In Memory of Sylvia Plath

Jag har på sistone skrivit mycket om Sylvia Plath, denna spännande författarinna. Men detta inlägg är det sista om henne, åtminstone på länge. Ett litet farväl: Titta på videoklippet In Memory of Sylvia Plath.

Glaskupan

Glaskupan av Sylvia Plath publicerades först i England och under pseudonym bara några veckor innan Plath tog sitt liv år 1963 och den är delvis självbiografisk eftersom den speglar Plaths egen depression, författardrömmar och självmordstankar.

Romanen handlar om tonårsflickan Esther Greenwood som är på väg in i vuxenvärlden, men som plötsligt tappar fast mark under fötterna och drivs till ett självmordsförsök (som dock misslyckas) varpå hon hamnar på mentalsjukhus och får behandling med elchocker. Det är den svartaste delen av boken!

Esther upplever tillvaron som om hon var fast i en glaskupa. Hon kan se världen runtomkring sig, men hon kan inte nå ut till den, inte bli fri. Händelsen som utlöser depressionen är ett brev som meddelar att Esther inte har blivit antagen till en efterlängtad skrivarkurs. Esther får brevet i samma stund som hon återvänder hem till Boston efter en månad i New York där hon och andra "lyckliga" flickor praktiserade på en modetidning. Vistelsen var ett pris i en novelltävling och månaden förflöt i sus och dus. Verkligheten blir en chock för Esther.

Glaskupan visar att det går att skriva fantastisk litteratur om unga kvinnor som mår dåligt, det hänger bara på hur man gör det. Sylvia Plath beskriver utvecklingen, kulmen och avklingandet av Esthers depression med vältajmad dramatik, känsla och sinne för målande detaljer. Hon visste ju själv så väl... I romanen är det en något äldre Esther som berättar om upplevelserna sommaren och hösten 1953 då romanen utspelar sig.

Språket i Glaskupan är fantastiskt, det märks att Sylvia Plath var poet (Glaskupan är hennes romandebut). Så här beskriver hon till exempel ögonblicket när Esther kommer till medvetandet efter självmordsförsöket:

"Det var fullkomligt mörkt. Jag kände mörkret, men ingenting annat, och mitt huvud reste sig och kände det, som huvudet på en mask. /.../ En mejsel tvingade upp mitt öga, och en ljusspringa öppnade sig, som en mun eller ett sår, tills mörkret slöt sig om den igen. Jag försökte rulla mig bort från det håll ljuset kom ifrån, men händer lade sig runt mina lemmar som mumiebindlar, och jag kunde inte röra mig. /.../ Luft andades och smekte mitt ansikte. Jag kände konturerna av ett rum om mig, ett stort rum med öppna fönster. En kudde formade sig efter mitt huvud, och kroppen svävade viktlös mellan tunna lakan. Sedan kände jag värme, som en hand på ansiktet. Jag måste ligga i solen. Om jag öppnade ögonen, skulle jag se färger och former böja sig över mig som sjuksköterskor.

Jag öppnade ögonen."

Jag tycker mig se en viss symbolik i scenen med självmordsförsöket, och det tack vare att jag har läst Dagböckerna och är därmed ganska påläst när det gäller Plaths svåra förhållande till modern. När Esther i Glaskupan tar tabletterna, kryper hon djupt in i ett trångt mörkt hål i källaren för att dö - som om hon ville tillbaka till livmodern. Sedan är det mamman som hittar Esther och när flickan vaknar upp är det första hon säger ordet "mamma". Som en längtan att få börja om på nytt, inte sant.

Glaskupan är en ärlig och öppen skildring av en tonårings liv i 1950-talets USA, men som känns lika träffande idag, och jag förstår att boken har blivit en feministisk kultbok för en hel generation unga kvinnor för det finns även passager i romanen som direkt angriper ojämlikheterna mellan män och kvinnor.

Glaskupan håller än, ämnet är på inget vis uttjatat. Det vackra språket gör dessutom romanen till klassiskt konstverk. Översättningen gjordes av Christina Liljekrantz.

Tyvärr verkar det som att Glaskupan inte längre finns i handeln, men den finns ju alltid att låna på biblioteket. Jag köpte min bok på loppis och det är jag mycket glad för.

Årets sommarläsning - rekapitulation

Under sommarmånaderna juni, juli och augusti har jag läst sammanlagt 20 böcker och det är en siffra som jag är mer än nöjd med. Lika nöjd är jag med bredden när det gäller genre (även om romanformen är mest representerad och poesi saknas helt denna gång) och författarnas nationaliteter/ursprung. Två nobelpristagare återfinns på listan.

Jag har läst i solstolen på balkongen, i hammocken i trädgården, i båten, liggandes i gräset, sittandes i vardagsrumssoffan eller på trappen på uteplatsen. Jag har läst med öronen promenerandes i skogen. Det var härligt alltsammans och flera av böckerna kommer jag att bära mig lång tid framöver.

Här nedan är min läslista för sommaren 2009. Jag har läst in mig lite mer systematiskt på två författarskap - Milan Kunderas och Sylvia Plaths. Det var spännande och givande.

Svenska författare:
I en annan del av Bromma av Martina Haag (roman, chick-lit)
Varje dag man inte äter pizza är en seger av Berglins (serier)
Maken av Gun-Britt Sundström (roman, modern klassiker)
Släktfeber av Sara Paborn (samtidsroman)
Om godheten av Willy Kyrklund (essä, modern klassiker)
Sommarbarn av Katerina Janouch (roman, självbiografi)
Hypnotisören av Lars Kepler (deckare)
Nässlorna blomma av Harry Martinson (självbiografisk roman, klassiker)

Tjeckiska författare:
Jmenuji se Offenbach (på svenska: Mitt namn är Offenbach) av Jiri Rulf (samtidsroman)
Hruskadóttir (på svenska: Pärondottir) av Jana Srámková (samtidsroman)
Långsamheten av Milan Kundera (roman)
Okunnigheten av Milan Kundera (roman)
Identiteten av Milan Kundera (roman)

Engelska/amerikanska författare:
På Chesil Beach av Ian McEwan (roman)
Dagböcker och anteckningar av Sylvia Plath (självbiografi)
Sorgesång av Siri Hustvedt (roman)
Glaskupan av Sylvia Plath (roman, modern klassiker)

Franska författare:
Afrikanen av J.M.G. Le Clézio (självbiografisk kortroman)

Indiska författare:
Bittert arv av Kiran Desai (roman)

Japanska författare:
Norwegian wood av Haruki Murakami (roman)

Bokmässa i Bokens stad

Har du hört talas om Bokens Stad? Förmodligen inte. Det finns elva bokstäder i Europa och i sörmländska Mellösa ligger Sveriges första och hittills enda Bokens Stad. Mellösa hittar man i en naturskön omgivning ungefär 11 mil sydväst om Stockholm, närmaste större stad är Katrineholm. Från Eskilstuna, där jag bor, är det lite drygt fyra mil. Trots att det är så nära och Bokens Stad har funnits sedan 2001, var det första gången jag var där tidigare idag.

I sanningens namn är Mellösa en liten håla, men en charmig håla. Bokens Stad består i själva verket ett stort antikvariat sprängfyllt med böcker (ca 50 000 exemplar), men sedan juni i år finns även ett antikvariat som specialiserar sig på barnlitteratur (främst sagor) och heter Barnboksstad.

Jag såg verkligen fram emot besöket i affären som lär bestå av Röda Rummet, Blå Rummet, Runda Rummet, Kinesiska Rummet plus ytterligare några namnlösa rum, men antikvariatet var stängt. Closed, sa plåtskilten i trappen! Tråkigt, tråkigt, tråkigt!!!! Antagligen just p.g.a. bokmässan. Det är nämligen samma person/personer som driver bokhandlen och anordnar bokmässan - helt ideellt dessutom. Så jag fick trösta mig att titta på boktravar som syntes i fönstret.

Själva bokmässan var i minsta laget och rymdes i en lokal som påminde om en skolmatsal. På ett bokbord fick jag dock syn på romanen Nattarbete av den tjeckiske författaren Jáchym Topol och när jag skulle köpa boken (som jag länge velat läsa) hamnade jag i samtal med en kvinna som visade sig vara Tora Hedin som är skönlitterär översättare från tjeckiska till svenska och översätter bland annat Topols böcker. Genast bytte vi språk och satte i gång att pladdra på tjeckiska. Det var trevligt. Vi pratade bland annat om de långt gångna planerna på att starta ett bokförlag som skulle specialisera sig på tjeckisk litteratur. Gissa om jag är eld och lågor inför tanken!

Men den mest spännande information har jag sparat till sist: Nämligen att någon gång på senhösten kommer Stig Dagerman-pristagaren och nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio till Bokes Stad i Mellösa. Är inte det häftigt? Jag måste nog åka dit då!

Novellprisnomineringar till Sveriges Radios Novellpris 2009

Noveller av Jens Liljestrand, Cecilia Davidsson, Ulf Eriksson, Petra Revenue och Theodor Kallifatides är nominerade till Sveriges Radios Novellpris 2009.

Författarna kommer att själva läsa sina noveller i radio (P1) mellan den 31 augusti och 5 september. Vilka dagar uppläsningarna sänds kan du läsa här.

Rösta kan vi göra fram till den 14 september. Vinnaren kommer att utses på Bokmässan lördag 26 september kl 14.00, priset är på 25 000 kronor.

Äntligen en svensk litterär debatt!!!

Först ett Manifest, nu ett Motmanifest. Det fläktar lite.

Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - slutrapport

"Jag har upplevt kärlek, sorg, galenskap och om jag inte kan göra de upplevelserna meningsfulla kan inga nya upplevelser hjälpa mig."

Det här inlägget är det fjärde och sista om min läsning av Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962. I februari 1963 tog Sylvia Plath sitt liv, men de två inbundna dagböcker som hon förde under sina sista tre år i livet finns inte med i den här volymen. Bara diverse anteckningar. Den ena dagboken påstås vara "försvunnen". Den andra, som innehöll anteckningar fram till tre dagar före självmordet, förstördes av Ted Hughes. Man kanske kan förstå varför.

Denna sista del täcker dagboksperioden december 1958-november 1959, sedan tillkommer talrika bilagor: brev, lösa anteckningar och betraktelser, kommentarer, fotografier, skrivövningar. Dessa behöver man inte läsa lika slaviskt, jag upplever dem snarare som ett komplement i mån av intresse.

Det som nu har berört mig mest är Plaths starka hatkänslor gentemot sin mor och skuldkänslor för faderns död. Hon plågas verkligen av sin vanskliga relation till föräldrarna, vet inte hur ska hantera den riktigt. Vidare plågas hon av tvivel inför framtiden vad gäller yrkesvalet. Hon vill inte vara lärare längre än absolut nödvändigt. Hon känner starkt för och drömmer intensivt om att bli en framgångsrik författare, men samtidigt fasar hon för ett potentiellt misslyckande. Och som om detta inte vore nog, drabbas hon av skrivkris. Hon har planer på att skriva en roman (antagligen är det fråga om Glaskupan), men det vill sig inte. I flera månader är hon stum.

"En fråga: Älskar jag lättja mer än jag älskar känslan av att ha åstadkommit resultat (skriva, läsa tyska, franska, studera)? Det känns så. Jag lyder minsta motståndets lag och kryper upp i soffan med en bok. Alla andra tycks ägna sig åt nyttigheter: socialvård, cancerforskning, undervisning, examensarbete, moderskap. Vad kan jag?"

När man kommit så här långt i dagböckerna, förstår man att Sylvia Plath var en känslig och grubblande person som genomled perioder av depression. Hon ställer sig många frågor kring det här med depressioner och panikkänslorna, hon söker svar på existentiella frågor av typen Vem är jag? Vad gör jag i denna värld? Vad är min uppgift? Varför? Svaren uteblir, de är svåra att finna. Texterna i dessa fall har karaktär av resonerande och förklarande samtal med sig själv riktade till en (kanske) tänkt läsare. Det slår mig flera gånger att om Sylvia Plath levat idag, hade hon med största sannolikhet blivit en mycket populär bloggare.

"Det är skillnad på missnöje med sig själv och ilska, depression. Man kan vara missnöjd och göra något åt det: om man inte kan tyska kan man lära sig det. Om man inte har suttit och skrivit kan man sätta sig ner och skriva. Om man är arg på någon och trycker ner det blir man deprimerad. Vem är jag arg på? Mig själv. Nej, inte dig själv. Vem är det? Det är min mamma och alla mammor jag har känt som har velat att jag skulle vara något som inte alls har varit det jag i själ och hjärta vill bli och på samhället som tycks vilja att vi ska bli det vi i själ och hjärta inte vill bli: jag är arg på alla dessa människor och chabloner. Jag kan tydligen inte leva upp till dem. För jag vill det inte."

Naturligtvis resonerar Sylvia Plath mycket kring sitt skrivande:

"Att skriva är en religiös handling: det innebär att ordna, förbättra, på nytt lära känna och älska människor och världen sådana som de är och sådana de skulle kunna vara. Ett gestaltande som inte rinner förbi som en dag vid skrivmaskinen eller en dag bakom katedern. Det skrivna består: det går sina egna vägar i världen."

Eller detta: "Att skriva för skrivandets egen skull, att göra saker av glädje. Vilken gudagåva."

Under denna period blir Sylvia även gravid och får två barn snabbt efter varandra. Bland bilagorna finns en text som hon har skrivit direkt efter sitt andra barns (sonens) födelse och det är en djupt personlig, närvarande och känslosam text om förlossningens vedermödor och lycka, lång ifrån den oron hon kände när hon väntade dottern. Hon var rädd för att förlora sin egen identitet som människa och sitt eget värde när hon blev mor: "Jag behöver konfronteras med andra människor, arbeta, för att kunna förverkliga mig själv. Får aldrig bli enbart mamma och husmor. Babyn är en utmaning när jag är så ofärdig och improduktiv som författare. /.../ Jag kommer att avsky ett barn som ersätter mitt eget syfte med sitt. Därför måste jag finna mitt eget."

Sylvia Plath var en modern kvinna som inte ville låta sig stöpas enligt en traditionell mall. Hon ville vara en självständig yrkeskvinna samt en kvinna med en egen röst i äktenskapet. Hon var före sin tid i sitt sätt att tänka och förhålla sig till verkligheten och kanske var det just därför hon gick under.

Man kan läsa boken på olika sätt: Som ett vetenskapligt dokument, som kändisskvaller eller som en kvinnas kamp mot övermäktiga förväntningar, egna och andras. Eller som lite av varje.

Jag har nu påbörjat läsningen av Plaths roman Glaskupan och tycker mig skönja många likheter mellan huvudpersonen Esther och Sylvia.

Här hittar du delrapporterna 1, 2 och 3.

En rödhårig hundraåring med bus i blicken

(Bilden lånad från DN)

Anne på Grönkulla, den första boken i serien om föräldralösa Anne Shirley gavs ut på svenska första gången 1908. I samband med 100-års jubileet har DN:s Lotta Olsson skrivit en läsvärd essä om Anne, den lilla rödhåriga ilskebyttan.

Jag läste Anne på Grönkulla när jag gick kursen i barn- och ungdomslitteratur, det var mitt första möte med Lucy Maud Montgomery. Innan dess har jag inte hört talas om henne. Jag minns att jag, fast vuxen, slukade boken. Jag tyckte väldigt mycket om den, mest tack vare humorn men även för att den är skriven med en sådan värme. Man blir glad av boken, det är omöjligt att inte tycka om busiga Anne. Hon är som Pippis föregångare, fast för lite större barn.

Nässlorna blomma

"Lyckan sitter kitslig på en pall; rädd för drag och öm om alla sina minnen. Den vill ej klappas alltför hårt och inte alltför lätt. Den vill ha prima, tempererat Öde, tempererade böner och tempererat öl." (Ur Nässlorna blomma)

Den biografiska barndomsskildringen Nässlorna blomma av Harry Martinson publicerades för första gången 1935. Den handlar om pojken Martin som efter att fadern och äldsta systern dör och modern reser till Kalifornien ackorderas ut som sockenpojke, vilket betyder att han och hans syskon säljs av kommunen till lägst bjudande. Alla som Martin tycker om försvinner en efter en ur hans liv, när han är tio år gammal har han redan haft fem olika hem eftersom han hela tiden tvingas flytta från gård till gård. Det är kärlekslösa hem Martin kommer till och han får det hela tiden bara sämre och sämre, tills han slutligen hamnar på fattigstugan som samtidigt är ett ålderdomshem. Ingenting idealiseras eller förskönas, det är Fattigsverige i början av förra seklet som beskrivs.

Handlingen berättas i tredje person och ur ett barns perspektiv. Martin beskrivs som självisk, lat, dum, barnslig, självömkande, inställsam och feg, men även som ett smart barn som gillar skolan och har lätt för sig. Och han är en kännande och tänkande människa. Han tänker mycket på sitt liv, han saknar männsklig värme, han fryser av ensamheten.

"De kröp i fårorna på Nårda gård. Hösten var vacker och människorna förstod inte att man behövde lite ömhet, en smekning över pannan, ett ord."

Nässlorna blomma bjuder på en unik läsupplevelse av främst två skäl: Det första är stämningen, närvaron och realismen i miljö- och personskildringarna, det andra är språket.

"Så voro alla hans första minnen, något som hade samband med det som gjorde ont. Han skär upp hela tumgreppet under lek med en trasig butelj. Himlen är klar. Solen lyser över trädgården och den angränsande ljungmarken. Det är blåsig vår. Han ser in i himmelen, gråter och blöder. Så får han gå med vitt tyg om. Och inte leka med den handen. Det är ont och hett där inne i det vita tyget. Så gärna vill han ta av och se den varme och onde där inne. Den andra handen vill veta den handen, men då ropar den babba, babba! inte röra där! Efter hand som det läkes går den handen in i glömskan. Sen blir det åter månader från vilka han inget minns. Han faller ned från en trappa. Trappstegen knuffa honom som många onda lådor, han slår sin panna. Han är tyst. Först kommer den tysta krampen då gråten och skriket samlar sig. Så släpper skrämseln sitt förlamade grepp om stämbanden och skriket skär med tre begynnelsestötar genom huset. Då komma de. Dörrarna far upp. Han lyftes, bäres gungad in. Från köket luktar det nymalen senap. Han får nysa mitt i skriket och gråten. Då får han raseri och slår omkring sig med händerna, försöker klösa under tjut. I pannan kommer snart bulan. Han minns den som en buckla på huvudet. ´Den är större än näsan´, säga de som stå runt och se."

Det är i synnerhet smärtan och sorgen som Martinson förmår uttrycka med ovanlig skönhet och språklig precision. Mycket känsla med få ord - när modern gör sig av, när Martins älskade storasyster Inez dör, när ingen vuxen människa får för sig att ge pojken ett vänligt ord eller en smekning på kinden. Nässlorna blomma är det vackraste i språkväg jag läst på länge!

"Efter moder Bettys oförklarliga flykt återvände styrkan för några dagar till Inez. Eller kanske var det viljan, den sista viljan inne i en sextonårig flickas själ. En vilja att rädda en viss värdighet. Hemmets undergång hade varit förvirrande. Det hade vissnat iögonfallande fult och skräpbladigt som en rododendron. Kanske ville hon, där hon stapplade omkring, gammalklok, naiv och flickmager, in i det sista försöka rädda familjens inre liv från grannskapets insyn. Men hon kämpade som en vålnad mot vålnader. Och det var under dessa dagar på våren som hon själv dog. Tuberkulosen krossade henne med sitt tyngsta hugg: blodstörtningen.

De sprungo skrikande i huset kring hennes lik.

- Säg oss, säg oss! du är inte död!

- Mamma! Inez!

Men hon låg stilla och visste inte att hon var död. Visste inte att hon funnits eller hade levat."

Nässlorna blomma är en gripande bok. Lättläst är den också, trots sitt ålderdomliga språk. Gammaldags svenska hör till denna berättelse som en krydda och tidsmarkör. Jag har njutit av texten från första till sista ordet. Helt ljuvligt!

Om du hittills inte har läst något av Harry Martinson, vilket man nästan borde göra med tanke på hans betydelse i svensk litteratur, så är Nässlorna blomma ett bra val. Det finns även en fortsättning på Nässlorna blomma, den heter Vägen ut. Jag tror att jag vill läsa den också.

Bokbloggaren Lyran har också gillat Nässlorna blomma.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Harry Martinsons böcker finns även i pocket.

För många kockar förstör soppan: Angående Dan Browns nya

Sex olika översättare får i uppdrag att på en vecka översätta 100 sidor var, utan möjlighet att se resultat av de andras arbete eller - gud förbjude - ett förhandsexemplar av originalutgåvan. Det är Dan Browns nya roman Den förlorade symbolen detta gäller, eftersom om förlaget ska kunna tjäna bra med pengar måste den svenska versionen av boken ligga på bokdiskarna senast en månad efter boksläppet i USA, alltså den 21 oktober. Läs mer om detta i dagens DN.

Snålheten bedrar visheten. När man så uppenbart förskjuter kvalitén till förmån för ekonomisk vinst, har det verkligen gått för långt. Rent principiellt. Inte att jag har tänkt läsa Dan Brown igen (har läst Da Vinci koden och jag anser inte att han är nån bra författare), men det är en skrämmande utveckling. Även om Dan Browns språk ligger långt ner på den skönlitterära kvalitétsskalan och stackars översättarna knappast kan göra en höna av en fjäder, så får de ingen rättvis chans att utföra ett hundraprocentigt gott arbete, hur professionella de än är, tycker jag. Även översättare har sin stil när det gäller att tolka och uttrycka sig. Heter det inte att många kockar förstör soppan? Det hela känns jättekonstigt. Ruttet. Jag gillar det inte.

Sedan läste jag i SvD att Dan Browns böcker är de som folk snabbast gör sig av med efter att de har läst ut dem. Det är väl så att det inte finns anledning att läsa dessa en gång till efter ett tag, utan man vill göra sig av skräpet. Konsumera och släng. Vi pratar om bokvärldens snabbmat.

Välkomnas: Manifest för ett nytt litterärt decennium

Idag har DN publicerat ett Manifest för ett nytt litterärt decennium, skrivet och undertecknat av sju svenska författare (Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff). Det är ett initiativ som jag välkomnar, eftersom jag tycker att det är mer än önskvärt att sätta i gång en seriös diskussion om den svenska prosans samtid och framtid. Och det handlar inte om att kasta pajer på deckare, självbiografier och chick-lit (de måste självklart få finnas), utan om en riktad insats för att rädda det skönlitterära berättandet och återupprätta dess konstnärliga status. Mer av vanlig hederlig realism, helt enkelt. Förmodligen kommer man att återigen hamna i det eviga snacket om finlitteratur respektive fullitteratur, men det får man ta. Det vore på sätt och vis skönt om man kunde rensa i röran en gång för alla. Som du märker så är jag mycket förväntasfull inför vad som komma skall... Kommer fler författare att ansluta sig? Kommer Manifestet att utmynna i en litterär rörelse?

I inledningen till Manifestet står att läsa följande:

Vi närmar oss ett nytt decennium: 2010-talet. Under det gångna år­tiondet har det unga svenska prosa­klimatet förändrats i tre olika riktningar:

* Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

* Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

* Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Därefter följer 10 punkter med konkreta åtaganden som de undertecknade förbinder sig att följa under 2010-talet. Dessa är skrivna med såväl allvar som ironi. För att läsa hela Manifestet klicka på länken ovan.

Om att lämna spår i böcker

I maj fyndade jag några böcker på loppis och bland dem fanns Sylvia Plaths roman Glaskupan, som jag nu har plockat fram för att läsa. Då faller ett gulnat bokmärke ut. "Please Use This Book Mark", står det ovanför texten Westwood Public Library. Sedan följer telefonnummer och information om öppettider. Ingen internetadress, vilket måste betyda att bokmärket är från tiden före dataåldern. Först trodde jag att det bara var ett gammalt tidningsurklipp och slängde lappen - men bara för att efter några minuter plocka fram den igen. Den måste ju undersökas.

Jag googlar på bibliotekets namn och med hjälp av adressen hittar det rätta biblioteket. Det finns i Massachusetts. Vidare hittar jag en sifferuppgift på bokmärket som jag tyder som årtalet 1975. Och det kan stämma. Mitt exemplar av Glaskupan kom ut på svenska 1974, så visst kunde bokens ägarinna ha romanen med sig som lektyr på USA-resan. Att boken tillhörde en kvinna vet jag eftersom det finns ett namn inskrivet på pärmens insida.

Glaskupan som numera bor hemma hos mig är en berest bok. Och bokmärket ska jag spara, det känns som att den är en del av boken.

Har du hittat något intressant språr efter tidigare läsare i någon bok?

Afrikanen

Afrikanen av J.M.G. Le Clézio bär undertiteln Porträtt av en far och är en bok som fyller ens tankar, rör runt i hjärttrakten och får magen och halsen att knyta sig då och då. Afrikanen är en bok som man läser med hela kroppen, alla de knappa 90 sidorna. Det går snabbt. Det är intensivt. I det lilla handlar romanen om att bara för att man har en far, behöver det inte betyda att man har en pappa. I det stora är det en inte alls avlägsen historisk verklighet som beskrivs, med all sin ofattbara grymhet.

Nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio berättar i boken om sin far som tjänstgjorde som läkare i Afrika 1928-ca 1950. När andra världskriget utbröt reste hans gravida fru och en son tillbaka till Frankrike. Le Clézio var åtta år gammal när han för första gången återsåg sin far och han har aldrig kommit över sorgen att ha blivit berövat en pappa. De kände ju inte varann. Fast vit, var hans far en afrikan...

"Det hade säkert varit annorlunda om kriget inte hade kommit emellan, om far lärt sig leva med en nyfödd, om han följt sina barn hela den långa vägen från koltåldern till skolåldern och inte ställts inför obekanta söner. Det Afrika där han hade varit lycklig nog att dela sitt livsäventyr med en kvinna, i Banso och Bamenda, var också det Afrika som hade berövat honom hans familjeliv och de närmastes kärlek."

Le Clézio berättar i Afrikanen om hur det var när han som åttaåring kom till Nigeria för att träffa sin far och hur det var att under två år bo i en hydda i den afrikanska bushen. Det blev en vistelse som för alltid kom att prägla Le Clézio och hans författarskap. En fri och lycklig tid, en skatt som ingen kunde ta ifrån honom.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit. Fast minnen är kanske inte att lita på. Jag kanske mera har drömt än upplevt min totala frihet."

Le Clézio berättar om faderns tröstlösa arbete när han som läkare ensam hade ansvar för tusentals människors hälsa, på ett område stort som hela länder. Utan mediciner och utan någon egentlig utrustning. Sjukdomar, skador, livsfarliga förlossningar, död och lidande. Uppoffringar och slit.

"Det yrke han har utövat med glädje och entusiasm blir alltmer påfrestande i hettan, fukten från floden och ensamheten vid världens ände. Närheten till lidandet tar på krafterna."

Le Clézio försöker närma sig sin far, han vill förstå honom, beundra honom, kanske älska honom i efterhand. Men det var nog svårt, trots att blod är tjockare än vatten. Efter pensioneringen återvände fadern till Frankrike, men det var som om han aldrig hade lämnat Afrika, vanorna satt för djupt inne, Afrika satte för mycket prägel på honom. Le Clézio minns sin far som "en gammal, vilsen man, uppryckt ur sitt liv och sin passion, en överlevande".

Genom att berätta sin fars historia berättar Le Clézio även sin egen. Och Afrikas. I faderns öde avspeglar sig kolonialismens grymma maktutövande, vilket gör att Afrikanen blir till en stark kritik av kolonialismen. Efter tjugotvå år i Afrika kände fadern ett djupt hat mot kolonialismen i alla dess former, ett hat som ärvdes från far till son. Detta att knyta samman ett människoöde med en hel kontinents är mästerligt gjort i boken! Personligt och gripande.

Genom att läsa Afrikanen har jag ännu en gång fått lektion i hur det är att vara människa, om hennes livsvillkor och vad hon är eller inte är kappabel till och dessutom har jag fått lite 1900-tals historia på köpet - allt detta på ett språk värdigt en nobelpristagare. Afrikanen är mer än läsvärd. Läs den!

Överättning från franskan är gjord av Ulla Bruncrona.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Sara Granér på Kulturhuset

Sara Granér som jag verkligen diggar sedan hon gett ut Det är bara lite AIDS (har skrivit om boken här och här) ställer nu ut sina originalteckningar på Kulturhuset i Stockholm. Hoppas att jag får tillfälle att åka dit. Utställningen pågår t.o.m. den 25 oktober.

Sorgesång

Många är de bokbloggare som före mig skrivit om Siri Hustvedts senaste roman Sorgesång och nu är det även min tur, fast jag i grunden ogillar jag att skriva om samma böcker som ett flertal andra och särskilt när jag inte har någon ny originell tanke att komma med. Men så tänker jag också att människan ju är ett flockdjur och att samlas kring en gemensam läsupplevelse inte heller är så dumt. Siri Hustvedt är för bra för att man skulle kunna hålla sig borta från hennes böcker! Och eftersom detta är en bokblogg så ...

Jag läste Siri Hustvedts förra roman Vad jag älskade när den kom ut på svenska 2004 och har haft den i minnet sedan dess. Sorgesång kom ut i våras. Klart att jag ville läsa den!

Sorgesång är en väv av berättelser där huvudpersonen, psykoterapeuten Erik Davidsen, sitter i mitten som spindeln i nätet eftersom bokens övriga personer som berättar sina historier har någon anknytning till honom. De är släktingar, grannar, patienter.

Erik Davidsen är norskättad amerikan, skild och har nyligen begravt sin far Lars. Genom faderns kvarlåtenskap får han tag i faderns brev och dagböcker och på så sätt upptäcker en historia som hittills varit dold i det förflutna. Tillsammans med systern Inga börjar han nysta upp faderns hemlighet. Eriks far Lars kom till USA under depressionen som emigrant från Norge och hans berättelse handlar om fattigdom, krig och överlevnad.

Eriks syster Inga är nybliven änka efter en framgångsrik författare och hon får besök av en sensationslysten journalist som hotar att avslöja en hemlighet om hennes framlidne man. Ingas dotter Sonia drömmer i sin tur mardrömmar orsakade av upplevelsen den elfte september.

Samtidigt förälskar sig Erik i sin nyinflyttade granne. Hon heter Miranda, är konstnär, kommer från Jamaica och är mycket vacker. Hon har en liten dotter som vill bli kompis med Erik. Snart visar det sig att Miranda och hennes dotter är förföljda av flickans far, vilket blir omgående ganska obehagligt.

Vare sig Erik vill eller inte blir han involverad i alla dessa påfrestande situationer där det förgångna hunnit i fatt nuet. Berättelserna löper som trådar kors och tvärs in i och över varandra och det är upp till Erik att nysta upp dem. Även romanens något övertydliga symbolik antyder detta - detta att allt är sammanbundet och håller ihop. Erik har det dock ganska jobbigt ett tag.

Jag tycker om språket, tankarna och symboliken i Sorgesång. Jag tycker om att Siri Hustvedt inte räds att ställa krav på mig som läsare och låter mig tänka och tolka själv, även om hon ibland inte kan låta bli att sträcka ut en alldeles för hjälpande hand för att leda mig rätt i detta snår av historier. Jag trivs med romanens lågmälda tempo. Sorgesång är en bok som man helst ska läsa långsamt, tycker jag, för då kommer den bäst till sin rätt. Dessutom är jag rätt imponerad av Hustvedts kunskaper i psykologi.

Romanens tema är, om jag uppfattat det rätt, att visa hur människors berättelser möts och flätas samman, vilket är ett av mina favoritämnen. Jag vill gärna bli påmind om att varje människa är del av ett större sammanhang, att vi inte lever isolerade liv, att allt vi gör påverkar någon annan.

Sorgesång översattes av Rose-Marie Nielsen.

Läs gärna en intervju med Siri Hustvedt, eller några andra recensioner: Dagensbok.com, DN, SvD, Tidningen Vi eller Bokhora.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Veckans citat om litteratur

"Nobelprispengarna är en livboj som kastas till en simmare som redan har nått den säkra stranden."

(George Bernard Shaw)

10 böcker som förändrade världen

10 böcker som förändrade världen - så heter en artikelserie i DN som nyligen avslutats.

Vilka av böckerna på listan har du läst? Jag har läst endast En dag i Ivan Denisovitjs liv (min recension finns här), men känner till ytterligare tre av dem som omnämns (Det andra könet, På väg, Drömtydning). Av de tio böcker som lär ha "förändrat världen" har jag alltså hört talas om knappt hälften. Det verkar skumt. Har jag så dålig koll eller är urvalet lite udda ändå? Jack Kerouacs roman På väg tänker jag läsa så småningom, men när det gäller de övriga är det tveksamt om jag kommer att ta mig an dem. Är helt enkelt inte sugen.

Jag skulle vilja att Kafkas Processen fanns med på listan eftersom den romanen var en otäck förutsägelse/förhandsbeskrivning av politiska processer i Ungern på 1950-talet och i Tjeckoslovakien på 1970-talet och följaktligen förbjuden under kommunismregimen.

Vad tycker du om listan? Vilken bok skulle du vilja se på den?

Identiteten

Prolog till recensionen:
Mellan åren 1990 och 2000 har Milan Kundera publicerat fyra romaner med titlar som endast innehåller ett enda ord: Odödligheten (1990/1991) Långsamheten (1993/1996), Identiteten (1998/1999) och Okunnigheten (2000/2002). Odödligheten är Kunderas sista roman på tjeckiska, därefter skriver han och publicerar sina böcker på franska. Medan man fortlöpande översätter Kunderas romaner till olika språk, lyser tjeckiska översättningar från franskan fortfarande med sin frånvaro, eftersom Milan Kundera motsätter sig översättningar till sitt eget modersmål. Han vill inte att någon annan gör det, men själv säger han sig inte ha tid. Konstig inställning, kan man tycka.

Härom året dök en tjeckisk piratöversättning av Identiteten upp på Internet och väckte Kunderas rättmätiga ilska. Kanske hoppades den anonyme översättaren att piratutgåvan skulle förmå Milan Kundera att göra slag i saken och översätta sina tre sista romaner till tjeckiska, men fröet föll inte i god jord. För min del är det alltså tur att jag kan läsa Milan Kundera i svensk översättning.
Identiteten är en på alla sätt greppbar roman. Till omfånget är boken bara 155 sidor lång och dessutom i pocketformat. Berättelsen är intressant, lätt att komma in i och språket är lättfattligt utan att vara enkelt eller platt.

Identiteten är en kärleksroman i kammarspelsstil och Kundera vore inte Kundera om han inte hade lyckats vaska fram ett oväntat händelseförlopp och oanade möjligheter ur sitt tema. Kundera är expert på kärlek och erotik i litterär form och jag brukar vara förtjust i hans subtila sätt att beskriva och berätta. Den lätt suddiga kvinnobilden på omslaget ger en lätt fingervisning om berättelsens beskaffenhet.

Identiteten handlar om en kvinna som medan hon väntar på sin älskade på ett hotell vid havet plötsligt blir varse att männen inte längre vänder sig om efter henne. Har hon blivit gammal och oatraktiv? Några dagar senare får Chantal, som hon heter, ett anonymt beundrarbrev. Sedan kommer ett till brev och ett till... Hon grubblar och fantasierar och håller breven hemliga för Jean-Marc. Snart misstänker hon dock att han ändå vet om beundrarbreven. Det blir missförstånd, förväxlingar, gräl och strul. Frågan är: Hur mycket vet vi om den vi älskar? Vad är vi villiga att se och vad föredrar vi att helre förneka?

Identiteten är en annorlunda kärlekshistoria. Den kanske inte är Kunderas bästa roman och den kanske inte fastnar i minnet för alltid, men den är trevlig och klart läsvärd. Boken finns att låna på biblioteket, i handeln är den slut. Från franskan översattes romanen av Mats Löfgren.

Dagens dikt

Var och en står ensam

på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle

- och plötsligt är det afton

(Av Salvatore Quasimodo)

Vilka klassiker är du stoltast över i din bokhylla?

Det här är enligt mitt tycke sommarens hittills trevligaste bloggutmaning - att visa den eller de klassiker som man är mest stoltast över att man har i sin bokhylla. Utmaningen kommer från Klassikerbloggen och jag låter mig utmanas med glädje, eftersom det ger mig ett tillfälle att presentera tre av klassikerna som jag betraktar som juveler i min bokhylla. Inte för att det handlar om några värdefulla utgåvor, utan för att de helt enkelt är en fröjd för ögat. Inte så mycket på utsidan kanske, men på insidan...

Den allra vackraste skönlitterära bok och tillika klassiker jag har i bokhyllan är på tjeckiska, mitt kära modersmål. Romanen är skriven av den moderna tjeckiska litteraturens moder vid namn Božena Němcová (1820-1862) och är den tjeckiska upplysningens och tidiga realismens centrala verk. Den heter Babicka (Mormor) och skildrar författarinnans barndom och liv på landet. Familjeliv, arbete, årstidernas växlingar, fester, traditioner, lekar, skolan, kontakter med överheten. Allt skrivet på en underbart vacker 1800-tals tjeckiska. Boken har länge stått orörd i bokhyllan, men tack vare den här utmaningen plockade jag fram den, bläddrade i den, läste i den. Nästan så jag fick tårar i ögonen. Det är en vacker och rörande bok, ska ni veta.

Min utgåva av Babicka är från 1940 och är rikt illustrerad eftersom det var en jubileumsutgåva i samband med att det var 120 år sedan Božena Němcová föddes. Illustrationerna är helt fantastiska! Se själv:

Den andra klassikern som jag är mycket glad över att jag har, är samtliga fyra delar av Osudy dobrého vojáka Švejka za světové války (Den tappre soldaten Svejk) av Jaroslav Hašek (1883-1923). Även den romanen, som för första gången publicerades 1921, har jag på tjeckiska och med de numera klassiska och världsberömda illustrationerna av Josef Lada. Mitt exemplar är visserligen en helt vanlig utgåva från 1980, men jag tycker om den. Jag skrattar faktiskt varje gång jag ser bilderna, blir glad av dem. Kanske är det så att Švejk symboliserar den tjeckiska humorn och själen...

Den tredje klassikern som jag är stolt över att jag äger är också illustrerad, men denna gång av svensk härkomst. Det är Strindbergs Röda rummet i en utgåva från 1970 med illustrationer av Arvid Fougstedt. Den är inte heller märkvärdig eller värdefull, men den är vacker.

Jag brukar uppskatta illustrationer i böcker eftersom de i så fall är små konstverk i sig som förhöjer läsupplevelsen av en bok.

Vilka klassiker är du stolt över att du äger? Och varför? Visa och berätta, jag är nyfiken.

Underhållande om pseudonymsjukan

HÄR..

Kepler har hypnotiserat Sverige

Ja, så känns det nästan. Folk slukar Hypnotisören på löpande band och spekulationerna om författarens identitet går varma. Ett medvetet pr-jippo eller inte - boken säljer.

Här är ett litet urval ur mediefloran: Aftonbladet publicerar en fånig bild på Lars Kepler, en bild som vår hemlige författare förnekade redan i mitten av juli. I mars publicerade SvB en intervju med Lars Kepler och TV4 ordnade en chatt med honom i slutet på juli samtidigt som bl.a. G W Persson satt i morgonsoffan och spekulerade om Keplers identitet samt uttalade sig om romanens kvalitéer.

Är det bara jag som får kväljningskänslor? Även jag har dock fallit för frestelsen att läsa Hypnotisören när DN-bokhandel kommit med ett schysst erbjudande. Det är bra att kunna hänga med i snacket, fast varken deckare eller thriller är min kopp te. Så resonerar jag. Jag är nästan klar med boken - och jag tycker inte den är så bra. Sorry alla entusiaster där ute, det kan inte hjälpas. Ganska spännande är den, ja visst. Åtminstone första halvan, den andra tappar både fokus och tempo. Fast att vara hyggligt spännande är väl det lägsta kravet man ställer på en deckare och inget man ska få extra poäng för... Rätta mig gärna om jag har fel. Nåja, innan jag fäller ett definitivt utlåtande måste jag läsa/lyssna färdigt först. Slutet är trots allt rätt viktigt för helhetsintrycket.

För övrigt har Kulturbloggen låtit sig inspireras av Kepler-hysterin och ägnar veckans Kulturfyra åt just Kepler.

Här Kultufyrans frågor och mina svar:

1. Vem tror du är Lars Kepler? Jag tror (precis som En annan sida) att det är Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson. Hon har kvar Stieg Larssons dator med ett påbörjat manus (300 sidor) som hon kanske har skrivit klart och lämnat för publicering. Men vem vet. Fast egentligen bryr jag mig inte.

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym? Ja, varför inte. Det är ju inget nytt.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym? Ja, om jag hade skäl till det och om jag kunde skriva.

4. "Hypnotisören" handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad? Jag har inte varit hypnotiserad och jag har ingen åsikt om hypnos då jag vet för lite om den. Det som står i romanen litar jag inte på att det stämmer fullt ut.

Tillägg den 11 augusti: Nu vet man vem Kepler är (DN, SvD). Jaha, tänker jag. Och? Vad var det för nytta med hela den stora mediacirkussen?

Okunnigheten

Okunnigheten av Milan Kundera (översättning av Mats Löfgren) är en tunn roman i antal sidor räknad, men omfångsrik i tanken. Som Odysseus ätervänder huvudpersonen Irena till hemstaden Prag efter tjugo år i Frankrige dit hon och hennes man flydde efter den rysska invasionen 1968. När sametsrevolutionen kommer är hon sedan länge änka, döttrarna är vuxna och hennes svenske älskare håller på att öppna en kontorsfilial i Prag. Alla utgår ifrån att Irena själv inget annat vill än att flytta tillbaka. Men så enkelt är det inte...

Frankrike har bara nästan blivit ett "hem" och minnerna av fäderneslandet har hunnit idealiseras genom åren och stämmer inte helt överens med det nya Tjeckien. Människorna är inte längre de samma, inte heller Irena. Men hon går med på att flytta tillbaka på försök. Ingen bra idé, visar det sig. Men nyttig erfarenhet.

Irena söker upp sin gamla vänkrets, det finns så mycket hon vill dela med sig av, men ingenting blir som hon har föräställt sig. Kontakten med mamman är minst sagt ansträgd då mamman har helt andra värderingar och ideal än dottern. Det kärvar till sig.

Samtidigt är även en annan exiltjeck, Josef, på besök i sitt forna hemland och råkar för liknande oförståelse från omgivningens sida som Irena. Dessutom visar det sig att Irena och Josef kände flyktigt varandra en gång för länge sedan och nu korsas deras vägar igen.

Okunnigheten är en på många sätt typiskt kunderisk roman, eftersom Kundera dels kopplar samman stora historiska händelser med människors idividuella öden, dels drar paralleller till världslitteraturen (i detta fall Odyssén). Mellan raderna tycker jag mig även skönja Kunderas egna tankar och erfarenheter av emigration till Frankrike, det är som om Irena vore hans orakel.

"Fransmännen, du vet, de behöver inga erfarenheter. För dem kommer omdömena först och erfarenheterna sen. När vi kom dit behövde de inte få reda på någonting. De visste redan att stalinismen var något ont och emigrationen en tragedi. De var inte intresserade av vad vi tyckte, de intresserade sig för oss som levande bevis på vad de själva tyckte. Det var därför de var så frikostiga mot oss och stolta över att vara det. När kommunismen en dag rasade tittade de stint på mig, med en granskande blick. Och då var det något som brast. Jag bar mig inte åt som de förväntade sig. /.../ I mig såg de en emigrants lidanden. Sedan kom det ögonblick när jag borde bekräfta detta lidande genom att glädjas åt min återresa. Men den bekräftelsen ägde aldrig rum. De kände sig lurade. Precis som jag, för jag hade hela tiden trott att de tyckte om mig för att jag var den jag var och inte för mina lidanden."

Jag uppfattar romanen som en berättelse om människors oförmåga att vara nyfikna på de närståendes livsberättelser, om hur ytterst sällan man blir ombedd att berätta.

"När folk träffas ofta, så tror de att de känner varandra. De frågar sig ingenting och bryr sig inte. De är inte intresserade av varandra, men i all oskuld. De märker det inte ens. /.../ Det är först när man kommer tillbaka till landet efter att ha varit borta länge som man slås av detta som är så uppenbart: folk är inte intresserade av varandra och det är inget konstigt med det."

I ett kapitel som bär essäistiska drag analyser Kundera på sitt typiska vis denna företeelse utifrån vad som står i Odyssén - ett mycket intressant avsnitt. Minst lika intressanta är de delar som reflekterar kring Tjeckiens och Europas 1900-talshistoria och om Prags väsen. Jag tycker om Kunderas språk, det är både tydligt, sparsamt och poetiskt. Kundera har alltid något att säga.

Men även skildringar av relationer mellan Irena och hennes mor respektive älskare samt mellan Josef och hans familj är spännande och i mina ögon klockrena. Jag kände igen den tjeckiska mentaliteten - en igenkänning som inte alltigenom är smickrande.

Jag rekommenderar romanen Okunnigheten till alla som vill stifta eller fördjupa bekantskap med Milan Kunderas författarskap.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Gratis skärmsläckare med poesi

Här kan du gratis ladda ner en skärmsläckare som visar citat ur svensk poesi - det finns även en lista över alla skalder/valda citat så man slipper "köpa" grisen i säcken.

Oslagbara Berglins om litterär kanon

Mitt i prick! Klicka HÄR för att se hela bildrutan.