söndag, oktober 04, 2009

Smärtan

Med utgångspunkt i sina anteckningsböcker från kriget, de numera legendariska krigsdagböckerna, berättar Marguerite Duras i Smärtan några historier om och från kriget. Några berättelser är korta, några lite längre. Alla gör lika ont att läsa. Alla måste läsas!

"Det tyska nederlaget kom med sommaren. Det blev fullständigt. Det omfattade hela Europa. Sommaren kom med sina döda, sina överlevande och sin ofattbara smärta som återkastades från De Tyska Konventrationslägren."

Huvudberättelsen är den om kvinnan som väntar på att hennes till koncentrationslägret deporterade make ska komma tillbaka då kriget är slut, samtidigt som hon bär på en annan mans barn. Duras beskriver väntan på ett sätt som gör så ont, så ont. Tjänar det något till att vänta? Språket skriker av hopplöshet och smärta samtidigt som det är underligt vackert.

"Kanske har han redan varit död i två veckor, fridfullt utsträckt i det svarta diket. Djuren springer över honom, bebor honom. En kula i nacken? i hjärtat? mellan ögonen? Hans mun bleknar mot den tyska jorden och jag som fortfarande väntar därför att det inte är helt säkert, därför att han kanske har en sekund kvar att leva. Därför att han kanske dör från en sekund till en annan, men att det kanske inte har skett ännu. På samma sätt lämnar oss också livet sekund för sekund, alla chanser går förlorade och lika gärna kan livet komma tillbaka till oss, alla chanser återfås. Kanske finns han i kolonnen, kanske går han framåtlutad, steg för steg, kanske är han så trött att han inte orkar ta detta nästa steg? Kanske orkade han inte ta detta nästa steg redan för två veckor sedan? Sex månader? En timme? En sekund? /.../ Vi står i spetsen för en namnlös kamp, utan vapen, utan spillt blod, utan ära, i en yttersta väntan. Bakom oss brer civilisationen sig i aska, och hela den mänskliga tanken som lagrats i sekler."

Maken kommer tillbaka, mer död än levande hämtad hem från Dachau och veckor av kamp för att rädda hans liv påbörjas. Skräcken. Äcklet. Förundran. Smärtan.

"... vi gömde hans egna ben, hans fötter, hans kropp, den otroliga, för honom. Vi vande oss aldrig vid att se den. Det gick inte att vänja sig. Det otroliga var att han fortfarande levde. När folk kom in i rummet och såg figuren under lakanen, uthärdade de inte att se, de vände bort blicken. Många gick och kom inte mer tillbaka. Han märkte aldrig vår fasa, inte en enda gång. Han var lycklig. Han var inte rädd längre. Febern bar honom."

En annan historia handlar i sin tur om angivarens väntan på sin rättmätiga eller orättmätiga dom, en tredje om en kvinnlig torterares känslokyla blandat med sexuell åtrå gentemot en millissoldat, en fjärde om en övergiven judisk flicka som är så mager att armbågar trängt igenom huden på armarna. Det är oftast en närmast outhärdlig läsning.

Samtliga berättesler kretsar på sitt sätt kring maken - före, under och efter att han fängslas, hans deportation är den röda tråden som binder historierna samman.

Smärtan är varken skriven ur koncentrationsfångarnas eller vinnarnas perspektiv, utan snarare ur de väntande kvinnornas och folkets perspektiv. Utan att anklaga någon specifik och utan att fråga sig Hur kunde det bli så här? Det är nog därför boken slår så hårt mot magtrakten.

Marguerite Duras bok Smärtan är viktig, den är skriven i blod, den är litteratur med stort L (på bara 190 sidor!). Den går rakt in i blodomloppet och den påverkar tanken och hjärtat. Vi alla har skyldighet att läsa sådana böcker. Dels för deras egen storhet, dels för att lära sig mer om Människans livsvillkor.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Inga kommentarer: