söndag, augusti 23, 2009

Nässlorna blomma

"Lyckan sitter kitslig på en pall; rädd för drag och öm om alla sina minnen. Den vill ej klappas alltför hårt och inte alltför lätt. Den vill ha prima, tempererat Öde, tempererade böner och tempererat öl." (Ur Nässlorna blomma)

Den biografiska barndomsskildringen Nässlorna blomma av Harry Martinson publicerades för första gången 1935. Den handlar om pojken Martin som efter att fadern och äldsta systern dör och modern reser till Kalifornien ackorderas ut som sockenpojke, vilket betyder att han och hans syskon säljs av kommunen till lägst bjudande. Alla som Martin tycker om försvinner en efter en ur hans liv, när han är tio år gammal har han redan haft fem olika hem eftersom han hela tiden tvingas flytta från gård till gård. Det är kärlekslösa hem Martin kommer till och han får det hela tiden bara sämre och sämre, tills han slutligen hamnar på fattigstugan som samtidigt är ett ålderdomshem. Ingenting idealiseras eller förskönas, det är Fattigsverige i början av förra seklet som beskrivs.

Handlingen berättas i tredje person och ur ett barns perspektiv. Martin beskrivs som självisk, lat, dum, barnslig, självömkande, inställsam och feg, men även som ett smart barn som gillar skolan och har lätt för sig. Och han är en kännande och tänkande människa. Han tänker mycket på sitt liv, han saknar männsklig värme, han fryser av ensamheten.

"De kröp i fårorna på Nårda gård. Hösten var vacker och människorna förstod inte att man behövde lite ömhet, en smekning över pannan, ett ord."

Nässlorna blomma bjuder på en unik läsupplevelse av främst två skäl: Det första är stämningen, närvaron och realismen i miljö- och personskildringarna, det andra är språket.

"Så voro alla hans första minnen, något som hade samband med det som gjorde ont. Han skär upp hela tumgreppet under lek med en trasig butelj. Himlen är klar. Solen lyser över trädgården och den angränsande ljungmarken. Det är blåsig vår. Han ser in i himmelen, gråter och blöder. Så får han gå med vitt tyg om. Och inte leka med den handen. Det är ont och hett där inne i det vita tyget. Så gärna vill han ta av och se den varme och onde där inne. Den andra handen vill veta den handen, men då ropar den babba, babba! inte röra där! Efter hand som det läkes går den handen in i glömskan. Sen blir det åter månader från vilka han inget minns. Han faller ned från en trappa. Trappstegen knuffa honom som många onda lådor, han slår sin panna. Han är tyst. Först kommer den tysta krampen då gråten och skriket samlar sig. Så släpper skrämseln sitt förlamade grepp om stämbanden och skriket skär med tre begynnelsestötar genom huset. Då komma de. Dörrarna far upp. Han lyftes, bäres gungad in. Från köket luktar det nymalen senap. Han får nysa mitt i skriket och gråten. Då får han raseri och slår omkring sig med händerna, försöker klösa under tjut. I pannan kommer snart bulan. Han minns den som en buckla på huvudet. ´Den är större än näsan´, säga de som stå runt och se."

Det är i synnerhet smärtan och sorgen som Martinson förmår uttrycka med ovanlig skönhet och språklig precision. Mycket känsla med få ord - när modern gör sig av, när Martins älskade storasyster Inez dör, när ingen vuxen människa får för sig att ge pojken ett vänligt ord eller en smekning på kinden. Nässlorna blomma är det vackraste i språkväg jag läst på länge!

"Efter moder Bettys oförklarliga flykt återvände styrkan för några dagar till Inez. Eller kanske var det viljan, den sista viljan inne i en sextonårig flickas själ. En vilja att rädda en viss värdighet. Hemmets undergång hade varit förvirrande. Det hade vissnat iögonfallande fult och skräpbladigt som en rododendron. Kanske ville hon, där hon stapplade omkring, gammalklok, naiv och flickmager, in i det sista försöka rädda familjens inre liv från grannskapets insyn. Men hon kämpade som en vålnad mot vålnader. Och det var under dessa dagar på våren som hon själv dog. Tuberkulosen krossade henne med sitt tyngsta hugg: blodstörtningen.
De sprungo skrikande i huset kring hennes lik.
- Säg oss, säg oss! du är inte död!
- Mamma! Inez!
Men hon låg stilla och visste inte att hon var död. Visste inte att hon funnits eller hade levat."

Nässlorna blomma är en gripande bok. Lättläst är den också, trots sitt ålderdomliga språk. Gammaldags svenska hör till denna berättelse som en krydda och tidsmarkör. Jag har njutit av texten från första till sista ordet. Helt ljuvligt!

Om du hittills inte har läst något av Harry Martinson, vilket man nästan borde göra med tanke på hans betydelse i svensk litteratur, så är Nässlorna blomma ett bra val. Det finns även en fortsättning på Nässlorna blomma, den heter Vägen ut. Jag tror att jag vill läsa den också.

Bokbloggaren Lyran har också gillat Nässlorna blomma.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Harry Martinsons böcker finns även i pocket.

9 kommentarer:

Tekoppen sa...

Har i bokhyllan men har låtit den stå, den verkar så dyster. Nu vill jag verkligen läsa. Tack för väckt läslust!!

Contextel sa...

Ser att du skriver att det är läsvärt trots gammalt språk. Jag har nämligen lite svårt att njuta av gammalsvenska hur vackert skrivet det än är. Men jag ska ge den ett försök. Tack för tipset.
Anders

http://contextelebooks.blogspot.com

lustigkulle sa...

HM är och har varit hela mitt läsliv en favorit. Mest tycker jag om novell/essä-samlingarna "Resor utan mål" och "Kap Farväl". Jag har bestämt mig för att Martinson ska bli omläst i vinter. Jag tyckte inte så mycket om "Nässlorna" första gången jag läste den - tung. Troligen var jag för ung. Det är lättare att tåla sig och läsa litet långsammare så att man hinner uppleva språket nuförtiden.

Yvadhe sa...

Jag har också läst Nässlorna blomma för något år sedan och uppskattade den väldigt mycket. Harry Martinsons berättarstil ger en känsla av värme och hopp trots den tunga texten och upplevelserna som han beskriver. Väl värd att läsa trots det ålderdomliga språket.
Nu blir jag inspirerad att läsa något annat av honom igen...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Vad trevligt! Jag tror inte ni blir besvikna. Själv var jag på bibblan idag och lånade fortsättningen (Vägen ut).

Lotta sa...

Jag har bara läst Aniara av Martinson - och den rekommenderar jag verkligen! Ett modernistiskt rymdepos från 1957. Fantastiskt språk! http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100104868

Boktokig sa...

Jag läste den efter att blivit tipsad om den på en bokcirkel! TYckte mycket om den!

Anonym sa...

Mycket djup bok! Vi hade en väldigt djupt samtal i våran bokcirkel om denna vackra berättelse!


Gus

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag tycker inte att boken är djup, den är lättläst men gripande och tänkvärd. Men att samtalet kring boken var djup - det kan jag mycket väl tänka mig. En underbar och stor roman.