Alexander Solzjenitsyn har hunnit bli 44 år gammal när han 1962 debuterade med sin självbiografiska kortroman En dag i Ivan Denisovitjs liv som trycktes först i en tidsskrift. På ett par dagar såldes tidsskriften i 94000 exemplar och romanen översattes rekordsnabbt till ett flertal språk. Den var en sensation, för det var för första gången i Sovjetunionens historia som en författare öppet beskrev hur fångarna i Stalins fångläger egentligen hade det.En dag i Ivan Denisovitjs liv har en unik ställning i den ryskspråkiga litteraturen, flera andra författare följde nämligen i Solzjenitsyns fotspår och skrev om människors lidanden under Stalins diktatur. En dag i Ivan Denisovitjs liv kom ut under en period då det var tillåtet att kritisera Stalin, även om litteraturen fortfarande skulle stå i partiets tjänst och socialistisk realism var den enda allerådande stilen. Det så kallade "töväder" som rådde under Chrustjevs regering öppnade dörrarna på glänt, men efter Chrustjevs fall hårdnade återigen klimatet och Solzjenitsyn attackerades allt hårdare, hans böcker förbjöds och slutligen (1969) blev han utesluten ur författarförbundet, vilket i praktiken betydde publiceringsförbud. 1970 fick Solzjenitsyn Nobelpriset, 1974 utvisades han ur Sovjetunionen. Först efter kommunismens fall kunde han återvända. Solzjenitsyn dog 2008, 90 år gammal. I förordet till En dag i Ivan Denisovitjs liv kan man läsa mera om både författaren och verket. Rekommenderar att inte hoppa över den delen.
En dag i Ivan Denisovitjs liv beskriver som sagt livet i ett av Stalins fångläger. Huvudpesronen, även kallad Sjuchov, är Solzjenitsyn själv som suttit i ett läger i Sibirien mellan 1943 och 1953.
I boken beskrivs i detalj den dagliga rutinen i lägerlivet - den dåliga maten, övervakningen, visiteringen och bestraffningarna, marschen till arbetet, arbetsdagen på ett bygge i 30 graders kyla, marschen tillbaka till lägret, tröttheten och slutligen sömnen i utkylda baracker fulla med löss. Beskrivningarna är mycket realistiska. Vi följer Sjuchov från det att han vaknar just denna dag och känner sig sjuk tills han somnar på kvällen och tänker att dagen nästan var lycklig:
I boken beskrivs i detalj den dagliga rutinen i lägerlivet - den dåliga maten, övervakningen, visiteringen och bestraffningarna, marschen till arbetet, arbetsdagen på ett bygge i 30 graders kyla, marschen tillbaka till lägret, tröttheten och slutligen sömnen i utkylda baracker fulla med löss. Beskrivningarna är mycket realistiska. Vi följer Sjuchov från det att han vaknar just denna dag och känner sig sjuk tills han somnar på kvällen och tänker att dagen nästan var lycklig:
"Sjuchov somnade förnöjd. Hur många framgångar hade han inte haft under dagen /.../ Det hade gått en dag, av ingenting förmörknad, en nästan lycklig dag."
Det är just detta som är det unika med En dag i Ivan Denisovitjs liv: Att ett liv så svårt och eländigt som en lägerfånges kan upplevas som lyckligt och bra. Det slitna uttrycket tänk positivt får här en innebörd, för mig helt oväntat. Hur kan det vara möjligt?
Solzjenitsyn pekar inte bara på alla negativa saker med lägertillvaron, utan även på de goda - solidariteten och hederskodexen fångar emellan, glädjen över ett gott utfört dagsverke, värmen från soppan som sprider sig genom den frusna kroppen, smaken av en cigarett eller den enkla glädjen över solen och stjärnhimlen. Kort sagt allt som hjälper människan att behålla sitt människovärde och som man som läsare känner igen och kan föreställa sig. Dessutom skriver Solzjenitsyn med humor, ibland kan jag inte låta bli att skratta. Inte åt händelserna, det är bara språket som har en sådan härlig ironi och självdistans att det piffar upp stämningen.
En dag i Ivan Denisovitjs liv kan man kalla för en kortroman eller en långnovell, i antal sidor räknat är det ett litet verk, knappt två hundra sidor. Hade boken varit omfångsrikare hade jag kanske inte velat läsa den för jag hade fördomar om den. Jag trodde att den var tung och upphöjd till skyarna bara för att västvärlden helt enkelt brukar gilla disidenter från diktaturer. Dessutom är jag uppvuxen i en av Sovjetunionens satelitstater och av naturen avvaktande till allt ryskt. Men två hundra sidor, låt gå, tänkte jag. Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Och vad glad jag är för det!
En dag i Ivan Denisovitjs liv är en mycket bra och intressant bok, för att inte tala om hur historiskt lärorik den är också. Jag närmast sträckläste den. Och tung är den absolut inte! Jag har valt att läsa boken som första anhalten på Jorden runt resan som nu i maj går till Östeuropa.
Köp boken på Bokus
