Om jag var en riktig litteraturkritiker, det vill säga en sådan som tar betalt för sina recensioner, vore jag tvungen att läsa en bok som jag inte förstår om och om igen tills jag förstod. Men eftersom det här "bara" är en bokblogg så kan jag ta mig friheten att direkt rata en bok som jag varken begriper eller gillar.Det gyllene huvudet av Jáchym Topol gillar jag inte. Och begriper den inte heller. Fast jag vet inte vilket som kommer först. Det gyllene huvudet är på knappa 50 sidor, alltså inget mastodontverk precis, men det hjälper inte. Det var för mig en tråkig bok. Tur att den är så kort...
Det gyllene huvudet handlar om en tjeck vid namn Ilja som vandrar bland lamor och nomaderna i Mongoliet och som iakttar och tänker. Det förekommer sovjetiska soldater, vodka och Stalin. Det är en berättelse som inte fångar mig utan att jag kan motivera varför. Jag fastnar inte ens för Topols språk som jag har en så god erfarenhet av sedan tidigare.
På omslaget läser jag att Jáchym Topol besökte Mongoliet i egenskap av journalist strax efter att Tjeckoslovakien har befriat sig självt från det sovjetiska oket och av baksidestexten förstår jag att boken skulle ge uttryck för något som förenas av det faktum att den aktuella totalitarismen i båda fallen styrdes från samma plats, Moskva. Och förresten - vilket trist omslag! Som ett barn av totalitarism får jag nästan utslag av det. Fy!
Men det finns ändå en positiv sak jag kan säga om boken, och det är ett samtal som återges i boken i stället för ett efterord. Det är ett samtal mellan författaren Jáchym Topol och hans tjeckiske generationskollega Petr Placák. Samtalet är ett intressant och målande författarporträtt av Topol.
Jag har tidigare recenserat en annan roman av Topol (Nattarbete) som jag tyckte väldigt mycket om, den recensionen kan du läsa om du klickar på länken.
I SvD kan man läsa att Det gyllene huvudet från 2007 är "typiskt topolskt oförutsägbar, slängig och ändå vacker. Genom en gammal fyllbults mun berättas en gripande och svavelosande historia om Mongoliet i den våldsamma kollisionen mellan Buddha och Stalin". Hm, säger jag bara.
Ytterligare en recension av Det gyllene huvudet finns i Tidningen Kulturen.
