onsdag, maj 13, 2009

Bübins unge

"Vart man än går är det bort man kommer."
(Ur Bübins unge)

Bübins unge utkom 1987 och var Mare Kandres tredje bok. Att försöka återge handlingen i denna kortroman (148 mycket luftiga sidor) är ungefär lika lätt som att berätta vad en diktsamling handlar om.

Jaget, Kindchen, är en flicka på väg att lämna barndomen. Hon lever tillsammans med Bübin och Onkel i ett hus med trädgård, prunkande och tung av allt växande och kvalmig i sommarhettan. Kindchen är "söt i huvudet av trötthet", men det är "en annan trötthet, kroppen nu". Hon känner att hennes kropp växer, den är "stram och tät", hon är "andfådd av blod, omtumlad och hård", på väg mot något som hon inte kan hejda - sin första menstruation. Hon vill inte. "Om jag inte känner det, att det slutar då?" tänker Kindchen. Hon gräver ner sängens nerblodade lakan. Det slutar inte.

Snart dyker Ungen upp, en förhatlig typ som till skillnad från Kindchen är lätt och varm som ett tamt djur. När Onkel och Bübin en dag sätter sig i vagnen, åker iväg och lämnar Kindchen och Ungen ensamna, uppstår en kamp på liv och död. "Utanför faller världen sönder av växande, bit för bit", trädgården känns hotfull och ensamheten sväller upp. Kindchens kropp sväller också upp, ännu mer, medan Ungen blir alltmer svag. Det finns bara en utväg: Ungen måste offras om Kindchen ska leva vidare.

En plågsam vandring mot offerplatsen påbörjas, naturen visar upp sina krafter, hela skeendet påminner om en rituell offerrit ur mytologin. Så är Ungen slutligen borta, begraven i brunnen. Ett befriande regn kommer. "Jag känner att jag börjat blöda igen, men nu som en lättnad, ett slags öppnande," tänker Kindchen när allt är över.

Bübins unge är en mycket speciell roman. Det som sker i den så kallade verkligheten är bara en del av handlingen. En annan del, minst lika viktig, är hur Kindchen uppfattar det hon upplever. Symboliken är riklig och, tycker jag, romanens väsentligaste del. Ett lakan är inte bara ett lakan. När Kindchen gräver ner lakanet, symboliser det att barndomen rent fysiskt är slut. Men i Ungens skepnad pågår barndomen mentalt vidare, tills den drastiskt måste klippas av. Det blir snart uppenbart att Kindchen och Ungen är ett. Den som kan tyska har här en fördel, för då förstår man den språkliga vinken i ett tidigt skede. Kindchen betyder nämligen en liten unge/ett litet barn på tyska, alltså Ungen.

Naturen och vädrets makter är lika delaktiga i handlingen som människorna, något som kanske är typiskt för Mare Kandres prosa, för det förekommer även i Det brinnande trädet.

Jag är fullständigt fascinerad av Kandres språk. Jag förstår inte allt, texten är för mångbottnad och symbolladdad för det, men jag uppslukas och njuter av varje ord. Mare Kandre var en gudabenådad språkkonstnär. Som i en dikt skapar jag mig mina egna bilder och mina egna tolkningar, känner instinktivt att det inte finns något facit. Min egen upplevelse, precis som Kindchens, är den riktiga i stunden. Texten har en sådan språklig och symbolisk rikedom att man säkert kan dyka ner i den upprepade gånger och varje gång komma upp till ytan med en ny skatt.

En annan sak, som jag också tror är typisk för Kandre, är att det saknas dialoger i romanen. Bara tankar inne i huvudet, inga samtal personerna emellan. Det är spännande och annorlunda, men passar kanske inte alla läsare. På det viset blir läsningen krävande, trots det ringa omfånget, för det mesta sker på det mentala planet. I boken och hos läsaren.

Jag skulle också vilja skriva några ord om omslaget som pryds av ett svartvitt foto föreställande en flicka iklädd nattlinne. Bilden ser gammaldags ut. Flickan är barfota, står bredvid en stol och håller en spegel i ena handen och en hårborste i andra handen. Hon har ruffsigt hår och sammanbitet ansikte. Hon ser rädd, ledsen och smådesperat ut. Jag associerar till en skräckfilm. Förväntar mig blodfläckar på särken. De som kommer. Jag vill ta flickan i famnen, trösta henne. Men vet att det inte går. Somliga saker måste man bara genomleva.

Jag tycker mycket om omslaget till Bübins unge, det väcker förväntan. Och jag har tyckt om boken.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

6 kommentarer:

Lyran sa...

Åh, så bra du skriver om boken. Och en bok till som jag inser att jag bara måste läsa.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Tack Lyran. Listan på boktips är visst oändlig. Och jag tror faktiskt att just den här är i din smak.

Fru E sa...

Måste hålla med Lyran, du skriver verkligen begripligt om hennes bok (och jag har förstått att det inte är det lättaste med hennes böcker). Intressant läsning!

snowflake sa...

Du skriver mycket fint.
Känner igen känslan från när jag läste Aliide, Aliide, men du sätter det på pränt.

Lotta sa...

Jag gör också en dykning med Kandre. Läser just nu Xavier och sen Aliide, Aliide.

Lotta

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Tack för era positiva omdömen, de värmer :-)