onsdag, oktober 07, 2009

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl är en roman där Ellen Key (1849-1926) är huvudperson, kvinnan som var feminist med egen yrkes- och författarkarriär och som trots att hon var barnlös och ogift lyckades tänka tankar och skriva verk som än idag påverkar vår syn på moderskapet, barnens villkor och kvinnans ställning i samhället och i äktenskapet. Men trots att Keys framgångar som författare och tänkare var stora redan under hennes livstid, finns de inte närvarande i boken annat än som en kuliss.

I stället ligger fokus på Ellen Keys sorgliga kärleksförhållande till Urban von Feilitzen. De träffades under 1880-talet och under många år framöver utbyttte de känslor och tankar genom brev. Urban var godsägare i Linköping, gift och hade fyra barn. Ellen levde och arbetade i Stockholm. De möttes några få gånger, men skrev hundratals brev till varandra. Mot bakgrund av detta har Anneli Jordahl snickrat ihop en roman som till stor del består av (just) brev. Fiktiva brev, är nödvändigt att påpeka.

Breven sjunger av förälskelse och längtan. Samtidigt för de litterära samtal och ger varandra konstruktiv kritik i skrivandet. De parläser Goethe, diskuterar Almqvist och byter boklistor. Funderingar över vad Urban egentligen menar med det ena eller det andra. Lång väntan på nästa brev. Så småningom frågor och anklagelser, känslan att ha blivit lurad: ”Du kom ju till mig, uppmuntrande mig, började ta till kärleksorden”, skriver Ellen. Det är sorgligt hur hon under sina fertila år bara väntar och längtar efter en man som hon aldrig kan få. Insikten om att Urban aldrig kommer att lämna sin familj gör Ellen sjuk. Elakheterna haglar, lusten att såra den andre jäser. Urban vänder Ellens icke moderskap mot henne: "Du kan så lite om det du pratar mycket om, moderlighet. Ett barn skulle bli förkylt vid dina bröst."

Det var "en kärlek som i stället för hud mot hud handlade om papper mot papper. Om en väntan så lång att allt blev för sent." Vid sidan om kärleksförhållandet mellan Ellen och Urban berättar Anneli Jordahl även om Ellens vänskap med Victoria Benedictsson, också den i brevform. Vidare hör Strindberg och Heidenstam till umgänget, liksom Anne Charlotte Leffler.

På slutet av sitt liv träffar Ellen Key Malin Blomsterberg, en kvinna som trasig kommer till huset på Strand för att bli Ellens hushållerska, festfixerska och sekreterare. Relationen med Malin erbjuder Ellen trygghet och en helt annan sorts kärlek, men det är en ojämlik relation - trots antydningar om något mer fysiskt.

Jag var mycket förtjust i Anneli Jordahls vackra och sorgliga berättelse. Den är lågmäld och intensiv, kort och omfattande. Samtidigt. Genom att berätta i tredje person men nästan helt utesluta ordet hon uppstår en känsla av närhet. Som att läsa en dagbok, fast det inte är en dagbok man läser. Språket är vackert och intensivt, läsaren ges ingen annan vila än att ibland självmant lägga ifrån sig boken en stund. Låta berättelsen sakta sjunka in. Fortsätta sedan. Poetiskt bildspråk varvas med ett korthugget sätt att skildra.

Trots att romanen är utdragen i tid, över ett halvt liv, är den till sitt omfång liten. Men det viktigaste av allt: Det är en alltigenom trovärdig historia som jag fastnade i till den milda grad att jag helt glömde bort att breven var fiktiva. Det hände flera gånger att jag ville skälla ut Urban. Eller Ellen, för den delen. Tills jag ömkade de på nytt. Det var inte lätt för någon av dem.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

1 kommentar:

Jessica (ord och inga visor) sa...

åh, vad fint skrivet. Jag har läst fint om den här boken i någon annan bokblogg också nyligen, och blir galet lässugen. Men det känns som en sådan som får vänta tills pocket, även om det lockar...