måndag, september 21, 2009

Sju stenar till den otrogna hustrun

Föreställ dig en liten libanesisk by belägen i bergen på ökens rand. Byn heter Khouf, ligger långt ifrån staden och invånarna där behöver inte underkasta sig lagar som gäller i en republik som glömmt bort dem. Khouf tillhör öknen, sanden, vinden. Khouf tillbakavisar republikens lagar, det är mullan, Shejken och sharialagen som styr. Khouf är en by där kvinnor endast är hondjur och systrar till sådant som får ungar. De är inte mer värda än kattor eller hyndor.

Sådan är platsen där romanen Sju stenar till den otrogna hustrun utspelar sig. Författarinnan heter Vénus Khoury-Ghata; hon är född i Libanon men lever sedan trettio år tillbaka i Frankrike. Hennes roman fängslar, engagerar och upprör. Den gläntar på dörren till en värld som för oss är grym och obegriplig. Den översattes av Maria Björkman.

Huvudpersonen är en kvinna som kommer till Khouf från Paris som biståndsarbetare och som tilltalas som Du i romanen. Ibland kallas hon för främlingskan. Hon stannar i byn lika länge som det tar för ett barn att bli till och födas. Vistelsen blir inte alls så som hon har tänkt sig...

"När du kom till Khouf för mer än åtta månader sedan snördes hjärtat samman vid anblicken av barnen som bökade i jorden på jakt efter frön. Du som förväntades vara där för att hjälpa ett dödsdömt folk fann dig nedkletad med meddeltida seders grymhet. Du förde med dig uppror i stället för mat."

Sju stenar till den otrogna hustrun handlar om Noor, en knappt tjugoårig trebarnsmor som blir dömd till döden genom stening eftersom hon blivit våldtagen och därmed begått äktenskapsbrott. Mannen som hon är gift med lämnar henne och han tar med sig deras tre söner och till och med dörren till hyddan, eftersom det var han som betalade den. Det var en fin dörr. Han vill sälja den för att kunna starta ett casino. Snart står det klart för Noor att hon är gravid efter våldtäkten; förrövaren är en utlänning som jobbar på bygget av fördämningen i dalen. Ibland får Noor en egen röst i boken, då står hennes egna tankar i centrum.

Främlingskan vill hjälpa Noor, vill bevisa att det var fråga om grov våldtäkt, men Noor vill inte. Hon menar nämligen att främlingen inte alls våldtog henne utan snarare älskade med henne - tre gånger. Och hon njöt av det. Noor slits mellan respekt för uråldriga traditioner och sin längtan efter frihet medan hon tålmodigt inväntar sitt öde. Ödet kan man inte undkomma. Under tiden längtar hon efter sina söner och oroar sig för sitt ofödda barn. Hinner hon föda fram det? Och vem ska i så fall värma det och amma det när hon är död och begraven under tre meter jord? På torget ligger stenarna i en hög och väntar på att användas...

Främlingskan ger sig inte och kämpar med allt hon orkar och förmår för att få dödsdomen hävd, eller åtminstone framflyttad till efter förlossningen. Hon reser till mullan för att övertala honom, det är en riskfylld resa. Det är samtidigt en resa in i landsbyggdens inre där traditioner, myter och uråldriga tankemönster blottas för läsaren.

Texten berör mig djupt genom språket och genom den verklighet den avslöjar. Det är en verklighet där kvinnan inte får synas och betraktas, men duger till att göra med barn i mörkret under burkans alla lager. Flickor betyder ingenting ens när de är barn, men vid giftermålen blir de plötsligt värdefulla. Somliga byts bort mot en flock getter, andra mot möbler till föräldrarna, och några betalas kontant. En far äger sin dotters liv och kan göra vad han vill med henne, till och med göra henne med barn och sedan skära halsen av henne när han inser att hon inte går att gifta bort längre.

Sju stenar till den otrogna hustru är en realistisk skildring skriven på ett bildrikt och poetiskt språk som för tankarna till orientaliska sgor. Berättelsen är sorglig och stilistiskt mycket vacker. Slutet är oväntat.

Romanen uttrycker avsky mot allt vad sharialagar och kvinnoförtryck heter, samtidigt som den visar att kvinnans verklighet och upplevelsen av den rymmer mer än mannens sanningar.

Sju stenar till den otrogna hustrun sticker ut från mängden av liknande litteratur om kvinnoförtryck i arabvärlden och är mer än läsvärd. Du-tilltalet har jag upplevt som att det är vi, västeränningar, som är observatörer och som tilltalas. Vi vill gärna hjälpa och förändra men förstår inte riktigt hur vi ska bära oss åt. Sju stenar till den otrogna hustrun stannar länge kvar i minnet.


En annan recension av boken finns här.

Lyssna gärna även på en intervju med Vénus Khoury-Ghata i P1 eller besök Meddelhavsmuséet i Stockholm den 7 oktober kl 18. Då presenterar Vénus Khoury-Ghata sin bok.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

7 kommentarer:

Jenny B sa...

Handlingen verkar fruktansvärd och nästan omöjlig att orka läsa. Så bra att du berättar om att språket vackert och att berättelsen har nyanser. Du-tilltalet kan ibland avskräcka mig, men nu när jag vet att du tycker om boken skall jag ge den en chans. Tack för recensionen!

Lyran sa...

Jag vill också tacka för en bra recension, som gjorde mig mycket nyfiken på boken. Har också fått ditt mail :-)

Jessica (ord och inga visor) sa...

Åh, tack så mycket för en väldigt bra recension. Jag fingrade på den här boken på akademibokhandeln häromdagen och nu köper jag den nog. Trots att jag hade en (skäms-)period för några år sedan då jag läste en massa boatsböcker - som jag nu har mycket svårt för och som gjorde mig trött på att läsa om stenade kvinnor - så känns detta som något nytt och intressant.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det är ingen fara om man har blivit trött på (själv)biografiska berättelser skrivna av och om utsatta arabiska kvinnor. Den här boken är helt skönlitterär och ett litet konstverk, fast den skildrar en grymm verklighet. Den sticker ut från mängden.

Jessica (ord och inga visor) sa...

Åh, jag får lust att genast klicka hem den när du skriver så! Farligt, farligt. Men kanske gör jag det till helgen ändå...

Bookis sa...

Vilken fantastisk recension du har skrivit. Jag skrev upp boken på min lista över böcker jag måste läsa.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

:-)