torsdag, augusti 20, 2009

Afrikanen

Afrikanen av J.M.G. Le Clézio bär undertiteln Porträtt av en far och är en bok som fyller ens tankar, rör runt i hjärttrakten och får magen och halsen att knyta sig då och då. Afrikanen är en bok som man läser med hela kroppen, alla de knappa 90 sidorna. Det går snabbt. Det är intensivt. I det lilla handlar romanen om att bara för att man har en far, behöver det inte betyda att man har en pappa. I det stora är det en inte alls avlägsen historisk verklighet som beskrivs, med all sin ofattbara grymhet.

Nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio berättar i boken om sin far som tjänstgjorde som läkare i Afrika 1928-ca 1950. När andra världskriget utbröt reste hans gravida fru och en son tillbaka till Frankrike. Le Clézio var åtta år gammal när han för första gången återsåg sin far och han har aldrig kommit över sorgen att ha blivit berövat en pappa. De kände ju inte varann. Fast vit, var hans far en afrikan...

"Det hade säkert varit annorlunda om kriget inte hade kommit emellan, om far lärt sig leva med en nyfödd, om han följt sina barn hela den långa vägen från koltåldern till skolåldern och inte ställts inför obekanta söner. Det Afrika där han hade varit lycklig nog att dela sitt livsäventyr med en kvinna, i Banso och Bamenda, var också det Afrika som hade berövat honom hans familjeliv och de närmastes kärlek."

Le Clézio berättar i Afrikanen om hur det var när han som åttaåring kom till Nigeria för att träffa sin far och hur det var att under två år bo i en hydda i den afrikanska bushen. Det blev en vistelse som för alltid kom att prägla Le Clézio och hans författarskap. En fri och lycklig tid, en skatt som ingen kunde ta ifrån honom.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit. Fast minnen är kanske inte att lita på. Jag kanske mera har drömt än upplevt min totala frihet."

Le Clézio berättar om faderns tröstlösa arbete när han som läkare ensam hade ansvar för tusentals människors hälsa, på ett område stort som hela länder. Utan mediciner och utan någon egentlig utrustning. Sjukdomar, skador, livsfarliga förlossningar, död och lidande. Uppoffringar och slit.

"Det yrke han har utövat med glädje och entusiasm blir alltmer påfrestande i hettan, fukten från floden och ensamheten vid världens ände. Närheten till lidandet tar på krafterna."

Le Clézio försöker närma sig sin far, han vill förstå honom, beundra honom, kanske älska honom i efterhand. Men det var nog svårt, trots att blod är tjockare än vatten. Efter pensioneringen återvände fadern till Frankrike, men det var som om han aldrig hade lämnat Afrika, vanorna satt för djupt inne, Afrika satte för mycket prägel på honom. Le Clézio minns sin far som "en gammal, vilsen man, uppryckt ur sitt liv och sin passion, en överlevande".

Genom att berätta sin fars historia berättar Le Clézio även sin egen. Och Afrikas. I faderns öde avspeglar sig kolonialismens grymma maktutövande, vilket gör att Afrikanen blir till en stark kritik av kolonialismen. Efter tjugotvå år i Afrika kände fadern ett djupt hat mot kolonialismen i alla dess former, ett hat som ärvdes från far till son. Detta att knyta samman ett människoöde med en hel kontinents är mästerligt gjort i boken! Personligt och gripande.

Genom att läsa Afrikanen har jag ännu en gång fått lektion i hur det är att vara människa, om hennes livsvillkor och vad hon är eller inte är kappabel till och dessutom har jag fått lite 1900-tals historia på köpet - allt detta på ett språk värdigt en nobelpristagare. Afrikanen är mer än läsvärd. Läs den!

Överättning från franskan är gjord av Ulla Bruncrona.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Inga kommentarer: