Norwegian Wood

Beatles-låten Norwegian Wood som handlar om ett kort möte mellan två helt olika människor är ett genomgående tema för Haruki Murakamis roman Norwegian Wood, en bok som berättar om mellanmänskliga möten med olika grad av känslomässig intensitet, allt från möten mellan vänner och älskande till tillfälliga och anonyma sexuella förbindelser. Det sorgliga är att de livsviktiga mötena förblir ofullbordade. De blir till ett svårläkt sår i själen och döden visar sig vara inte en motpol till livet, utan en del av det.

I centrum för berättelsen står Toru Watanabe som är trettiosju år när boken börjar. Han sitter på ett flygplan som just landat i Hamburg och ur högtalarna hörs en instrumentalversion av låten Norwegian Wood, vilket sätter Torus känslor i gungning och minnerna tar fart. Han börjar berätta för oss sin historia från tiden då han befann sig gränslandet mellan tonåring och vuxen. Han är nitton tjugo år, studerar på universitetet i Tokyo, tycker att det är dötrist och betraktar sina studier som en övning i självbehärskning. Helst läser han böcker, Scott Fitzgerald är den absoluta favoriten.

"När jag tänker tillbaka på året 1969 tänker jag mig det som ett oändligt träsk - ett djupt. gyttjigt kärr som är på väg att suga av mig skon varje gång jag tar ett steg. Jag tar mig fram genom gyttjan med stort besvär. Framför mig och bakom mig kan jag inte se något annat än detta mörka, gränslösa träsk. Till och med tiden tycktes halta fram i takt med mina vacklande steg."

Tack vare sitt läsintresse stiftar han bekantskap med den något excentriske Nagasawa. Nagasawa läser bara författare som varit döda i minst trettio år, för då kan han vara säker på att böckerna har överlevt. Förutom böcker gillar Nagasawa att ligga med flickor och är ständigt på jakt efter nya sexuella erövringar. Han drar Toru med sig.

Toru är förälskad i Naoko. Hon var flickvän till en barndomskompis som tog livet av sig blott sjutton år gammal. Naoko lider av depression, hamnar på behandlingshem men Toru bestämmer sig för att vänta. Han skriver ett brev i veckan och lever för och av några få besök hos henne. Samtidigt umgås Toru med kurskamraten Midori, en flicka som gärna vill bli ihop med Toru.

"Jag har älskat Naoko och jag älskar henne fortfarande lika mycket, men den känsla som finns mellan mig och Midori är på något vis definitiv. Och jag känner att jag inte kan kämpa emot denna kraft, utan kommer att svepas med den. Det jag känner för Naoko är en oerhört stillsam, mjuk och ren kärlek. För Midori känner jag något helt annat. Det är en känsla som står, går, andas och bultar. Och denna mäktiga känsla uppfyller mig. Jag vet inte vad jag ska göra."

Andra kvinnofigurer i romanen är Naokos rumskamrat på behandlingshemmet, Reiko, samt Nagasawas vackra och helgonlika flickvän Hatsumi vars livsöde också är sorgligt. Reiko är dubbelt så gammal som Toru men det uppstår en sexuell stämning de emellan i alla fall.

Vad går då Norwegian Wood ut på? I första hand är det en kärleksroman, i andra hand en utvecklingsroman, i tredje hand en roman om livet och döden. Toru lever i mental ensamhet och i ständig längtan efter kärlek och värme, men i brist på dem söker han flyktiga omfamningar och snabb sexuell tillfredsställelse. Det runkas och koppuleras friskt, det är peting och avsugningar mest hela tiden. Ibland är beskrivningarna sensuella, ibland bara trist realistiska. Det som stör mig är att dessa aktiviteter alltid är på pojkarnas villkor, flickorna "väljer" nämligen att göra killarna en tjänst utan minsta tanke på egen njutning. Flickorna har inget emot att knulla runt, men det är killarna som ska tillfredsställas i första hand. Är det tidens tand som gnager? Romanen skrevs på 80-talet och utspelar sig under sent 60-tal, vilket kanske har betydelse för skildringen av de japanska tonåringars sexuella relationer under denna tid.

I baksidestexten står det att "Norwegian Wood är en historia som är intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull, lika självklar som komplicerad som kärleken själv". Det är sant. Jag kan bli trött på alla handtrallor som Toru får, men inte så mycket så att det skulle förstöra läsningen för mig. Jag njuter mera av stämningen i boken, Torus sökande, förvirring inför livets och kärlekens möjligheter, längtan, hans möten med sig själv, sina känslor och rädslor. Jag njuter av samtal och mentala möten mellan Toru och de han tycker om. Beatles-låten Norwegian Wood går som en röd tråd genom berättelsen, den är i princip en sound track till det som händer mellan Toru och Naoko. Jag får tårar i ögonen.

För övrigt är jag förtjust i alla personbeskrivningar som Murakami levererar på ett målande, sugestivt och färgstarkt sätt. I början av boken beskrivs t.ex. Torus rumskompis Stormtruppen och den beskrivningen är en höjdare, då skrattar man.

Dock har jag även en invändning. Boken börjar med att den nästan fyrtioårige Torus minnen väcks till liv och det vuxna berättarjaget dyker upp några enstaka gånger under tiden, men på slutet saknar jag honom. Jag skulle vilja veta hur livet har blivit för honom. Har han gift sig med Midori? Varför ville han berätta för oss? Har berättandet löst en knut av något slag för honom? Vi lämnar Toru när han tjugo år gammal. När han påbörjar berättandet är han trettiosju och har just landat i Hamburg. Allt där emellan är en gåta.

Eftersom jag gillar Murakamis romaner sedan tidigare, gillar jag tämligen villkorslöst även denna, de små invändningarna till trots.

Haruki Murakamis roman ingår i Jorden runt resan på 8 böcker.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Några citat ur "Norwegian Wood"

"Jag tyckte om att läsa böcker jag gillade om och om igen. På den tiden gillade jag författare som Truman Capote, John Updike, Scott Fitzgerald och Ryamond Chandler /.../ Jag hade läst dem [böckerna] många gånger, ibland slöt jag ögonen och drog in deras doft. Bara genom att andas in bokdoften och röra vid sidorna med händerna, framkallade jag känslor av lycka."

***

"Nagasawa hade som regel att aldrig röra vid en bok av någon författare som inte hade varit död i åtminstone trettio år. `Det är de enda böckerna jag litar på`, sa han. `Det är inte det att jag inte litar på samtida litteratur`, tillade han. `Men jag vill inte ödsla tid på att läsa något som inte har överlevt. Livet är för kort för det. /.../ Om man bara läser böcker som andra läser, då kan man till slut bara tänka sådana tankar som andra tänker. Det är sådant lantisar och snobbar ägnar sig åt.´"

***

"Döden är inte en motpol till livet, utan en del av det."

Bittert arv

Romanen Bittert arv är skriven av Kiran Desai, en amerikansk författarinna med rötter i Indien. År 2006 belönades Desai med Booker-priset för Bittert arv, men innan dess refuserades romanen tio gånger med motiveringen att den mer eller mindre var oläslig. Med andra ord: En krokig väg till berömmelse och världssuccé.

Omslaget till Bittert arv är ett myller av småkryp, spetsar, blommor och färger och det matchar mycket väl innehållet, som också är ett myller - fast av möten mellan Indien, det kolonialistiska arvet och drömmen om lyckans USA. Livet i Indien, landets historia och människornas framtid speglas genom några av invånarna i en dimsvept by nedanför Himalayas fot. På ett djupare plan är boken en kritik till dagens globalisering och den skildrar även problem som uppstår när öst möter väst.

Vi möter en pensionerad, bitter, arg och livstrött domare som bara älskar sin hund Mutt, hans kock och dotterdotter Sai. Kocken lever på hoppet om att det går bra för hans hans son Biju i Amerika, men i själva verket försörjer sig denne genom arbete på dåliga restauranger och lever i missär. Sai kommer till domarens hus efter att hon blivit föräldralös och det är en händelse som vänder upp och ner på tillvaron. Så småningom blir hon förälskad i sin nepalesiske lärare men kärleken sätts på prov när Gyan, som han heter, blir indragen i gerillans verksamhet. Persongalleriet i boken är ganska brett då även grannar, släktingar och gerillapojkar ingår. Samt ett antal djur.

Vi följer huvudpersonerna framåt och bakåt i tiden under deras försök att hitta lite lycka och mening i sina tilltrasslade och oftast tragiska liv. Det går si så där för dem. Texten är full av vrede, desperation och svikna förhoppningar, men på slutet ljusnar det lite grann, för det finns ett ljus i alla mörker.

Kiran Desai skriver på ett bildrikt språk som jag ibland upplever som överbelastat, ungefär som omslaget. Men å andra sidan gör språket att man blir varse smutsen, fattigdomen, den fuktiga värmen och alla de hetska känslorna. Och så landskapet, förstås. Det känns riktigt exotisk med denna dimhöljda lilla by som så kraftigt kontrasterar mot New Yorks slumområden där Biju bor.

Bittert arv en speciell bok, något krävande att läsa. Jag hade svårt att komma in i berättelsen på en gång eftersom jag tyckte att den var för rörig och för spretig. Men jag vande mig. Sammantaget gillade jag boken och är glad att jag har läst den, även om min reaktion inte är så översvallande.

Bittert arv ingår i Jorden runt resa på 8 böcker.

Läs gärna en intervju med Kiran Desai eller titta på klippet där Kiran Desai själv berättar om sin roman.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

Söndagsenkät med två dagars försening

Från Snowflake kommer denna trevliga julienkät:

1. En författare som är värd mer uppmärksamhet:

Jag vill ogärna att Milan Kundera skulle falla i glömska och tycker att han är värd en förnyad uppmärksamhet och helst en nyutgivning.

2. En överskattad författare:

Tveklöst Dan Brown.

3. En lyckad filmatisering av en bok:

Flyga drake (av Khaled Hosseini).

4. En lyckad tv-serie baserad på en bok:

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

5. En bok jag lärt mig något av:

Oj, bara en?!?! Hm. Då väljer jag Imperiet av R Kapuscinski.

6. En må bra-bok:

Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith.

7. En bok jag gärna ger bort till ett barn:

Det beror på barnets ålder och intressen, men två krav måste uppfyllas - att barnet kan lära sig något nytt om världen och att även den vuxne kan ha roligt vid läsningen.

8. Av författarna som kommer till Internationell Författarscen i höst är jag mest nyfiken på:

Per Petterson.

Tematrio - Barndomsskildringar

Barndomsskildringar, som är veckans Tematrio, tillhör en omtyckt genre, jag tycker mycket om att läsa sådana vare sig de är skrivna utifrån barnets eller den redan vuxnes perspektiv. Att välja endast tre titlar förefaller emellertid svårt, men visst finns det guldkorn som ingen annan ännu har tagit upp att hitta i bokhyllan.


1. Kärleksbarnet av Hillevi Wahl är en självbiografisk berättelse om ett alkoholistbarns uppväxt. Mycket stark, gripande och välskriven bok - enligt min åsikt betydligt bättre än Alakoskis Svinalängorna. (Läs mer här.)

2. Ensamhetens vin av Iréne Nemirovski utspelar sig vid en tid då 1900-talet var nyfött, först i ett Ukraina som beskrivs med kärlek och hänförelse och sedan, efter oktoberrevolutionen 1917, i Frankrike. Det är en självbiografisk bok med stort B (läs mer här.)

3. Som nummer tre väljer jag en barndomsskildring i serieform, även den självbiografisk. Det är Marjane Satrapis Persepolis som handlar om en barndom och ett vuxenblivande i Iran efter 1979 och ca tio år framåt. Rolig och oemotståndlig (läs mer här).

Annars läste så sent som förra veckan en barndomsskildring som väckte mina egna barndomsminnen till liv - Katerina Janouchs Sommarbarn (recenseras här).

Jorden runt resan - Asien

I juli går Jorden runt resan på 8 böcker till Asien och jag har planerat att göra två anhalter inom resans ram - en i Indien med Kiran Desais Bittert arv (som jag redan har läst men ännu inte recenserat) och en i Japan med Norwegian Wood av Haruki Murakami. Resmålet Kina sparar jag till ett senare tillfälle, En ensam människas bibel av Gao Xingjian står i bokhyllan och väntar, springer inte bort.

Sommarbarn

Katerina Janouch och jag är så gott som jämngamla och båda är vi födda i Tjeckoslovakien. När ryssarna kom och invaderade Prag i augusti 1968 var hon fyra år, jag lite drygt tre. Vi delar vissa minnen. Eftersom Katerinas pappa blev väldigt obekväm för den kommunistiska regimen fick han 1973 ett erbjudande att lagligt lämna landet, i annat fall hotade fängelse och diverse represalier gentemot familjen. Att Katerinas mamma är ryska gjorde inte saken bättre. Det var så det kom sig att Katerina Janouch hamnade 1974 i Sverige, efter att år i Köpenhamn.

I den självbiografiska romanen Sommarbarn berättar Katerina Janouch om sin tidiga barndom i Tjeckoslovakien, om hur det kändes att bli storasyster efter sju år som ensambarn, om sina föräldrar, mor-och farföräldrar, om resan till Danmark och Sverige. Hon skildrar utvandringens vedermödor, anpassningens svårigheter, känslan av utanförskap och rotlöshet och den krokiga vägen till att bli svensk. Hon delar med sig av sina minnen fram till dess att hon slutat mellanstadiet men det är uteslutande vuxenperspektivet som gäller. Hon minns, analyserar och drar slutsatser. Det är spännande.

Jag uppskattade även hennes sätt att återge 1968-händelserna och tiden strax därefter; romanen gav mig mer kunskap om min egen historia.

Sommarbarn är en personligt skriven bok och det är i de egna upplevelserna och känslorna som bokens styrka ligger. På Prousts vis använder hon sig gärna av smaker, dofter och ljud när hon minns sin barndom. Katerina Janouch har en fantastisk förmåga att fånga och fängsla läsaren.

Jag fastnade för boken framför allt tack vare det att jag kände en djup identifikation. När Janouch beskriver företeelser från sin barndomstid i Tjeckoslovakien, ja då är det även min barndoms ingredienser hon beskriver. De tidstypiska kulliserna och rekvisita är de samma, fast handlingen skiljer sig. Jag känner igen atmosfären i storstaden och på landet, jag vet vad de tjeckiska orden hon använder betyder, vet hur de smakar och luktar. Jag har ätit samma glass och likadan mat som hon, andats samma luft smutsig av avgaser och svartkol, passerat likadana ölgubbar utanför ölrestaurangerna, handlat mjölk och giflar i ett liknande snabbköp, plockat blåbär i liknande skogar, läst samma barnböcker och längtat halvt ihjäl mig efter en barbiedocka och jeans från Tuzex. Jag har gjort liknande upptåg med mina kompisar, haft samma knäppa idéer.

När sedan bokens handling förflyttar sig till Sverige uppstår nya identifikationer för min del. Nu är det inte längre Katja jag identifierar mig med utan snarare hennes föräldrar - de onda människorna som har raserat hennes trygga tjeckiska värld och jag minns hur det var för mig och min son när vi flyttade hit. Sonen var fem år gammal då och hade inget att säga till om saker och ting och bara längtade tillbaka till farmor och mormor. Var det så! jobbigt för honom också! att anpassa sig till sitt nya liv i Sverige? Jag har nu bett honom att läsa boken...

Slutligen en liten kuriositet ur livet om den fantastiska slumpen: Medan jag läste boken Sommarbarn berättade min son att han skulle vara med i ett radioprogram om Tjeckien (han är reporter på SR och gjort reportage om tjeckiska romer) och att Katerina Janouch skulle vara gäst i samma program för att berätta om sina tjeckiska rötter. Kanske ville jag lyssna? Genast berättade jag om boken och bad sonen att hälsa Katerina att jag gillade Sommarbarn väldigt mycket. Hoppas han gjorde det :-) Den 14 juli var Katerina Janouch även sommarpratare i P1.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocket.

"Min bokhylla" - ny artikelserie i SvD

Vi som gillar böcker lider säkert av samma åkomma allihop, nämligen tvångsbeteendet att "kartlägga" folks bokhyllor när vi är på besök hos någon. Vi liksom dras till bokhyllorna, det är en osynlig kraft som sätts i rörelse och den är mycket svår att stå emot. Det brukar vara så för mig i alla fall, bäst att erkänna det. Och du? Känner du igen dig?

Därför glädjer jag mig åt SvD:s nya artikelserie Min bokhylla. Få se kändisarnas och viktigpetternas bokhyllor. Först ut är kulturminnistern Lena Adelsohn Liljeeroth. På frågan om det är viktigt med välfyllda bokhyllor svarar hon så här: "Välfyllda behöver de inte vara, man kan ju låna böcker. Men för mig skulle det kännas väldigt konstigt att inte ha böcker. Det är lite som att själen skulle försvinna ut genom dörren om det skulle vara tomt här."

Ingen har varit på månen

Ingen har varit på månen, påstår Werner Aspenström i dikten som jag har valt med tanke på att det idag är 40 år sedan första månlandningen. Sant eller falsk?

Vissa lögnhalsar påstår,
t.o.m. i vetenskapliga skrifter,
att människan varit på månen,
att grus hemförts.

Ingen har varit på månen.
Ingen kommer någonsinatt sätta sin fot på månen.
Månen är en juverstinn ko.
Månen kan bara handmjölkas.
Så var det på Rigvedas tid.
Så kommer det alltid att förbli.

Då och då vänder den sitt koöga mot oss
och undrar: blir ni aldrig otörstiga?
Detta vet varje amatörastronom
och alla som sanningen vill veta.

( Av Werner Aspenström)

Frank McCourt död

Frank McCourts roman Ängeln på sjunde trappsteget som kom ut på svenska 1999 handlar om författarens egen barndom i irländska Limerick under 1930- och 40-talen. Det är en fantastik bok. Bedårande vacker, gripande och hoppfull trots den skildrade missären. Om du mot all förmodan inte har läst den så spring genast iväg och skaffa boken, du kommer inte att bli besviken. Romanen Lyckans land börjar där Ängeln på sjunde trappsteget slutar.

Ängeln på sjunde trappsteget belönades med Pulizerpriset 1997 och kom även att filmatiseras. Frank McCourt var 66 år gammal när han debuterade med denna roman, innan dess var han lärare i över 30 år. Se! Det är aldrig för sent att börja med något nytt.

Nu är Frank McCourt död, men hans böcker kommer att bestå under lång tid framöver. Han var en person med en stor berättartallang, självdistans och härlig humor.

Himmelsblå böcker

Idag har himlen varit övervägande grå, men som tur är kan man skapa egna himlar i blått. Snowflake vill se många vackra blå böcker denna söndag och här kommer mina: Dikter 1945-2002 av Wislawa Szymborska, Berlinerpopplarna av Anne B Ragde, I väntan på Godot av Samuel Beckett, Vägen av Cormac McCarthy, Falling Man av Don DeLillo, Nåd av Linn Ullmann, Kom och hälsa på mig om tusen år av Bodil Malmsten, Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez samt Satansverserna av Salman Rushdie. Av dessa är endast tre olästa - Falling Man, Satansverserna och Kärlek i kolerans tid - och de tillhör samtidigt nykomlingarna i min bokhylla, vilket betyder att de inte har bott där längre än ett halvår. Samtliga är ett loppisfynd.

Orhan Pamuk om Milan Kunderas romankonst

Av en ren slump har jag hittat en essä av Orhan Pamuk som handlar om Milan Kunderas romankonst utifrån bl.a. romanen Långsamheten som jag nyligen har recenserat. En fullträff. Jag tycker att artikeln är intressant och kan tjäna som förståelsenyckel till Kunderas prosa.

"Att läsa Kundera är att inse det faktum att det viktigaste med tankar och åsikter i böcker är hur de relaterar till författarens övriga sakuppgifter och idéer: det är deras inbördes sammanhang, eller för att använda den term ifrån musiken som han själv föredrar, deras ´komposition´. Det som så starkt skiljer Kundera från andra författare är inte briljansen eller skärpan i hans åsikter utan den frenesi med vilken han förfäktar dem." (DN 960929)

Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - delrapport 3

"Jag behöver inte umgås mer med andra, jag behöver mer & mer vara ensam på ett djupt, rikt plan. Och skapa världar."

Det går inte fort för mig att läsa Sylvia Plaths Dagböcker, men så läser jag inte varje dag heller. Faktiskt inte på en hel vecka ibland. Sylvias dagböcker är mitt långtidsläsprojekt. Att läsa en författares dagböcker som sträcker sig över flera års tid har den fördelen att man på förhand vet hur det går, så att säga. Alltså saknas jag-vill-veta-hur-det-slutar-drivet som vanligtvis påskyndar läsningen. Att det inte finns någon egentlig handlig att följa är också en fördel, för då spelar ett flera dagars läsuppehåll ingen roll för läsupplevelsen och inte heller för sammanhanget. Livet är också sådant. Det pågår från en dag till en annan, man lägger sig på kvällen utan veta vad morgondagen har att bjuda på. Och man träffar oftast inte sina vänner varje dag... Så är det för mig när det gäller Sylvia - jag träffar henne då och då, men då blir umgänget desto intensivare. Dessutom förnimmer jag känslan av läsningen såsom en fysisk handling, eftersom boken är så tjock och tung. Sylvia Plaths Dagböcker lämpar sig inte till läsning i horisontellt läge.

Den här läsrapporten gäller perioden juli 1956-oktober 1958, alltså direkt efter att Sylvia Plath har gift sig med poeten Ted Hughes. Självklart uppfylls hon då av tankar på honom, sin stora kärlek: "Efter tjugofemårs letande på alla de bästa platserna vet jag att det helt enkelt inte finns någon som han. Vem passar. Vem passar så perfekt och är den manliga själ som så perfekt kompletterar mig." Sylvia avgudar Ted samtidigt som hon längtar efter att själv slå igenom som författare. När hon återigen blir refuserad skriver hon:

"Men jag blev kvitt besvikelsen & tjurig bedrövelse genom att ägna dagen åt att skriva ut Teds nya dikter. Jag lever i honom tills jag kan leva av mig själv. /.../ Jag har befunnit mig i ett vakuum det senaste halvåret, inte skrivit på ett år. Jag storknar av rost. Vad jag längtar efter att bli produktiv igen. Att få världar att snurra i huvudet igen."

Samtidigt är Sylvia villig att träda tillbaka i den äktenskapliga författarkampen, för hon känner instinktivt att läget inte missgynnar henne. Tvärtom tar hon näring av Teds konstnärskap:

"Jag har det helst så här, om nu någon av oss ska lyckas: det är därför jag kunde gifta mig med honom, för att jag visste att han var en bättre skald än jag och att jag aldrig skulle behöva undertrycka min lilla talang, utan kunde pressa den och driva den till det yttersta, och ändå känna att han låg steget före."

Men snart upptäcker Sylvia att Teds framgångar inte enbart kan hålla henne vid liv, utan att hon måste börja skriva själv också. Den författartorka som hon länge har befunnit sig i är plågsam.

"Hur som helst, om jag inte skriver, vilket jag inte har gjort på det senaste halvåret, då avstannar min fantasi och täpper till, stryper mig tills allt jag läser blir ett hån (andra skrev det, inte jag.), då äcklas jag av att laga mat och äta (enbart fysisk aktivitet utan tankemöda) och det enda som håller mig uppe, fast inte odelat till glädje, är den oändliga djupa kärlek jag lever i. Och Teds unika och nästan bottenlösa förståelse."

Sylvia drömmer om att en vacker dag få barn, men för mig känns det som att hon bara vill ha barn för att mogna som författare: "Jag ska vara starkare: jag ska skriva tills jag börjar tala från mitt djupaste inre och sedan få barn och tala ännu djupare. Först den skapande fantasins verklighet, sedan den skapande kroppens. För det sistnämnda betyder ingenting om jag inte har det förstnämnda..." När hennes mens bli försenad sommaren 1957 skriver hon dock om "skräcken att vara gravid" och om "tanken på 20 år med allt elände och ett barn som är oälskat eftersom det på grund av vårt misstag ofrivilligt dödade våra andliga och själsliga jag genom att låta dem förstelnas av att tvingas offra allt för att tjäna pengar". Vid den tiden hade det Sylvia och Ted ganska dåligt ställt ekonomiskt. Men ändå... Det är ganska typiskt Sylvia Plath, tror jag, att vackla fram och tillbaka i sina känslor. Det som framstår som en dröm ena dagen kan te sig som en mardröm nästa dag.

Under den här perioden sommaren 1956-hösten 1958 handlar anteckningarna mycket om skrivande och om vad som är meningen med livet för Sylvia. Förtvivlan blandas med lycka, glädje och förnöjsamhet, skrivkramp med nästintill manisk produktion. Det är intressant att läsa, jag börjar kanske förstå mig på denna kvinna. Jag menar inte att jag i alla lägen gillar henne, bara att jag börjar lära känna henne och förstå lite grann hur hon är funtad. Börjar undra om man idag skulle ge henne diagnos mannodepresssiv. Men jag är ingen psykiatriker, så vad vet jag om sånt? Ingenting, naturligtvis. Jag bara spekulerar. I slutet av perioden hamnar Sylvia återigen i kris, hon är sjuk, trött och nära en kollaps medan sanningen om Teds otroghetsaffär uppenbarar sig. Verkligheten överträffar ibland dikten och jag ska läsa vidare...

Har du missat delrapport 1 och delrapport 2? Klicka då på länkarna.

Humor

Tack till En annan sida som påminde mig om klippet Norsk Helpdesk.

Skandal!

Ajajaj, att svenska författaragenter lurar internationella bokförlag och i slutändan författare som skrivit böckerna är inte bra. Även om det inte är någon fattig som drabbats. Pinsamt, klantigt, upprörande och oacceptabelt, det är vad det är. Läs mer i SVB.

Kungafamiljen + litteratur = inte sant

Idag fyller kronprinsessan Victoria år och jag har funderat på en sak. Ingen i den svenska kungafamiljen värnar om litteraturen, har ni tänkt på det? Drottningen har aldrig ertappats med att vända blad och kungen och kronprinsessan är på grund av sin dyslexi inga bokmalar heller.

"Dels var det alltid jobbigt att läsa, dels gick det inte lika snabbt. Och jag började läsa sent. Jag läste inte en enda bok frivilligt förrän för några år sedan", berättar Victoria i en intervju i februari 2008. Undrar om hon har blivit bättre på att läsa, om hon har upptäckt ynnesten att känna behov av berättelser och litterära upplevelser. Vilka böcker läser hon? Läser hon? Vad gillar hon? Jag skulle så gärna vilja veta...

Kungafamiljens medlemmar deltar exempelvis gärna vid olika idrottsevenemang, men deras offentliga stöd till det skrivna ordet gestaltar sig endast i två aktiviteter (så vitt jag vet) - Nobelpriset och ALMA-priset. I det ena fallet är det kungen och i det andra fallet är det kronprisessan som delar ut priset och då är även internationell uppmärksamhet mot Sverige total. Men på hemmaplan, som till exempel vid Augustpriset, lyser kungafamiljen med sin intressefrånvaro. Det tycker jag är synd. Det finns inte heller några stiftelser eller projekt med syftet att främja läsning som någon från kungafamiljen skulle stödja. Varför inte det? Är sådant mindre viktigt än forskning, bistånd, handikappidrott och sociala engagemang? Är det för att de själva inte är bokälskare som de inte prioriterar läsfrämjande engagemang?

Jag tittade på Kungahusets hemsida och läste om kungens, drottningens och kungabarnens intressen men ingen påstår sig gilla att läsa böcker. Ingen! Men de gillar friluftsliv, åka skidor, rida, motorsport, konst, teater och trädgårdsarbete. Det är inget fel på att gilla sånt, självklart inte. Jag är bara lite förvånad över att människor i den samhällsställningen inte har tagit litteraturen närmare sina hjärtan, inte minst med tanke på vilken guldgruva för kunskap skönlitteraturen är.

Tematrio - Frankrike

Idag är det dags för fransmännen att vifta med Trikoloren och sjunga Marseljäsen och därför vill Lyrans Tematrio vända våra blickar mot den franska litteraturen. I min bokhylla finns det händelsevis flera böcker av franska författare och det var således inte särskilt svårt att välja tre av dem. Min trio kan vara en lättsam introduktion till den franska prosan av idag och jag lovar en angenäm läsupplevelse. Alla tre böckerna är recenserade här på bloggen och det är bara att klicka på bokens titel om du vill läsa mera.

1. Kiffe-kiffe imorgon av Faïza Guène

2. Innan männen av Nina Bouraoui

3. Ses vi någonsin igen? av Guillaume Musso

(För övrigt finns det en kategori här på Bokmania som heter "Franska författare" och där finns det ännu fler tips.)

Om godhet

"Upptäckten av den goda kraften vore en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft under alla omständigheter är så svag att den saknar varje praktisk betydelse, erbjuder den icke mycket av tröst åt allmänheten. Icke mycket, men dock något. Om den funnes."

Om godheten från 1988 är ett av Willy Kyrklunds sista verk och jag vet inte hur man bäst genrebestämmer det. Det är ingen roman och ingen novell och inte någon essä i vanlig bemärkelse heller. En filosofisk fabel står det någonstans, kanske för att upptakten till Om godheten utgörs av en kort berättelse om ett vildsvin och dess varken goda eller onda natur och att innehållet är filosofiskt. Egentligen spelar genren ingen roll. Det viktiga är att Om godheten är en läsvärd och tankeväckande bok som ger sig i kast med att förklara ett svårdefinierbart begrepp - godhet. Tidigt i texten slår Kyrklund fast att "ett begrepp uppstår endast genom sin avgränsning mot andra begrepp", i detta fall till begreppet ondska. Godhet och nåd kan beskrivas endast genom att man särskådar dem mot bakgrund av ondska och onåd.

"Om en människa handlar efter sin natur och tillämpar partiell godhet, så må detta betecknas som godhet låt vara att den är klen. Men om en allsmäktig gud tillämpar partiell godhet, kan detta aldrig kallas annat än godtycke."

Eller:

"De stora doser godhet som erbjuds av religionen utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige gud som tillåter att den ene kvalificerar sig för nåd och den andre kvalificerar sig för onåd, när han i sin allmakt hade kunnat förhindra det senare - en sådan gud kallar jag icke för god."

Willy Kyrklunds språk i Om godheten är ädelt. Så upplever jag det. Det känns gammaldags vackert och bitvis nästan bibliskt utan att för den skull vara ålderdomligt eller omodernt. När jag läser boken är det som att befinna sig i ett klassiskt konstverk som klarat tidlösheten. Det är bara 100 sidor text, men de innehåller väldigt mycket visdom som dessutom är förmedlad på en så vacker svenska att hjärtat skälver i bröstet.

Vad kommer då Kyrklund fram till? Finns det godhet? Nja, några bergsäkra slutsatser levererar han icke men lugnar med beskedet att "bristen på godhet är lätt att uthärda, så länge man har något mera stabilt att ta till." Det finns inte mycket tröst att få i livet, egentligen, i synnerhet inte från det gudomliga. Bäst att lita på sig själv. Tänka själv.

"Vänd dig icke till ljuset med dina bekymmer. Ljuset bekymrar sig icke om dina bekymmer. Diskutera icke ont och gott med höga himlen. Höga himlen diskuterar icke ont och gott med dig. Längtar du efter ljus och klarhet? Du är icke inviterat till dem."

Om godheten är en sådan bok som man stryker mycket under i, markerar intressanta tankar och skriver upp citat. Tyvärr finns inte boken längre att köpa, men kommer säkert att ges ut igen så småningom. Om godheten finns bl.a. i en samlingsvolym med Kyrklunds prosa.

Som bonuscitat kommer dikten som avslutar boken. Jag förstår inte mycket av den, men njuter av ordens skönhet. Som tur är behöver man inte förstå allt...

När gryningen utträder ur sitt gryningsskap.

När främlingen utträder ur sitt främlingsskap.

När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.

När stenen utträder ur sin stenighet.

När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.

Denna längtan.

När natten utträder ur sin nattlighet.

När intet utträder ur sin intighet.

Denna ängslan.

Läs mer om Willy Kyrklund i artiklar Willy Kyrklunds förvandlingar och Han skrev fram en lönndörr till lusten.

Släktfeber

"Antingen sitter man och ältar alla orättvisor man varit med om i livet eller så ger man sig fan på att överleva. Och gör sig inga illusioner."

Romanen Släktfeber är Sara Paborns debutroman och den är rapp, dråplig, kul och charmig. Släktfeber handlar om en familj som är lite knäppare än genomsnittet och som brottas med diverse släktproblem av standardkaraktär. När Faster Alma dör 107 år gammal, samlas familjen till begravning, till boupptäckning och till att att göra upp om en ny maktordning. Gamla minnen och gamla oförrätter, rivalitet och elakhet poppar upp i sommarvärmen, liksom osläckt längtan efter kärlek, samhörighet och bekräftelse.

Familjen består av de rivaliserande systrarna Harriet och Liljana, Harriets man och deras dotter Katharine, bokens berättarjag. Katherins far är mer eller mindre en bifigur, han sitter helst under sin korkek och filosoferar.

Förutom humorn hörs även en allvarsam stämma i boken. Måste man alltid reda ut allt som varit i familjen och är man tvungen att lära känna sina släktingar på djupet? Det är frågor som bokens huvudperson ställer sig och som kommer kanske starkast till uttryck i en scen där hon förstår att det är moster Liljana som sitter inne med familjens historia och alla hemligheter och att om hon vill få veta någonting om exempelvis sin mor så måste hon hålla sig väl med mostern. Harriet har nämligen inga foton att visa upp och ingen vilja att dela med sig av sina minnen. Men när hon håller tal på Fasters begravning visar hon oväntade känslor och en dörr till något annat öppnas på glänt...

Vi möter individer som till en början inte förstår hur det kommer sig att de överhuvudtaget tillhör samma familj men som till slut accepterar varandras egenheter och kommer till en slags försoning och uppskattning av de föreliggande familjebanden - ty blod är trots allt tjockare än vatten.

Sara Paborn har skrivit en lättsam, småklok och underhållande bok och det är en debut som lovar gott inför framtiden. Läs gärna ett smakprov ur Släktfeber eller besök Sara Paborns hemsida. Måndagen den 13 juli sommarpratar Sara Paborn i SR P1.

Här hittar du fler recensioner av Släktfeber: Aftonbladet, SvD och GP.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Veckans citat om litteratur

"Att skriva skönlitteratur är toppen. Man kan hitta på nästan vadsomhelst."

(Av Ivana Trump)

JCO för dig som inte var på Kulturhuset

"Det är alltid kul att veta att man är läst, men det betyder inte att jag är en megabästsäljare som John Grisham eller J K Rowling. Jag är en litterär bästsäljare på andra änden av skalan."

Det säger J C Oates i en intervju i SvD där hon berättar om sitt skrivande, sin syn på feminism och på det faktum att hon ännu inte fått Nobelpriset. Hon avslöjar också att hon har gift om sig och kommenterar den nyligen utkomna Dagbok 1973-1982 .

Även DN publicerar en intevju med Oates - om ungefär samma ämnen. Fast inte ändå. Dessutom finns det en mycket läsvärd essä om Oates att läsa på DN:s hemsida.

Recensioner av Dagbok 1973-1982 finns naturligtvis både i DN och i SvD.

När regnet står som spön i backen...

... behöver man inte ha dåligt samvete för att man ligger inne och gräver ner sig i en bok. Bokförlaget KallaKulor uttrycker det alldeles utmärkt i ett twitterinlägg: "Det finns inget dåligt väder. Det finns bara dåliga böcker." Haha, det hade jag inte sagt bättre själv.

De bra böckerna som lyser upp min regnhimmel är tre biblioteksböcker lånade av en slump och i ett anfall av spontanitet (som om jag inte hade tillräckligt med olästa böcker hemma redan). Men i alla fall: Jag är mycket förtjust över lektyren! Långsamheten (Milan Kundera) och Om godheten (Willy Kyrklund) är redan utlästa, så korta som de är. Långsamheten har jag redan hunnit recensera och recensionen av Om godheten låter nog inte heller vänta på sig särskilt länge (det är en bok som bjuder på många tänvärda citat), men jag måste smälta den lite först.

Idag ligger jag försjunken i Kunderas Okunnigheten och mitt första intryck av boken är en häpnadsväckande hög igenkänningsfaktor. Nästan lite kusligt, faktiskt. Boken handlar om hur det är att vara utlandstjeck sedan två decennnier tillbaka och komma "hem". Dessutom gillar jag Kunderas sätt att skriva, hans blandning av roman och essä. Det tilltalar mig. Som det känns nu så skulle jag inte bli förvånad om det blev än mer Kundera under denna sommar. Fast gärna i solstolen...

Kulturfyran om sommarläsning

Kulturbloggen har kommit med en sommarfyra och här kommer mina svar:

1. Vad läser du just nu?
Den här veckan satsar jag på korta böcker. I går var det Långsamheten av Kundera, idag Om godheten av Kyrklund och i morgon blir det nog Okunnigheten av Kundera (igen). Samtidigt håller jag fortfarande på med tegelstenen Sylvia Plaths Dagböcker, men den intar jag endast i små portioner förlagda över en ansenlig tidsrymd.

2. Vilken är nästa bok du ska läsa?
Efter kortisarna blir det Bittert arv av Kiran Desai . Tror jag.

3 Vilken låt lyssnar du mest på nu?
Jag lyssnar inte på låtar. I min mp3-spelare har jag P1:s Bibliotek med en massa gamla avsnitt som jag missat eller årets utvalda sommarpratare.

4. Har du sett någon film i sommar?
Ja, men har redan glömt vad den hette. Den gick på tv häromdagen och handlade om en flicka, en val och om traditionell tro på Nya Zeeland. Det var en fin och gripande film. Annars funderar jag på att hyra Gomorra. Förresten har jag sett Försoning också, minns jag nu.

"Långsamheten" - en metaroman om Kundera själv?

"Snabbheten är det slags extas som den tekniska revolutionen har skänkt människan."

När du en dag får lust att läsa en bok som på en och samma gång är lekfull och seriös, smått galen och tankfull samt spontan och välplanerad välj då Långsamheten av Milan Kundera. Titeln är med tanke på hur snabbt det går att läsa verket helt missvisande, romanen är nämligen endast 135 pocketstora sidor lång. Behållningen desto större. Översättningen från franskan är gjord av Mats Löfgren. (Fast Kundera räknas som tjeckisk författare, har han nu i många år skrivit uteslutande på franska eftersom det är i Frankrike han numera bor.)

Att genrebestämma Långsamheten är inte lätt. Kortroman ligger närmast till hands, men det är en kortroman med inslag av drama och essä. Handlingen är invecklad, ibland befinner man sig utanför all tid när verklighet och dröm blandas.

Långsamheten utspelar sig i samtiden, på ett franskt slott där Kundera och hans fru Vera övernattar. Slottet är även platsen för en pågående entomologisk konferens som gästas av en framstående tjeckisk vetenskapsman vars öde påverkades av händelserna i augusti 1968. Tv och andra medier är närvarande. Dessutom utspelar sig en het kärleksnatt på slottet, fast två hundra år tidigare. Denna historia finns bevarad i en 1700-tals novell och Kundera presenterar den i de mera essäistiska delarna av romanen. Kontrasten ligger i skildringar av 1700-talets diskreta och lidelsefulla njutning och dagens snabba erövringar, gärna under medial bevakning.

Språket i Långsamheten är lätt, uppsluppet och fullt av intellektuella infall av språklig, litterär och filosofisk karaktär. Kundera fördjupar sig (trots det lilla formatet) i ädla begrepp som ära, makten, friheten, berömmelse och kärlek samt i mindre ädla begrepp så som exempelvis rövhål. När det gäller det sistnämnda utgår Kundera från bland annat en dikt av Appolinaire. Mycket roligt skrivet kan jag lova, liksom dialogen där ena parten utgörs av mannens lem. Kundera, han har humor.

Medan jag läste Långsamheten blev det alltmer uppenbart för mig att Långsamheten är en metaroman, alltså en roman om romanen Långsamheten. Citatet nedan återger ett nattligt samtal mellan Kundera och hans fru:

- Vad har du nu hittat på? En roman?
Jag nickar.
- Du har många gånger pratat om att du en dag vill skriva en roman som inte innehåller ett enda allvarligt ord. En Stor Dumhet För Ditt Eget Höga Nöjes Skull. Jag är rädd att den stunden är inne. Jag vill bara varna dig: var försiktig.
Jag nickar än djupare.
- Minns du vad din mamma sa? Jag hör hennes röst som om det vore igår: Milanku, sluta skoja om saker och ting. Ingen kommer att begripa någonting.

Jag tror att vad Kundera gör är att han "skojar" om bland annat sitt eget förhållande till kändisskap och berömmelse och vad dessa kan kosta en människa. I verkligheten håller Kundera väldigt mycket på sin integritet - han ger ytterst sällan intervjuer, han låter sig inte fotograferas och när han reser till sitt forna hemland Tjeckien gör han det alltid inkognito. Han hämtar nästan aldrig de litterära priser han får. Han är en skygg filur som vill ha lugn och ro.

I romanen Långsamheten står det att läsa till exempel följande:

"Det finns en sorts ära från tiden före uppfinnandet av fotografiet och en annan från tiden efter. /.../ Bara den som ingenting begriper kan idag gå med på att frivilligt släpa ett skramlande kändisskap bakom sig.

****

"Det är då den tid som är grundad på uppfinnandet av fotografiet griper in med sina stjärnor, dansörer och berömdheter av vilka bilden på en gigantisk duk kan ses på långt håll av alla, beundras av alla och inte nås av någon. /.../ Så kommer det sig att berömdheterna har blivit en offentlig inrättning av samma slag som offentliga toaletter, socialbyråer, försäkringskassor och mentalsjukhus. Men användbara är de bara på villkor att de egentligen är onåbara."

Om Kundera är något, så är han onåbar. Det finns många frågor kring Kunderas liv och agerande och eftesom han själv inte några svar ger, har man kommit på att det mesta ändå finns att hitta i hans verk. Kanske, kanske inte. Intressant tanke. Milan Kundera publicerade Långsamheten första gången 1995 och döm om min förvåning när jag fastnade för rader som mer än väl illustrerar blåsvädret som Kundera hamnade i förra året när han blev anklagad för angiveri i Tjeckoslovakien på 50-talet. Så här står det i boken:

"Han vet fortfarande varken ut eller in: kan man verkligen gå så enkelt från beundran till förakt. För vart tog den vägen, undrar jag, den kyss det sublimt världshistoriska senaste nytt lämnade på hans panna? Det är på den punkten de som flörtar med senaste nytt misstar sig. De vet inte att de scener historien spelar upp inte belyses mer än under de allra första minuterna. Ingen händelse är någon nyhet så länge den varar, utan bara under en mycket kort tidrymd, alldeles i början."

Jag gillar när jag kan göra egna tolkningar av skönlitterära verk.

Romanen Långsamheten av Milan Kundera är "en delikat liten bok" står det i baksidestexten och jag instämmer till fullo. Underhållande och tankeväckande. Tyvärr finns boken inte längre att köpa, men du hittar den säkert på närmaste bibliotek.

Och du, kom ihåg att i långsamheten kan du känna igen tecken på lycka, som Kundera skriver i slutet av sin roman.

Maken: en förhållanderoman

"Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop." (Ur Maken)

Romanen Maken skrevs 1976 av den då blott 21-åriga Gun-Britt Sundström och den har sedan dess kommit i nya utgåvor då och då, senast 2008 i Bonniers klassikerpocketserie, försedd med ett nyskrivet och mycket intressant förord av Steve Sem-Sandberg. Tack vare denna nyutgivning får nu en ny generation läsare möjlighet att upptäcka vilken ypperlig roman Maken är. Det är inte för intet den har lästs och citerats flitigt genom åren.

Vad handlar då Maken om? Som undertiteln antyder är det en roman om ett förhållande. Hur leva i tvåsamhet och ändå behålla sin integritet, sitt liv och sin egen vilja? Det är frågan som huvudpersonen och berättarrösten Martina ställer sig i en tid då kärnfamiljen har förlorat sitt traditionella betydelse, kyrkan sitt fasta grepp om människor och p-piller har gjort intåg medan det för föräldragenerationen ännu är otänkbart med sex före äktenskapet. Vi befinner oss i Stockholm i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet, alltså i en tid med sociala och politiska omvälvningar.

"Du älskar mig inte, säger han, allt dystrare. Det gör jag visst det, säger jag, allt argare."

Martina och Gustav träffas under studietiden och sedan i sju års tid kämpar för att få sitt förhållande att fungera, ändå blir det ett antal skillsmässor och återföreningar om vartannat.

"Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig."

I kampen för kärleken är alla medel tillåtna, även att ha sexuella relationer vid sidan om, dock under förutsättning att man är ärlig och alltid talar om när man har bedragit den andra. Svartsjukan får Martina och Gustav lov att leva med som en biprodukt.

"Det är så mycket som vi har talat om i glad och rentav högmodig förtjusning över att kunna Tala Med Varandra Om Allt. Men det som en gång är sagt är inte 'ur världen'. Det ligger och ruttnar på botten av själen, och om förhållandet sedan blir förgiftat av något annat, då kan det bubbla upp som sumpgas."

Martina, som är akademiker, ställer ideligen det tämligen självklara kravet på att behålla ”ett eget rum” i relationen och hon vill varken gifta sig eller få barn. För övrigt trivs hon inte med att förvärvsarbeta heller, ett 8-17-jobb är inget hon tänker acceptera bara så där, hon är den eviga studenten. Ingen svensson-typ. Gustav å sin sida är mera jordnära och traditionell, han skulle gärna vilja gifta sig och skaffa barn med Martina bara hon gick med på det. Han försörjer sig som gymnasielärare i filosofi. Fast även han har sina udda sidor, till exempel förväntar han sig att Martina ska bli kompis med hans älskarinna.

"Jag känner äckel över denna beblandelse, och det är oförklarligt att man så djupt och så äkta kan känna äckel över denna polygami som man ofrivilligt är part i, som om den stred mot alla ens innersta naturliga instinkter, när den polygami som man själv bedriver inte är något onaturligt alls."

Maken är en omfattande roman (547 sidor i pocket) och turerna i Martinas och Gustavs förhållande är många, men tack vare det skarpa, klarsynta och ibland bekäftiga språket blir läsningen aldrig tråkig. Gräldialogerna är närmast obetalbara. Jag gillar också Martinas och Gustavs sätt att kommunicera brev- och vykortledes, med hänvisningar till bibelcitat som illustrerar ett just aktuellt skeende i relationen eller deras sinnesstämning. Det är ett stilgrepp som imponerar på mig och som ger mig en viss bibelkunskap på köpet (jag brukar uppskatta när jag får bonuskunskap).

Språket är njutningsfullt - intelligent utan att vara pretentiöst, humoristiskt utan att vara larvigt, svart utan att vara sentimentalt, vackert utan att vara gammalmodigt. Helt i min smak.

"Och så förrinner livet, så förrinner dagarna medan man väntar livet ur sig."

Berättelsen som sådan står bra emot tidens tand, även om Martinas sätt att (vilja) leva sitt liv inte längre har något upprörande över sig, vilket kanske var fallet när det begav sig. Det som jag uppskattar mycket i Sundströms roman är den, föreställer jag mig, tidstypiska stämningen i berättelsen, ett slags tidsfärg: från studentrevolten och FNL-rörelsen, Vietnamkriget, 1968-års händelser över stockholmarnas förkärlek till sommarhus i skärgården, svårigheterna att få p-piller utskrivna, svartvita polisbilar på gatorna till rökvanor och köksinredning. Det stora och det lilla. Det är ingen svunnen tid som skildras, utan en annan samtid inte långt borta.

Maken är tveklöst en modern svensk klassiker. Läs den gärna.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Blombok & Småkrypsbok

Föräldrar samt mor- och farföräldrar har många förpliktelser gentemot sina barn(barn) och en av dem riktigt trevliga är att visa ungarna den underbara natur vi har omkring oss och är en del av, vilket fantastiskt mysterium naturen är... Att hjälpa barnen upptäcka världen är roligt och tacksamt, det kan säkert alla bekräfta som har varit med om det.

Så här i sommarlovs- och semestertider när ängarna och skogarna kryllar av liv och böljar av blomster i allsköns färger vill jag tipsa om ett par fina böcker i ämnet: Min första blombok och Min första småkrypsbok av Anja Baklien. Båda böckerna är tänkta att ta med sig ut i skog och mark för att dels på plats läsa om växterna och småkrypen man har hittat, dels för att kunna anteckna var och när man hittade just den ena eller den andra arten. Böckerna är i A-5-format och knappt 1 cm tjocka. Det finns en art per uppslag, bild och text på ena sidan och bild och anteckningsrader på andra sidan. Texterna är lagom långa, intressanta och skrivna på lätt svenska utan att vara infantila.

Min första blombok visar våra vanligaste vilda blommor och är tänkt som en samlarbok där man kan pricka för blommorna man hittar. Det finns ett femtiotal vackra fotografier med tillhörande informativ text - fast jag är vuxen lär jag mig ett och annat när jag läser, mer än bara alla fantasirika nam som t.ex. ryssgubbe, kärringtand, styvmorsviol eller älggräs. Kapitelindelningen följer rätt och slätt färgprincipen: blå blommor, gula blommor, rödlila blommor och vita blommor. I början av boken finns en tydlig beskrivning av blommans olika delar, en kunskap som kommer till användning.

Ett roligt tips är att göra blomletandet till en sommartävling när man är ute och promenerar.

Min första småkrypsbok är om möjligt ännu intressantare - fjärilar, maskar, snäckor, sniglar, myggor, baggar, gräshoppor, flugor, steklar, spindlar, tusenfotingar, sländor. Många småkryp finns det om man letar, ojojoj. I gräset, på blommorna, under stenar och på träd. Det är viktigt att stanna upp och ta sig tid till att se - säkert nyttigt för ungarna att lära sig. Småkrypen ser ut på många olika sätt och har ibland lustiga namn: Vad är t.ex. en vårtbitare eller en bastardsvärmare? Urvalet i boken är gjort utifrån principen att krypen ska vara lätta att hitta ute i naturen och den "vetenskapliga" klassificeringen utgår i första hand från antalet ben krypet har: inga ben, en fot, sex ben, åtta ben och många ben. Det finns ungefär fyrtio småkryp presenterade, även här är fotografierna kompletterade med informativa texter som inte sällan ger en hum om hur fantastiskt sammankopplat allt i naturen är. Och varför inte tävla om hur många olika arter man kan hitta runt huset?

I serien ingår även Min första skogsbok.

Det märks...

... att det är i morgon min semester börjar för den här helgen har jag inte bråttom med någonting här hemma utan ägnar det mesta av min vakna tid åt läsning. Halva lördagen och hela söndagen ligger jag i läskoma, reser mig ibland för att plocka lite ogräs, mata en tvättmaskin eller hunden eller småprata med min äkta hälft, mest i syftet att räta på ryggen, vila ögonen en stund och sträcka på benen. Tur att man har en förstående omgivning!

Solen och himlen ovanför mitt huvud, färgsprakande blomrabbatt i synfältet och fyra lediga veckor utan några som helst planer framför mig. Boken och jag utsträckta i gräset, då och då en liten myra ilande över boksidorna... Underbart.

Sommarbok från Svd - ladda ner gratis

Jag vill tipsa om att den i viss mån verklighetsbaserade romanen De svarta molnens tid av Erik Eriksson finns att gratis ladda ner från SvD:s hemsida till och med den 13 juli. Om boken är bra eller inte vet jag inte då jag inte har läst den. Men kanske finns det någon bloggläsare där ute som vet?

Läs mer om boken och författaren här.

Václav Havel debuterar som filmregissör

72 år gammal debuterar författaren, dramatikern och Tjeckiens förre president Václav Havel som filmregissör när hans senaste pjäs Leaving ska bli film, naturligtvis med hustrun Dagmar i huvudrollen (hon har en lång skådespelarkarriär bakom sig). Pjäsen handlar om "existentiella aspekter av politiken", lär Havel själv ha sagt i någon intervju. Det ska bli spännande att se filmen någon gång i framtiden. I fjol fick jag möjlighet att se pjäsens tjeckiska teaterpremiär och tyckte rätt mycket om den (läs mer här). Som minne av den kvällen vårdar jag ömt ett signerat exemplar av Leaving i bokform.

Václav Havel och hans fru Dagmar (foto:Scanpix)

Mitt favoritprogramm om litteratur just nu...

... är Biblioteket i Sveriges radio P1 och jag har med stor behållning lyssnat på ett antal tidigare sända avsnitt. Tacka vet jag internet och mp3-spelare! Här nedan följer en lista över avsnitt som jag funnit särskilt intressanta - ett högst personligt urval förstås, men kanske väcks även din nyfikenhet. Jag tvivlar på att vi som förvärvsarbetar har på dagarna tid att lyssna på radioprogram som kräver mental uppmärksamhet, men nu är det sommar och semester och då kanske man vill ta chansen. När du klickar på en länk, kommer du först till en textinformation om det aktuella avsnittet. Sedan klickar du dig vidare om du vill höra programmet. Några av programmen kan man inte längre höra på nätet, men samtliga finns i arkivet i mp3-format och som poddradio. Varje avsnitt är ca 40 minuter långt. Det finns ett textarkiv med information om tidigare program.
Mycket nöje!

* Om sommarläsning (8/6-09)

* Intervju med Abraham B Yehoshua som har skrivit Kvinnan i Jerusalem (27/8-08)

* Hemma hos Paul Auster och Siri Hustvedt (15/6-09)

* Intervju med den turkiska författaren Asli Erdogan och en diskussion kring Aleksandr Solsjenitsyns självbografiska debut En dag i Ivan Denisovitjs liv (25/5-09)

* Intervju med Alaa al Aswany som skrivit romanen Yacobians hus (16/3-09)

* Intervju med Philip Roth (23/3-09)

* Intervju med Eva Adolfsson som har skrivit romanen En liten historia samt en diskussion kring Tusen och en natt (19/1-09)

* Om Virginia Woolfs Dagböcker (26/1-09)

* Intervju med Marjaneh Bakhtiari som skrivit romanerna Kalla det vad fan du vill och Kan du säga Schibbolet? (3/11-08)

* Intervju med tjeckiske författaren Jáchym Topol som skriver romaner om bl.a. 1968-historien (10/11-08)

* Intervju med Dennis Lehane (24/11-08)

Sommarstilltje på Bokmania

Som ni säkert har märkt så råder det ingen större aktivitet här på bloggen just nu. Det varma vädret i kombination med förvärvsarbete är skildiga till att det råder stilltje, såväl mentalt som fysiskt. Men läser gör jag. Utomhus, om skugga finnes och myggen tillåter. Och så ägnar jag mig åt andra litteraturrelatterade aktiviteter, som till exempel att lyssna på gamla avsnitt av Biblioteket i P1. Vilket bra program!

När min hjärna har slutat att koka i värmen och jag har återfått tanke- och analysförmågan återkommer jag med nya recensioner. Tills dess får det duga med lite planlöst ströbloggande.