onsdag, maj 27, 2009

Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - delrapport 1

Jag kan inte bli kvitt känslan att jag gör något opassande eller rent av förbjudet när jag läser Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962. Genom texten kommer jag så nära henne. 150 sidor har jag läst och de är fulla av understrykningar och egna noteringar i marginalen. Jag för ett tankeburet samtal med henne, kanske för att hon använder sig av tillatalet du ganska ofta.

Eftersom jag har facit till Sylvia Plaths liv i mitt medvetande, letar jag efter tecken på hur och när det började gå snett. Än så länge skriver Sylvia: "Jag är nuet, men jag vet att även jag kommer att passera. Det starka ögonblicket, det svidande skenet, kommer och är förbi, oavbruten kvicksand. Och jag vill inte dö." Så långt från självmordet är hon ännu. Jag har inte kommit längre än till året 1952 då Sylvia är 19 år gammal och är fullkomligt tagen av det jag läser. Att en tonåring kan skriva så, tänka så...

Fast det är en tonårsflicka som håller i pennan så träder fram en tydlig bild av en ung, envis kvinna som är fullt medveten om sin författartallang, som har höga litterära ambitioner och som inte tänker låta sig begränsas av någon traditionell kvinnoroll, även om hon ser sig själv som framtida maka och mor: "Måtte min konst, mitt skrivande inte blott och bart vara en sublimering av mina sexuella drifter, som kommer att sina så fort jag har gift mig. Måtte jag kunna hitta honom... den man som kommer att vara intelligent och samtidigt fysiskt attraktiv och charmig. Om jag nu kan erbjuda den kombinationen, varför skulle jag inte kunna begära den av en man?" Jag tycker att hon är så härligt kaxig!
Sylvia är nyfiken på världen, hon älskar alla människor som "en frimärkssamlare älskar sin samling" och hon hatar sig själv för att hon hela tiden måste sitta och slitas mellan allt möjligt innombords: sina minnen, sina drömmar, sitt arvsanlag, sin uppväxtmiljö, sin samtid, sin personlighet. Ofta återkommer hon till känslan av ensamhet, trots alla fester och kontakter som hör tonårslivet till. Hon plågas nog av det, liksom av "de falska grinande masker vi alla bär på". Det enda hon innerst inne vill är att få skriva och tänka: "Min hjärna är som en papperskorg, full av kladdpapper, hårtussar och halvruttna äppelskrutt. Jag känner mig nedstämd av att konfronteras med så många livsberättelser /.../. Jag passerar folk, snuddar ytligt vid dem, och det plågar mig."

Den unga Sylvia grubblar mycket, och tvivlar: "Gode gud, är det inte mer än detta, att ständigt studsa fram som i en korridor mellan skratt och tårar? Mellan självdyrkan och självförakt? Mellan lycksalighet och vämjelelse?" Lite längre fram står följande: "Om jag inte tänkte skulle jag vara mycket gladare; om jag inte hade några könsorgan skulle jag inte jämt stå och vackla på randen till överspända känslor och tårar." Och hon vill inte vara ensam: "Som vi behöver en annan själ att hålla oss till, en annan kropp att värma oss vid. Att vila hos och lita på, att anförtro sin själ: jag behöver det, jag behöver någon att ösa mig själv i." Men hon trånar även efter den fysiska kärleken, vill "attrahera hannar" och ser sin kåthet som helt naturlig när "telefonens kittlande skräll skickar en förväntansfull ilning utmed livmoderväggen". Jag gillar Sylvias humor och skarpsinnhet när hon skriver att "om man bytte ut ordet Kärlek mot Kättja i alla schlagers skulle det ligga sanningen närmare". Jag skrattar, för visst har tjejen rätt.

Jag vet inte än, men jag tror att Sylvia Plaths förbannelse ligger i att vilja för mycket:
"Vad är mitt liv till för och vad ska jag göra med det? Jag vet inte och jag är rädd. Jag kan inte läsa alla böcker jag vill läsa, jag kan inte vara alla människor jag vill vara och leva alla liv jag vill leva. Jag kan inte lära mig alla färdigheter jag vill kunna. Och varför vill jag? Jag vill leva och pröva alla nyanser, toner och variationer av psykiska och fysiska erfarenheter som är möjliga för mig. Och jag är fruktansvärd begränsad. Ändå är jag ingen idiot /.../ Kanske har min känsla ett samband med min motvilja mot att tvingas välja mellan olika alternativ. Kanske är det därför jag vill vara alla - så att ingen kan klandra mig för att jag är jag. Jag slipper ta ansvar för min egen karaktärs utveckling och filosofi. Människor är lyckliga... om det betyder att man är nöjd med sin lott /.../ Jag är inte nöjd eftersom min lott är begränsande, som den är för alla andra."

Är det här skon klämmer? All begränsningen i tillvaron? Eller det faktum att hon är född kvinna? "Att jag är född kvinna är min fruktansvärda tragedi. Från det ögonblick jag avlades var jag dömt till att utveckla bröst och äggstockar i stället för penis och pung; att få hela mitt utrymme för handling, tanke och känsla strikt kringskuret av mitt ofrånkomliga kvinnokön."

I augusti 1951 tolkar jag det jag läser som tecken på en - kanske första - depression. Sylvia är trött, vill bara sova och upplever sig själv som totalt fantasilös och skriver om sig själv som hon, vilket är nytt. I september konstaterar hon: "Jag älskar inte; jag älskar ingen utom mig själv. Det är en ganska chockartad bekännelse." Ytterligare en stark känsla som hon brottas med nu är svartsjuka, mest mot män för att de har frihet. Hon vill aldrig låta sig begränsas av en man, aldrig bli en mans egendom. Hon vill ha "ett skäligt område för egen del, skilt från hans, som han måste respektera". Det är en 19-årig Sylvia som skriver så, men som det är nu så förstår Sylvia att "ansatt av sex är människosläktet" (och hon också, erkänner hon) och därför sätter hon upp strategier (i punktform) för att inom tre år fånga en make. Året är 1952. Jag har mycket kvar att läsa.

Förutom dagboksantekningar innehåller dagboken även Sylvias skrivövningar och utkast till noveller, det är alltså inte enbart intimt personliga anteckninger boken består av.

Det här har blivit ett lite konstigt inlägg, vet inte om någon ens kunnat orka läsa enda hit. Om inte så gör det inte så mycket, för jag har nog ändå gjort dessa anteckningar mest för min egen skull, för att minnas bättre. Ibland har jag behov av att sortera läsupplevelserna på vägen. Jag har nästan 500 sidor kvar...
Delrapport 2 finns här.

2 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Jag tyckte det är väldigt intressant att läsa det du skriver. Det är klart att det är ditt behov av att sortera och sammanfatta läsupplevelsen (och tolka den), men för mig funkar den i alla fall som en ingång i dagböckerna.

Jag tror inte att jag ska läsa dem. Jag läser nästan aldrig författardagböcker. Men jag skulle kunna tänka mig att läsa den här. Kanske...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag är inte heller nån slukare av författardagböcker. De som jag har läst kan lätt räknas på ena handens fingrar. Och tack för att du tyckte att mitt inlägg var intressant att läsa. Fast det är så långt ;-P