandringens tid gick det som det gick medan jag fortfarande håller på med Min sons historia. Läsningen av den skrider sakta, men säkert, fram. Jag tycker om Gordimers roman, det gör jag verkligen. Det är bara det att november inte är någon höjdartid för mig att läsa. Den tredje boken, Allt går sönder, kommer jag läsa vid ett senare tillfälle. Den lockar mig men får ge sig till tåls med att bli läst. Å andra sidan har jag en tidigare läst roman på Afrika-kontot: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie (läs gärna min recension) som tveklöst är en av de bästa böckerna jag läst över huvud taget. Någonsin.

Jag måste också bestämma mig om jag vill göra det planerade uppehållet i Västeuropa innan jag återvänder till Sverige från Jorden runt resan, eller om jag reser direkt hem från Afrika.

Första advent

Nu är det jul igen, det går inte att förneka, almanackan talar ett tydligt språk. Det är dags att tända det första adventsljuset och dricka glögg, fast jag så sent som igår plockade sommarblommor i trädgården, vilket kändes minst sagt märkligt. Julstjärnor i fönstret och sommarblommor i vasen på köksbordet är ingen naturlig kombination, men fint på sitt lite udda vis.

För att piska upp julstämningen lite extra här på bloggen har jag bestämt mig för att den 1 december köra igång Bokmanias Julkalender. Varje morgon fram till julafton "öppnas en lucka" i form av ett (kort) blogginlägg om högt och långt, tänkvärt och lekfullt. Lite bokgodis att smaska på. Blogginläggen i julkalendern kommer självklart att vara bok-, läs- eller litteraturrelaterade, även om kopplingen i vissa fall kan vara rätt så diffus.

Baba Jaga la ett ägg

Redan titeln - Baba Jaga la ett ägg - fångade mitt intresse och gjorde mig så där upprymt nyfiken som när man på förhand vet att man känner igen något och igenkänningen känns hemtamt och bra. Jag är nämligen uppvuxen med Baba Jaga. Som barn var jag rädd för henne, dock utan att ha fått "bestående men". Det är nämligen så att om man är ett barn som talar tjeckiska, ryska, kroatiska, polska eller något av de andra slaviska språken så får man höra massor av sagor om Baba Jaga - trollpackan och häxan som bor i en pytteliten, snurrande stuga uppsatt på kycklingben och som rövar bort barn för att göda och äta upp dem. Och är man liten och vägrar äta upp sin spenatstuvning så kommer hotet om Baba Jaga som ett brev på posten: "Ät! Annars kommer Baba Jaga och tar dig." Man äter.

I sagorna där Baba Jaga finns förekommer ofta en vacker ung flicka som blir förtrollad av Baba Jaga och en vacker ung pojke som med mod och kaxighet besegrar henne, befriar flickan och allt slutar lyckligt med bröllop. Baba Jaga har ett rykte om sig att vara ful, dum och elak. Naturligtvis finns det lite olika varianter av Baba Jaga-myten i de olika slaviska kulturerna, men grunden är oftast densamma.

Kroatiskan Dubravka Ugresic har skrivit romanen Baba Jaga la ett ägg som sitt bidrag till Mytserien och jag är mycket glad för det. Dels för att Baba Jaga-myten är en del av mitt eget kulturarv, dels för att Dubravka Ugresic har med ömsinthet, kärlek och humor stöpt om den urgamla myten till en modern kvinnoskildring med krut i. Vi äro många som en dag kommer att förvandlas till gamla kärringar, vare sig vi vill eller inte, så det skadar inte med positiva förebilder, tycker jag ...

I Baba Jaga la ett ägg berättas historier om tanter, gamla kvinnor och äldre damer, alltså om dem som vanligtvis är helt osynliga. För vem bryr sig om gamla kärringar? Dubravka Ugresic gör det, och hon ger dem en röst så gäll att det ekar i skallen på en. I bokens andra del (det finns tre) stiftar vi exempelvis bekantskap med tre riktigt gamla kroatiska tanter som får för sig att åka till ett lyxspa i Tjeckien (jag lyckades identifiera staden som Karlovy Vary) och leva loppan. Den ena tanten som är i 90-årsåldern har sålt hela bohaget för att finansiera resan åt sig själv och sina väninnor. Väl på den berömda kurorten råkar en annan av tanterna vinna storkorvan på casino samtidigt som det till exempel till följd av ett antal bissarra omständigheter dyker upp okända barnbarn. Det händer massor av galna saker på spat och det är både dråpligt, knasigt, vemodigt och sorgligt.

Bokens inledande del är, så att säga, mer realistiskt då den handlar om Ugresics gamla mamma som börjar bli dement men är fortfarande farligt på hugget. Det avsnittet har mycket värme i sig.

Baba Jaga la ett ägg är en hejdarstory, och en annorlunda sådan. Utöver själva berättelsen var jag fascinerad av all Baba Jaga -symbolik och häxatribbut som bokens kvinnor är bärare av. Del tre, som i essäform redogör för all möjlig fakta kring Baba Jaga-myten samtidigt som den är en del av fiktionen, förklarar och belyser Baba Jagas hela sagogestalt. Det är skickligt gjort. Och intresant.

Måste jag skriva att jag tyckte mycket om boken eller framgår det ändå? Det är troligen en bok som jag komer att läsa fler gånger.

Från kroatiskan översattes Baba Jaga la ett ägg av Djordje Zarkovic.

Provläs gärna Baba Jaga la ett ägg eller ta del av SvD:s recension.


Köp romanen på Bokus eller på AdLibris.

Mytserien - inbjudan till läsutmaning

Mytserien - The Myth Series - är ett ambitiöst bokprojekt som omfattar bokförlag i 35 olika länder. Det startade för fyra år sedan, i oktober 2005, och pågår fortfarande. Antagligen har du hört talas om projektet förut. Eller inte. Det spelar ingen roll.

Mytserien går ut på att utvalda författare från hela världen har möjlighet att välja en myt som de känner för att återberätta i en högst personlig tappning. Traditionellt definieras en myt som en ursprungligen muntligt traderad berättelse. De äldsta myterna är skapelsemyter och finns hos alla folkslag; sedan finns det myter som förklarar olika naturfenomen (s.k. etiologiska myter) och myter där gudar och djur får mänskliga egenskaper (s.k. antropomorfa myter). Idén att stöpa om gamla berättesler och ge dem ett nytt liv tilltalar mig.

I Sverige är det Albert Bonniers Förlag som ger ut Mytserien och hittills publicerades berättelser av Margaret Atwood (Penelopiaden), Jeanette Winterson (Tyngd), David Grossman (Lejonhonung), Alexander McCall Smith (Drömguden), Klas Östergren (Orkanpartyt), Su Tong (Binu och den stora muren), Ali Smith (Flicka möter pojke) och Dubravka Ugresic (Baba Jaga la ett ägg). Nästa bok utkommer i januari, är skriven av Milton Hatoum och heter Den förstrollade staden.

Det är allt som allt åtta titlar som redan finns tillgängliga på svenska och som presenterar åtta olika myter från åtta olika områden i världen. För mig verkar Mytserien jättespännande och jag har hittills läst Tyngd (läs min recension här) och Baba Jaga la ett ägg (läs min recension här). Drömguden tronar i bokhyllan och väntar på sin tur än så länge. Jag tycker att både Wintersons och Ugresics bok är superbra berättelser. Författarinnorna har verkligen satt sin personliga prägel på de myter som de valt: Tyngd återberättar myten om Atlas och Herakles medan Baba Jaga la ett ägg handlar om den slaviska varianten av en gammal trollpacka vars namn är just Baba Jaga.

Har du läst någon av böckerna i Mytserien? Om inte, har du lust att göra det? Om ja, har du lust att läsa fler?

Jag tror att vintern är en perfekt årstid att försjunka in i färgstarka berättelser som vilar med rötterna i sago- och mytvärlden och därför vill jag utlysa en NY LÄSUTMANING:

Under tiden december till februari ska du som vill läsa en till tre böcker ur Mytserien och sedan skriva om boken/böckerna på din egen blogg och lämna en kommentar inklusive länk här nedan. Du som inte har en egen blogg är välkommen att gästblogga här på Bokmania om boken/böckerna du valt och läst, det är bara att mejla dina tankar/recensionen till mig så publicerar jag texten (tillsammans med ditt namn förstås).

Välkommen till myternas värld!

Ta dig gärna en titt på hur läsningen fortskrider under tiden.

En vacker strof om kärlek - favorit i repris

Lilla O har bett om våra favoritkärleksdikter - min kommer här, i repris.


Älska mig
men kom inte för nära
lämna plats åt kärleken
att skratta åt sin lycka
Låt alltid en eld av mitt
blonda hår
vara fri...

(Av Maria Wine)

Bokfrågornas ABC - del 1

Tack vare Lilla O kommer en ny utmaning som fångat mitt intresse: Bokfrågornas ABC. Denna första gång är veckans bokstav bokstaven A.

Frågorna (och svaren), som självklart är bokrelaterade, kommer här:
1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.
Jag kom att tänka på Jeanette Wintersons bok Tyngd som på ett säreget vis återberättar den antika myten om Atlas och Herakles. En riktigt bra bok.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.
Det här var en mycket svår fråga. Jag fick gräva så djupt i minnet att jag till slut hamnade i skrymslen där jag förvarar bortglömda kunskaper från lektionerna i litteraturhistoria (mycket länge sedan) men det gav resultat och ett namn dök upp: Adam Mickiewicz (1798-1855). Efter en snabb koll på nätet mindes jag även hans centrala bok Herr Tadeusz eller Sista fejden i Litauen: En berättelse ur lantadelns liv från åren 1811 och 1812 som den heter i svensk översättning. Jag tror ta mig sjutton att jag rent av var tvungen att läsa boken när jag pluggade slavisk/östeuropeisk litteraturhistoria för jag kände igen titeln direkt. Men kommer jag ihåg något av den? Nänä. Jag tvivlar också på att någon av er kommer att rusa till bibblan i morgon för att låna hem verket.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?
Det var tjeckiska barnböcker och jag minns många av dem. En av favoriterna finns faktiskt översatt till svenska och heter Dasjenka : en hundvalps levnad . Boken är skriven och illustrerad av Karel Capek. Exemplaret som jag hade som liten, och som jag senare läste för min son, såg ut precis som på bilden här intill. Jag har för mig att boken följde med oss vid flytten till Sverige - måste ta mig en titt i lådorna på vinden. Det vore roligt att plocka fram den och läsa...

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.
Just nu läser jag Min sons historia av Nobelpristagaren Nadine Gordimer. Den utspelar sig i Sydafrika.

Novembergnäll med ljus i sikte

November är en tråkig månad, den i särklass tråkigaste. Vad ska man ha den till? Överhuvudtaget? Det regnar, det är mörkt, sommarsemestern är ett minne blott och det är oändligt långt kvar till nästa, tröttheten blir allt kompaktare. Hjärnan strejkar, tankarna ligger i ide. Jag läser inte, bloggar inte - känns det som. Väldigt lite i alla fall. Fyra utlästa böcker denna månad, konstaterar jag med viss förvåning när jag kollat läsdagboken. Så pass "många"? Inte så dåligt ändå med tanke på att det känns som att jag knappt läst en enda sida. Man bedrar sig. Översatt till antal recensioner blir resultatet än klenare: två fungerande recensioner, en misslyckad och en i kö. Det går segt. Allt som allt blev det bara 15 inlägg hittills i november, 16 med det här. Inget att skriva hem om precis. Läs- och bloggtorka råder just nu. Fast det går nog över.

Jag längtar efter den där känslan när man plötsligt känner att man har drabbats av en berättelse. Jag längtar även efter den där känslan när tanken på och minnet av en nyligen läst bok styr fingrarna över tangentbordet och man lyckas översätta åtminstone lite av upplevelsen till en text.

Jag längtar efter julledigheten. Fyra veckor kvar! Jag längtar efter att försjunka i en riktigt tjock bok och sträckläsa den. Kanske blir det Vi de drunknade, kanske De välvilliga, kanske årets Augustprisvinnare, kanske någon annan boktjockis. Till bilden hör också att det snöar ute och en brasa briner i spisen. Té. En stor episk berättelse utan yttre störningar, det är vad jag vill ha! Helst nu, men nu orkar jag inte. Så jag sover och väntar.

Men jag skulle ljuga om jag påstod att det inte fanns ljusglimtar på min bokliga himmel, för det finns sådana, fast det råder tristaste trista november. Bokmania håller nämligen på att så smått så smått nå ut utanför själva bloggformatet och det räcker gott och väl till att hålla boklågan brinnande. I morgon, till exempel, är jag bjuden på bokprat- och boktipslunch för ett antal personer och det är jag som ska hålla låda... Mycket spännande (hjulväskan är fullpropadd med ett trettiotal titlar)! Och det är bara början. Det kommer mer. Jag berättar mer när tiden är inne.

Oj, nu håller jag på att missa kvällens Babel som ska handla om De fattiga i Lodz, alltså slutar jag här.

Vinnare av Augustpriset 2009

Årets bästa svenska skönlitterära bok: De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Årets bästa svenska fackbok: Att överleva dagen (läs min recension här) av Brutus Östling och Susanne Åkesson

Årets bästa svenska barn- och ungdomsbok: Skriv om och om igen av Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman

Läs mer om pristagarna i SvD och/eller i DN, där finns även recensionerna.

Jag har inte läst De fattiga i Łódź. Har du läst vinnarboken? Eller har du planer på att läsa den?

Václav Havel gratis på nätet

Pjäser, essäer, dikter, tal och andra texter av Václav Havel finns nu fritt tillgängliga på nätet. Arkivet är fortfarande under utbyggnad men ambitionen och målet är att Havels kompletta litterära verk ska finnas tillgänglig i digital form, inklusive översättningar till andra språk, alltså även svenska. Allt helt gratis.

Redan nu finns till exempel boken Dopisy Olze (Brev till Olga) eller hans senaste pjäs att läsa på nätet. Utöver det kommer arkivet att så småningom innehålla även intervjuer, fotografier, ljudupptagningar och videoklipp. Eftersom jag är en hängiven Havel-fantast är jag mycket glad åt denna satsning. Sidan kommer efter ett tag att vara tillgänglig även på engelska, så du som är intresserad men inte behärskar tjeckiska måste ge dig till tåls.

Kan du leva utan böcker?

I senaste numret (nr 4/2009) av tidningen ViLäser intervjuar Martina Lowden Kristina Lugn för att testa hennes läsvanor (s 11-17). Martina Lowden kallar sig själv för bokmissbrukare och Kristina Lugn är av svaren att döma av samma sort. Inspirerad av diagnostiska test för olika slags beroenden har Martina tagit fram åtta frågor om läsvanor. Ju fler ja-svar desto mer beroende är man. Nu tänker jag besvara Martina Lowdens frågor här på bloggen och även skicka dem vidare som en enkät. Hur är det med ditt bokberoende?

1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Så gott som... säkert minst hälften av min lediga tid.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Herregud, jaaaaaa! Så klart! Det är ett otäckt scenario.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Ja, men jag försöker ta hänsyn till min omgivning genom att bekämpa och dölja irritationen. Ibland får man faktiskt lov att göra något annat (också). Men det som kan driva mig till vansinne är när jag har en jättebra bok på gång och vill läsa men är för trött för att orka. Sånt är ett slugt bakslag.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Det är svårt om jag mår riktigt dåligt för då saknar jag allt som oftast koncentrationsförmågan. Annars: ja.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Den känslan av otillräcklighet är min ständiga följeslagare och lässtress är ett permanent tillstånd. (Mest är det jobbet som inkräktar på min lästid.)

6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?

Nej, egentligen inte, för en annan "hobby" jag har är att sova.

7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?

Ja, det händer ofta, men en av fördelarna med att vara vuxen är att man faktiskt kan bestämma själv och göra "nödvändiga" omprioteringar i verksamheten. Och när det gäller socialt liv och kravet att alltid "göra något", har jag slutat att ställa för höga krav på mig själv. Man är som man är. Men jag har aldrig stannat hemma från jobbet för att kunna läsa, jag är för plikttrogen för det.

8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?

Nej, inte att jag läser för mycket, men att jag tvunget måste blogga så mycket efteråt...

Mitt resultat: 6 av 8. Det måste betyda att jag inte kan leva utan böcker men har mitt bokberoende hyfsat under kontroll. Eller?

Nu har jag nog lekt färdigt.

Jag har lekt färdigt nu, tror jag, för det känns som att jag är nöjd med Bokmanias nya layout. Mest gillar jag den breda huvudtextspalten.

När allt kommer omkring så var det kanske inte så dumt i alla fall att jag råkade radera den förra layouten utan att spara mallen. Det var roligt att "vara tvungen" att förnya sig lite grann. Jag passade också på och ökade antalet "bildknappar" (till höger i menyn) till några av kategorierna här på bloggen. De gamla knapparna har jag snyggat till så att alla skulle vara lika stora - en riktig pillergöra, kan jag tala om.

Är bloggen läsvänlig? Om det är något som inte funkar till belåtenhet vill jag gärna få veta det. Annars kör vi...

Hoppsan!

Man ska inte planlöst testa andra bloggmallar när man inte är riktigt klarvaken, för då händer det att man klickar på "ändra mall" utan att ha sparat den ursprungliga bloggmallen. Så nu får Bokmania se ut så här tills jag får mer tid i kväll och kanske, om jag har tur, hittar Bokmania-mallen sparad i en annan dator. I annat fall får misstaget utmynna i en ändring. Vad tycker ni som besöker bloggen ofta, är det dags för ett make over?

Just så-historier

Bokens originaltitel är Just So Stories - for little children men jag tycker att Rudyard Kiplings bok Just så-historier (översättning av Britt G. Hallqvist) är lika mycket lektyr för vuxna, precis som en bra barnbok ska vara. Men två viktiga krav måste varje potentielle läsare oavsett ålder uppfylla, nämligen att vara frågvis och att ha fantasi. För om man inte är det minsta nyfiken på hur till exempel alfabetet kom till, hur elefanten fick sin snabel, kamelen sitt puckel, leoparden sina fläckar eller valen sitt trånga svalg, så ska man inte göra sig besvär. Inte heller om man inte är öppen för ovanliga lösningar.

Kiplings Just så-historier ger fantasifulla svar på frågor som vi vuxna till vardags tenderar att avfärda med ett torrt jag vet inte utan att ens lyfta huvudet från tidningssidorna. Med Just så-historier kan det bli bot och bättring, jag lovar.

Boken innehåller tolv historier, den ena skojigare och mer fantasirik än den andra och alltihopa är skrivna på ett språk som gör berättelserna rättvisa: påhittade ord, ramsor, rytmiska upprepningar, rim. Ordrikedomen är helt makalös. Som ett språkligt fyrvekeri.

"Men så snart sjömannen, som var en riktig fiffikus till karl, befann sig i valens varma, sköna skåp till mage, klampade han och stampade och hoppade och skuttade och dansade och svansade och svängde och slängde och skramlade och ramlade och bet och slet och snurrade och hurrade och rände och bände och gnodde och snodde och lunkade och dunkade och hoade och tjoade och skrålade och vrålade och luffade och knuffade och dansade jigg där han inte borde dansa jigg, så valen kände sig högst olycklig." (Ur Hur valen fick sitt trånga svalg)

Fast jag är vuxen tyckte jag om att läsa berättelserna i sängen innan jag somnade - en perfekt avkoppling efter en jobbig arbetsdag, och inget att skämmas för. Men bäst är det förstås att läsa boken högt för barnen. Just högläsning måste vara det ultimata sättet att ta del av historierna, för då kommer rytmen i språket mest till sin rätt. Jag provade att läsa högt för mig själv lite grann och jodå, jag kände språkets puls. Prova själv med citatet ovan så får du se...

Förutom berättelserna innehåller boken många fina illustrationer och originella bildtexter.

Just så-historier tål att läsas många gånger, om och om igen.

Boken är utgiven i Brombergs serie med Nobelklassiker.

Köp den på Bokus eller på AdLibris.

"Utvandringens tid" - ett läsfiasko

Jag hade skyhöga förväntningar inför läsningen av Utvandringens tid av sudanesen Tayeb Salih, framför allt tack vare bokens allmänt fläckfria rykte men även för att jag brukar lita på till exempel Lyrans boksmak.

Tråkigt nog (för mig) började jag läsa boken just när min förmåga att koncentrera sig på en bok och inte somna efter fem sidor hade nått extremt låga novembernivåer.

Läsningen börjar bra, men efter ca 30 sidor börjar jag känna att jag redan måste ha missat något väsentligt. Av pur envishet läser jag vidare. Efter 50 sidor, vilket är nästan en tredjedel av boken, är jag tvungen att kolla ett par recensioner på nätet (här och här) för att ta reda på vad Utvandringens tid egentligen går ut på. Oh, just det! tänker jag med ny entusiasm. Vad intressant! Nu är jag med! Det här är en bok helt i min smak!

Ja tjena... Snart är jag tyvärr återigen helt lost i handlingen, för att inte tala om personerna (fast det egentligen bara finns två karlar att hålla reda på). Men trots det kan jag njuta av kortare eller längre textstycken (språket är ju fint) allt beroende på vakenhetsgraden.

Stackars Utvandingens tid som är bara 170 sidor lång har tagit mig nästan en hel vecka att läsa och jag tror inte att jag ens minns hälften. Urghhhh. Jag känner mig som värsta förrädare: att sabba en så lovande bok! Kan nån fatta det?

Slutligen vill jag försäkra er som funderar på att läsa Utvandringens tid att det inte var boken som var seg, utan jag. Och jag ska skriva upp den som bakläxa, för Utvandringens tid förtjänar en uppmärksam läsare som är i stånd att till fullo uppskatta skiftningarna, handlingen och språket. De villkoren har jag inte uppfyllt för fem öre och ingen är mer ledsen för det än jag själv.

20-årsdagen av Sammetsrevolutionen

Tjeckoslovakien, den 17 november 1989: En ny tidräkning börjar. Wow!

Nästa bildcollage visar händelser i Tjeckoslovakien i november 1945, augusti 1968 och i november 1989 och det är bilder som påminner mig om frihetens värde. Det kan låta patetiskt, jag vet, men är inte desto mindre en uppriktig känsla. År 1968 var jag tre år gammal, 1989 var 24. Jag har mina minnen, inte minst av de två sångerna som ackompanjerar bildspelet. Det var nämligen totalt förbjudet att lyssna på dem och att sjunga dem, men man gjorde det ändå. Mycket!

Idag är det alltså 20 år sedan Tjeckoslovakien (nuvarande Tjeckien och Slovakien) blev fritt, en händelse som i allra högsta grad påverkade mitt liv. Utan sammetsrevolutionen 1989 skulle jag knappast sitta här i Sverige idag och blogga på internet, utan jag skulle nog sitta kvar i ett stängt kommuniststyrt land och längta ut...

I samband med årsdagen vill jag passa på och tipsa om en nyutgiven novellantologi med tjeckiska författare. Antologin heter Tjeckien berättar: I sammetens spår och innehåller femton noveller.

Förlaget presenterar boken så här:
"Sammetsrevolutionen 1989 förändrade på ett omvälvande sätt litteraturens villkor i Tjeckien. Författarna fick plötsligt en helt ny verklighet att förhålla sig till. Tiden som följde blev dynamisk. Bokmarknaden formligen exploderade med en salig blandning av högt och lågt. Många äldre författare hade svårt att finna sig till rätta, medan de yngre började experimentera och tänja på språkets gränser. Efterhand tog nya författarskap form som har kommit att dominera och förnya den litterära scenen. Två decennier efter murens fall är den tjeckiska litteraturen en spännande och färgstark blandning av etablerade författare och nydanande debutanter. Den här antologin gläntar på dörren till det magiska, det tragiska, det burleska och det humoristiska i den samtida tjeckiska litteraturen."

Jag hade entusiastiska planer på att läsa antologin lagom till idag, men tyvärr blev det inte så för just nu är det lite si och så med läsningen. Men det kommer.

Om klassikerna

När jag häromdagen skulle intervjuas av lokaltidnigen angående julläsning och boktips inför julen gjorde jag i ordning en boklista att utgå ifrån. Överst på den listan finns sex titlar under samlingsrubriken "tjockt men inte tungt" och där återfinns två klassiker: Borta med vinden och Brott och straff. Under samtalets gång kom vi naturligtvis in på detta med klassiker och jag försökte framhålla att det inte sällan bara är ett elakt förtal att klassikerna skulle vara tunga, jobbiga att läsa och tämligen ointressanta för vår moderna läsare. Just Brott och straff är ett typiskt exempel på en klassiker som oförtjänt uppfattas som svår, tycker jag. Jag sa att Brott och straff egentligen är en jättespännande deckarhistoria och mer lättläst än folk i allmänhet anar, trots en omfattande persongalleri. Ge boken en chans, så får du se! har jag en tendens att utropa rätt som det är.

Andra - och svenska - klassiker (visserligen av nyare datum) som jag numera alltid försöker lyfta fram, tipsa om och "tjata sönder" är t.ex. Kvinnor och äppelträd, Nässlorna blomma och Maken. Utomordenligt fängslande läsning alla tre!

När journalisten sedan ställde frågan vad det är jag får ut av att läsa böcker, svarade jag något i stil med att bokläsning ger mig möjlighet att i fantasin resa till platser som jag annars inte skulle ha möjlighet att besöka samt möjlighet att träffa människor som jag annars inte skulle kunna träffa och umgås med. Plus att jag för varje läst bok lär mig något nytt om hur människor fungerar och det helt oberoende av tid och plats.

Och i lördags, när jag läste DN-artikeln Klassiker blir yngre och yngre, fastnade jag naturligtvis för Peter Englunds svar på frågan vad vi ska göra med alla de gamla texterna som finns:

"Vi ska läsa dem. Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid."

Det är precis vad jag menar. Det är bara det att Peter Englund uttrycker det så mycket bättre.

Livsvisdom från Afrika

I går kväll började jag läsa Utvandringens tid av Tayeb Salih från Sudan, en av bokstoppen på Jorden runt resan som nu kommit till Afrika. Redan på sidan nio fann jag några rader som tilltalade mig:

"Jag vill ta för mig av livet men också generöst ge. Jag vill låta kärlek flöda från mitt hjärta för att mogna och ge frukt. Det finns många horisonter som måste besökas, frukter som måste plockas, böcker som måste läsas och vita blad i livets bok som måste fyllas med klara meningar med djärv stil."

På Afrika-listan finns det två böcker till som jag inte har läst men skulle vilja läsa: Chinua Achebes Allt går sönder och Nadine Gordimers Min sons historia. Båda står tålmodigt i bokhyllan och väntar. Jag tycker att Afrika är en mycket spännande litterär kontinent, av mig så gott som outforskat. Min erfarenhet av afrikanska författare har hittills varit ringa, men mycket positiv (t.ex. En halv gul sol).

Nu förstår jag...

... att jag och hela bokbloggrejen är helt fel ute - och varför. Inte konstigt att Bokmania bara har "fnuttiga" 800 besökare i veckan. Det är ganska sorgligt, egentligen. Alltså ... inte Bokmanias besökssiffror, utan sanningen bakom Charlottas 11 budord för en succébloggare. Jag lever inte upp till dem.... jippiiiiii! Eller, ehm - möjligen att vi bokbloggare också är lite "inavel", men gemenskapen får man ju på köpet när man bloggar. Och det är bara trevligt att ha en massa likasinnade nätkompisar. Fast någon klubb för inbördes beundran är vi bokbloggare ändå inte, tycker jag, för det är inte vi själva som står i centrum för bloggandet, utan böckerna vi läser. Länge leve bokbloggarna!

Läser på uppdrag :-P

Är just nu helt försjunken i läsningen av kroatiskan Dubravka Ugresics roman Baba Jaga la ett ägg eftersom jag ska "testrecensera" den åt lokaltidningen. Boken kommer ut den 13 november och min deadline för recensionen är den 15:e. Om jag lyckas kommer jag (hoppas jag) att bli freelancerecensent åt EK vilket skulle betyda jättemycket för en hobbybokbloggare som jag. Gissa om jag läser noggrannare än nånsin förut! Samtidigt undrar jag om mitt östeuropeiska/slaviska ursprung gör läsningen och förståelsen av berättelsen enklare men ett efterföljande recenserande utifrån ett svenskt perspektiv svårare. Jag har en vag känsla av att kulturarvet möjligen är av betydelse i det här fallet. (Dessutom utspelar sig en del av boken i Tjeckien.) Kanske kommer jag att skriva ett längre inlägg på tema "läsarperspektiv och kulturarv". I mån av tid som jag just nu lider brist på.

Otroligt pinsamt!

Är det snålheten, stressen eller bådadera som bedrar visheten i plagiatfallet som flöt upp till ytan tidigare i veckan? Det har nämligen visat sig att matskribenten Caroline Hofberg har plagierat Bo Hagströms böcker om solens mat i sin kokbok Italia amore. I mina ögon är detta helt obegripligt. Pinsamt för både Hofberg och Norstedts. Efter avslöjandet sa Caroline Hofberg följande:

"Jag är djupt olycklig och kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är. Jag har skrivit 15 kokböcker och är väldigt noga. Det jag gjort är helt oförlåtligt och jag ber miljoner gånger om ursäkt.
/.../
Jag samlade enormt mycket material i min dator. Vi reste runt i Italien, jag intervjuade människor där och gjorde all research jag bara kunde. Inklusive läste böcker. Och så hamnade jag i tidspress på slutet – och måste ha fått en total blackout."

Hur dum kan man vara? Som redan salige Strindberg sa - det är synd om människorna.

Tematrio - Film

Tematrio idag handlar om film och filmatiserade böcker - man ska berätta om tre filmer där man även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?

Jag väljer tre titlar som jag anser är lika bra i bokform som på film: Gomorra (Roberto Saviano) som jag såg för ca 3 veckor sedan, Revolutionary Road (Richard Yates) som jag såg så sent som igår kväll och sist, men inte minst, en "gammal goding" - den oemotståndliga Bridget Jones Diary som jag ännu inte lyckades tröttna på trots att jag har sett den säkert tio gånger. Alltså, redan filmens inledning är sååååå... ehm... underbar. Snyfft.

Älskade (Beloved)

I romanen Älskade (Beloved, 1987) berättar Toni Morrison om kvinnan Sethe, en förrymd slav som lever i frihet i 1870-talets Ohio med dottern Denver och Paul D, liksom huvudpersonen tidigare slav på bomullsplantagen Sweet Home i Kentucky.

Romanen bygger på en verklig händelse samtidigt som Morrison väver in övernaturliga inslag från den afroamerikanska berättarkulturen.

Verklighetens Sethe var en sydstadskvinna som hellre dödade sina barn än såg dem infångade och tillbakaskickade till de vita slavägarna. Det är också vad romanens Sethe gör: hon skär halsen av sin knappt tvååriga dotter, Denvers storasyster, i panik över att hennes forne ägare hittat henne och kommit för att hämta dem alla tre tillbaka. Att döda även Denver lyckas inte Sethe med. Sethe får avtjäna ett fängelsstraff och för resten av livet plågas av skuldkänslor. Älskade - låter hon rista in på flickans gravsten.

"Tio minuter för sju bokstäver. Hon kunde nog ha fått med "Lilla" också för tio minuter till? Det hade hon inte tänkt på att fråga, och det bekymrade henne fortfarande att det kanske varit möjligt - för tjugo minuter, eller låt gå för en halvtimme, kunde hon ha fått med alltsammans, vartenda ord som prästen sa på begravningen (och det var väl allt som fanns att säga), inhugget på sin lilla flickas gravsten: Min Lilla Älskade. Men det hon fick med, det hon bestämde sig för, var det viktigaste ordet. Hon tyckte det fick räcka då hon la upp sig för stenhuggaren bland gravstenarna och hans unge son tittade på med en vrede i ansiktet som var urgammal och en hunger som var alldeles ny. Det måste räcka."

Efter svärmodern Baby Suggs död lever Sethe och Denver ensamna. När Denver är i sextonårsåldern flyttar en mystisk ung kvinna in i huset och ungefär samtidigt dyker även mannen Paul D upp, även han en föredetta slav.

Den unga kvinnan säger sig heta Älskade och Sethe är övertygad att det är hennes döda dotter som kommit tillbaka. För att få ro, för att ge ro. Älskade är babyn som Sethe dödade och som nu återuppstått i synbar vuxen gestalt: en vålnad, ett verkligt spöke som förkroppsligar sin mors skuldkänslor över ett begånget barnamord.

Romanen Älskade är en mångfacceterad berättelse som inte är alldeles lättläst, snarare tvärtom. Den har en berättartekninskt komplicerad konstruktion. Det direkta berättandet blandas med starkt poetiska tillbaka- och sidoblickar och ovanpå detta svävar olika drömsekvenser likt dimman över en mörk skogssjö. Det förflutna är hela tiden högst levande i nuet. Detta gör att berättelsen flera gånger glider undan under läsningens gång och man tror sig ha fastnat i texten, inte komma vidare. Men om man inte ger upp, om man fortsätter läsningen och inväntar stunden då dimmorna lättar, kommer man bli varse ett ögonblick då sammanhanget plötsligt framträder. Insikten är som en sol som synliggör skuggorna och mörkret.

Huvudtemat i romanen är slaveriet och vad den har gjort med människan. Det är en suggestiv och mycket våldsamt skildring av rasismen och slaveriet, bitvis skriven på ett så obeskrivligt vackert och lyriskt språk att det gör ont. De delarna av romanen har varit en stark läsupplevelse för mig.

Men det finns även passager som inte berör så mycket, som bara är en transportsträcka och därför upplever jag Älskade som en ojämn roman. Det finns höjdpunkter och det finns dalar. Kanske hade romanen tjänat på att vara mindre tekniskt utstuderad eftersom den krångliga berättarstilen avskräcker antagligen en och annan läsare.

Jag tycker mig skönja även ett andra tema i boken, nämligen Sethes jag-blivande. Vad menar jag med det? Jag tycker att Sethe utvecklas från en även i sina egna ögon betydelselös slavkvinna, en icke person, till en människa med ett eget värde och egen självkänsla. Sethes livskamrat Paul D säger till henne, strax innan romanen slutar: "Du själv är det bästa du har, Sethe. Det är du." Och Sethe svarar honom, förundrad: "Jag? Jag?"

Älskade är inget bra val som första bok om man vill börja läsa Toni Morrison. Då rekommenderar jag i stället De blåaste ögonen (1970) eller eventuellt Jazz (1982). Älskade lämpar sig bäst för en någotsånär van Morrison-läsare, alltså för en som redan är frälst.

År 1988 belönades Toni Morisson med Pulizerpriset för Älskade och hon är den första svarta kvinna som har fått motta Nobelpriset (1993). Jag tror inte att det finns någon annan författare som skriver om slaveriet och dess arv så som hon gör.