Dagens dikt om kärlek, passion, död och förruttnelse

I morse, när jag var på väg till jobbet, lyssnade jag på ett gammalt poddradioavsnitt av Biblioteket i min iPod. Avsnittet handlade och Charles Baudelaire och sändes ursprungligen i maj. Det var häftigt att lyssna till Baudelaires poesi, trots att ämnet kan kännas tungt så där på morgonkvisten Men det är så mycket kraft och känslor i den poesin! Inledningsvis lästes dikten Kadavret upp i tre olika versioner, bland annat på franska. Jag kan inte franska, men rytmen och känslorna kunde jag ändå uppfatta. Det var mäktigt! Hela programmet var intressant.

Kadavret är en av de mest kända dikterna av Baudelaire och det är den som jag återger här nedan, i översättning av Ingvar Björkeson.


Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!