Så jävla normal - vilken härlig kaxig titel på en bok och vilket härligt fult omslag, tänkte jag första gången jag såg bilden på Nina Hemmingssons nya seriebok. Fast "seriebok" passar inte riktigt som genreklassifikation i det här fallet, tycker jag. Jag skulle hellre vilja kalla den en bilderbok för vuxna kvinnor som vet hur det känns att inte kunna sova på grund av alla tankespöken som periodvis jagar en, som vet hur det känns att stiga upp i natten och i brist på sömn desperat vandra av och an i lägenheten.Boken består av stora teckningar som verkar fristående men som vid en genomläsning från början till slut plötsligt bildar en enhet. Det är ingen gullig bild av kvinnan som Nina Hemmingsson tecknat. Figurerna är namnlösa, storögda, hålögda, ofta rädda och verkligheten som breder ut sig framför mig på boksidorna är brutal och tung. Är alla 30- och 40-åringar så här labila?
Jag ser en kvinna som längtar efter kärlek, ömhet, tröst, uppskattning och uppmärksamhet men som ibland bara känner sig som en kropp, ett kön. Figurerna är ofta nakna, men bara ibland kåta. Jag ser en kvinna som skriker på hjälp men ingen hör. Jag ser en kvinna som vill ge blanka fan i att hela tiden vara stark och duktig. Jag ser en kvinna som alltid är ledsen och ofta gråter utan att veta varför.
Så jävla normal är "skapat i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Bilderna är sprungna ur ett tillstånd där hjärnan inte alltid vet vad handen gör och resultatet har blivit en absurd samling tankar och infall", skriver förlaget. Det är bra att veta, för det förklarar en hel del. Jag behövde förklaringen för att kunna förstå boken fullt ut. Utan vetskapen om att bilderna blev till i gränslandet mellan sömn och vakenhet när Nina Hemmingsson var trött, ledsen, arg eller desperat skulle jag kanske ha avfärdat de som jobbiga eller rent av obegripliga. De var ursprungligen inte ens tänkta för publicering, utan var hennes eget terapiarbete.
För alla som någon gång befunnit sig på kanten till det svarta stupet är igenkänningsfaktorn hög. Så jävla normal blir bara bättre och bättre ju fler gånger jag bläddrar igenom den. Men skrattar gör jag inte, inte så mycket i alla fall. Det är inte riktigt läge, för min smak är humorn alldeles för mörk.
