fredag, juli 31, 2009

Norwegian Wood

Beatles-låten Norwegian Wood som handlar om ett kort möte mellan två helt olika människor är ett genomgående tema för Haruki Murakamis roman Norwegian Wood, en bok som berättar om mellanmänskliga möten med olika grad av känslomässig intensitet, allt från möten mellan vänner och älskande till tillfälliga och anonyma sexuella förbindelser. Det sorgliga är att de livsviktiga mötena förblir ofullbordade. De blir till ett svårläkt sår i själen och döden visar sig vara inte en motpol till livet, utan en del av det.

I centrum för berättelsen står Toru Watanabe som är trettiosju år när boken börjar. Han sitter på ett flygplan som just landat i Hamburg och ur högtalarna hörs en instrumentalversion av låten Norwegian Wood, vilket sätter Torus känslor i gungning och minnerna tar fart. Han börjar berätta för oss sin historia från tiden då han befann sig gränslandet mellan tonåring och vuxen. Han är nitton tjugo år, studerar på universitetet i Tokyo, tycker att det är dötrist och betraktar sina studier som en övning i självbehärskning. Helst läser han böcker, Scott Fitzgerald är den absoluta favoriten.

"När jag tänker tillbaka på året 1969 tänker jag mig det som ett oändligt träsk - ett djupt. gyttjigt kärr som är på väg att suga av mig skon varje gång jag tar ett steg. Jag tar mig fram genom gyttjan med stort besvär. Framför mig och bakom mig kan jag inte se något annat än detta mörka, gränslösa träsk. Till och med tiden tycktes halta fram i takt med mina vacklande steg."

Tack vare sitt läsintresse stiftar han bekantskap med den något excentriske Nagasawa. Nagasawa läser bara författare som varit döda i minst trettio år, för då kan han vara säker på att böckerna har överlevt. Förutom böcker gillar Nagasawa att ligga med flickor och är ständigt på jakt efter nya sexuella erövringar. Han drar Toru med sig.

Toru är förälskad i Naoko. Hon var flickvän till en barndomskompis som tog livet av sig blott sjutton år gammal. Naoko lider av depression, hamnar på behandlingshem men Toru bestämmer sig för att vänta. Han skriver ett brev i veckan och lever för och av några få besök hos henne. Samtidigt umgås Toru med kurskamraten Midori, en flicka som gärna vill bli ihop med Toru.

"Jag har älskat Naoko och jag älskar henne fortfarande lika mycket, men den känsla som finns mellan mig och Midori är på något vis definitiv. Och jag känner att jag inte kan kämpa emot denna kraft, utan kommer att svepas med den. Det jag känner för Naoko är en oerhört stillsam, mjuk och ren kärlek. För Midori känner jag något helt annat. Det är en känsla som står, går, andas och bultar. Och denna mäktiga känsla uppfyller mig. Jag vet inte vad jag ska göra."

Andra kvinnofigurer i romanen är Naokos rumskamrat på behandlingshemmet, Reiko, samt Nagasawas vackra och helgonlika flickvän Hatsumi vars livsöde också är sorgligt. Reiko är dubbelt så gammal som Toru men det uppstår en sexuell stämning de emellan i alla fall.

Vad går då Norwegian Wood ut på? I första hand är det en kärleksroman, i andra hand en utvecklingsroman, i tredje hand en roman om livet och döden. Toru lever i mental ensamhet och i ständig längtan efter kärlek och värme, men i brist på dem söker han flyktiga omfamningar och snabb sexuell tillfredsställelse. Det runkas och koppuleras friskt, det är peting och avsugningar mest hela tiden. Ibland är beskrivningarna sensuella, ibland bara trist realistiska. Det som stör mig är att dessa aktiviteter alltid är på pojkarnas villkor, flickorna "väljer" nämligen att göra killarna en tjänst utan minsta tanke på egen njutning. Flickorna har inget emot att knulla runt, men det är killarna som ska tillfredsställas i första hand. Är det tidens tand som gnager? Romanen skrevs på 80-talet och utspelar sig under sent 60-tal, vilket kanske har betydelse för skildringen av de japanska tonåringars sexuella relationer under denna tid.

I baksidestexten står det att "Norwegian Wood är en historia som är intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull, lika självklar som komplicerad som kärleken själv". Det är sant. Jag kan bli trött på alla handtrallor som Toru får, men inte så mycket så att det skulle förstöra läsningen för mig. Jag njuter mera av stämningen i boken, Torus sökande, förvirring inför livets och kärlekens möjligheter, längtan, hans möten med sig själv, sina känslor och rädslor. Jag njuter av samtal och mentala möten mellan Toru och de han tycker om. Beatles-låten Norwegian Wood går som en röd tråd genom berättelsen, den är i princip en sound track till det som händer mellan Toru och Naoko. Jag får tårar i ögonen.

För övrigt är jag förtjust i alla personbeskrivningar som Murakami levererar på ett målande, sugestivt och färgstarkt sätt. I början av boken beskrivs t.ex. Torus rumskompis Stormtruppen och den beskrivningen är en höjdare, då skrattar man.

Dock har jag även en invändning. Boken börjar med att den nästan fyrtioårige Torus minnen väcks till liv och det vuxna berättarjaget dyker upp några enstaka gånger under tiden, men på slutet saknar jag honom. Jag skulle vilja veta hur livet har blivit för honom. Har han gift sig med Midori? Varför ville han berätta för oss? Har berättandet löst en knut av något slag för honom? Vi lämnar Toru när han tjugo år gammal. När han påbörjar berättandet är han trettiosju och har just landat i Hamburg. Allt där emellan är en gåta.

Eftersom jag gillar Murakamis romaner sedan tidigare, gillar jag tämligen villkorslöst även denna, de små invändningarna till trots.

Haruki Murakamis roman ingår i Jorden runt resan på 8 böcker.








Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

5 kommentarer:

Lyran sa...

Denna roman får jag se till att läsa senare.

Marie sa...

En fantastisk bok tycker jag. Skulle också vilja veta vad som hände egentligen, men giller samtidigt tanken på att fundera och skapa en egen berättelse.

Lilla O sa...

Tyckte verkligen om boken! Vill gärna läsa fler av Murakami.

Jenny sa...

Har ännu bara läst "drygt" 1 Murakami än (håller på med Kafka på stranden, som jag gillar skarpt)och det var Fågeln som vrider upp världen. Jag blev totalt fångad! Helt fantastisk bok, bestämde mig genast för att plöja de Murakami som finns sedan tidigare. Vilken otrolig speciell författare...I like!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jenny: Du har kommenterat så många av mina inlägg på sistone att jag vill belöna dig med några bokmärken. Maila mig din adress, så skickar jag ett par stycken :-)