tisdag, maj 05, 2009

Det brinnande trädet

Det brinnande trädet (1988) har råkat bli mitt allra första bokliga möte med Mare Kandres författarskap och boken har väckt ett sug efter mer. Jag lånade boken på biblioteket för den finns inte längre att köpa. Det är en märklig och mörk berättelse.

En fattig familj, två män och två kvinnor, ger sig med häst och vagn iväg för att begrava sina döda, två små pojkar. Antagligen söner, men det sägs inte rakt ut. Inte heller har pojkarna några namn, de är bara två kroppar i varsin kista. Av någon anledning har människorna med sig en stor svart klocka som visst kommer till användning...

Det blir en mödosam resa. En olidlig sommarhetta växlar till vinterkyla, dagarna går medan naturen bjuder ständigt motstånd. Landskapet, vädret, tiden som rör sig i nuet är så obarmhärtigt att det gör ont att läsa. Varför ligger kyrkogården så långt bort? Varför är den så ödsligt belägen?

En svartklädd, haltande man dyker upp vid dikesrenen och får skjuts av familjen utan att ens ha bett om det, han tror sig kunna visa vägen till begravningsplatsen men i stället hamnar gruppen ännu mera vilse i ödemarken. Mannen får en oanad makt över familjen, de blir ofrivilligt beroende av honom och det dröjer inte länge förrän de upplever honom som hotfull och fientlig. Han måste röjas bort... Det blir kusligt och mystiskt, mer och mer ju längre in i boken jag kommer. Upplösningen är närmast spöklik.

Orealistiskt? Ja, men trovärdigt från första till sista bokstav. Jag tänker på sagor och myter. Och vilket språk! Uttryckets täthet slår andan ur en, det finns inte en stavelse för mycket. Det mest märkvärdiga är att berättelsen helt saknar dialoger, det mesta kommer fram genom mimik och gester som beskrivs med fotografisk precision och psykologisk skärpa. Det är den inre dramatiken som för handlingen framåt, inte yttre händelser. Mycket fascinerande, jag har aldrig läst något liknande.

Trots att Det brinnande trädet inte är någon lättsam bok, snarare en tragisk sådan, så lämnar den känslan av värme efter sig. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt än att det är familjens värdighet och de starka kärleksbanden de emellan som besegrar berättelsens ondska. Kanske är det det romanen handlar om - den eviga kampen mellan gott och ont.



(Jag har lånat ytterligare två böcker av Mare Kandre (Xavier och Bübins unge) som jag snarast vill läsa, så håll gärna utkik framöver.)

2 kommentarer:

lustigkulle sa...

Varför har jag aldrig läst Mare Kandre? Verkar vara min sorts författare - får leta rätt på henne nästa gång på biblan!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Om de nu inte är utlånade redan...