De från norr kommande leoparderna är Bodil Malmstens tredje loggbok, efter Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år (recenseras här).Liksom sina föregångare är den tryckt på tjockt gulaktigt papper som känns varmt och lent mot handflatan och pärmarna är försedda med fickor, så som en loggbok ska vara, fast jag fortfarande inte vet vilka små lappar jag skulle spara i dessa pappersfickor. Men gillar dem det gör jag, de ger boken ett trevligt och personligt intryck. Det numera obligatoriska gummibandet avsett att hålla ihop pärmarna och de imaginära lapparna saknas inte heller. Vidare är Bodil Malmstens loggböcker - och De från norr kommande leoparderna är inget undantag - prydda med färgfotografier, mestadels tagna av författaren själv.
De från norr kommande leoparderna är återigen en luftig bok som andas boklig gemytlighet och livsvisdom kryddad med ilska och humor. Vardagsfilosofi blandas med underfundigheter, litterära notiser, anekdoter ur själva Livet, politiska observationer samt ytterst personligt hållna samhällskritiska funderingar sprungna ur nyhetsflödet. Bodils tankar och kommentarer får vårt sinne än att njuta och skratta, än att skälva av samvetskval.
"Jag brukar säga om mitt skrivande att jag vill pressa in lite ljus, lite lätthet och humor mellan det svårhanterliga dunkla som vi kallar verkligheten och den fiktionalisering av den som sysselsätter mig. Lite lätthet, lite lust, lite humor, lite ljus."
Texterna är korta och den som brukar läsa hennes blogg känner igen sig då de i någon form publicerades där mellan maj 2007 och april 2009.
"Jag tänker på världen medan mitt lilla vardagsliv går vidare."
Jag gillar att läsa om Bodils problem med datorer och opolitlig internetuppkoppling, om hennes saknad efter gamla Rovern och ilskan över dess efterträdare. Jag gillar att läsa om hur Bodil spyr galla över Sarkozy och Putin men hyllar Saviano, Duras och Dylan. Jag gillar att läsa om Bodils snälle granne i staden där hon inte trivs och om hennes dagar på Stockholms stadsteater när hon regisserade sin senaste pjäs. Jag gillar att läsa om familjen Tejp och jag gillar att läsa om Bodils tillkortakommanden som människa, medborgare, svensk i Frankrike. Till exempel skildringarna av tjafset med internetleverantören tillhör höjdpunkterna, kanske för att igenkänningsfaktorn är så hög. Som med mycket annat."Det är som det är.
Inget att göra åt.
Man kan inte rädda världen.
Världen kan inte rädda sig själv.
Inget att göra.
Men hur hantera det?"
Men framför allt gillar jag Bodils språk och hennes förmåga att se samband där ingen annan skulle se dem. Hennes blick är skarp, näsan som en satelit och språket kristallklart. Så här skriver hon om sin ålder:
"Att en dag se sig i spegeln och plötsligt är det fullt med ränder och graveringar, streck, avtryck av förfluten tid, årsringar. `Det går över`, säger man, `det går över om några dar. Det är något jag har fått, det är något som går - man har det ett tag och sen går det över.`
Men det går inte över.
Ska det vara så här nu?
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse."
De från norr kommande leoparderna läser man på ett par timmar. Ett par njutningsfulla och eftertänksamma timmar. Eller så slår man upp boken precis var som helst och läser vilket stycke som helst, när som helst och hur många gånger som helst. Funkar alldeles utmärkt. Det är inte tvunget att läsa från pärm till pärm, utan man kan faktiskt ägna sig åt gräshoppsläsning om man föredrar det.
Köp boken på Bokus
