Det är mer än två veckor sedan jag läste ut romanen Hjärtdjur av den tysk-rumänska författarinnan Herta Müller och lika länge har jag ruvat på en recension. Jag vet inte vad jag ska skriva om boken för att göra den rättvisa. Det känns hopplöst på förhand. Vilka ord jag än använder, hur mycket jag än skriver, kommer jag knappast att fånga mer än en promille av den rikedom som Hjärtdjur innehåller, tankemässigt och språkligt. Hjärtdjur är en i särklass utomordentligt fascinernade roman.Romanen utspelar sig i Ceauşescus Rumänien under en tid som jag gissar är 80-talet, kanske strax innan diktatorns fall. Det totalitära förtrycket är på topp och livet för de fyra vännerna är inte lätt. De tillhör Rumäniens tyska minoritet, så kallade schwaber, och det är inget eftersträvansvärt öde. (I tjeckiskan, som är mitt modersmål, betyder ordet schwab (šváb) kackerlacka. Ordet kommer från tyskan. Jag nämner det bara som en illustration av benämningens negativa innebörd, som ett litet kuriosa.)
Edgar, Kurt, Georg och jaget (en kvinna vars namn vi inte får veta) är unga, intelligenta och obekväma för regimen. De måste hela tiden akta sig för Securitatemännen, de trakasseras av polisen, tas in på förhör i tid och otid, deras bostad genomsöks regelbundet. Men de behåller sin integritet, vänskapen de emellan är starkare än hot och rädsla. De träffas så ofta det går, läser böcker, pratar och skämtar. Ibland, när de är mycket rädda, sårar de varandra: "Vi såg vems rädsla som fanns var, eftersom vi hade känt varandra så länge. Vi kunde ofta inte stå ut med varandra, för att vi var hänvisade till varandra. /.../ Efter varje vredesutbrott uttalades kärleken, utan att man behövde hitta på orden. De fanns alltid. Men i striden hade kärleken klor." De fyra vännerna vill överleva. Leva. När deras vägar går åt olika håll skriver de regelbundna brev till varandra.
"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats.
Enstaka hårstrån, föreställde jag mig, i tågen genom landet. Ett mörkt hårstrå från Edgar, ett ljust från mig. Ett rött från Kurt och Georg. /.../ En mening med ordet `nagelsax´ i för förhör, sade Kurt, en mening med `skor´ för husundersökning och för skuggning en med `förkyld´. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma."
Det finns fler spännande och mer eller mindre gåtfulla karaktärer i boken: Lola som vi möter när hon redan är död, morfar som snickar vackra chackpjäser, den sjungande mormodern eller Teresa som jaget är hemligt förälskad i. Eller sömmerskan med sina märkliga älskare. Och så kapten Pjele - en synnerligen obehaglig och farlig typ som tjänar regimen med övertygelse och skyr inga påtryckningsmedel.
"Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklipta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barnbarn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna."
Den yttre handlingen i Hjärtdjur är lätt att greppa. Det är den inre handlingen - det som sker under ytan - som är det svåra - och väsentligaste. Egentligen tycker jag att det är diktaturens innersta väsen som är den egentliga huvudpersonen i romanen. Vad det onda gör med människorna. Och för att gestalta detta ogripbara och diffusa monster använder sig Herta Müller av ett mycket speciellt språk.
På baksidan av boken läser jag att Herta Müllers "poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns". Ja, så är det. Många helt vardagliga ord förekommer rikligt i texten och blir symboler för något annat. Hästar i högklakkade skor, hundar på hjul, gröna plommon, frisörer, saxar, skor, hår, svart och rött, resväskor, garderober, nycklar, trämeloner och plåtfår. Jaget som ibland byts ut mot "barnet". Länge kan man grubbla över symboliken. Kanske förstår man hälften till slut. Och vad står egentligen hjärtdjuret för? Är det kropp och själ i ett? Låt ditt hjärtdjur sova, säger mormodern till barnet på kvällen.
Att komma in i boken är inte alldeles lätt, för mig kändes det som att jag behövde omställelsetid på kanske femtio sidor för att komma på samma våglängd som texten. Först då kunde språket börja ta grepp om mig på allvar. Det är mycket vackert, språket. Obeskrivligt vackert. Hjärtdjur är inte svårläst, men kräver mental närvaro. Belöningen som man får är ljuvlig.
Fler citat hittar du här och här hos Lyran.
Köp boken på Bokus
