fredag, juli 17, 2009

Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - delrapport 3

"Jag behöver inte umgås mer med andra, jag behöver mer & mer vara ensam på ett djupt, rikt plan. Och skapa världar."

Det går inte fort för mig att läsa Sylvia Plaths Dagböcker, men så läser jag inte varje dag heller. Faktiskt inte på en hel vecka ibland. Sylvias dagböcker är mitt långtidsläsprojekt. Att läsa en författares dagböcker som sträcker sig över flera års tid har den fördelen att man på förhand vet hur det går, så att säga. Alltså saknas jag-vill-veta-hur-det-slutar-drivet som vanligtvis påskyndar läsningen. Att det inte finns någon egentlig handlig att följa är också en fördel, för då spelar ett flera dagars läsuppehåll ingen roll för läsupplevelsen och inte heller för sammanhanget. Livet är också sådant. Det pågår från en dag till en annan, man lägger sig på kvällen utan veta vad morgondagen har att bjuda på. Och man träffar oftast inte sina vänner varje dag... Så är det för mig när det gäller Sylvia - jag träffar henne då och då, men då blir umgänget desto intensivare. Dessutom förnimmer jag känslan av läsningen såsom en fysisk handling, eftersom boken är så tjock och tung. Sylvia Plaths Dagböcker lämpar sig inte till läsning i horisontellt läge.

Den här läsrapporten gäller perioden juli 1956-oktober 1958, alltså direkt efter att Sylvia Plath har gift sig med poeten Ted Hughes. Självklart uppfylls hon då av tankar på honom, sin stora kärlek: "Efter tjugofemårs letande på alla de bästa platserna vet jag att det helt enkelt inte finns någon som han. Vem passar. Vem passar så perfekt och är den manliga själ som så perfekt kompletterar mig." Sylvia avgudar Ted samtidigt som hon längtar efter att själv slå igenom som författare. När hon återigen blir refuserad skriver hon:

"Men jag blev kvitt besvikelsen & tjurig bedrövelse genom att ägna dagen åt att skriva ut Teds nya dikter. Jag lever i honom tills jag kan leva av mig själv. /.../ Jag har befunnit mig i ett vakuum det senaste halvåret, inte skrivit på ett år. Jag storknar av rost. Vad jag längtar efter att bli produktiv igen. Att få världar att snurra i huvudet igen."

Samtidigt är Sylvia villig att träda tillbaka i den äktenskapliga författarkampen, för hon känner instinktivt att läget inte missgynnar henne. Tvärtom tar hon näring av Teds konstnärskap:

"Jag har det helst så här, om nu någon av oss ska lyckas: det är därför jag kunde gifta mig med honom, för att jag visste att han var en bättre skald än jag och att jag aldrig skulle behöva undertrycka min lilla talang, utan kunde pressa den och driva den till det yttersta, och ändå känna att han låg steget före."

Men snart upptäcker Sylvia att Teds framgångar inte enbart kan hålla henne vid liv, utan att hon måste börja skriva själv också. Den författartorka som hon länge har befunnit sig i är plågsam.

"Hur som helst, om jag inte skriver, vilket jag inte har gjort på det senaste halvåret, då avstannar min fantasi och täpper till, stryper mig tills allt jag läser blir ett hån (andra skrev det, inte jag.), då äcklas jag av att laga mat och äta (enbart fysisk aktivitet utan tankemöda) och det enda som håller mig uppe, fast inte odelat till glädje, är den oändliga djupa kärlek jag lever i. Och Teds unika och nästan bottenlösa förståelse."

Sylvia drömmer om att en vacker dag få barn, men för mig känns det som att hon bara vill ha barn för att mogna som författare: "Jag ska vara starkare: jag ska skriva tills jag börjar tala från mitt djupaste inre och sedan få barn och tala ännu djupare. Först den skapande fantasins verklighet, sedan den skapande kroppens. För det sistnämnda betyder ingenting om jag inte har det förstnämnda..." När hennes mens bli försenad sommaren 1957 skriver hon dock om "skräcken att vara gravid" och om "tanken på 20 år med allt elände och ett barn som är oälskat eftersom det på grund av vårt misstag ofrivilligt dödade våra andliga och själsliga jag genom att låta dem förstelnas av att tvingas offra allt för att tjäna pengar". Vid den tiden hade det Sylvia och Ted ganska dåligt ställt ekonomiskt. Men ändå... Det är ganska typiskt Sylvia Plath, tror jag, att vackla fram och tillbaka i sina känslor. Det som framstår som en dröm ena dagen kan te sig som en mardröm nästa dag.

Under den här perioden sommaren 1956-hösten 1958 handlar anteckningarna mycket om skrivande och om vad som är meningen med livet för Sylvia. Förtvivlan blandas med lycka, glädje och förnöjsamhet, skrivkramp med nästintill manisk produktion. Det är intressant att läsa, jag börjar kanske förstå mig på denna kvinna. Jag menar inte att jag i alla lägen gillar henne, bara att jag börjar lära känna henne och förstå lite grann hur hon är funtad. Börjar undra om man idag skulle ge henne diagnos mannodepresssiv. Men jag är ingen psykiatriker, så vad vet jag om sånt? Ingenting, naturligtvis. Jag bara spekulerar. I slutet av perioden hamnar Sylvia återigen i kris, hon är sjuk, trött och nära en kollaps medan sanningen om Teds otroghetsaffär uppenbarar sig. Verkligheten överträffar ibland dikten och jag ska läsa vidare...

Har du missat delrapport 1 och delrapport 2? Klicka då på länkarna.

Inga kommentarer: