Glaskupan av Sylvia Plath publicerades först i England och under pseudonym bara några veckor innan Plath tog sitt liv år 1963 och den är delvis självbiografisk eftersom den speglar Plaths egen depression, författardrömmar och självmordstankar.Romanen handlar om tonårsflickan Esther Greenwood som är på väg in i vuxenvärlden, men som plötsligt tappar fast mark under fötterna och drivs till ett självmordsförsök (som dock misslyckas) varpå hon hamnar på mentalsjukhus och får behandling med elchocker. Det är den svartaste delen av boken!
Esther upplever tillvaron som om hon var fast i en glaskupa. Hon kan se världen runtomkring sig, men hon kan inte nå ut till den, inte bli fri. Händelsen som utlöser depressionen är ett brev som meddelar att Esther inte har blivit antagen till en efterlängtad skrivarkurs. Esther får brevet i samma stund som hon återvänder hem till Boston efter en månad i New York där hon och andra "lyckliga" flickor praktiserade på en modetidning. Vistelsen var ett pris i en novelltävling och månaden förflöt i sus och dus. Verkligheten blir en chock för Esther.
Glaskupan visar att det går att skriva fantastisk litteratur om unga kvinnor som mår dåligt, det hänger bara på hur man gör det. Sylvia Plath beskriver utvecklingen, kulmen och avklingandet av Esthers depression med vältajmad dramatik, känsla och sinne för målande detaljer. Hon visste ju själv så väl... I romanen är det en något äldre Esther som berättar om upplevelserna sommaren och hösten 1953 då romanen utspelar sig.
Språket i Glaskupan är fantastiskt, det märks att Sylvia Plath var poet (Glaskupan är hennes romandebut). Så här beskriver hon till exempel ögonblicket när Esther kommer till medvetandet efter självmordsförsöket:
"Det var fullkomligt mörkt. Jag kände mörkret, men ingenting annat, och mitt huvud reste sig och kände det, som huvudet på en mask. /.../ En mejsel tvingade upp mitt öga, och en ljusspringa öppnade sig, som en mun eller ett sår, tills mörkret slöt sig om den igen. Jag försökte rulla mig bort från det håll ljuset kom ifrån, men händer lade sig runt mina lemmar som mumiebindlar, och jag kunde inte röra mig. /.../ Luft andades och smekte mitt ansikte. Jag kände konturerna av ett rum om mig, ett stort rum med öppna fönster. En kudde formade sig efter mitt huvud, och kroppen svävade viktlös mellan tunna lakan. Sedan kände jag värme, som en hand på ansiktet. Jag måste ligga i solen. Om jag öppnade ögonen, skulle jag se färger och former böja sig över mig som sjuksköterskor.
Jag öppnade ögonen."
Jag tycker mig se en viss symbolik i scenen med självmordsförsöket, och det tack vare att jag har läst Dagböckerna och är därmed ganska påläst när det gäller Plaths svåra förhållande till modern. När Esther i Glaskupan tar tabletterna, kryper hon djupt in i ett trångt mörkt hål i källaren för att dö - som om hon ville tillbaka till livmodern. Sedan är det mamman som hittar Esther och när flickan vaknar upp är det första hon säger ordet "mamma". Som en längtan att få börja om på nytt, inte sant.
Glaskupan är en ärlig och öppen skildring av en tonårings liv i 1950-talets USA, men som känns lika träffande idag, och jag förstår att boken har blivit en feministisk kultbok för en hel generation unga kvinnor för det finns även passager i romanen som direkt angriper ojämlikheterna mellan män och kvinnor.
Glaskupan håller än, ämnet är på inget vis uttjatat. Det vackra språket gör dessutom romanen till klassiskt konstverk. Översättningen gjordes av Christina Liljekrantz.
Tyvärr verkar det som att Glaskupan inte längre finns i handeln, men den finns ju alltid att låna på biblioteket. Jag köpte min bok på loppis och det är jag mycket glad för.
