torsdag, juni 04, 2009

Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - delrapport 2

"Jag talar med Gud men himlen är tom."

I augusti 1953 gjorde Sylvia sitt första självmordsförsök. Det står inget om det i dagboken, det finns ett tomrum på ett par år. Glatt innan. Andra delen börjar med anteckningar från november 1955. Jag skönjer en djupare röst - en röst redan märkt av livet, märkt av odefinierbar sorg: "Jag ropar på nåd och drar mig stelt undan. Jag går i svart, klär mig allt oftare i svart numera. Jag tappade min ena röda handske på ett cocktailparty. Jag har bara svarta kvar och de är kalla och obehagliga."

Jag tycker om språket, hur hon beskriver det smärtsamma - enkelt och ändå målande och djupt.

* "Jag talar med mig själv och ser på de svarta träden, så barmhärtigt neutrala. Så mycket lättare än att möta människor, än att tvingas se glad ut, osårbar, intelligent. Utan masker vandrar jag och talar till månen, till den neutrala opersonliga kraft som inte hör, blott accepterar min existens. Och inte förgör mig."

* "Den enda fulländade kärlek jag känner är till min bror. Eftersom jag inte kan älska honom fysiskt kommer jag alltid att älska honom."

* "Jag måste "gå in för att hjälpa andra, med kärlek och tillit, och aldrig bli sur och kall och bitter. Det är räddningen. Att ge av inre kärlek. Att bevara kärleken till livet, vad som än händer, och ge till andra. Generöst."

* "Kära doktorn: jag mår inte alls bra. Jag har ett hjärta i magen som bultar och hånar."

Stackars flicka, så mycket ångest ska man inte behöva ha när man är bara drygt tjugo år gammal.

Men så finns det en annan sida av Sylvia Plath också, en sida som är driven av stark sexlust. På ett ställe finns det till till exempel en udda beskrivning av hur hon upplever förbjuden sensuell njutning av att peta sig i näsan. "Gud, vilken sexuell njutning!" utbrister hon vid tanke på sitt "snorgröna hav". Inte hade jag kunnat tro att Charlotte Roche möjligen fått idén till boken Våtmarker av att läsa i Plaths Dagböcker. Fast det här är naturligtvis helt taget ur luften av mig. Det är bara det att just det aktuella stycket uppvisar påfallande likheter med innehållet i Våtmarker. Inget man förväntar sig i första hand.

Men det är också ett exempel på att dagboken knappast var tänkt för publicering i framtiden. Jag tror åtminstone inte det. Jag upplever den som för naken och uppriktig för att vara tillrättalagd.

Jag har mer än hälften av dagböckerna kvar att läsa, ett helt årtionde av bilder ur ett liv som fått ett så tragiskt slut.

Delrapport nr 1 finns här.

2 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Jag tycker det är intressant igen :-)

Det verkar vara en väldigt bra översättning också!

snowflake sa...

Jag gillar verkligen den där snorkusepassagen! Så njutningfyllt och äckligt på samma gång.