Att överleva dagen

Att överleva dagen är naturfotografen Brutus Östlings (läs mer om honom och hans fotograferande i DN)sjätte fotobok om fåglar och den femte i storformat. Texterna är skrivna av Susanne Åkesson som är professor i zooekologi och har tidigare arbetat tillsammans med Brutus Östling i Pingvinliv och Fantastiska fåglar.

Boken Att överleva dagen handlar om fåglarnas sinnrika och imponerande anpassningar till flykt, rörlighet, partnerval, födosök, jaktteknik och renhållning. Hur fungerar fåglarnas syn och hur upplever de sin omvärld? Kan de se under vatten och hur vet de när det är dags att flytta och vart? Hur navigerar de och hur gör de när de väljer en partner? Hur fungerar deras minne?

Att överleva dagen är ingen vanlig fotobok, utan snarare en spännande dramadokumentär om fåglarnas liv där individen alltid står i centrum. Brutus Östling tar inga traditionella artbilder på fåglar som vackert sitter på en pinne. Fåglar i Östligs böcker är individer och hans bilder är vild action. Beteendet går före artbeskrivning. Fågeln gör alltid något intressant och när man ser bilden undrar man genast vad det är han gör. Och varför. Därför är texterna viktiga och det känns självklart att läsa dem, tanken på att hoppa över textläsningen finns inte för mig.

Jag är nyfiken och vill veta hur det till exempel är möjligt att lappugglan kan sitta högt uppe i ett träd och med sin hörsel avsöka ett stort område för att sedan dyka ner och fånga en liten mus som gömer sig djupt under snön. Tack vare Susanne Åkessons texter vet jag nu också att tukanen har en färgglad näbb för att han reglerar sin kroppsvärme med den. Vidare fascineras jag av nötkråkans minnesförmåga eftersom den kan komma ihåg över tio tusen olika gömmor med nötter som den har gjort i marken. Och mycket, mycket, mycket mer!

Det är typiskt för Brutus Östling att med sin kamera fokusera på något som är speciellt för just den ena eller andra fågeln och Susanne Åkesson klär sedan företeelsen med ord. När det gäller texterna så innehåller Att överleva dagen även längre textpartier, vanligtvis i början av ett nytt kapitel. Dessa passager är längre och relativt avancerade eftersom informationen de förmedlar är ganska komplicerad och det går inte att undvika en del svåra ord och facktermer. Därmed är det dock inte sagt att man måste vara naturvetare för att begripa. Inte alls. Det finns sammanlagt åtta stycken längre texter som bl.a. analyserar fåglarnas sinnen och redogör för deras utveckling och anpassning samt navigationsförmåga.

Det finns möjlighet att se och läsa de 21 första sidorna som textutdrag. Det roliga med boken är också att den bjuder på överraskningar i form av foton som något oväntat inte alls föreställer fåglar utan andra djur. Vad har ett lejon i en fågelbok att göra? Ja, det svaret får du om du själv läser Att överleva dagen.

Att överleva dagen är nominerad till Augustpriset 2010 i fackboksklassen. Tidigare böcker av Brutus Östling heter Mellan vingspetsarna, Pingvinliv, Örnarnas rike, Kaxiga fåglar och Fantastiska fåglar. Jag har alla utom en.

Köp Att överleva dagen på Bokus eller på AdLibris.

Tre män i en båt (för att inte tala om hunden)

Man tror knappt att det i år är 120 år sedan britten Jerome K. Jerome för första gången publicerade sin humoristiska roman Tre män i en båt (för att inte tala om hunden), men så är det. Man har skrattat åt den sedan 1889 och fortfarande känns den inte föråldrad. Möjligen lite högtravande ibland, men det tycker jag bara är charmigt. Jag storgillar boken och har nyss avslutat en andra omläsning av den.

Tre män av en icke närmare bestämd ålder beslutar sig för att av hälsoskäl (de är hypokondriker hela bunten) genomföra en två veckor lång båttur uppför Themsen. Det är försommar, naturen lockar. Det regnar inte, åtminstone inte i början. Här ska det levas vildmarksliv, äventyr upplevas. Yess, yess! Problemet är bara att gubbarna besitter varken egenskaper eller praktiska kunskaper som brukar behövas på en båt, utom är alltigenom ganska opraktiska. De har en tumme mit i handen, så detta att bli ett med naturen visar sig vara ganska besvärligt och omständigt. De hamnar hela tiden i trubbel. För att inte tala om hunden. Han heter Montmorency och är absolut inte förtjust i båtar.

Båtfärden, upptackten till den och så småningom hemkomsten till London återges genom att en av männen i efterhand berättar vad han, Harris, George och hunden gick igenom. Handlingen kryddas med talrika anekdoter och mer eller mindre galna bakgrundshistorier som jaget glatt delar med sig av: hundslagsmål, tavelhängningar och gravstensskådarturism för att nämna några.

Man får sig många härliga skratt över boksidorna. Humorn ligger dels i situationskomiken, dels i replikerna och mannen som berättar är en skicklig berättare som dessutom gillar att krydda sina historier lite extra med små överdrifter och lite ljug. Humorn i Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) är trivsam och skön och språket är lätt och glatt.

Jag har ett flertal favoritscener/historier i boken, till exempel inledningen med sjukdomsproblematiken och läkarbesöket (provläs stycket här), när de packar kappsäcken inför resan, när gubbarna ska ta sig ett morgondopp, när de ska skala potatis till middagen eller när Harris ska tillaga äggröra: "Harris föreslog att vi skulle ha äggröra till frukost. Han sade att han skulle laga det. Det verkade på hans beskrivning som om han var mycket skicklig på äggröra. Han hade ofta lagat det på utflykter och när han var ute och seglade. Han var ganska känd för sin äggröra. Folk som en gång hade smakat på hans äggröra - så förstod vi av hans yttranden - brydde sig därefter inte om någon annan mat utan tacklade av och dog, när de inte kunde få det." Om du misstänker att det går åt skogen med äggröran, så har du helt rätt. Eller när de kokar te på flodvatten och så fort de tar första klunken ser de en hund flyta i vågorna vid sidan om båten: "Det var en av de lugnaste och mest fridsamma hundar jag nånsin har sett. Jag har aldrig träffat på en hund som verkat så nöjd, så lugn till sinnes. Den flöt drömskt på ryggen med alla fyra benen rakt upp i luften." Ojojoj, det blir panik bland de tedrickande hypokondrikerna i båten.

Det finns massor av kul historier i boken.

Mitt exemplar av boken är en komplett utgåva från Klassikerförlaget (översättning Jan Gehlin), men det finns även kortversioner. Man kan också lyssna på Tre män i en båt i form av en levande uppläsning av Tomas Löfdahl. Mycket underhållande i samband med en längre bilresa.

Bokbeståndet växer

Det var lite dåligt med bloggtid de senaste dagarna så det är först nu jag kan visa mina nyaste loppisfynd. I lördags köpte jag två Nobelpristagare (Hemingway, Gordimer), två jubilerande klassiker (Orwell, Jerome), en svensk med kvalitetsstämpel (Johansson) och en internationell bestsäljare (Schlink) för endast 34 kronor. Schlinks Högläsaren har jag redan läst, men vill läsa igen så det är bra att ha boken till hands. Den gröna boken nederst i högen är Tre män i en båt av Jerome K. Jerome och jag kommer att recensera den snart. Vansinnigt rolig med sina 120 år på nacken. Orwells 1984 konstaterades redan vara ett måste och de övriga titlarna är helt enkelt bra att ha/läsa.

Men som om det inte räckte med att komma hem dragandes på loppisböcker, kompletterade jag bokkassen med ett par nya böcker från Kulturbutiken som har en bokhandel i stan - Bolaños De vilda detektiverna i pocket och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv av Herta Müller. Mmmmmmm.....

De två understa böckerna är recensionsexemplar: Baba Jaga la ett ägg av Dubravka Ugresic (ska bli mycket spännande att läsa) samt Undersökningen av Kristina Hultman (vi är nog fler som har fått boken, inte sant).

Tio nya böcker i bokhyllan på sex dagar... Hm, den takten klarar man inte i längden är jag rädd.

Tematrio - Förtryck

Tematrion handlar denna vecka om förtryck och jag hakar på efter en tids uppehåll. Man ska berätta om tre böcker som skildrar krig eller andra former av förtryck.

1. En halv gul sol av nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie handlar om Biafrakriget på 60-talet. En fascinerande och storslagen berättelse av ett slag som det inte finns många av. Måste absolut läsas! Läs min recension här.

2. Romanen Stalins kossor av finskan Sofi Oksanen har fått sin titel efter de deporterade esternas namn på Sibiriens magra getter. Svårt att tänka sig en mer metaforisk och mer passande titel på en berättelse om finskestniska Anna, hennes estniska mamma som gift sig med en finne och lämnat Estland, om deras släkt i Estland och den eviga skräcken för att någon nära släkting eller vän skulle bli angiven, fängslad och deporterad till Sibirien. Jag skriver om boken här.

3. Sist men inte minst vill jag rikta strålkastarljuset mot den tjeckiske författaren Jáchym Topol som skriver om Pragvåren och augusti 68-händelser. Hans roman Nattarbete som är en annorlunda uppväxtskildring, är verkligen läsvärd. Min recension finns här.

Fågelsång

Jag tillhör skaran av människor som gärna njuter av promenader i vår vackra natur. Inte så originellt, jag vet. Men avkopplande och nyttigt. Jag gillar att se på vackra, ståtliga träd. Jag gillar att glädjas åt allsköns blomster. Jag gillar att blicka mot himlen och avundas fåglarna att de kan flyga.

Jag gillar fåglar och deras kvitter, sång, pipande, skriande, tjatter, kuckande och hoande. De är liksom pricken över i:et vare sig man är i skogen, i kohagen eller vid vattnet. Därför är det inte så konstigt att jag blivit helt såld på boken Fågelsång - 150 svenska fåglar och deras läten. Kan det överhuvudtaget finnas någon människa som inte uppskattar fågelsång på våren och sommaren? Jag tvivlar.

Fågelsång - 150 svenska fåglar och deras läten är en annorlunda bok för hela familjen och man behöver inte vara en fågelexpert för att uppskatta den. Grundläggande kunskap får man på köpet.

Fågelsång-boken är skriven av Jan Pedersen, för ljudinspeling står Lars Svensson, fotografierna är tagna av Jari Peltomäki och Markus Varesvuo och illustrationerna är gjorda av Jony Eriksson. Allt i högklass. Fotografierna och illustrationerna är fantastiskt vackra. Vad naturen kan, tänker jag medan jag bläddrar.

Denna praktfulla bok, som är i stort format och består av 255 blanka sidor, har en unik förmåga att tjattra, pipa, hoa och sjunga. Den är nämligen försedd med en ljudspelare (fungerar ungefär som en cd-spelare). Helt fantastiskt. Man blir fast! Här porträtteras 150 svenska fåglar med text, bild och ljud.

Texterna som upptar ungefär en halv sida är alla uppbyggda enligt ett genomgående mönster: I första stycket kommer en intresseväckande presentation av fågeln och dess läte, i andra stycket beskrivs fågelns utseende och i tredje stycket kan man läsa lite om fågelns levnadsvanor och geografisk utbredning. Informationen är kortfattad och lättläst men ändå intressant och givande för alla fågelnyfikna.

Vare sig man besitter mycket kunskap om fåglarna sedan tidigare eller är helt nybörjare i ämnet fastnar man lätt med boken i knät. Man läser, beundrar de fantastiska bilderna, lyssnar än på den ena, än på den andra pippin. Det är kul. Varje text är illustrerad med en vacker teckning och kompletterad med ett stort fågelfoto i färg. Sedan har varje läte ett nummer som syns överst på sidan och det är både enkelt och går snabbt att navigera på ljudspelaren. Läsa, se, lyssna. Fram och tillbaka. Läs gärna ett smakprov.

Det händer lätt att det uppstår en tävling familjemedlemmar emellan: Kan du höra vad det här är för fågel? Och det här? Nämen gissa då!

I början av boken, innan själva fågelpresentationen, finns bland annat ett kapitel som heter Musik med mening och som handlar om fåglarnas sätt att kommunicera med hjälp av sången, om deras "språk" och hur det varieras. Vilka olika typer av läten som finns. Visste du till exempel att fåglar kan sjunga på dialekt? Mycket fascinerande. I det här kapitlet får man också tips på hur man kan bära sig åt rent praktiskt för att lära sig känna igen fåglar på deras läten ute i det fria.

Man ska börja inlärningen tidigt på våren, innan alla flyttfåglar anlänt och löven har slagit ut. Fast jag tror att det är ganska svårt. Men några fåglar, de som finns i min närmaste omgivning, tänker jag i alla fall lära mig, och det ska bli roligt. Tills vidare nöjer jag mig dock med att sitta i fåtöljen med boken i knät, trycka på uppspelningsknapparna på ljudspelaren och drömma mig bort till sommarhalvårets ljuva dagar med öronbedövande fågelsång. Nu är det bara skator som hörs från trädgården och deras skrik var jag kapabel att identifiera redan innan.

Fågelsång - 150 svenska fåglar och deras läten är en häftig och trevlig present till alla som gillar att vistas i det gröna och titta upp i det blå samt till alla som nu under vinterhalvåret ser till att de små bevingade liven får mat i magen. Det är ju ingen självklarhet att veta hur de låter när de är kära på våren... Och som jag har skrivit lite högre upp - det är en jättebra bok för hela familjen.

Visst är omslagsbilden ljuvlig?


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Ett postnobelt inlägg om Adonis

En gång om året - i Nobelprissammanhang - dyker namnet Adonis upp, för övrigt råder medial tystnad kring honom här i Sverige, vilket Bokhora försökte att bevisa. I förra veckan bestämde jag mig helt spontant och hastigt och lustigt att täppa läsluckan när jag på Biblioteket råkade snubbla över en antologi med Adonis dikter. Antologin som heter En tid mellan askan och rosorna (Alhambra förlag) stod på hyllan märkt med skylten "De har inte fått Nobelpriset".

Adonis är en arabisk poet med ursprung i Syrien vars riktiga namn är Ali Ahmad Said (född 1930). Nu kan jag säga att jag har läst denne Adonis men jag varken gillar eller ogillar hans poesi. Jag kan inte greppa den.

Då majoriteten av dikterna i antologin är hyllningar till forna tiders islamiska poeter, har jag inget att relatera till och förblir tämligen oberörd. Adonis rika bildspråk i dessa dikter skapar inga bilder av igenkänning i mig. Jag hoppar över den ena dikten efter den andra och stannar till bara ibland för att läsa enstaka dikter som jag uppfattar som mera allmängiltiga; alltså sådana som handlar om kärlek, fosterland, liv eller död. Då är det vackert, fast oftast smärstsamt och sorgligt, och orden låter mig förstå att denne Adonis nog är en stor poet, även om jag inte har förmåga att upskatta det fullt ut.

Trots det stora avstånd som finns mellan mig och Adonis poesi skriver jag upp några verser som jag uppriktigt tycker om. Här är dem:

**********

Kärlekens blommor på vindens bord

är förgängliga pappersdukar.

Kan det kalls ett misslyckande att vattnet inte kan

säga sin mening, att havet inte kan

döda en sten?

Hur kommer det sig att vinden inte livnär sig

på att gråta?

.. Mitt minne seglar i bildernas farvatten -

mitt första hem, tecknat på

gräsets kropp och trädens blad.

**********

Det yttre är inte mitt hem.

Det inre är för trångt för mig.

Som parfymen från en döende ros

stiger jag ut ur mitt släkte.

Jag vill inte ge namn

utan bära ljusets namn.

Jag vill inte hålla fast

utan slå följe med vinden.

**********

Vattnet är lust.

Dykarna improviserar sina njutningar

medan åtrån besitter stränderna.

**********

Vem kan hävda att enbart ögat kan se?

Eller att enbart tungan kan tala?

Vem kan påstå att handen inte tänker?

**********

Kärleksögonblicket ödeläggs av dödsögonblicket,

varken vin eller möten.

Och fåglarna anförtror sina bon åt vinden.

Igelkottens elegans

Huvudpersonerna i romanen Igelkottens elegans av fransyskan Muriel Barbery är lite udda människotyper men de har fått all min sympati. Jag gillar Paloma och Renée, bokens två jämställda berättarjag.

Renée Michel är 50+, barnlös, änka sedan femton år och portvakt i ett flott parisiskt våningshus där det är bäst att inte göra för mycket väsen av sig, i synnerhet om man är portvakt. Då är det bäst att hålla sig på dörrmattan. Genom åren har Renée utvecklat närmast geniala strategier för att för sin omgivning framstå som urtypen av en grå mus till kvinna. Och visst är hon ful, småfet, dåligt klädd, alldeles för kort till växten och dessutom i avsaknad av någon som helst snygg frisyr. Men innanför skallbenet döljer sig, mot de boendes förmodan, en skarp hjärna med förkärlek till rysk litteratur, konst, japansk film och klassisk musik. Renée är en evig autodidakt, mycket smart och med sinne för humor. Renées katt heter Leo efter Tolstoy och hennes väninna heter Manuela. Hon är städerska i fastigheten.

Paloma Josse, bokens andra berättarjag, är en superintelligent, överbeläst och bråddmogen tolvåring som studerar japanska och planerar att ta livet av sig när hon fyller tretton. Paloma är nämligen dödstrött på sin knäppa familj, särskild sin korkade storasyster och det hjälper inte att denna läser filosofi för hon är dum i alla fall. Paloma genomskådar blixtsnabbt alla vuxna i sin omgivning och är expert på att demaskera dem med hjälp av några välvalda repliker. Lätt besvärlig och jobbig att handskas med, den ungen.

Renée och Paloma är själsfränder, men för att de ska kunna komma på det behövs en utlösande faktor. Den rollen får en distingerad japan i sextioårsåldern vid namn Kakuro Ozu som flyttar in i huset. I likhet med Renée är han förtjust i Tolstoj, holländska 1600-talsmålare och klassisk musik. Med monsieur Ozus närvaro i fastigheten tar Renées och Palomas liv en dramatisk vändning, innan det oväntade slutet blir ett faktum.

Igelkottens elegans är skriven i ett slags dagboksform och Renée och Paloma har var sin röst.

Renée berättar om sin vardag och sina tillkortakommanden, om vänskapen med Manuela samt bekantskapen med monsieur Ozu. Hon delar frikostigt med sig av sina skarpa iaktagelser när det gäller det mesta. Kommentarerna av det snobbiga livet i rikemansfastigheten är roliga, underfundiga. Renée gillar också att filosofera och dissekera det franska kulturlivet och hon gör det med humor.

Paloma å sin sida skriver två dagböcker: en som heter Dagbok över världens rörelse och en som heter Djup tanke. I dagböckerna försöker Paloma genomskåda världen, knäcka mysteriet samt hitta meningen med livet. Då och då passar hon på att rejält beklaga sig över familjen och hon fäller även en och annan elak kommentar om grannarna, lärarna samt mammas psykolog.

Renées och Palomas dagböcker håller man isär dels tack vare rubrikerna, dels för att det används olika teckensnitt i texten. Kanske märks dagböckernas olikhet även på språket eftersom förlaget anlitade två översättare (Marianne Öjerskog, Helén Enqvist) till uppdraget, kanske i ett försök att tydliggöra att texten har två olika röster. Jag kan inte bedöma om det lyckades då jag inte kan franska.

Igelkottens elegans är en lättläst, trevlig, charmig och varm bok som man gärna tar till sig; jag förstår att den har blivit så oerhört populär. Att den ibland är för tydlig i fråga om rätt/fel uppfattar jag inte som speciellt störande - möjligen som en mindre skönhetsfläck i strukturen. Och kärlekens förutsägbarhet? Äsch, låt gå. Jag trivdes bra i bokens sällskap och njöt av varje sida. Skrattade gjorde jag också, fler än bara en gång.

Och så några ord om omslaget: Omslaget är supersnyggt, tycker jag, och boken är mycket skön att hålla i. Igelkottens elegans är alltså en bok som har både en trevlig utsida och en tilltalande insida. Läs den gärna, om du ännu inte har gjort det.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Min svaghet för autografer

I söndags var det enkelt för mig att utveckla och odla min svaghet för författarautografer. Du kan säkert lätt lista ut vilka fem författare som skrev var sin hälsning.

Vem kan älska Ella?

Vem kan älska Ella? är också en modern saga skriven av Anette Skåhlberg och illustrerad av Katarina Dahlquist från Sagolikt Bokförlag. Dessa två kvinnor tror på sagans kraft och utifrån den övertygelsen skapar de vår tids sagor som kan ge barn förutsättningar att okritiskt se sig om i världen. När det gäller fördomar så övertar barnen dem vanligtvis från oss vuxna, så är det ju. Men om vi är öppna - och om vi tillåter barnen att vara öppna - då kanske vi sår ett frö till en bättre värld i framtiden. Med sagans kraft och hjälp.

Vem kan älska Ella? handlar om Elvira, en gammal hemlös kvinna som en dag hittar en korg med ett spädbarn i. Bredvid babyn ligger en skylt med texten Vem kan älska Ella?. Elvira kan älska barnet, det vet hon med säkerhet, och hon gör det av hela sitt hjärta. Hon tar hand om lilla Ella, trots hemlösheten. Kärleken är oändlig och ligger som en varm filt över Elviras och Ellas tillvaro. Men när Ella är sex år gammal, dör Elvira och Ella blir tvungen att plocka fram den gamla skylten och ge sig ut på jakt efter en ny familj. Hon vet vad hon ska göra, det har Elvira talat om för henne. Hon är inte rädd. En dag träffar hon Adam och Anton och bestämmer sig för att i hemlighet flytta in i deras lägenhet. Så småningom blir hon förstås upptäckt, men eftersom Adam och Anton länge har längtat efter ett barn, får Ella stanna hos dem. Adam och Anton älskar varandra och de kan älska Ella också. Tillsammans blir de en riktig familj.

Vem kan älska Ella? är en kapitelbok med text (ett helt kapitel) till vänster och en stor bild till höger på varje uppslag. Längst ner efter varje text finns tre rader skrivna med versaler och avsedda för barn som just lär sig eller har lärt sig att läsa själva. De tre raderna återger och sammanfattar det viktigaste på sidan. Det är smart och bra, en idé som jag gillar och som jag tror uppskattas av barnen. Annars är boken tänkt att läsas högt av en vuxen då målgruppen är barn i ålder 6-9 år. Och naturligtvis finns det mycket att prata om efteråt!

Jag tycker mycket om illustrationerna. I den här sagan skildras hemlöshet, fattigdom och utanförskap men bilderna utstrålar ändå mycket värme. Ansikterna är mjuka och snälla. Det är inte eländigt och man känner ingen missär eftersom fokus ligger helt på de positiva känslorna människor emellan.

Jag tilltalas av att moderna samhällsföreteelser så som homosexualitet och homosexuellas rätt till adoption tas upp i en bok för barn. Att homosexuella gifter sig och bildar familj är inte längre något konstigt. Därför måste litteraturen, även barnlitteraturen, hänga med och motverka fördomar som ofta, tyvärr, är djupt rotade. Utan att för den sakens skull vifta med pekpinnar eller ropa politiskt korrekta slagord.

Vem kan älska Ella? är den första boken i en planerad trillogi om flickan Ella och den finns även som ljudbok. Sagoboken och ljudboken kan beställas som ett paket, vilket jag rekommenderar för då kan barnet bli mer "självläsande" och läsa/lyssna så mycket det vill även om mamma eller pappa har något annat "viktigt" för sig.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Idag ska det bli riktigt roligt!

Varför det? Jo, för på eftermiddag jag ska gå på Litterärt Gästabud och lyssna på ett antal just nu aktuella författare. Det är Monika Fagerholm, Anneli Jordahl, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, Peter LeMarc, Kjell Westö och Marie-Chantal Long (barnboksförfattare) som kommer att tala om sina senaste böcker och sitt författarskap. Förutom det blir det förfriskningar, mingel, bokförsäljning och signering.

Anneli Jordahl träffade jag på Bokmässan och fick hennes bok Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet signerad och sedan, när jag läste den, tyckte jag mycket om den. Så nu ser jag fram emot att höra henne berätta mer om varför hon ville skriva om Ellen Key och hur skrivandet gick till.

Min svaghet : Jag gillar att få böcker signerade :-)

Monika Fagerholm och Kjell Westö, dessa två finlandssvenska storheter, har jag ännu inte läst någonting av och hoppas att bli rejält inspirerad. Här känner jag att jag har en lucka som borde fyllas...

Deckarsuccén Hypnotisören av Lars Kepler (paret Ahndoril) läste jag i somras och det blir intressant att lyssna på författarparet, framförallt för att de även har kommit ut med varsin roman i höst.

Klockan 16 är det dags! Sedan blir det fem timmar i bokrus.

FRED! 100 röster mot våld och krig

Jag är inte ensam om att nyligen har fått fotoboken FRED! 100 röster mot våld och krig hemskickad. Precis som Du är vad du läser hade jag inte tänkt att engagera mig i den så mycket, det kommer ju olika recensionsexemplar hela tiden, men när jag bläddrade i den, först lite på måfå och sen mer och mer nyfiket, blev jag intresserad av att läsa boken. Ordentligt, från pärm till pärm. Och det gjorde jag. Boken lyckades slå igenom bruset och fånga min uppmärksamhet, vilket i sig redan är ett gott betyg.

Andra bokbloggare som före mig skrev om FRED-boken är Full bokhylla och Ett hem utan böcker.

FRED! 100 röster mot våld och krig är en bok som i en lyckad symbios kombinerar foto och text. Majoriteten av fotografierna och även flertalet av texterna har vi mött tidigare i olika sammanhang - i pressen, i nyhetssändningar, i böcker, som låttexter. Vi känner igen dem. Det gör vi. Men vi reagerar knappt längre när vi ser dem var för sig. Så immuna och luttrade har vi blivit. Men i den här nya boken delar de på uttrymmet och bildar en ny enhet och det ger bilderna och texterna en ny röst. Jag betraktar fotografierna, läser texterna, begrundar siffrorna, berörs och tänker. Vad som sägs, ropas eller viskas är egentligen en och samma sak: Det finns alternativ. Det måste finnas ett alternativ! Krig är så fel, våld är så fel.

FRED! 100 röster mot våld och krig har tillkommit som en reaktion på det faktum att alldeles för många människor i Sverige i dag känner sig otrygga, rädda och på ett eller annat sätt utsatta för våld och hot. Detta trots att Sverige på över 200 år inte varit i något krig. Vi skulle ju kunna ha det så bra... Varför vet vi inte hur bra vi har det, egentligen?

I boken finns bilder av världens bästa fotografer och det är bilder som med tiden blivit symboler för olika konflikter i världen i modern tid (andra världskriget, Vietnam, Kina, Tjeckoslovakien, Ungern, Darfur mm) och det finns även bilder som illustrerar dagens våld i Sverige. Aktuella bilder på ännu aktuella händelser.

Jag noterar att medan bilderna ofta är tragiska, är texterna i stället gärna hoppfulla. Det är i texterna som alternativet gror. Hoppet. Kärleken. Astrid Lindgren, John Lennon, Peter Englund, Stig Dagerman (läs hans underbara dikt), Kofi Annan, Anne Frank, Desmond Tutu, Jonas Hassen Khemiri, Albert Einstein, Tage Danielsson, Martin Luther King, Miss Li, Kim Phuc, Christer Fuglesang, Dalai Lama, Rosa Parks med flera gör sina röster hörda.

Religioner citeras. FN:S allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna återges. Och i slutet finns ett register över hjälporganisationer där man själv kan göra insats om man vill samt information om ställen där man kan få hjälp utifall att...

Det är en tilltalande bok som lockar till att anteckna många minnesvärda citat. Läs gärna ett smakprov.

FRED! 100 röster mot våld och krig är ett av Sveriges största bokprojekt och boken kommer att kostnadsfritt skickas till landets alla 16-åringar. En strålande idé, tycker jag. Och jag hoppas att ungdomarna kommer att gilla boken. Formatet och utformningen borde vara i deras smak och locka dem till läsning.



Redaktörer för boken är Saam Kapadia, journalist på SVT, och Jeppe Wikström, fotograf och författare. Utgivningen sponsrades av Expressen, Posten, Oriflame, Swedbank och Adlibris.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris

Sveriges nationalparker - en praktfull fotobok

"Naturen får tiden att stanna till ett tag, och återför oss till ett långsammare och mänskligare tempo. Antagligen är det i naturen vi lättast glömmer klockan och hinner få perspektiv på livet, vilket är ett skäl så gott som något till varför vi behöver nationalparker. De skyddade områderna ger oss möjligheten att uppleva bekymmersfria stunder av ro och tidlöshet i naturen."

År 2009 är det 100 år sedan Sveriges första nationalparker bildades. De var nio stycken och de första även i Europa. I dag finns det 29 svenska nationalparker som tillsammans bildar en färgstark palett av allt vad den svenska naturen har att erbjuda. Boken Sveriges nationalparker bjuder på en storslagen resa genom dessa parker. För både ord och bild står naturfotografen och författaren Claes Grundsten.

I inledningskapitlet Varför nationalparker? besvaras frågan samt ges den historiska och idékulturella bakgrunden till nationalparkerna. Från Yellowstone i USA, som avsattes till världens första nationalpark 1872, till Sverige, Europa och övriga världen. Intressant och lärorikt.

Därefter presenteras de svenska nationalparkerna i tur och ordning. Resan börjar i nationalparken Stenshuvud i Skåne och slutar i Vadvetjåkka lång uppe i norr. I slutet av boken finns ett reflekterande kapitel, faktarutor och en karta.

Redan när man för första gången får boken i sin hand förstummas man av fotografiernas skönhet. Av bokens 300 glättiga sidor i A4-format upptas de flesta av bilder. Över hela uppslaget, helsida, halvsida samt några små foton. Panoramabilder och närbilder. Storslagna foton över en storslagen natur!

Claes Grundsten lyckas mycket bra med att fånga landskapets utseende genom det mest framträdande draget i varje område, säkert en riktigt utmaning för varje naturfotograf. Naturen i en barrskog kan vara ganska lik oavsett var man går, men på bilderna i Sveriges nationalparker tror jag mig se de mest subtila nyanserna i landskapet - i vegetationen och i typografin. Det är inga vanliga naturbilder som presenteras här, det är porträtt över platsernas atmosfär så som den kan växla beroende på tid på dygnet eller årstidens växlingar. Claes Grundsten har näsa och öga för det som avviker från standardbilden, han hittar alltid något specifikt som fångar uppmärksamhet: en sällsynt blomma eller fågel, en stenformation, mossbetäckta uråldriga träd, bergets spegelbild i vattnet eller en ensam vandrare mitt i ett vidsträckt landskap. Ett särskilt ljus. En stämning. Det är fantastiskt, helt enkelt.

Och texterna? Intressanta, läsvänliga, levande och personliga. Stor stil. Det typiska för texterna i Sveriges nationalparker är ögonblicksskildringar, synintryck och förmedlandet av upplevelsen. Hur det känns när man vandrar på platsen. Författaren är på spaning efter områdets själ och läsaren får följa med...

Men ögonblicksbilderna ingår samtidigt i ett större historiskt perspektiv. Claes Grundsten ger oss nämligen även parkens natur- och kulturhistoria. Man kan läsa om hur landskapet bildades, hur det fick sin karaktär och varför det är värt att skyddas.

En tredje ingrediens i texterna är diverse kuriosa eller myter som är knutna till den aktuella platsen. Visste du till exempel att Blå jungfrun (nationalpark mitt i Kalmarsund) är själva Blåkulla? Eller att skogen i nationalparken Tiveden får oss direkt att tänka på troll och oknytt som gömmer sig bland stock och sten och att det då knappast kunde vara en tillfällighet att den berömde sagotecknaren John Bauer fick de uppslag han fick eftersom det var här han bodde. Och att läsa om träd som började gro på 1200-talet, ja det är hur häftigt som helst.

Det är egentligen bara en enda invändning jag har, och det är att jag skulle vilja ha en liten faktaruta och en minikarta över Sverige ihop med varje enskild text i stället för i slutet av boken. Boken är stor och tung och det är jobbigt att bläddra fram varje gång man vill läsa faktainformation om någon park. Men å andra sidan är informationssidorna fullspäckade: geografiskt läge, när parken grundades, yta, dominerande naturtyper, djur och växter av intresse, aktiviteter, turistanläggningar och kommunikationer. Vet inte vad mer man skulle vilja veta...

Sveriges nationalparker är en mycket vacker bok över vår lands ovärderliga naturklenoder och jag måste säga att den har väckt lusten hos mig att i framtiden besöka åtminstone några av parkerna. Om jag besöker en nationalpark om året, som ett livsprojekt - då kan jag bli klar år 2038. Läs gärna ett smakprov.

I veckan som gått belönades Sveriges nationalparker med utmärkelsen Årets Pandabok 2010. Jag förstår varför.

En utmärkt present till varje naturälskare.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Dockan Bella

Dockan Bella är den andra boken som jag läst av Nina Bouraoui, den första var Innan männen (min recension).

Dockan Bella är en ung kvinnas dagbok och under det ett och ett halvt år som boken följer henne tar vi del av hennes sökande efter kärlek, hennes utforskande och bekräftande av sin identitet som homosexuell samt hennes otaliga frågor kring skrivande. Kärlek och skrivande? Kärlek eller skrivande? Tankar på skrivande löper som en röd tråd genom texten.

"Jag är galen i skrivande precis som jag är galen i kärlek. Jag väntar på båda. Jag väntar på den framgången. Jag vet inte om man ska leva eller skriva. Jag vet inte om kärleken är skrivandets offer, eller om skrivandet utplånar kärleken, långsamt."

Dagboksanteckningarna är korta och knapphändiga, intrycket närmast fragmentariskt. Men ändå är det en självutlämnande och desperat berättelse och jag tycker ganska mycket synd om jaget.

"Jag är inte på min plats. Jag är inte rätt kropp på rätt ställe; jag är i livets centrum men har ännu inte hittat meningen med mitt liv."

Eller:

"Jag räknar mina nätter som jag skulle räkna sedlar. Jag är bestulen. Stackars mig. Jag är fattig på mig själv."

Huvudpersonen rör sig i flickornas undre värld i Paris, dansar sig igenom nätterna på klubbar för lesbiska, söker frenetiskt efter kärlek i tillfälliga förbindelser och förstår inte varför hon inte hittar någon som skulle vara som Marion, hennes ungdomsförälskelse. Hon är rastlös, ensam och hungrig efter ömhet. Hon längtar efter att skriva så som hon längtar efter en kropp, men ibland känner hon åtrå endast till de skrivna orden. Hon känner också att hon har förlorat sin ålder eftersom homosexualitet är vuxen och "barndomens spår i kroppen tar död på åtrån till andra". Hon tycker sig vara en hundraårig kropp utan illusioner och "böckerna är inga barn". För henne är kärlek och skrivande ett och samma, en odelbar enhet: "Jag skulle aldrig kunna välja mellan en kvinna och en bok."

Det är en djupt splittrad känsla som hon brottas med dag efter dag och natt efter natt, för "i natten finns en fulhet hos flickorna, på grund av den här lilla meningen: Vem ska du gå hem med?"

En period blir hon vän med den unge Julien som i sin tur dras till män. Det uppstår ett slags syskonkärlek mellan henne och Julien, de tröstar och uppmuntrar varandra i sitt kärlekssökande. Sårar varandra också. Men bara så länge tills Julien hamnar i ett fast förhållande - sen finns det inte plats för henne hos honom mer. Hon blir svartsjuk och ledsen: "Flickor har ett hjärta, pojkarna spärrar in hjärtat."

Och ständigt detta tvång att söka efter kärlek, att skriva: "Jag har inte valt att tycka om flickor, jag har inte valt att skriva." Hennes nätter utgör hennes kommande böcker. Tror hon. Men snart inser hon att skrivandet inte kan ersätta kärleken, men att de kanske kan existera parallellt, sida vid sida. Det ultimata.

Vid första genomläsningen upplevde jag texten ganska summarisk, men vid andra genomläsningen har språkets korthuggna skönhet uppenbarat sig i all sin prakt. Det är ett speciellt språk som Nina Bouraoui använder sig av i Dockan Bella. Ungdomens osäkerhet, velande fram och tillbaka, kompromisslösheten i tanken - allt finns här. Den unga kvinnan genomgår en inre process som smärtar, hon mognar och håller på att befästa sin position gentemot andra, vilket kompliceras av hennes homosexuealitet.

Jag har markerat och strukit under många vackra och poetiska meningar i Dockan Bella. Kanske är det så att språket går före berättelsen i det här fallet, för hur jag än vänder och vrider på min läsupplevelse så kan jag inte låta bli att tycka att relationsdynamiken är alldeles för knapphändig. Men så är Dockan Bella ingen relationsroman heller, utan en nedstigning i en ung kvinnas tanke- och känslovärld.

Dockan Bella är bara 123 sidor lång, teckensnittet är större än vanligt och det är mycket luft mellan styckena, så det underlättar en direkt omläsning - vilket jag rekomenderar. Just för språkets skull. Det kommer liksom närmare då. Från franskan översattes boken av Maria Björkman.

Sammanfattningsvis, om jag skulle jämföra Dockan Bella och Innan männen, så är den sist nämnda konstnärligt bättre, tätare och kraftfullare. Den drabbar direkt. Dockan Bella påverkar med fördröjning.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Låt böckerna beskriva ditt liv

Från Bokbabbel kommer ut- och uppmaningen att med hjälp av böckerna i sin egen bokhylla beskriva sitt liv. Låt mig se...

Är du man eller kvinna? En hondjävuls liv och lustar
Beskriv dig själv: Mig äger ingen
Hur mår du? Kiffe kiffe imorgon
Beskriv stället du bor på: Lyckans land
Vart skulle du vilja resa? Mot fyren
Beskriv din bästa vän: Maken
Vilken är din favoritfärg? Svart som silver
Hurdant väder är det just nu? Storm över Frankrike
Vilken är din favoritårstid? Sommarljus
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Det finns ett hål i verkligheten
Vad betyder livet för dig? Den allvarsamma leken
Hurdant är ditt parförhållande? Den vidunderliga kärlekens historia
Vad är du rädd för? Smärtan
Dagens aforism: Eftersom min lada har brunnit ner kan jag nu se månen
Vilket råd skulle du vilja ge? Att tro på mister Pip
Hur skulle du vilja dö? Vila på gröna ängar
Ditt motto: Går det år helvete så är jag ändå född

Stening - så vidrigt!

Veckans bok i Malous Bokklubb är Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata, en mycket gripande roman som jag nyligen har recenserat och som handlar om en ung kvinna som efter en våldtäkt döms till döden genom stening. Trots det tunga ämnet är boken lättläst och av den sorten som stannar kvar i tankarna långt efteråt. Man kommer till insikt. Man får en åsikt. Den öpnar ens ögon. När man har läst den är man inte längre samma människa som innan. Den makten har ju skönlitteraturen.

I Malous program tidigare idag visades en intervju med författarinnan som kan ses här (vet inte hur länge länken kommer att fungera, så passa på) och Marcus Birro läste ett stycke ur romanen.

Samtidigt kommer just nu en ny film som även den handlar om stening: The stoning of Sorya M. Jag har inte sett filmen, bara några klipp. På You Tube finns hela den fasansfulla slutscenen att se, men den är så vidrig att jag inte ens vill länka till den. Jag orkade inte ens se hela det klippet, blev så oerhört illa berörd.

Och nu till kärnan i det här inlägget: På Amnestys hemsida ges just nu möjlighet att delta i deras protest mot dödstraff genom stening. Jag har redan skrivit under. Du kan också göra det. Gör du?

Nobelpristagare i litteratur - ett livslångt läsprojekt

När jag här skulle räkna ihop hur många Nobelpristagare i litteratur jag har läst och när jag såg Lyrans och Snowflakes lista var det lätt att göra likadant. Härmas lite... Även Du är vad du läser har läsning av Nobelpristagare som sin personliga läsutmaning. Det känns bra att kunna uppmuntra, motivera och tipsa varandra.

Inte för att listan här nedan är så jätteintressant för någon annan än mig själv, men den synliggör mitt livslånga läsprojekt. Så här långt kan jag konstatera att jag åtminstone har läst några författare från varje decennium, även om 2000-talet lyser mest i grönt.

Namnet skrivet med fet stil i grönt betyder att jag har läst minst en bok av författaren och kan lägga honom/henne i Nobelpristagarkassen. Bildligt talat, förstås ;-)

1901 - Sully Prudhomm
1902 - Theodor Mommsen
1903 - Bjørnstjerne Bjørnson
1904 - Frédéric Mistral, José Echegaray y Eizaguirre
1905 - Henryk Sienkiwicz
1906 - Giosue Carducci
1907 - Rudyard Kipling
1908 - Rudolf Eucken
1909 - Selma Lagerlöf
--------------------------------------------------
1910 - Paul von Heyse
1911 - Maurice Maeterlinck
1912 - Gerhart Hauptmann
1913 - Rabindranath Tagore
1914 - Inget pris delades ut
1915 - Romain Rolland
1916 - Verner von Heidenstam
1917 - Karl Gjellerup, H. Pontoppidan
1918 - Inget pris delades ut
1919 - Carl Spitteler
--------------------------------------------------
1920 - Knut Hamsun
1921 - Anatole Fance
1922 - Jacinto Benavente y Martinez
1923 - William Butler Yeats
1924 - Wladyslaw Reymont
1925 - George Bernard Shaw
1926 - Grazia Deledda
1927 - Henri Bergson
1928 - Sigrid Undset
1929 - Thomas Mann
--------------------------------------------------
1930 - Sinclair Lewis
1931 - Erik Axel Karlfeldt
1932 - John Galsworthy
1933 - Ivan Bunin
1934 - Luigi Pirandello
1935 - Inget pris delades ut
1936 - Eugene O'Neill
1937 - Roger Martin du Gard
1938 - Pearl Buck
1939 - Frans Eemil Sillanpää
--------------------------------------------------
1940 - Inget pris delades ut
1941 - Inget pris delades ut
1942 - Inget pris delades ut
1943 - Inget pris delades ut
1944 - Johannes Vilhelm Jensen
1945 - Gabriela Mistral
1946 - Hermann Hesse
1947 - André Gide
1948 - Thomas Stearns Eliot
1949 - William Faulkner
--------------------------------------------------
1950 - Bertrand Russell
1951 - Pär Lagerkvist
1952 - François Mauriac
1953 - Winston Churchill
1954 - Ernest Hemingway
1955 - Halldór Kiljan Laxness
1956 - Juan Ramón Jiménez
1957 - Albert Camus
1958 - Boris Pasternak
1959 - Salvatore Quasimodo
--------------------------------------------------
1960 - Saint-John Perse
1961 - Ivo Andric
1962 - John Steinbeck
1963 - George Seferis
1964 - Jean-Paul Sartre (avböjde priset)
1965 - Michail Solochov
1966 - Samuel Yosef Agnon, Nelly Sachs
1967 - Miguel Angel Asturias
1968 - Kawabata Yasunari
1969 - Samuel Beckett
--------------------------------------------------
1970 - Alexander Solsjenitsyn
1971 - Pablo Neruda
1972 - Heinrich Böll
1973 - Patrick White
1974 - Eyvind Johnson, Harry Martinson
1975 - Eugenio Montale
1976 - Saul Bellow
1977 - Vicente Aleixandre
1978 - Isaac Bashevis Singer
1979 - Odysseus Elytis
--------------------------------------------------
1980 - Czeslaw Milosz
1981 - Elias Canetti
1982 - Gabriel García Márquez
1983 - William Golding
1984 - Jaroslav Seifert
1985 - Claude Simon
1986 - Wole Soyinka
1987 - Joseph Brodsky
1988 - Naguib Mahfouz
1989 - Camilo José Cela
--------------------------------------------------
1990 - Octavio Paz
1991 - Nadine Gordimer
1992 - Derek Walcott
1993 - Toni Morrison
1994 - Kenzaburo Oe
1995 - Seamus Heaney
1996 - Wislawa Szymborska
1997 - Dario Fo
1998 - José Saramago
1999 - Günter Grass
--------------------------------------------------
2000 - Gao Xingjian
2001 - Vidiadhar Surajprasad Naipaul
2002 - Imre Kertész
2003 - John Maxwell Coetzee
2004 - Elfriede Jelinek
2005 - Harold Pinter
2006 - Orhan Pamuk
2007 - Doris Lessing
2008 - Jean-Marie Gustave Le Clézio
2009 - Herta Müller
---------------------------------------------------
2010 - Mario Vargas Llosa
2011 - Tomas Tranströmer
2012 - Mo Yan
2013 - Alice Munro
2014 - Patrick Modiano
2015 - Svetlana Aleksijevitj
2016 - Bob Dylan
2017 - Kazuo Ishiguro
2018 - inget pris delades ut 
2019 - ???

Kulturfyran om Nobelpris i litteratur

Baksidan av Akademiens plastkasse (en dyrgrip från Bokmässan)

Det var väl rätt självklart att förra veckans Kulturfyra måste handla om Nobelpris?

1. Har du läst något av Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur?
Jag har läst romanen Hjärtdjur.

2. Hur många Nobelpristagare i litteratur har du läst böcker av?
40 stycken har jag räknat (som jag vet och minns att jag läst), men sen finns det ett antal som jag tror att jag har läst men inte längre minns så exakt och de har jag inte räknat med.

3. Har du någon favorit som du skulle vilja fick Nobelpriset?
Tomas Tranströmer.

4. Och varför inte: en favorit i repris: Vilken bok läser du just nu?
Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Henrik Langes bokhumor

Jag gillar Henrik Langes sätt att driva med böcker och litteratur och därför var jag glad när jag upptäckte att det finns ett antal av hans strippar samlade på SVB:s hemsida. Mina favoriter där är nummer 54 och 56.

På Aftonbladets hemsida finns också ett antal Lange-strippar att läsa och de har underrubrik "för dig som har bråttom". Här nedan har jag samlat länkarna:

• Manifestdebatten


• Redan då var räven en jägare av Herta Müller


• Hornsgatan av Ernst Brunner för göteborgare som har bråttom


• Om Jan Guillou hade skrivit Harry Potter


• Låt den rätte komma in av Johan Ajvide Lindqvist


• Svart som silver av Bruno K Öijer


• Afrikanen av JMG Le Clézio


• Aldrig fucka upp av Jens Lapidus


• No Logo av Naomi Klein


• En dramatikers dagbok av Lars Norén

Henrik Lange finns även i bokform och som vykort.

Deckarbiblioteket

Jag börjar med en fråga:

Vet du att det finns något som heter Svenska Deckarbiblioteket och att det i år är 20 år sedan den grundades?

Svenska Deckarbiblioteket (grundat 1989 ) ligger i Eskilstuna, som en del av stadsbiblioteket, men är inget vanligt bibliotek. Åtminstone inte i bemärkelsen att vem som helst kan komma när som helst och låna vilken deckare som helst. Nej. Eventuella lån medges endast ur fackboksamlingen och då efter personlig kontakt med Deckarbibliotekets "föreståndare".

Deckarbiblioteket är en institution, ett forsknings- och studiebibliotek, och har som huvudsaklig uppgift att samla kriminallitteratur på svenska språket, såväl svenska original som översättningar till svenska, samt facklitteratur om kriminallitteraturgenren - avhandlingar, bibliografier, essäsamlingar, författarbiografier mm.

Sammanlagt finns det omkring 14000 volymer i Deckarbiblioteket och varje år tillkommer 80-100 nya svenska titlar, så beståndet växer så det knakar. Det finns även en stor klippsamling av recensioner från åren 1939-1979 och dessutom, vilket är Deckarbiblioteket extra stolt över, hela Maj Sjöwalls och Per Wahlöös referensbibliotek om kriminologi. Du kan läsa mer om samlingarna här.

Varje år har Svenska Deckarakademin, som består av 24 ledamöter, ett par sammanträden i Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Det är dags igen i november. Då får man också veta vem som får priset för årets bästa kriminalroman. Fjolårets vinnare var Nattfåk av Johan Theorin.

Mannen som grundade, och fortfarande företräder, Svenska Deckarbiblioteket heter Thomas Böös och han belönas nu med Eskilstuna-Kurirens Kulturpris för sitt livsverk. I en intervju i dagens EK säger han så här om kriminallitteraturen idag:

"Jag tycker att utgivningen är för stor. Man säger att boomen för deckare är över men att pseudonymen Lars Kepler fick nio miljoner för sin bok säger något. Kriminallitteraturen har blivit bredare men inte bättre. Topparna är ganska få. Jag sticker väl ut hakan här men jag tycker att förlagen inte tar sitt ansvar. De lurar sina läsare. Man lanserar till exempel en ny deckardrottning - som ingen läst. Hur vet man att det är en deckardrottning? Det är inte seriöst av förlagen och här har Svenska Deckarakademin en viktig roll. Akademin ska föra fram den goda litteraturen."

Vill du veta mer? Se Deckarbiblioteket i bilder eller läs om 20-års jubiléet i Tidsskriften för underhållningslitteratur.

Att Eskilstuna har en fast plats på den svenska deckarkartan bevisas även av det faktum att Mälardalens högskola har startat kursen Svensk kriminallitteratur (se kursplan och litteraturlista här).

Jag måste tyvärr erkänna att jag hittills inte tagit tillfället i akt och besökt Deckarbiblioteket då det är öppet hus, fast Eskilstuna är hemmaplan för mig. Det har liksom inte blivit av. Än. Men kanske i år... För nyfiken är jag, trots att deckargenre inte är min kopp te.

Vad är det som kliar?

Det var kärlek vid första ögonkastet när jag för ungefär ett år sedan för första gången betraktade och läste Nicola Davies (text) och Neal Laytons (illustration) faktaböcker för barn i mellanstadieåldern: Bajs - det onämnbaras naturhistoria och Extrema djur - de tuffaste varelserna på jorden.



(Bajs-boken recenserar jag här och Extrema djur här.)


I år har bok nummer tre i serien tillkommit - Vad är det som kliar? Undertiteln till denna spännande rysare är Parasiter - dokument inifrån.

Alla djur och varelser på vår planet har en livsmiljö som dom trivs i, där de lever, äter och förökar sig. Samtidigt ugör alla dessa djur och varelser en livsmiljö åt andra små eller mindre krabater - parasiter. Och människan är inget undantag. Loppor, löss, fästingar och maskar. Brrrr, uchhhhh, fy. Boken Vad är det som kliar? handlar inte om några gosiga kramdjur, men man läser den med nyfikenhet och - ja, lite äckelblandad förtjusning. Man lär sig allt om olika inkräktare och parasiter, vad de äter, hur de ser ut, hur de hittar sitt värddjur, hur de förökar sig och vilka goda respektive dåliga egenskaper de har.

Det som är speciellt för Davies & Laytons faktaböcker är att de inte räds att använda ett fackspråk där så behövs. Men de förklarar alltid, både med ord och bilder. De är pedagogiska. Jag tycker att det är bra att barn får träna sig i att läsa en riktig faktabok som till och med innehåller ett register med sidhänvisningar och ordförklaringar i slutet. De uppmanar till kunskap.

Om man skulle tycka att texterna är för svåra för barnet (vilket de kan vara), kan man faktiskt bara titta på bilderna och läsa bildtexterna, eller så kan en vuxen läsa högt och förklara samtidigt. Om man som vuxen läser boken tillsammans med barnet, lovar jag att man själv alltid lär sig något nytt som man tidigare inte haft en aning om. Det är spännande och lärorik läsning för små och stora.

Illustrationerna är enkla och fokuserar på just den detalj som är viktig i sammanhanget. De är ofta roliga och humoristiska. På förlagets hemsida finns tre olika uppslag med illustrationer att beskåda (1, 2 och 3)

Personligen gillar jag att Davies & Layton väljer annorlunda ämnen för sina böcker och att de går sina egna vägar i stället den vanliga gullepluttsvägen. Alla behöver inte skriva och teckna barnböcker om hundar, katter, kaniner eller hästar. De vågar provocera och utmana och kanske därför tar det tid innan läsarna (inklusive föräldrar och lärare) upptäcker tjusningen med den kunskap de bjuder på.

När det gäller Vad är det som kliar? Parasiter - dokument inifrån så är det kanske den mest avancerade boken hittills och även ämnet betraktar jag som minst lockande av de tre titlarna som finns tillgängliga. Om man bara skulle vilja köpa en enda titel ur serien, så är Bajs-boken eller Extrema djur-boken bättre. Men som en del i serien är Parasit-boken toppen.

Läs mer i DN.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Fredspriset till Barack Obama - Yes!

Vilket fantastiskt Nobelprisår! Igår gick Nobelpriset i litteratur till Herta Müller och idag får Barack Obama Nobels fredspris (DN, SvD). Nu åker hans memoarbok Min far hade en dröm högt upp på min böcker-att-läsa-lista. Den har stått i bokhyllan ett tag och bidat sin tid...

Dessutom är 2009 ett rekordår när det gäller antalet kvinnliga Nobelpristagare (4 st).

Jag är mer än nöjd med årets utdelning. Jätteroligt!