Bokkul på gång!

Som tur är så finns det ett bokliv även efter Bokmässan och därmed nya kuligheter att se fram emot i boksammanhang.

Först ska jag gå på Litterärt Gästabud (ingen hemsida finns, konstigt nog) som för 20:e gången anordnas i Eskilstuna. Har just lyckats få tag på en biljett. Gästabudet den 18 oktober innebär en helkväll med höstboksaktuella författare som läser och berättar om sina böcker och sig själva: Kjell Westö, Peter LeMarc, Alexander Ahndoril, Alexandra Coelho Ahndoril, Anneli Jordahl, Monika Fagerholm samt Eskilstunas egna barnboksförfattare Marie-Chantal Long. God mat (förhoppningsvis) och ett glas vin ingår i biljettpriset. Och boksignering, så klart.

Sörmlands Litterära caféer har också dragit igång nu, vilket betyder att man kan träffa tio olika författare på olika platser i länet, bland andra Anna Jörgensdotter, Björn Hellberg, Gerda Anti, Johan Theorin, Martina Haag eller Roslund & Hellström.

I november (13-14/11) är det också återigen dags för Bokmässa i Örebro som jag gärna vill besöka, tror jag. Ska bestämma mig när jag har läst programmet lite närmare, men det verkar som att bl.a. Trude Marstein och Håkan Nesser ska närvara.

Någon gång under senhösten ska nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio till Bokens Stad i Mellösa, vilket jag absolut inte vill missa!

Och igår blev det slutligen klart att jag och mina bokkompisar från Litterära klubben (så heter bokcirkeln som jag är med i) ska åka på Litterär Båtsalong den 18 mars 2010. Närvarande författare: paret Ahndoril alias Lars Kepler, P O Enquist, P A Erkelius, Monika Fagerholm, Jonas Karlsson och Carina Rydberg. Det ska bli himla kul att åka hela bokcirkelgänget - och för att alla ska se att vi är ett gäng så kom tjejerna på idén att låta trycka t-shirtar med "Bokmania" på. Haha, inte protesterar jag mot sånt, inte...

Är inte det kul så säg!

501 boktips på ViLäser - är du med?

Om man besökte ViLäser på Bokmässan kunde man lämna sitt bästa boktips - och bli fotograferad på köpet, på gott och ont. Hela 501 boktips samlades in. Jag tipsade om mitt senaste bästa boktips. Var du där? Vilken bok tipsade du om?

Debatten Kulturrecensenter vs Bloggare (Bokmässan 2009)

Debatten som jag vidarediskuterar i min rapport från Bokmässan och som redan genererat en del kommentarer fortsätter även hos Full bokhylla (här och här) och hos Lyran (här). Full bokhylla var med i panelen och Lyran satt, liksom jag, i publiken.

Fortsätt att kommentera och tycka!

Utlottning av böcker NU!!!

Alldeles nyss recenserade jag Bodil Malmstens senaste bok De från norr kommande leoparderna och nu har du chansen att vinna den boken. Tre personer kan vinna var sitt exemplar. Så passa på!

Så här går det till att vara med i Bokmanias utlottning av De från norr kommande leoparderna:

1) Skriv en motivering till varför just du skulle vilja vinna/vara rätt person att vinna Bodil Malmstens tredje loggbok De från norr kommande leoparderna. Använd kommentarfunktionen. Utlottningen är öppen t.o.m 2009-10-02.

2) Jag är en enväldig domare som utser de tre vinnarna.

3) Vinnarna publiceras i ett nytt inlägg här på Bokmania söndagen den 4 oktober. Vinnarna blir ombedda att mejla mig sina adresser. (Glöm inte att kolla om du har vunnit.)

4) Böckerna skickas till vinnarna v. 41.

De från norr kommande leoparderna

De från norr kommande leoparderna är Bodil Malmstens tredje loggbok, efter Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år (recenseras här).

Liksom sina föregångare är den tryckt på tjockt gulaktigt papper som känns varmt och lent mot handflatan och pärmarna är försedda med fickor, så som en loggbok ska vara, fast jag fortfarande inte vet vilka små lappar jag skulle spara i dessa pappersfickor. Men gillar dem det gör jag, de ger boken ett trevligt och personligt intryck. Det numera obligatoriska gummibandet avsett att hålla ihop pärmarna och de imaginära lapparna saknas inte heller. Vidare är Bodil Malmstens loggböcker - och De från norr kommande leoparderna är inget undantag - prydda med färgfotografier, mestadels tagna av författaren själv.

De från norr kommande leoparderna är återigen en luftig bok som andas boklig gemytlighet och livsvisdom kryddad med ilska och humor. Vardagsfilosofi blandas med underfundigheter, litterära notiser, anekdoter ur själva Livet, politiska observationer samt ytterst personligt hållna samhällskritiska funderingar sprungna ur nyhetsflödet. Bodils tankar och kommentarer får vårt sinne än att njuta och skratta, än att skälva av samvetskval.

"Jag brukar säga om mitt skrivande att jag vill pressa in lite ljus, lite lätthet och humor mellan det svårhanterliga dunkla som vi kallar verkligheten och den fiktionalisering av den som sysselsätter mig. Lite lätthet, lite lust, lite humor, lite ljus."

Texterna är korta och den som brukar läsa hennes blogg känner igen sig då de i någon form publicerades där mellan maj 2007 och april 2009.

"Jag tänker på världen medan mitt lilla vardagsliv går vidare."

Jag gillar att läsa om Bodils problem med datorer och opolitlig internetuppkoppling, om hennes saknad efter gamla Rovern och ilskan över dess efterträdare. Jag gillar att läsa om hur Bodil spyr galla över Sarkozy och Putin men hyllar Saviano, Duras och Dylan. Jag gillar att läsa om Bodils snälle granne i staden där hon inte trivs och om hennes dagar på Stockholms stadsteater när hon regisserade sin senaste pjäs. Jag gillar att läsa om familjen Tejp och jag gillar att läsa om Bodils tillkortakommanden som människa, medborgare, svensk i Frankrike. Till exempel skildringarna av tjafset med internetleverantören tillhör höjdpunkterna, kanske för att igenkänningsfaktorn är så hög. Som med mycket annat.

"Det är som det är.
Inget att göra åt.
Man kan inte rädda världen.
Världen kan inte rädda sig själv.
Inget att göra.
Men hur hantera det?"

Men framför allt gillar jag Bodils språk och hennes förmåga att se samband där ingen annan skulle se dem. Hennes blick är skarp, näsan som en satelit och språket kristallklart. Så här skriver hon om sin ålder:

"Att en dag se sig i spegeln och plötsligt är det fullt med ränder och graveringar, streck, avtryck av förfluten tid, årsringar. `Det går över`, säger man, `det går över om några dar. Det är något jag har fått, det är något som går - man har det ett tag och sen går det över.`
Men det går inte över.
Ska det vara så här nu?

Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse."

De från norr kommande leoparderna läser man på ett par timmar. Ett par njutningsfulla och eftertänksamma timmar. Eller så slår man upp boken precis var som helst och läser vilket stycke som helst, när som helst och hur många gånger som helst. Funkar alldeles utmärkt. Det är inte tvunget att läsa från pärm till pärm, utan man kan faktiskt ägna sig åt gräshoppsläsning om man föredrar det.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Så var mitt besök på Bokmässan...

Gårdagens debutbesök på Bokmässan blev så som jag hade hoppats att det skulle bli - trevliga möten, boksamtal, bläddrande i böcker och en ryggsäck som blev allt tyngre för varje timme som gått. Ömmande fötter och värkande axlar som bonus.

Jag anlände till mässan strax göre klockan tolv och det var klockan ett skulle Lyran och jag träffas utanför Sekwas och Elisabeth Grates monter. Sekwa-folket var mycket trevliga och jag fick med mig boken Den röda soffan. Medan vi var i Sekwas monter stiftade jag även IRL-bekanntskap med Mattias Boström från Piratförlaget. Elisabeth Grate var inte på plats just då, men eftersom hon var en av dem jag mycket gärna ville träffa så gick jag tillbaka till montern lite senare och fick en pratsund med henne. Då hamnade Dockan Bella i ryggsäcken.

Lyran och jag fortsatte till Journalistförbundets monter för att lyssna på debatten Kulturrecensenter vs Bloggare som handlade om huruvida bloggarna håller på och tar över tidningsrecensenternas roll som kulturkritiker. I panelen satt Siri Reuterstrand (kulturjournalist och redaktör för nättidskriften Alba), Kalle Malmstedt (pop- & rockkritiker för GP), Rosemari Södergren (Kulturbloggen) och Eva Emmelin (En full bokhylla). Lite tråkigt var att att även Eva och Rosemari är journalister i botten, det vore bättre med bokbloggare i panelen som inte samtidigt är yrkesskribenter.

Jag måste säga att jag inte förstår varför man ställer bokbloggare och proffessionella litteraturkritiker mot varandra, enligt min åsikt kompletterar vi varandra. Kalle Malmstedt menade att en proffessionell kritiker är utbildad i ämnet och därmed besittter en större kunskap, medan en bloggare har fördelen att få skriva personligt och subjektivt. Jag håller inte med honom. Det finns många bok- eller musikbloggare som har djupa teoretiska kunskaper i ämnet och det påpekades även av Rosemari från Kulturbloggen. Jag tycker inte heller att bokbloggare utgör hot mot gammelmediernas bokrecensioner, det är helt olika saker och man spelar i olika lag.

Något som jag tycker ligger på plussidan för oss bokbloggare, men som inte alls togs upp i debatten, är att vi inte stirrar oss blinda på nyutgivna titlar utan vi läser allt och håller även äldre böcker aktuella genom att skriva om dem. På det viset fyller vi en funktion som gammelmedia inte riktigt har idag.

Nåja. Efter debatten träffade vi Petra (En annan sida) och Eva Swedenmark. Samtalet kretsade bland annat kring hur vi hanterar andras bilder på våra bloggar, när och hur det är okej att låna en bild och när det inte alls skulle vara förenligt med upphovsrätten. Sedan skildes Lyrans och mina vägar i mässhallen, men det var mycket trevligt att träffa henne.

Jag vandrade vidare. Nästa besök var hos Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist på Sagolikt bokförlag, de bjöd inte bara på rosa muffins till Kalles ära (jag recenserar boken här) utan även på småprat, skratt och allmänt mysig stämning i sitt sagomonter. Innan jag gick därifrån fick jag med mig Vem kan älska Ella, ännu en normbrytande sagobok ur deras utgivning som jag ser fram emot att läsa och recensera så småningom.

Nästa anhalt var Tjeckiska centrets monter, ett måste för en som jag. Jag hoppades att få träffa författaren Jáchym Topol (Nattarbete), men det ville sig inte, han var inte där just då. I stället träffade jag en annan tjeckisk författare som snart kommer att lanseras i Sverige - Jaroslav Rudis. Och så köpte jag novellantologin Tjeckien berättar: I sammetens spår . Den ska bli spännande att läsa.

Därifrån bar benen mig till Ann och Jonas från ViLäser. Samtalsämnet var bokbloggande. Visst vore det kul om bokbloggare hade en egen monter på Bokmässan nästa år, kanske ihop med ViLäser?

Och så till Kabusas monter för att kolla på deras utgivning, inte minst barnböckerna som jag gillar. Titlarna i min ryggsäck fick sällskap av Vad är det som kliar?, bok nummer tre i en serie.

I Atlas förlagets monter hade jag turen att träffa Anneli Jordahl och fick hennes bok Jag skulle vara din hund signerad. Vilken trevlig kvinna!

Avslutningsvis måste jag i min barnslighet skryta lite med att jag råkade prata med och få autografer av Peter Englund och Horace Engdahl. Sture Allén hade precis lämnat Svenska Akademiens monter, annars hade jag kunnat heja på alla tre ständiga. När jag efter en stund berättade för Peter Englund att jag skriver på Bokmania sa han "Oj, är det du?" Gissa om jag tyckte att det var riktigt riktigt riktigt roligt!

Efter fem timmar var det dags för mig att tänka på refrängen och skynda till tåget. Enligt min stegräknare krävdes det 9 138 steg för att klara av allt detta plus lite till. Trodde det skulle bli mer... Och om jag ska till Göteborg nästa år? Klart jag ska! Det var jätteroligt att vara där.

Imorgon kommer jag att ha gjort det

Idag är jag fortfarande blott en ungmö i bokmässesammanhang, men imorgon kommer jag att ha gjort det! Jag kokar och sjuder av förväntan. Bara tack vare er som är mer erfarna och som delar med er av goda råd inför besöket på Bokmässan kan jag förhålla mig någotsånär realistiskt till hela projektet.

Här är råden som jag har snappat upp och tagit till mig:

1. I förberedelsefasen ska jag:

• kolla monterprogrammen och kartan över området för att slippa irra omkring som en äggsjuk höna,
• göra upp en hållbar plan för mitt tidsbegränsade besök (5 timmar är ingen evighet),
• ta på mig bra skor för att slippa fotskav,
• omsorgsfullt välja en lämplig/praktiskt/bekväm klädsel,
• ha med en massa kontanter för att slippa förspilla tid i bankomatkön,
• ha med en vattenflaska för att slippa förspilla tid i ändlösa köer till förfriskningar,
• ha med en ryggsäck för att slippa bli trött i armarna av att bära alla böcker.

2. Under besöket på Bokmässan ska jag försöka att:

• inte köpa/ta inte fler tidningar och tidskrifter än jag tror att jag hinner läsa,
• komma ihåg att en bok inte blir bättre för att en författare har signerat den,
• bara köpa sådant jag verkligen vill ha,
• komma ihåg att äta lunch,
• sikta in mig på små förlag och strunta i de stora.

3. Inför själva tågresan ska jag:

• välja reslektyr.

Fast just den alldeles sista punkten har visat sig vara svår, åtminstone så här långt och jag har inte kommit längre. Ska jag välja boken:

• Kvinnor på ett tåg (Anita Nair) för att jag är kvinna och ska resa med tåg till Bokmässan? Eller:
• Oryx & Crake (Margaret Atwood) för att boken är med med på nästa månadens Jorden runt resa? Eller:
• Invasionen (Jonas Hasen Khemiri) eftersom Göreborg nu är fullständigt invaderat av folk och dessutom spelas Khemiris senaste pjäs där? Eller:
• En tur med cadillac (Raili Syvänen) eftersom boken är en lockande debut och jag ska debutera som bokmässans besökare? Eller:
• Smärtan (Marguerite Duras) eftersom jag säkerligen kommer att ha ont i både fötter och armar när dagen är slut?

Den valda boken är....... efter mycket om och men........ Smärtan av Marguerite Duras. Fast av helt andra skäl än de som anges ovan. Det får bli den som jag läser på tåget tur och retur Göteborg imorgon, plus DN-Boklördag (för det är ju lördag). De andra boktitlarna utgör en stark lockelse de också, men de får vänta lite till. Smärtan är en klassiker som jag velat läsa länge och dessutom är den smidig i fråga om format, textstorlek och sidantal.

Bokmania fyller 2 år

(Bokmania IRL)

Idag den 25 september fyller Bokmania 2 år. Det var just den dagen som min första blogg om vardagsfilosofiskt ditt och datt definitivt förvandlades till en nördig bokblogg vid namn Bokmania. Det var en successiv förvandling av bara farten när jag insåg att mina inlägg mer och mer handlade om böcker och litteratur. Och sedan dess har mitt bokliv inte varit sig likt. Att blogga om böcker är himlakul och ni alla som antingen bara tillfälligt eller sporadiskt besökt bloggen eller har blivit stammisar bidrar till att det är så roligt och tacksamt. Utan sina läsare vore Bokmania inte det den är idag. Tack ska ni ha! Men nu kör vi vidare, det finns många olästa böcker som väntar på sin tur...

Trillingar

"Om en dörr leder in eller ut - det är som med det halvfulla eller halvtomma glaset, ett avslöjande av huruvida den som ställs inför handtaget eller glaset är optimist eller pessimist."

(Ur Bodil Malmstens senaste bok De från norr kommande leoparderna som jag recenserar här.)

Kalle med klänning

Jag känner en liten sexårig pojke som tyckte att en rosa skolväska faktiskt var mycket snyggare än en blå, men som ändå valde den blåa för han är ju pojke och pojkar kan inte gå omkring med en rosa skolväska. Eller kan de? Enligt boken Kalle med klänning av Anette Skåhlberg (text) och Katarina Dahlquist (illustrationer) är sådant helt i sin ordning. Boken uppmuntar normbrytande bettende.

Kalle med klänning är en norm- och könsrollsbrytande barnbok för barn i yngre skolålder. Det är en modern saga om sexårige Kalle som av sina tjejkusiner får en avlagd klänning. Det är sommar och en klänning är ju så mycket skönare och svalare att ha på sig än shorts och tröja. Dessutom är klänningen mycket fin – rosa med självlysande silverprickar! Kalle blir så förtjust i klänningen att han vägrar ta av sig den.

”Kalle gör allting i klänningen. Han leker i den. Han äter mat i den. Han sover i den. Han till och med badar i den. Själv tycker han att det är perfekt att bli ren samtidigt som klänningen. Efteråt blåser han sig torr med hårfönen.”

Snart är sommarlovet till ända och Kalle ska börja på sexårs. Iklädd sin klänning förstås, vad annars. Alla skrattar åt honom och retas, men bara till den dagen då killarna spelar fotbollsmatch och Kalle (med klänningen på) gör så många mål att laget vinner. Till och med gympaläraren blir imponerad, eftersom innan sommaren var Kalle urusel på fotboll.

Det visar sig att Kalles klänning är en magisk målgörarklänning. Snart vill alla killar ha en, och det tjatas friskt på föräldrarna. Veckopengen går åt att köpa gamla klänningar av flickorna i klassen.

Nästa steg i berättelsen är att Kalle övertygar sin morfar om att om han vill bli bättre i golf så måste han också skaffa sig en klänning. Och vad gör morfar då? Och ryktet går. Strax vet hela staden hur bra det är att ha klänning på sig om man vill bli superduktig på något. Plötsligt går alla klädda i klänning: bagaren, frisören, bilmekanikern, byggaren… Och Kalle då? Ja, han är nöjd och glad och räknar prickarna på sin klänning innan han somnar.

Kalle med klänning är en mysig saga om att man ska få vara som man vill och att alltid följa sitt hjärta. Boken bryter mot vår tids normer på ett sätt som jag gillar – genom positiva och glada exempel och utan pekpinnar. Språket är lättillgängligt och illustrationerna fullständigt underbara. Stora, härliga och glada bilder sprider budskapet. Textmassan är relativt omfattande och inte lämplig för barn som kanske just lärt sig att läsa, det är snarare en högläsningsbok och en att-läsa-tillsammans-bok.

Texten finns även inläst på en cd-skiva som visserligen inte ingår i boken, men kan beställas tillsammans med boken till paketpris. Uppläsaren är författaren Anette Skålberg och hennes sätt att läsa är av det vanliga högläsningsslaget, så som man gör när man läser för sina barn. Lagom tydligt, lagom mysigt. Jag tycker att det är jättebra att ha boken både som läs-bok och lyssna-bok, för om barnet fastnar i berättelsen men inte kan läsa självt och ändå vill läsa boken om och om igen, kan det vara praktiskt.

Jag blev helt såld på den här glada rosaskimrande "pojkbok" och ser fram emot att ge den till sexåringen som skulle ha föredragit en rosa skolväska framför en blå. jag tror att han kommer att storgilla Kalle med klänning. Ska höra med honom sen.

Sju stenar till den otrogna hustrun

Föreställ dig en liten libanesisk by belägen i bergen på ökens rand. Byn heter Khouf, ligger långt ifrån staden och invånarna där behöver inte underkasta sig lagar som gäller i en republik som glömmt bort dem. Khouf tillhör öknen, sanden, vinden. Khouf tillbakavisar republikens lagar, det är mullan, Shejken och sharialagen som styr. Khouf är en by där kvinnor endast är hondjur och systrar till sådant som får ungar. De är inte mer värda än kattor eller hyndor.

Sådan är platsen där romanen Sju stenar till den otrogna hustrun utspelar sig. Författarinnan heter Vénus Khoury-Ghata; hon är född i Libanon men lever sedan trettio år tillbaka i Frankrike. Hennes roman fängslar, engagerar och upprör. Den gläntar på dörren till en värld som för oss är grym och obegriplig. Den översattes av Maria Björkman.

Huvudpersonen är en kvinna som kommer till Khouf från Paris som biståndsarbetare och som tilltalas som Du i romanen. Ibland kallas hon för främlingskan. Hon stannar i byn lika länge som det tar för ett barn att bli till och födas. Vistelsen blir inte alls så som hon har tänkt sig...

"När du kom till Khouf för mer än åtta månader sedan snördes hjärtat samman vid anblicken av barnen som bökade i jorden på jakt efter frön. Du som förväntades vara där för att hjälpa ett dödsdömt folk fann dig nedkletad med meddeltida seders grymhet. Du förde med dig uppror i stället för mat."

Sju stenar till den otrogna hustrun handlar om Noor, en knappt tjugoårig trebarnsmor som blir dömd till döden genom stening eftersom hon blivit våldtagen och därmed begått äktenskapsbrott. Mannen som hon är gift med lämnar henne och han tar med sig deras tre söner och till och med dörren till hyddan, eftersom det var han som betalade den. Det var en fin dörr. Han vill sälja den för att kunna starta ett casino. Snart står det klart för Noor att hon är gravid efter våldtäkten; förrövaren är en utlänning som jobbar på bygget av fördämningen i dalen. Ibland får Noor en egen röst i boken, då står hennes egna tankar i centrum.

Främlingskan vill hjälpa Noor, vill bevisa att det var fråga om grov våldtäkt, men Noor vill inte. Hon menar nämligen att främlingen inte alls våldtog henne utan snarare älskade med henne - tre gånger. Och hon njöt av det. Noor slits mellan respekt för uråldriga traditioner och sin längtan efter frihet medan hon tålmodigt inväntar sitt öde. Ödet kan man inte undkomma. Under tiden längtar hon efter sina söner och oroar sig för sitt ofödda barn. Hinner hon föda fram det? Och vem ska i så fall värma det och amma det när hon är död och begraven under tre meter jord? På torget ligger stenarna i en hög och väntar på att användas...

Främlingskan ger sig inte och kämpar med allt hon orkar och förmår för att få dödsdomen hävd, eller åtminstone framflyttad till efter förlossningen. Hon reser till mullan för att övertala honom, det är en riskfylld resa. Det är samtidigt en resa in i landsbyggdens inre där traditioner, myter och uråldriga tankemönster blottas för läsaren.

Texten berör mig djupt genom språket och genom den verklighet den avslöjar. Det är en verklighet där kvinnan inte får synas och betraktas, men duger till att göra med barn i mörkret under burkans alla lager. Flickor betyder ingenting ens när de är barn, men vid giftermålen blir de plötsligt värdefulla. Somliga byts bort mot en flock getter, andra mot möbler till föräldrarna, och några betalas kontant. En far äger sin dotters liv och kan göra vad han vill med henne, till och med göra henne med barn och sedan skära halsen av henne när han inser att hon inte går att gifta bort längre.

Sju stenar till den otrogna hustru är en realistisk skildring skriven på ett bildrikt och poetiskt språk som för tankarna till orientaliska sgor. Berättelsen är sorglig och stilistiskt mycket vacker. Slutet är oväntat.

Romanen uttrycker avsky mot allt vad sharialagar och kvinnoförtryck heter, samtidigt som den visar att kvinnans verklighet och upplevelsen av den rymmer mer än mannens sanningar.

Sju stenar till den otrogna hustrun sticker ut från mängden av liknande litteratur om kvinnoförtryck i arabvärlden och är mer än läsvärd. Du-tilltalet har jag upplevt som att det är vi, västeränningar, som är observatörer och som tilltalas. Vi vill gärna hjälpa och förändra men förstår inte riktigt hur vi ska bära oss åt. Sju stenar till den otrogna hustrun stannar länge kvar i minnet.


En annan recension av boken finns här.

Lyssna gärna även på en intervju med Vénus Khoury-Ghata i P1 eller besök Meddelhavsmuséet i Stockholm den 7 oktober kl 18. Då presenterar Vénus Khoury-Ghata sin bok.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Och de nominerade är...

Karolina Ramqvist, Sofia Rapp Johansson och Håkan Andersson konkurrerar om tidningen Vi:s litteraturpris 2009. Priset är på 50 000 kronor och delas ut den 29 oktober.

Av dessa tre har jag endast läst Karolina Ramqvists roman Flickvännen, och den recensionen finns att läsa här.

Frukost med Sofi Oksanen

Det kommer varken DN-Boklördag eller DN-söndag längre, för vi har sagt upp prenumerationen. 1700 spänn om året kändes hudlöst dyrt när man dessutom kan läsa tidningen på nätet eller köpa lösnummer om man känner för det, för att inte tala om allt spring till återvinningsstationen med ständigt överfulla tidningskassar. Nackdelen med utebliven tidning är att helgfrukosten inte smakar lika gott utan. Som tur är finns nu ViLäser att läsa och den tidningen räcker till fler än två helgfrukostar, om man inte slukar den hela på en gång vill säga. Disciplin och måttfull konsumtion krävs således i fortsättningen.

Imorse läste jag exempelvis den intressanta och analyserande intervjuartikeln om Sofi Oksanen, en författare som jag är mycket fascinerad av och på vars nya bok jag otåligt väntar. Jag har läst båda Oksanens tidigare romaner Stalins kossor och Baby Jane, böcker som jag varmt rekomenderar. Här på Bokmania finns ett antal inlägg om Oksanen inklusive recensioner .

Bokmania besöker Bokmässan

På lördag den 26:e besöker jag Bokmässan, för första gången. Har redan resfeber!!! Tyvärr kommer jag inte att ha tid med något semianarium, men det gör inget. Bara att få gå runt och njuta av atmosfären kommer att kännas som julafton. Och allt talar för att det blir en bokkomadag av rang: Sammanlagt sex restimmar på tåget fyllda av läsning plus fem timmar på själva Bokmässan. Voinevoine, så kul det ska bli!

Närmast gäller det att göra upp en noggrann plan för besköket. Några bra tips?

Kulturfyran: boken om mig

"Boken om mig" - Kulturfyran undrar hur en sådan skulle se ut.

1. Boken om mig, vilken slags bok skulle det bli? En deckare? En biografi? En faktabok? En romantisk roman? Ett drama? En komedi?
Jag tror att boken om mig skulle bli svår att genrebestämma eftersom den skulle bli ett drama på gränsen till magisk realism kryddad med en nypa av ren och skär romantik.

2. Viken författare tycker du skulle passa skriva boken om dig, eller vilken författare skulle du vilja skriv den boken?
Jag skulle vilja att Bodil Malmsten skrev den, eftersom hon är min husgud och jag jag skulle vilja kunna skriva som hon.

3. Om boken blev film: vilken skådespelare skulle spela dig?
Gwyneth Paltrow. Filmen Sliding doors kvalificerar henne för rollen.

4. Finns det någon låt som du tycker handlar om dig på något sätt?
Everybody hurts med E.R.M. är min absoluta favorit låt och den säger en hel del om mig själv...

Kulturfyran om bilder och böcker

Kulturfyran kommer med utmanande frågor ibland, som de här fyra som handlar om bilder och böcker och förhållningssätt till kultur och glädje.

1. Vem är du ur kultursynvinkel? Säg det gärna med en bild.

Kafka eller Marklund? Absolut Kafka.

2. Vilken bok har senast påverkat dig starkt?

Harry Martinsons Nässlornas blomma som jag läste i augusti.

3. Vilken bok har du senast lagt undan utan att läsa klart?

Jag minns inte. Inte för att det är så länge sedan det senast hände, men jag har nog förträngt vilken stackars bok det var. Sånt är onödigt att minnas. Jag är fullt upptagen med att minnas böcker jag läst ut.

4. Visa oss ett youtube-klipp eller bild, som gör dig glad.

Den skrattande bebisen har alltid samma effekt på mig - gissa vilken...

"Det gyllene huvudet" - en icke recension

Om jag var en riktig litteraturkritiker, det vill säga en sådan som tar betalt för sina recensioner, vore jag tvungen att läsa en bok som jag inte förstår om och om igen tills jag förstod. Men eftersom det här "bara" är en bokblogg så kan jag ta mig friheten att direkt rata en bok som jag varken begriper eller gillar.

Det gyllene huvudet av Jáchym Topol gillar jag inte. Och begriper den inte heller. Fast jag vet inte vilket som kommer först. Det gyllene huvudet är på knappa 50 sidor, alltså inget mastodontverk precis, men det hjälper inte. Det var för mig en tråkig bok. Tur att den är så kort...

Det gyllene huvudet handlar om en tjeck vid namn Ilja som vandrar bland lamor och nomaderna i Mongoliet och som iakttar och tänker. Det förekommer sovjetiska soldater, vodka och Stalin. Det är en berättelse som inte fångar mig utan att jag kan motivera varför. Jag fastnar inte ens för Topols språk som jag har en så god erfarenhet av sedan tidigare.

På omslaget läser jag att Jáchym Topol besökte Mongoliet i egenskap av journalist strax efter att Tjeckoslovakien har befriat sig självt från det sovjetiska oket och av baksidestexten förstår jag att boken skulle ge uttryck för något som förenas av det faktum att den aktuella totalitarismen i båda fallen styrdes från samma plats, Moskva. Och förresten - vilket trist omslag! Som ett barn av totalitarism får jag nästan utslag av det. Fy!

Men det finns ändå en positiv sak jag kan säga om boken, och det är ett samtal som återges i boken i stället för ett efterord. Det är ett samtal mellan författaren Jáchym Topol och hans tjeckiske generationskollega Petr Placák. Samtalet är ett intressant och målande författarporträtt av Topol.

Jag har tidigare recenserat en annan roman av Topol (Nattarbete) som jag tyckte väldigt mycket om, den recensionen kan du läsa om du klickar på länken.

I SvD kan man läsa att Det gyllene huvudet från 2007 är "typiskt topolskt oförutsägbar, slängig och ändå vacker. Genom en gammal fyllbults mun berättas en gripande och svavelosande historia om Mongoliet i den våldsamma kollisionen mellan Buddha och Stalin". Hm, säger jag bara.

Ytterligare en recension av Det gyllene huvudet finns i Tidningen Kulturen.

Ett sagolikt bokpaket i rosa med silverprickar

I kväll ska jag unna mig att vara barnslig, trots att jag överstiger bokens åldersgräns med hela 36 år. Det har kommit ett sagopaket till mig idag! Boktipset kommer från Lyran.

Tack Vixxtoria...

... för du så klarsynt och underhållande avslöjar varje bokbloggares innersta tankar, känslor och drivkrafter. Strålande!

Om natten i Chile

När man som jag är född 1965 så har fått man kunskap om militärkuppen i Chile 1973 endast tack vare historieundervisningen och/eller skönlitteraturen. På det skönlitterära filmiska området är det Isabell Allendes Andarnas hus som länge har präglat bilden av händelsen åtminstone för min del. Fast nu har ytterligare ett verk tillkommit: Roberto Bolaños Om natten i Chile. Jag känner att min bild av den tiden har fått fler nyanser.

Om natten i Chile handlar om Sebastián Urrutia Lacroix som är präst, litteraturkritiker, poet, intellektuell, medlem i Opus Dei och...... chilenare. Ramberättelsen utgörs av att Sebastián ligger på sin dödsbädd och under en natt minns sitt liv. I hans närhet finns en åldrad yngling som anklagar honom för feghet. Kan den åldrade ynglingen rent av vara Sebastián själv?

Sebastián minns mycket: möten med poeten Pablo Neruda eller hur han skickades till Europa för att ta reda på hur man där bevarar gamla kyrkor och hur man räddar dem under duvskitens verkningar. Det avsnittet är riktigt komiskt. Sebastian minns också tiden då militären störtade Allendes regering och hur han ombads att undervisa Pinochet i marxism-leninism, vilket han genomförde ytterst seriöst. Det avsnittet är nästan absurt.

Medan Sebastián under Allendes regering flydde in i ensamheten genom att läsa gamla greker, sökte han sig efter militärkuppen till litterära soaréer som under diktaturen hölls i en privat villa i utkanten av Santiago. I villan träffades i hemlighet författare, kritiker och andra intellektuella för att diskutera kultur och litteratur. Och medan de ägnade sig åt dessa ädla samtal, pågick det barbariska grymheter i husets källare. Sebastián visste ingenting, eller så ville han ingen veta, förrän det var för sent... Ett gripande avsnitt.

Frågor som ställs i romanen är dem om skuldfrågan. Räcker det att säga att man ingenting anade och ingenting visste och därmed förklara sig skuldfri? Tystnaden kan väl också vara farlig? Och hur länge kan man fly undan sitt eget samvete? Det är stora, viktiga frågor att ställa sig för det kommer en dag då vi måste ta av våra masker.

Jag uppfattar Om natten i Chile som en bikt, en bekännelse eller ett försvarstal som ibland glider över det förnuftigas och klaras gräns, troligen för att det är en döende människa som talar, minns och tänker. Texten rinner över sidorna utan vare sig kapitel- eller styckeindelning, raderna är exakt lika långa och det är exakt samma antal rader på varje sida. Det ser snyggt och prydligt ut.

Inga citationstecken används för att markera dialoger, men de framgår tydligt ändå, med andra medel. Det kan vara så enkelt som att skriva "och jag" och "och han" åtföljda av kolon. Romanen är en jämn ström av tankar och ord och språket är ibland torrt och ibland porlande. Formen stödjer innehållet, som man brukar säga.

Om natten i Chile är en kort roman, bara 150 sidor, och den är lättläst eftersom Bolaño är en mycket skicklig berättare som behärskar konsten att väva samman ett enskilt människoöde med landets och litteraturens historia. Det är fascinerande och spännande.

Jag tyckte mycket om den här romanen och vill gärna läsa mer av Roberto Bolaño (De vilda detektiverna, 2666). Bokens grafiska utformning inklusive omslaget bidrar till upplevelsen av boken och översättningen är mycket bra. Lena E. Heyman heter översättaren.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Dagens dikt om kärlek, passion, död och förruttnelse

I morse, när jag var på väg till jobbet, lyssnade jag på ett gammalt poddradioavsnitt av Biblioteket i min iPod. Avsnittet handlade och Charles Baudelaire och sändes ursprungligen i maj. Det var häftigt att lyssna till Baudelaires poesi, trots att ämnet kan kännas tungt så där på morgonkvisten Men det är så mycket kraft och känslor i den poesin! Inledningsvis lästes dikten Kadavret upp i tre olika versioner, bland annat på franska. Jag kan inte franska, men rytmen och känslorna kunde jag ändå uppfatta. Det var mäktigt! Hela programmet var intressant.

Kadavret är en av de mest kända dikterna av Baudelaire och det är den som jag återger här nedan, i översättning av Ingvar Björkeson.


Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!

Jorden runt resan - Oceanien och Västindien

Bokmania gjorde reseuppehåll på jorden runt resan i augusti, det blev ingen tripp till Oceanien, främst för att böckerna på kartan inte lockade, medan andra titlar utanför reskartan hade gjort det i stället. Jag har, så att säga, befunnit mig någon annanstans i den bokliga världen.

Men nu är det september och jorden runt resan fortsätter, denna gång till Västindien. Gabriel García Márquez ska jag läsa vid ett annat tillfälle, nu har jag mest varit nyfiken på Roberto Bolaño och hans Om natten i Chile. Maryse Condés roman Färden genom mangroven har jag läst och recenserat tidigare.

Recensionen av Bolaños Om natten i Chile finns redan i mitt huvud då boken sedan ett par timmar tillbaka är utläst.



PS. 090914: Nu är recensionen av Om natten i Chile färdig.

Dagens loppisfynd :-)

Det var höstmarknad i byn i dag. Marknadsstånden var bara så där lagom intressanta, medan kyrkans loppis samt bibliotekets utförsäljning bjöd på fynd - böcker för 5 kronor styck. Böcker som jag släpade med mig hem var fem till antalet: Nässlorna blomma (Harry Martinson), Nu var det 1914 och Här har du ditt liv (Eyvind Johnson), En smutsig historia (Yasar Kemal), Räddaren i nöden (J.D. Salinger) och Hur valen blev till (Ted Hughes). Inte så pjåkigt, tycker jag.

1984 fyller 60

George Orwells roman 1984 fyller 6o år i år. Romanen har myntat några ord och uttryck som har blivit var mans egendom, som till exempel nyspråk, icke-person, Storebror ser dig och tankepolis.

Jag måste erkänna att jag ännu inte har läst denna 1900-talets mest kända dystopi, som DN kallar boken . Har du läst 1984? Borde jag läsa den, och i så fall varför?

På Dawid Bowies album Diamond dogs från 1974 finns en låt som heter 1984 och bygger på Orwells roman.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

I brevlådan igår

Nya numret av ViLäser, som de flesta av er säkert känner igen, låg i brevlådan igår - tillsammans med boken Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata (lyssna gärna på en intervju från Kulturradion). Boken är en spännande höstnyhet som jag ser fram emot att läsa. Vénus Khoury-Ghata skriver sedan 30 år tillbaka på franska men har sitt ursprung i Libanon.

Peter Englund i Babel

Om du har missat Daniel Sjölins intervju med Peter Englund i Babel så kan du se den på nätet. Intervjun finns i början av programmet, är knappt 10 minuter lång och handlar om vad jobbet som ständige sekreterare egentligen går ut på. Riktigt roligt!

Berätta om en bok som...

Lilla O skickade iväg en enkät härom dagen som jag vill haka på.

Jag ska berätta om en bok som:

1) fick mig att skratta: Senast, vilket var i förra veckan, skrattade jag mycket åt Hjärtat har inga rynkor av Mark Levengood. Jag lyssnade på Marks egen uppläsning av boken och det var hur roligt som helst. Underfundig, smart och kärleksfull humor. Jag smålog inte. Jag skrattade högt!

2) fick mig att gråta: Jag har lätt för att gråta när jag läser en starkt känslosam bok som bygger på verkligheten och slutar med döden. Ett sådant xempel är Ulla-Carin Lindquists Ro utan åror. Ett exempel på en banal och helt igenom fiktiv snyftare som jag inte kan motstå är Borta med vinden.

3) gjorde mig riktigt arg: Arg? Kan man bli arg på en bok?

4) fick mig att vilja besöka platsen där den utspelades: Det här låter kanske lite löjligt, men sedan jag läst Coelhos Alkemisten har jag för mig att det vore häftigt att se Sahara med egna ögon.

5) andlar om en historisk tid som jag tycker om: Jag har ingen favorit bland historiska tider som sådana, men kan lätt bli bli fascinerad av en och annan lyckad beskrivning av någon tidsepok, oavsett om den är positiv eller negativ. Här kan jag nämna två böcker som ger en färgstark bild av en svunnen tid. Parfymen av Patrick Süskind och Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson.

6) jag ångrar att jag läste ut: PS. Jag älskar dig av Cecelia Ahren. Vilken hjärta-och-smärta-smörja!

7) finns i mina tankar trots att det var länge sedan jag läste den: Här har jag nästan ett standartsvar - nämligen Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, Berättelsen om Pi av
Yan Martell, Priset på vatten i Finistére av Bodil Malmsten eller Imperiet av Riszard Kapuscinski. Plus några till.

8) har väntat i bokhyllan riktigt länge: I min bokhylla finns det ett flertal böcker som har väntat länge på att bli lästa men vars tur ännu inte har kommit. Men om jag skulle välja en så väljer jag Berättelsen om kärlek och mörker av Amos Oz.

9) jag inte förstår att så många tycker om: Dan Browns böcker.

10) jag tycker att alla ska läsa: Gomorra av Roberto Saviano, absolut!

Nattarbete

Romanen Nattarbete (på svenska 2008) är skriven av den tjeckiske författaren Jáchym Topol och betraktas som hans hittills centrala verk. Jáchym Topol själv är för närvarande den av samtida tjeckiska författare som bäst lyckats att slå igenom internationellt. Det finns flera böcker av Topol översatta till svenska.

Nattarbete är en mörk och annorlunda uppväxtskildring. Tiden för handlingen är sommaren 1968 strax efter att sovjetiska stridsvagnar rullade in i Prag, men det görs även tillbakablickar till 50-talet, efterkrigstiden och till andra världskriget. Ibland smälter tidsskeenden samman som i en dröm. Platsen är en ödslig gränstrakt mot Västtyskland, en liten by bland mörka skogar och berg och det är en ung tonårspojke som minns och berättar. Men är det säkert att allt som han minns verkligen har hänt?

Trettonårige Ondra och hans lillebror Kamil, kallad Lillen, är vanliga småkillar från Prag som av säkerhetsskäl placeras hos släktingar i byn. Pappan är uppfinnare och intelektuell och hamnar på grund av invasionen i politisk knipa, mamman är alkoholist och opålitlig. Det är på landet som det mesta i boken händer, men invasionen och avskildhet från föräldrarna lägger en tung slöja av rädsla över alltsammans. I byn upplever pojkarna sådant som är helt vanligt för pojkar i deras ålder att uppleva - i Ondras fall kärleken till Zuza, sexuellt uppvaknande och olika pojkbus och ritualer - men även sådant som helt enkelt har med det historiska skeende att göra, som soldaternas intåg i byn eller fyndet av en död fallskärmshoppare som barnen först tar för ett flygande monster.

1968-okuppationen är som en ramberättelse, medan minnen och spår av andra världskriget är en spegel som den nya okkupationen reflekteras mot. Nu och då blandas och gränserna suddas ut. I slutet av boken kommer pappan och hämtar pojkarna för att ge sig iväg på en riskfylld resa över gränsen, ut i friheten. Men någonting går snett...

Förutom pojkarna stiftar man bekantskap med ett stort antal personer som kommer och går genom berättelsen: flickor och pojkar, kvinnor och män, tanter och farbröder, gummor och gubbar. Ondras vuxenblivande sker mot bakgrund av historiska bilder, drömbilder, myter och fantasier. Just traktens mytologi och byns egna historiska minne spelar en stor roll i berättelsen. Det är en salig blandning av synvinklar, till synes utan sammanhang, men kompositionen fungerar eftersom Ondras liv och upplevelser är länken som skapar sammanhang.

Jag tyckte mycket om de mytologiska inslagen, berättelserna som byn räddar undan glömskan genom att hålla dem levande. En av dem starkaste och mörkaste är berättelsen om änglamakerskan:

"Dom dödas mamma, så kallade hon mig, den fräcka flickan, så jag är dom dödas mamma, och det är jag nog. Dom finns överallt här, spädbarnen, dom som inte ens kan se, dom små barnen, i den gyttjiga flodstranden, där flickorna lägger dom, dom gräver upp sand mellan rötterna, en grop i sluttningen, där stoppar dom in fostren, framfallna knyten slemmiga av blod, dom små ljusen i kärren är dom som fördrivits ur kropparna, sen går en jänta och samlar ved, i skogen, hon hör ett pip och hon minns, hon hör gråt, ett klagande i träden, dom små börjar skrika åt henne, dom små rösterna glider fram över löven, flickan går vid floden och i vassen hör hon: Mamma? Är det du? Dom kommer till mig, hör sina små spädbarn, fast det har gått så många år får dom stora skälvan, så snart dom kommer säger dom: Gammelmor, jag var så ung och dum, en dum liten flicka, varför sa du inget?"

Språket i Nattarbete är ibland böljande och ibland avskalat men alltid levande, hemlighetsfullt och stämningsfullt. Det är mångbottnat och ordrikt. Natten, mörkret, dunklet och dimman är viktiga symboler, liksom vattnet. Döden och livet? Kanske. Titeln Nattarbete syftar på det arbetet det innebär att bearbeta dagens intryck medan rädslan smyger sig på. Översättningen från tjeckiskan är mästerlig, Tora Hedin har gjort ett fantastiskt jobb.

Slutet av romanen gjorde mig dock lite snopen då det är mycket oklart vad som egentligen har hänt. Vad betyder allt ljuset? Jag får spekulera fritt. Skönt att känna att författaren litar på min egen förmåga att tänka egna tankar...

Nattarbete är en fascinerande och annorlunda roman, mörk men ändå hoppfull. Jag förstår att den har fått en framstående plats i den samtida tjeckiska litteraturen och vill gärna rekommndera den till alla som vill stifta bekantskap med ett författarskap från den marginaliserade delen av europeisk litteratur.

Slutligen några ord om omslaget. Det svenska omslaget är suddigt och dystert, man anar möjligen en stridsvagn, vilket i och för sig känns som att det passar väl till innehållet. Men betrakta även originalets omslag som är något helt annat, den bilden föreställer snarare en lantlig idyll. Låt vara att den kan vara förädisk. Det omslaget anspelar på det sagolika och mytologiska i boken i stället, vilket inte alls upplevs lika dystert. Det hoppfulla får överhanden. Jag tycker att det är spännande hur olika formgivare kan tänka om en och samma bok.

Läs mer om Topol och Nattarbete här, här och här. UR har ett författarsamtal med Topol och i höst kommer Topol att närvara på Bokmässan i Göteborg.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Veckans citat om litteratur

"En litterär rörelse är fem eller sex personer som bor i samma stad och hatar varandra."
(George Russell)

Hm, kan det vara så enkelt? Apropå denna manifesthöst:

Först: Manifest för ett nytt litterärt decennium

Sedan: Manifest för en olovlig litteratur

Och sedan: Läsarnas manifest

Och så: Appendix

Hela manifestdebatten i DN finns här. I SvD finns att läsa bl.a. det här.

Fortsättning följer?