Många är de bokbloggare som före mig skrivit om Siri Hustvedts senaste roman Sorgesång och nu är det även min tur, fast jag i grunden ogillar jag att skriva om samma böcker som ett flertal andra och särskilt när jag inte har någon ny originell tanke att komma med. Men så tänker jag också att människan ju är ett flockdjur och att samlas kring en gemensam läsupplevelse inte heller är så dumt. Siri Hustvedt är för bra för att man skulle kunna hålla sig borta från hennes böcker! Och eftersom detta är en bokblogg så ...Jag läste Siri Hustvedts förra roman Vad jag älskade när den kom ut på svenska 2004 och har haft den i minnet sedan dess. Sorgesång kom ut i våras. Klart att jag ville läsa den!
Sorgesång är en väv av berättelser där huvudpersonen, psykoterapeuten Erik Davidsen, sitter i mitten som spindeln i nätet eftersom bokens övriga personer som berättar sina historier har någon anknytning till honom. De är släktingar, grannar, patienter.
Erik Davidsen är norskättad amerikan, skild och har nyligen begravt sin far Lars. Genom faderns kvarlåtenskap får han tag i faderns brev och dagböcker och på så sätt upptäcker en historia som hittills varit dold i det förflutna. Tillsammans med systern Inga börjar han nysta upp faderns hemlighet. Eriks far Lars kom till USA under depressionen som emigrant från Norge och hans berättelse handlar om fattigdom, krig och överlevnad.
Eriks syster Inga är nybliven änka efter en framgångsrik författare och hon får besök av en sensationslysten journalist som hotar att avslöja en hemlighet om hennes framlidne man. Ingas dotter Sonia drömmer i sin tur mardrömmar orsakade av upplevelsen den elfte september.
Samtidigt förälskar sig Erik i sin nyinflyttade granne. Hon heter Miranda, är konstnär, kommer från Jamaica och är mycket vacker. Hon har en liten dotter som vill bli kompis med Erik. Snart visar det sig att Miranda och hennes dotter är förföljda av flickans far, vilket blir omgående ganska obehagligt.
Vare sig Erik vill eller inte blir han involverad i alla dessa påfrestande situationer där det förgångna hunnit i fatt nuet. Berättelserna löper som trådar kors och tvärs in i och över varandra och det är upp till Erik att nysta upp dem. Även romanens något övertydliga symbolik antyder detta - detta att allt är sammanbundet och håller ihop. Erik har det dock ganska jobbigt ett tag.
Jag tycker om språket, tankarna och symboliken i Sorgesång. Jag tycker om att Siri Hustvedt inte räds att ställa krav på mig som läsare och låter mig tänka och tolka själv, även om hon ibland inte kan låta bli att sträcka ut en alldeles för hjälpande hand för att leda mig rätt i detta snår av historier. Jag trivs med romanens lågmälda tempo. Sorgesång är en bok som man helst ska läsa långsamt, tycker jag, för då kommer den bäst till sin rätt. Dessutom är jag rätt imponerad av Hustvedts kunskaper i psykologi.
Romanens tema är, om jag uppfattat det rätt, att visa hur människors berättelser möts och flätas samman, vilket är ett av mina favoritämnen. Jag vill gärna bli påmind om att varje människa är del av ett större sammanhang, att vi inte lever isolerade liv, att allt vi gör påverkar någon annan.
Sorgesång översattes av Rose-Marie Nielsen.
Läs gärna en intervju med Siri Hustvedt, eller några andra recensioner: Dagensbok.com, DN, SvD, Tidningen Vi eller Bokhora.
Köp boken på Bokus
