När man som jag är född 1965 så har fått man kunskap om militärkuppen i Chile 1973 endast tack vare historieundervisningen och/eller skönlitteraturen. På det skönlitterära filmiska området är det Isabell Allendes Andarnas hus som länge har präglat bilden av händelsen åtminstone för min del. Fast nu har ytterligare ett verk tillkommit: Roberto Bolaños Om natten i Chile. Jag känner att min bild av den tiden har fått fler nyanser.Om natten i Chile handlar om Sebastián Urrutia Lacroix som är präst, litteraturkritiker, poet, intellektuell, medlem i Opus Dei och...... chilenare. Ramberättelsen utgörs av att Sebastián ligger på sin dödsbädd och under en natt minns sitt liv. I hans närhet finns en åldrad yngling som anklagar honom för feghet. Kan den åldrade ynglingen rent av vara Sebastián själv?
Sebastián minns mycket: möten med poeten Pablo Neruda eller hur han skickades till Europa för att ta reda på hur man där bevarar gamla kyrkor och hur man räddar dem under duvskitens verkningar. Det avsnittet är riktigt komiskt. Sebastian minns också tiden då militären störtade Allendes regering och hur han ombads att undervisa Pinochet i marxism-leninism, vilket han genomförde ytterst seriöst. Det avsnittet är nästan absurt.
Medan Sebastián under Allendes regering flydde in i ensamheten genom att läsa gamla greker, sökte han sig efter militärkuppen till litterära soaréer som under diktaturen hölls i en privat villa i utkanten av Santiago. I villan träffades i hemlighet författare, kritiker och andra intellektuella för att diskutera kultur och litteratur. Och medan de ägnade sig åt dessa ädla samtal, pågick det barbariska grymheter i husets källare. Sebastián visste ingenting, eller så ville han ingen veta, förrän det var för sent... Ett gripande avsnitt.
Frågor som ställs i romanen är dem om skuldfrågan. Räcker det att säga att man ingenting anade och ingenting visste och därmed förklara sig skuldfri? Tystnaden kan väl också vara farlig? Och hur länge kan man fly undan sitt eget samvete? Det är stora, viktiga frågor att ställa sig för det kommer en dag då vi måste ta av våra masker.
Jag uppfattar Om natten i Chile som en bikt, en bekännelse eller ett försvarstal som ibland glider över det förnuftigas och klaras gräns, troligen för att det är en döende människa som talar, minns och tänker. Texten rinner över sidorna utan vare sig kapitel- eller styckeindelning, raderna är exakt lika långa och det är exakt samma antal rader på varje sida. Det ser snyggt och prydligt ut.
Inga citationstecken används för att markera dialoger, men de framgår tydligt ändå, med andra medel. Det kan vara så enkelt som att skriva "och jag" och "och han" åtföljda av kolon. Romanen är en jämn ström av tankar och ord och språket är ibland torrt och ibland porlande. Formen stödjer innehållet, som man brukar säga.
Om natten i Chile är en kort roman, bara 150 sidor, och den är lättläst eftersom Bolaño är en mycket skicklig berättare som behärskar konsten att väva samman ett enskilt människoöde med landets och litteraturens historia. Det är fascinerande och spännande.
Jag tyckte mycket om den här romanen och vill gärna läsa mer av Roberto Bolaño (De vilda detektiverna, 2666). Bokens grafiska utformning inklusive omslaget bidrar till upplevelsen av boken och översättningen är mycket bra. Lena E. Heyman heter översättaren.
Köp boken på Bokus
