Våtmarker

Alla som har hört talas om Charlotte Roches tyska succéroman Våtmarker (i översättning av Christine Bredenkamp) har säkert genast förstått att Våtmarker är en roman som skiljer sig från mängden. Milt uttryckt. Jag gillar titeln och tycker att den med tanke på var någonstans det mesta av boken utspelar sig inte kunde ha blivit mer passande. Skådeplatsen är nämligen, så att säga, en ung kvinnas av olika kroppsvätskor översvämmat underliv.

Romanens huvudperson är artonåriga Helen, ett bråddmoget skilsmässobarn med ett okonventionellt förhållande till intimhygien och med fyra stora intressen: sex, avokadoodling, att sprida bakterier och att genom egentillverkning av tamponger bekämpa multinationella sanitetsföretag.

Helen är bisexuell, promiskuös och utan hämningar. Trots sin ringa ålder har hon hunnit skaffa sig gedigna sexuella erfarenheter med män, men för att kunna ligga med kvinnor väljer hon hellre att regelbundet gå på bordell. Då är hon torskinna, som hon själv säger. Helen är fullständigt fascinerad av allt som har med underliv att göra och undersöker gärna både sitt eget och andras. Särskilt kroppsvätskor alla slag de månde vara är av intresse.

I beskrivningar av Helens sexuella handlingar och fantasier lämnas inget åt läsarens fantasi, utan allt har ett namn (ofta ett fantasirikt sådant) och beskrivs med närmast faktamässig noggrannhet. Hur det känns, luktar, smakar. Det är på grund av dessa, ganska talrika, passager som vissa tycker att boken är för porrig och äcklig. Jag tycker att visst, beskrivningarna är bitvis äckliga och strålkastarljuset är för det mesta riktat antingen rakt på musen eller stjärthålet, men det är ändå tydligt att Charlotte Roche har ett helt annat ärende med sin text än att väcka primitiva sexuella lustar hos läsaren.

Helen är på alla sätt överdriven i sin sexualitet. Hon har extrema böjelser och hon lever ut dem med glimten i ögat och ett leende på läpparna, men är samtidigt fullt medveten om att det hon håller på med är ganska udda. Helen är nästan alltid slätrakad på samtliga intima ställen, något som allt fler unga kvinnor betraktar som absolut nödvändigt att vara, men samtidigt gör hon ingen hemlighet av hur stringtrosorna ser ut när man haft dem på sig en hel dag. Charlotte Roche river och smular sönder alla de fixade och sanitetsbehandlade kvinnobilderna ungdomar matas med idag. Bilden av Helen är en satirisk bild av kvinnligheten.

Om man skulle ta och filmatisera de sexuella skildringarna i boken, skulle det bli pornografi. Men boken är ingen pornografisk berättelse. Varför? Därför att den är ett psykologiskt porträtt av en ung och vilsen tjej som känner sig så ensam, att hon tycker att det alltid är bättre att vara ihop med någon man inte gillar än att inte alls ha någon att känna närhet till.

I början av boken hamnar Helen på sjukhus efter att ha skurit sig i anus under intimrakningen och såret blev på grund av hemorrojder så inflamerat och smärtorna så stora att hon måste opereras akut. När hon sedan ligger där och har tråkigt efter operationen, fördriver hon tiden med att tänka på sex, sitt liv och hur hon ska fixa ihop sina föräldrar. När Helen var liten försökte hennes mamma ta livet av sig och lillebrorsan, det var Helen som hittade dem och räddade deras liv. Föräldrarna är skilda och Helens största önskan är att de skulle bli ihop igen. Hon vill det så mycket att hon till och med skadar sig själv i hopp om att då måste föräldrarna komma till sjukhuset och åtminstone samtidigt vistas i ett och samma rum. Helens dåliga förhållande till modern manifesteras i det faktum att Helen har låtit sterilisera sig för att undvika att bli som hon. Helen blir också lite kär i Robin, sin manlige sjuksköterska. Sjukhusvistelsen är romanens ramberättelse.

Något som förvånade mig med boken var humorn. Jag har skrattat vid flera tillfällen, för Helen har nämligen en förmåga att se det komiska i situationer hon råkar hamna i:

"Tillbaka till min rumpa. Jag släpade mig under enorma smärtor från skolan och till sjukhuset och visade upp mitt skärsår för varenda läkare läkare som var villig att titta. Jag fick omedelbart en säng på proktologiska avdelningen, eller heter det invärtesavdelning? Invärtes låter bättre än att säga rövavdelning sådär specifikt. Man vill ju inte att folk ska bli avundsjuka. Kanske allmängiltigförklarar man det genom att säga invärtes. Det tänker jag fråga om senare när smärtorna har gått över. Nu får jag hur som helst inte röra mig och ligger här i fosterställning. Med uppdragen kjol och neddragna trosor, med röven mot dörren. Så att varenda en som kommer in genast vet vad det rör sig om. Tydligen ser det rysligt infekterat ut. Alla som kommer in säger: Oj."

Man skulle också kunna tro att språket i romanen är vulgärt, men det är inte heller så. Fula f-ordet förekommer exempelvis ytterst sparsamt. (Läs ett utdrag här.)

När jag började läsa Våtmarker, hade jag inga höga förväntningar utan var beredd på det värsta. Ärligt talat. Men nu måste jag säga att Våtmarker är en bra och läsvärd bok, även om jag inte skulle ha något emot att "äckelpassagerna" var lite färre. Som läsare fattar man poängen rätt snart och då behöver man inte upprepa samma sak om och om igen. Tredje gången gillt är inte alltid sant, snarare finns risken att man tröttnar på det extrema.

Slutligen rekommenderar jag även denna recension.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.