
Renée Michel är 50+, barnlös, änka sedan femton år och portvakt i ett flott parisiskt våningshus där det är bäst att inte göra för mycket väsen av sig, i synnerhet om man är portvakt. Då är det bäst att hålla sig på dörrmattan. Genom åren har Renée utvecklat närmast geniala strategier för att för sin omgivning framstå som urtypen av en grå mus till kvinna. Och visst är hon ful, småfet, dåligt klädd, alldeles för kort till växten och dessutom i avsaknad av någon som helst snygg frisyr. Men innanför skallbenet döljer sig, mot de boendes förmodan, en skarp hjärna med förkärlek till rysk litteratur, konst, japansk film och klassisk musik. Renée är en evig autodidakt, mycket smart och med sinne för humor. Renées katt heter Leo efter Tolstoy och hennes väninna heter Manuela. Hon är städerska i fastigheten.
Paloma Josse, bokens andra berättarjag, är en superintelligent, överbeläst och bråddmogen tolvåring som studerar japanska och planerar att ta livet av sig när hon fyller tretton. Paloma är nämligen dödstrött på sin knäppa familj, särskild sin korkade storasyster och det hjälper inte att denna läser filosofi för hon är dum i alla fall. Paloma genomskådar blixtsnabbt alla vuxna i sin omgivning och är expert på att demaskera dem med hjälp av några välvalda repliker. Lätt besvärlig och jobbig att handskas med, den ungen.
Renée och Paloma är själsfränder, men för att de ska kunna komma på det behövs en utlösande faktor. Den rollen får en distingerad japan i sextioårsåldern vid namn Kakuro Ozu som flyttar in i huset. I likhet med Renée är han förtjust i Tolstoj, holländska 1600-talsmålare och klassisk musik. Med monsieur Ozus närvaro i fastigheten tar Renées och Palomas liv en dramatisk vändning, innan det oväntade slutet blir ett faktum.
Igelkottens elegans är skriven i ett slags dagboksform och Renée och Paloma har var sin röst.
Renée berättar om sin vardag och sina tillkortakommanden, om vänskapen med Manuela samt bekantskapen med monsieur Ozu. Hon delar frikostigt med sig av sina skarpa iaktagelser när det gäller det mesta. Kommentarerna av det snobbiga livet i rikemansfastigheten är roliga, underfundiga. Renée gillar också att filosofera och dissekera det franska kulturlivet och hon gör det med humor.
Paloma å sin sida skriver två dagböcker: en som heter Dagbok över världens rörelse och en som heter Djup tanke. I dagböckerna försöker Paloma genomskåda världen, knäcka mysteriet samt hitta meningen med livet. Då och då passar hon på att rejält beklaga sig över familjen och hon fäller även en och annan elak kommentar om grannarna, lärarna samt mammas psykolog.
Renées och Palomas dagböcker håller man isär dels tack vare rubrikerna, dels för att det används olika teckensnitt i texten. Kanske märks dagböckernas olikhet även på språket eftersom förlaget anlitade två översättare (Marianne Öjerskog, Helén Enqvist) till uppdraget, kanske i ett försök att tydliggöra att texten har två olika röster. Jag kan inte bedöma om det lyckades då jag inte kan franska.
Igelkottens elegans är en lättläst, trevlig, charmig och varm bok som man gärna tar till sig; jag förstår att den har blivit så oerhört populär. Att den ibland är för tydlig i fråga om rätt/fel uppfattar jag inte som speciellt störande - möjligen som en mindre skönhetsfläck i strukturen. Och kärlekens förutsägbarhet? Äsch, låt gå. Jag trivdes bra i bokens sällskap och njöt av varje sida. Skrattade gjorde jag också, fler än bara en gång.
Och så några ord om omslaget: Omslaget är supersnyggt, tycker jag, och boken är mycket skön att hålla i. Igelkottens elegans är alltså en bok som har både en trevlig utsida och en tilltalande insida. Läs den gärna, om du ännu inte har gjort det.
Köp boken på Bokus