söndag, oktober 25, 2009

Ett postnobelt inlägg om Adonis

En gång om året - i Nobelprissammanhang - dyker namnet Adonis upp, för övrigt råder medial tystnad kring honom här i Sverige, vilket Bokhora försökte att bevisa. I förra veckan bestämde jag mig helt spontant och hastigt och lustigt att täppa läsluckan när jag på Biblioteket råkade snubbla över en antologi med Adonis dikter. Antologin som heter En tid mellan askan och rosorna (Alhambra förlag) stod på hyllan märkt med skylten "De har inte fått Nobelpriset".

Adonis är en arabisk poet med ursprung i Syrien vars riktiga namn är Ali Ahmad Said (född 1930). Nu kan jag säga att jag har läst denne Adonis men jag varken gillar eller ogillar hans poesi. Jag kan inte greppa den.

Då majoriteten av dikterna i antologin är hyllningar till forna tiders islamiska poeter, har jag inget att relatera till och förblir tämligen oberörd. Adonis rika bildspråk i dessa dikter skapar inga bilder av igenkänning i mig. Jag hoppar över den ena dikten efter den andra och stannar till bara ibland för att läsa enstaka dikter som jag uppfattar som mera allmängiltiga; alltså sådana som handlar om kärlek, fosterland, liv eller död. Då är det vackert, fast oftast smärstsamt och sorgligt, och orden låter mig förstå att denne Adonis nog är en stor poet, även om jag inte har förmåga att upskatta det fullt ut.

Trots det stora avstånd som finns mellan mig och Adonis poesi skriver jag upp några verser som jag uppriktigt tycker om. Här är dem:

**********
Kärlekens blommor på vindens bord
är förgängliga pappersdukar.
Kan det kalls ett misslyckande att vattnet inte kan
säga sin mening, att havet inte kan
döda en sten?
Hur kommer det sig att vinden inte livnär sig
på att gråta?
.. Mitt minne seglar i bildernas farvatten -
mitt första hem, tecknat på
gräsets kropp och trädens blad.

**********
Det yttre är inte mitt hem.
Det inre är för trångt för mig.
Som parfymen från en döende ros
stiger jag ut ur mitt släkte.
Jag vill inte ge namn
utan bära ljusets namn.
Jag vill inte hålla fast
utan slå följe med vinden.

**********
Vattnet är lust.
Dykarna improviserar sina njutningar
medan åtrån besitter stränderna.

**********
Vem kan hävda att enbart ögat kan se?
Eller att enbart tungan kan tala?
Vem kan påstå att handen inte tänker?

**********
Kärleksögonblicket ödeläggs av dödsögonblicket,
varken vin eller möten.
Och fåglarna anförtror sina bon åt vinden.

1 kommentar:

Lilla O sa...

Hade också svårt att relatera till Adonis när jag läste en av hans samlingar för ett tag sedan. Någon mer chans hade jag tänkt ge honom, men nu blir jag ännu mer tveksam.