Okunnigheten av Milan Kundera (översättning av Mats Löfgren) är en tunn roman i antal sidor räknad, men omfångsrik i tanken. Som Odysseus ätervänder huvudpersonen Irena till hemstaden Prag efter tjugo år i Frankrige dit hon och hennes man flydde efter den rysska invasionen 1968. När sametsrevolutionen kommer är hon sedan länge änka, döttrarna är vuxna och hennes svenske älskare håller på att öppna en kontorsfilial i Prag. Alla utgår ifrån att Irena själv inget annat vill än att flytta tillbaka. Men så enkelt är det inte...Frankrike har bara nästan blivit ett "hem" och minnerna av fäderneslandet har hunnit idealiseras genom åren och stämmer inte helt överens med det nya Tjeckien. Människorna är inte längre de samma, inte heller Irena. Men hon går med på att flytta tillbaka på försök. Ingen bra idé, visar det sig. Men nyttig erfarenhet.
Irena söker upp sin gamla vänkrets, det finns så mycket hon vill dela med sig av, men ingenting blir som hon har föräställt sig. Kontakten med mamman är minst sagt ansträgd då mamman har helt andra värderingar och ideal än dottern. Det kärvar till sig.
Samtidigt är även en annan exiltjeck, Josef, på besök i sitt forna hemland och råkar för liknande oförståelse från omgivningens sida som Irena. Dessutom visar det sig att Irena och Josef kände flyktigt varandra en gång för länge sedan och nu korsas deras vägar igen.
Okunnigheten är en på många sätt typiskt kunderisk roman, eftersom Kundera dels kopplar samman stora historiska händelser med människors idividuella öden, dels drar paralleller till världslitteraturen (i detta fall Odyssén). Mellan raderna tycker jag mig även skönja Kunderas egna tankar och erfarenheter av emigration till Frankrike, det är som om Irena vore hans orakel.
"Fransmännen, du vet, de behöver inga erfarenheter. För dem kommer omdömena först och erfarenheterna sen. När vi kom dit behövde de inte få reda på någonting. De visste redan att stalinismen var något ont och emigrationen en tragedi. De var inte intresserade av vad vi tyckte, de intresserade sig för oss som levande bevis på vad de själva tyckte. Det var därför de var så frikostiga mot oss och stolta över att vara det. När kommunismen en dag rasade tittade de stint på mig, med en granskande blick. Och då var det något som brast. Jag bar mig inte åt som de förväntade sig. /.../ I mig såg de en emigrants lidanden. Sedan kom det ögonblick när jag borde bekräfta detta lidande genom att glädjas åt min återresa. Men den bekräftelsen ägde aldrig rum. De kände sig lurade. Precis som jag, för jag hade hela tiden trott att de tyckte om mig för att jag var den jag var och inte för mina lidanden."
Jag uppfattar romanen som en berättelse om människors oförmåga att vara nyfikna på de närståendes livsberättelser, om hur ytterst sällan man blir ombedd att berätta.
"När folk träffas ofta, så tror de att de känner varandra. De frågar sig ingenting och bryr sig inte. De är inte intresserade av varandra, men i all oskuld. De märker det inte ens. /.../ Det är först när man kommer tillbaka till landet efter att ha varit borta länge som man slås av detta som är så uppenbart: folk är inte intresserade av varandra och det är inget konstigt med det."
I ett kapitel som bär essäistiska drag analyser Kundera på sitt typiska vis denna företeelse utifrån vad som står i Odyssén - ett mycket intressant avsnitt. Minst lika intressanta är de delar som reflekterar kring Tjeckiens och Europas 1900-talshistoria och om Prags väsen. Jag tycker om Kunderas språk, det är både tydligt, sparsamt och poetiskt. Kundera har alltid något att säga.
Men även skildringar av relationer mellan Irena och hennes mor respektive älskare samt mellan Josef och hans familj är spännande och i mina ögon klockrena. Jag kände igen den tjeckiska mentaliteten - en igenkänning som inte alltigenom är smickrande.
Jag rekommenderar romanen Okunnigheten till alla som vill stifta eller fördjupa bekantskap med Milan Kunderas författarskap.
Köp boken på Bokus
