"Jag har upplevt kärlek, sorg, galenskap och om jag inte kan göra de upplevelserna meningsfulla kan inga nya upplevelser hjälpa mig."
Det här inlägget är det fjärde och sista om min läsning av Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962. I februari 1963 tog Sylvia Plath sitt liv, men de två inbundna dagböcker som hon förde under sina sista tre år i livet finns inte med i den här volymen. Bara diverse anteckningar. Den ena dagboken påstås vara "försvunnen". Den andra, som innehöll anteckningar fram till tre dagar före självmordet, förstördes av Ted Hughes. Man kanske kan förstå varför.
Denna sista del täcker dagboksperioden december 1958-november 1959, sedan tillkommer talrika bilagor: brev, lösa anteckningar och betraktelser, kommentarer, fotografier, skrivövningar. Dessa behöver man inte läsa lika slaviskt, jag upplever dem snarare som ett komplement i mån av intresse.
Det som nu har berört mig mest är Plaths starka hatkänslor gentemot sin mor och skuldkänslor för faderns död. Hon plågas verkligen av sin vanskliga relation till föräldrarna, vet inte hur ska hantera den riktigt. Vidare plågas hon av tvivel inför framtiden vad gäller yrkesvalet. Hon vill inte vara lärare längre än absolut nödvändigt. Hon känner starkt för och drömmer intensivt om att bli en framgångsrik författare, men samtidigt fasar hon för ett potentiellt misslyckande. Och som om detta inte vore nog, drabbas hon av skrivkris. Hon har planer på att skriva en roman (antagligen är det fråga om Glaskupan), men det vill sig inte. I flera månader är hon stum.
"En fråga: Älskar jag lättja mer än jag älskar känslan av att ha åstadkommit resultat (skriva, läsa tyska, franska, studera)? Det känns så. Jag lyder minsta motståndets lag och kryper upp i soffan med en bok. Alla andra tycks ägna sig åt nyttigheter: socialvård, cancerforskning, undervisning, examensarbete, moderskap. Vad kan jag?"
När man kommit så här långt i dagböckerna, förstår man att Sylvia Plath var en känslig och grubblande person som genomled perioder av depression. Hon ställer sig många frågor kring det här med depressioner och panikkänslorna, hon söker svar på existentiella frågor av typen Vem är jag? Vad gör jag i denna värld? Vad är min uppgift? Varför? Svaren uteblir, de är svåra att finna. Texterna i dessa fall har karaktär av resonerande och förklarande samtal med sig själv riktade till en (kanske) tänkt läsare. Det slår mig flera gånger att om Sylvia Plath levat idag, hade hon med största sannolikhet blivit en mycket populär bloggare.
"Det är skillnad på missnöje med sig själv och ilska, depression. Man kan vara missnöjd och göra något åt det: om man inte kan tyska kan man lära sig det. Om man inte har suttit och skrivit kan man sätta sig ner och skriva. Om man är arg på någon och trycker ner det blir man deprimerad. Vem är jag arg på? Mig själv. Nej, inte dig själv. Vem är det? Det är min mamma och alla mammor jag har känt som har velat att jag skulle vara något som inte alls har varit det jag i själ och hjärta vill bli och på samhället som tycks vilja att vi ska bli det vi i själ och hjärta inte vill bli: jag är arg på alla dessa människor och chabloner. Jag kan tydligen inte leva upp till dem. För jag vill det inte."
Naturligtvis resonerar Sylvia Plath mycket kring sitt skrivande:
"Att skriva är en religiös handling: det innebär att ordna, förbättra, på nytt lära känna och älska människor och världen sådana som de är och sådana de skulle kunna vara. Ett gestaltande som inte rinner förbi som en dag vid skrivmaskinen eller en dag bakom katedern. Det skrivna består: det går sina egna vägar i världen."
Eller detta: "Att skriva för skrivandets egen skull, att göra saker av glädje. Vilken gudagåva."
Under denna period blir Sylvia även gravid och får två barn snabbt efter varandra. Bland bilagorna finns en text som hon har skrivit direkt efter sitt andra barns (sonens) födelse och det är en djupt personlig, närvarande och känslosam text om förlossningens vedermödor och lycka, lång ifrån den oron hon kände när hon väntade dottern. Hon var rädd för att förlora sin egen identitet som människa och sitt eget värde när hon blev mor: "Jag behöver konfronteras med andra människor, arbeta, för att kunna förverkliga mig själv. Får aldrig bli enbart mamma och husmor. Babyn är en utmaning när jag är så ofärdig och improduktiv som författare. /.../ Jag kommer att avsky ett barn som ersätter mitt eget syfte med sitt. Därför måste jag finna mitt eget."
Sylvia Plath var en modern kvinna som inte ville låta sig stöpas enligt en traditionell mall. Hon ville vara en självständig yrkeskvinna samt en kvinna med en egen röst i äktenskapet. Hon var före sin tid i sitt sätt att tänka och förhålla sig till verkligheten och kanske var det just därför hon gick under.
Man kan läsa boken på olika sätt: Som ett vetenskapligt dokument, som kändisskvaller eller som en kvinnas kamp mot övermäktiga förväntningar, egna och andras. Eller som lite av varje.
Jag har nu påbörjat läsningen av Plaths roman Glaskupan och tycker mig skönja många likheter mellan huvudpersonen Esther och Sylvia.
