lördag, maj 30, 2009
torsdag, maj 28, 2009
Vad nu?


onsdag, maj 27, 2009
P O Enquist läser "Ett annat liv" som radioföljetong
Min recension av boken finns här.
Sylvia Plaths dagböcker och anteckningar - delrapport 1

Eftersom jag har facit till Sylvia Plaths liv i mitt medvetande, letar jag efter tecken på hur och när det började gå snett. Än så länge skriver Sylvia: "Jag är nuet, men jag vet att även jag kommer att passera. Det starka ögonblicket, det svidande skenet, kommer och är förbi, oavbruten kvicksand. Och jag vill inte dö." Så långt från självmordet är hon ännu. Jag har inte kommit längre än till året 1952 då Sylvia är 19 år gammal och är fullkomligt tagen av det jag läser. Att en tonåring kan skriva så, tänka så...
Det här har blivit ett lite konstigt inlägg, vet inte om någon ens kunnat orka läsa enda hit. Om inte så gör det inte så mycket, för jag har nog ändå gjort dessa anteckningar mest för min egen skull, för att minnas bättre. Ibland har jag behov av att sortera läsupplevelserna på vägen. Jag har nästan 500 sidor kvar...
måndag, maj 25, 2009
Jhumpa Lahiri om sin bok "Främmande jord"

Roande intervju med Charlotte Roche (Våtmarker)
Tematrio - Utomämnes



Läsning mot strömmen

söndag, maj 24, 2009
Det blev inte som jag ville...

Veckans citat om litteratur



fredag, maj 22, 2009
I mars 2010 ska jag på Litterär båtsalong
I annonsen står det bl.a. att läsa följande: "Du går ombord. Du äter en god middag. Får ett gott vin till. Kaffe och en konjagare. Somnar snabbt. Susar skönt. Vaknar i Åbo hamn och äter en fantastisk frukost medan fartyget sätter fart mot Stockholm. Och efter frukost får du lyssna till några författare som berättar om sina verk, läser ur dem, roar dig, upplyser dig, tänder dig, ruskar om din själ. En väl etablerad, en debutant, en mordmakare, en poet... Sedan är det dags för lunch. En vinskvätt där också. Skärgården glider lugnt förbi. Du tar en tur till taxfree. Och så! Dags för ytterligare några författare!"
Låter inte det härligt? Vi har preliminärt anmält oss, allihop, fast priset än så länge är en överraskning. Vilka författarna är är inte heller fastspikat än. Hoppas det inte blir för dyrt. Någon bokbloggare som också funderar på att ta en boktripp till Åbo nästa vår? Anmälan görs här.


Hjärtdjur

Romanen utspelar sig i Ceauşescus Rumänien under en tid som jag gissar är 80-talet, kanske strax innan diktatorns fall. Det totalitära förtrycket är på topp och livet för de fyra vännerna är inte lätt. De tillhör Rumäniens tyska minoritet, så kallade schwaber, och det är inget eftersträvansvärt öde. (I tjeckiskan, som är mitt modersmål, betyder ordet schwab (šváb) kackerlacka. Ordet kommer från tyskan. Jag nämner det bara som en illustration av benämningens negativa innebörd, som ett litet kuriosa.)
Edgar, Kurt, Georg och jaget (en kvinna vars namn vi inte får veta) är unga, intelligenta och obekväma för regimen. De måste hela tiden akta sig för Securitatemännen, de trakasseras av polisen, tas in på förhör i tid och otid, deras bostad genomsöks regelbundet. Men de behåller sin integritet, vänskapen de emellan är starkare än hot och rädsla. De träffas så ofta det går, läser böcker, pratar och skämtar. Ibland, när de är mycket rädda, sårar de varandra: "Vi såg vems rädsla som fanns var, eftersom vi hade känt varandra så länge. Vi kunde ofta inte stå ut med varandra, för att vi var hänvisade till varandra. /.../ Efter varje vredesutbrott uttalades kärleken, utan att man behövde hitta på orden. De fanns alltid. Men i striden hade kärleken klor." De fyra vännerna vill överleva. Leva. När deras vägar går åt olika håll skriver de regelbundna brev till varandra.
"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats.
Enstaka hårstrån, föreställde jag mig, i tågen genom landet. Ett mörkt hårstrå från Edgar, ett ljust från mig. Ett rött från Kurt och Georg. /.../ En mening med ordet `nagelsax´ i för förhör, sade Kurt, en mening med `skor´ för husundersökning och för skuggning en med `förkyld´. Efter tilltalet alltid ett utropstecken, vid dödshot ett komma."
Det finns fler spännande och mer eller mindre gåtfulla karaktärer i boken: Lola som vi möter när hon redan är död, morfar som snickar vackra chackpjäser, den sjungande mormodern eller Teresa som jaget är hemligt förälskad i. Eller sömmerskan med sina märkliga älskare. Och så kapten Pjele - en synnerligen obehaglig och farlig typ som tjänar regimen med övertygelse och skyr inga påtryckningsmedel.
"Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklipta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barnbarn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna."
Den yttre handlingen i Hjärtdjur är lätt att greppa. Det är den inre handlingen - det som sker under ytan - som är det svåra - och väsentligaste. Egentligen tycker jag att det är diktaturens innersta väsen som är den egentliga huvudpersonen i romanen. Vad det onda gör med människorna. Och för att gestalta detta ogripbara och diffusa monster använder sig Herta Müller av ett mycket speciellt språk.
På baksidan av boken läser jag att Herta Müllers "poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns". Ja, så är det. Många helt vardagliga ord förekommer rikligt i texten och blir symboler för något annat. Hästar i högklakkade skor, hundar på hjul, gröna plommon, frisörer, saxar, skor, hår, svart och rött, resväskor, garderober, nycklar, trämeloner och plåtfår. Jaget som ibland byts ut mot "barnet". Länge kan man grubbla över symboliken. Kanske förstår man hälften till slut. Och vad står egentligen hjärtdjuret för? Är det kropp och själ i ett? Låt ditt hjärtdjur sova, säger mormodern till barnet på kvällen.
Att komma in i boken är inte alldeles lätt, för mig kändes det som att jag behövde omställelsetid på kanske femtio sidor för att komma på samma våglängd som texten. Först då kunde språket börja ta grepp om mig på allvar. Det är mycket vackert, språket. Obeskrivligt vackert. Hjärtdjur är inte svårläst, men kräver mental närvaro. Belöningen som man får är ljuvlig.
Fler citat hittar du här och här hos Lyran.
Köp boken på Bokus
torsdag, maj 21, 2009
Tråkiga böcker
Smaken är som bekannt som baken, det vill säga delad, men jag vågar mig på en kvalificerad gissning att böckerna som jag för närvarande vaknar och somnar till (alldeles för ofta) hamnar under rubriken tråkiga för de allra flesta. Fonetik är en vetenskap vars innersta väsen förblir nog dold för mig hur mycket jag än pluggar. De här två böckerna är riktigt elaka rackare. Envetet hindrar de mig från allt kul så som romanläsning och bloggande. Men jag är tapper. Tentamen är på tisdag, sedan blir det andra bullar. Böcker, alltså.


tisdag, maj 19, 2009
Hemma hos Paul & Siri - mer av det goda


måndag, maj 18, 2009
Paul & Siri
Och som av en händelse finns det ett reportage om Siri och Park Slope i nya numret av ViLäser. Park Slope är kvarteret där många kända författare bor. Vilket trevligt sammanträffande, tycker jag.
Av Siri har jag bara läst Vad jag älskade. Sorgesång har jag kvar, troligen till sommaren. Av Paul har jag ännu inte läst någonting alls, men förstår att det är ett stort minus. Luckan måste fyllas snarast möjligt. Vilken bok av Paul Auster ska jag börja med?


Tematrio - Norskt



söndag, maj 17, 2009
Tipslådan
I morgon måndag (18/5) börjar Berlinerpopplarna igen (svt 1 kl 20.00). Äntligen! Det blir två nya avsnitt som täcker vad som händer i den tredje (avslutande) boken Vila på gröna ängar (av Anne B Ragde). Om du klickar här kan du läsa alla inlägg som jag har skrivit om böckerna i Berlinerpopplarna-serien.
Och så startar Krig och fred, en filmatisering av Tolstojs roman. Det första av fyra avsnitt börjar på tisdag (19/5) i svt 1 kl 21.00. Fantastiskt!
Ytterligare en rysk tv-serie startar på lördag (23/5) kl. 19.15 i svt 2 - Den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn. Serien kommer att sändas i tio avsnitt och det intressanta med den är att Alexander Solzjenitsyn själv varit delaktig i filmatiseringen och är berättaren.
Förresten, du har väl inte missat att Hedebyborna går i repris på tv. Hur roligt som helst, första sässongen har nyligen börjat. Romansviten om Hedebyborna är skriven av Sven Delblanc.
Sen vill jag tipsa om några intressanta och läsvärda tidningsartiklar:
Fina familjens guldgrävare om Anita Shreves och Jodi Picoults författarskap.
Legendernas arkiv lever om världens bästa litterära arkiv.
Varför är chick lit så utskällt - ett samtal med Denise Rudberg.


Veckans citat om litteratur

1. "För att föda sin kropp, skriver författare ofta för människor som inte har mer än kropp." (Henrik Bernhard Palmaer)
2. "Vad skulle det av alla dessa utan talang om det inte fanns alla dessa utan smak." (Gilbert Cesbron)
Jag tycker att Da Vinci-koden är spännande. Därmed är listan över de litterära kvalitéerna uttömd.


lördag, maj 16, 2009
Bokmania diggar ViLäser och de vet om det
På tidningens sista sida citerar ViLäser vad jag skrev om tidningen efter att jag hade läst nr 1 i mars. Det känns riktigt roligt, måste jag erkänna. Förresten är jag alldeles varm i mitt boknördshjärta den här gången också, för ViLäser har inte svikit mina förväntningar. Tvärtom. Jag gottar mig i alla trevliga reportage, intervjuer och artiklar. Mest fängslad är jag av artikeln där psykologen Jonas Mosskin läser och tolkar Cormac McCarthys Vägen. Den är spännande. Liksom de övriga artiklarna. Testa tidningen om du ännu inte har gjort det, den är mycket trevlig.


Våtmarker

När jag började läsa Våtmarker, hade jag inga höga förväntningar utan var beredd på det värsta. Ärligt talat. Men nu måste jag säga att Våtmarker är en bra och läsvärd bok, även om jag inte skulle ha något emot att "äckelpassagerna" var lite färre. Som läsare fattar man poängen rätt snart och då behöver man inte upprepa samma sak om och om igen. Tredje gången gillt är inte alltid sant, snarare finns risken att man tröttnar på det extrema.


onsdag, maj 13, 2009
Bübins unge
(Ur Bübins unge)
Bübins unge utkom 1987 och var Mare Kandres tredje bok. Att försöka återge handlingen i denna kortroman (148 mycket luftiga sidor) är ungefär lika lätt som att berätta vad en diktsamling handlar om.
Jaget, Kindchen, är en flicka på väg att lämna barndomen. Hon lever tillsammans med Bübin och Onkel i ett hus med trädgård, prunkande och tung av allt växande och kvalmig i sommarhettan. Kindchen är "söt i huvudet av trötthet", men det är "en annan trötthet, kroppen nu". Hon känner att hennes kropp växer, den är "stram och tät", hon är "andfådd av blod, omtumlad och hård", på väg mot något som hon inte kan hejda - sin första menstruation. Hon vill inte. "Om jag inte känner det, att det slutar då?" tänker Kindchen. Hon gräver ner sängens nerblodade lakan. Det slutar inte.
Snart dyker Ungen upp, en förhatlig typ som till skillnad från Kindchen är lätt och varm som ett tamt djur. När Onkel och Bübin en dag sätter sig i vagnen, åker iväg och lämnar Kindchen och Ungen ensamna, uppstår en kamp på liv och död. "Utanför faller världen sönder av växande, bit för bit", trädgården känns hotfull och ensamheten sväller upp. Kindchens kropp sväller också upp, ännu mer, medan Ungen blir alltmer svag. Det finns bara en utväg: Ungen måste offras om Kindchen ska leva vidare.
En plågsam vandring mot offerplatsen påbörjas, naturen visar upp sina krafter, hela skeendet påminner om en rituell offerrit ur mytologin. Så är Ungen slutligen borta, begraven i brunnen. Ett befriande regn kommer. "Jag känner att jag börjat blöda igen, men nu som en lättnad, ett slags öppnande," tänker Kindchen när allt är över.
Bübins unge är en mycket speciell roman. Det som sker i den så kallade verkligheten är bara en del av handlingen. En annan del, minst lika viktig, är hur Kindchen uppfattar det hon upplever. Symboliken är riklig och, tycker jag, romanens väsentligaste del. Ett lakan är inte bara ett lakan. När Kindchen gräver ner lakanet, symboliser det att barndomen rent fysiskt är slut. Men i Ungens skepnad pågår barndomen mentalt vidare, tills den drastiskt måste klippas av. Det blir snart uppenbart att Kindchen och Ungen är ett. Den som kan tyska har här en fördel, för då förstår man den språkliga vinken i ett tidigt skede. Kindchen betyder nämligen en liten unge/ett litet barn på tyska, alltså Ungen.
Naturen och vädrets makter är lika delaktiga i handlingen som människorna, något som kanske är typiskt för Mare Kandres prosa, för det förekommer även i Det brinnande trädet.
Jag är fullständigt fascinerad av Kandres språk. Jag förstår inte allt, texten är för mångbottnad och symbolladdad för det, men jag uppslukas och njuter av varje ord. Mare Kandre var en gudabenådad språkkonstnär. Som i en dikt skapar jag mig mina egna bilder och mina egna tolkningar, känner instinktivt att det inte finns något facit. Min egen upplevelse, precis som Kindchens, är den riktiga i stunden. Texten har en sådan språklig och symbolisk rikedom att man säkert kan dyka ner i den upprepade gånger och varje gång komma upp till ytan med en ny skatt.
En annan sak, som jag också tror är typisk för Kandre, är att det saknas dialoger i romanen. Bara tankar inne i huvudet, inga samtal personerna emellan. Det är spännande och annorlunda, men passar kanske inte alla läsare. På det viset blir läsningen krävande, trots det ringa omfånget, för det mesta sker på det mentala planet. I boken och hos läsaren.

Jag tycker mycket om omslaget till Bübins unge, det väcker förväntan. Och jag har tyckt om boken.
Köp boken på Bokus
Barnförbjudna Våtmarker - smakprov


söndag, maj 10, 2009
Ett feministiskt manifest eller en billig runkbok?



lördag, maj 09, 2009
Mera positivt bokmissbruk
Dessa böcker har jag fyndat idag, samt motivering:
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (Måste läsa om den nu när jag köpte För Lydia.)
Gäst hos overkligheten och Bödeln av Pär Lagerkvist (Har inte läst dem, måste åtgärdas.)
De blåaste ögonen och Älskade av Toni Morrison (Den första har jag läst förut och gillat mycket, den andra blir ny för mig. En nobelpristagare är alltid bra att ha.)
De kanske lämpade av Peter Høeg (En fantastisk bok som jag vill äga och läsa igen så småningom. Guillous Ondskan kan slänga sig i väggen i jämförelse med den här.)
Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez (En nobelpristagare som jag ännu inte har läst.)
Andarnas hus av Isabel Allende (Filmen är en av mina favoritfilmer, dags att läsa boken.)
Sjöfartsnytt av E. Annie Proulx (Alla lovsjunger Proulx, vill väldigt mycket bekannta mig med henne. Har sett filmen.)
Svekets sommar av Hong Ying (Ett spontant fynd. Boken handlar om en ung kvinnas sexuella frigörelse och politiska uppvaknande i Kina efter massakern på Himmelska Fridens torg. Boken är förbjuden i Kina.)
Citruslunden av Nomi Eve (Också ett spontant fynd. Har för mig att jag hörde en del positiva saker om boken när den kom för ett tag sedan. En släktkrönika som spänner över tvåhundra år i Jerusalem.)


Veckans citat om litteratur



torsdag, maj 07, 2009
Gårdagens bokfynd
Jag är mycket nöjd med mitt bokfynd från igår då jag besökte stadens enda antikvariat. Och visst var jag tvungen att hålla mig i skinnet för att inte plocka på mig ännu fler böcker! Men jag är i gott sällskap. Skönt att veta att fler bookaholics trampar på denna jord. Finns det någon stödförening för sådanna som vi? Anonyma Bokmissbrukare eller nåt i den stilen? Skicka gärna anmälningsblankett. Fast å andra sidan, jag är inte säker på att jag vill bli botad.


onsdag, maj 06, 2009
Året jag föddes som litteraturår - utmaning
Jag är född 1965 och detta hände just då:
* 1965-års litterära debut: Barbro Lindgren ger ut Mattias sommar.
* 1965-års Nobelpris gick till Michail Sjolochov, med motiveringen ”för den konstnärliga kraft och ärlighet, varmed han i sitt Donska epos har gestaltat ett historiskt skede i ryska folkets liv” . Sjolochov är mest känd för Stilla flyter Don (volym 1-4), en bok som jag inte har läst. Vet inte om jag är sugen heller. Inte just nu i alla fall.
* 1965-års nyfödda författare: Världskändisen Joanne Katleen Rowling, mamma till Harry Potter-böckerna och även vår svenska Sara Kadefors som har skrivit romanerna Sandor slash Ida och Fågelbovägen 32.
* 1965-års avlidna författare: T.S. Eliot - amerikansk-brittisk författare, poet och litteraturkritiker. Mest känd för dikten The Waste Land. En fantastik poet, en av mina favoriter.
* 1965-års världssensation i bokvärlden: Lennart Nilssons Ett barn blir till ges ut för första gången. Att boken blev en världssensation förvånar ingen, dessutom håller den än.
* 1965-års vinstlott: Maj Sjöwall och Per Wahlöö ger ut Roseanna, den första av tio polisromaner med Martin Beck som huvudperson. Vilken succé kom Beck-böckerna att bli!
Vad hände i litteraturens värld det år du föddes? Om du nappar på utmaningen, skriv ett inlägg på din blogg och länka tillbaka hit. Glöm inte att lämna ett meddelande här också så att jag kan surfa över och läsa.


tisdag, maj 05, 2009
Det brinnande trädet

En fattig familj, två män och två kvinnor, ger sig med häst och vagn iväg för att begrava sina döda, två små pojkar. Antagligen söner, men det sägs inte rakt ut. Inte heller har pojkarna några namn, de är bara två kroppar i varsin kista. Av någon anledning har människorna med sig en stor svart klocka som visst kommer till användning...
Det blir en mödosam resa. En olidlig sommarhetta växlar till vinterkyla, dagarna går medan naturen bjuder ständigt motstånd. Landskapet, vädret, tiden som rör sig i nuet är så obarmhärtigt att det gör ont att läsa. Varför ligger kyrkogården så långt bort? Varför är den så ödsligt belägen?
En svartklädd, haltande man dyker upp vid dikesrenen och får skjuts av familjen utan att ens ha bett om det, han tror sig kunna visa vägen till begravningsplatsen men i stället hamnar gruppen ännu mera vilse i ödemarken. Mannen får en oanad makt över familjen, de blir ofrivilligt beroende av honom och det dröjer inte länge förrän de upplever honom som hotfull och fientlig. Han måste röjas bort... Det blir kusligt och mystiskt, mer och mer ju längre in i boken jag kommer. Upplösningen är närmast spöklik.
Orealistiskt? Ja, men trovärdigt från första till sista bokstav. Jag tänker på sagor och myter. Och vilket språk! Uttryckets täthet slår andan ur en, det finns inte en stavelse för mycket. Det mest märkvärdiga är att berättelsen helt saknar dialoger, det mesta kommer fram genom mimik och gester som beskrivs med fotografisk precision och psykologisk skärpa. Det är den inre dramatiken som för handlingen framåt, inte yttre händelser. Mycket fascinerande, jag har aldrig läst något liknande.
Trots att Det brinnande trädet inte är någon lättsam bok, snarare en tragisk sådan, så lämnar den känslan av värme efter sig. Jag kan inte förklara det på ett annat sätt än att det är familjens värdighet och de starka kärleksbanden de emellan som besegrar berättelsens ondska. Kanske är det det romanen handlar om - den eviga kampen mellan gott och ont.
(Jag har lånat ytterligare två böcker av Mare Kandre (Xavier och Bübins unge) som jag snarast vill läsa, så håll gärna utkik framöver.)
måndag, maj 04, 2009
Televisionens genomslagskraft
Tematrio - Hembygden



söndag, maj 03, 2009
Så jävla normal

Boken består av stora teckningar som verkar fristående men som vid en genomläsning från början till slut plötsligt bildar en enhet. Det är ingen gullig bild av kvinnan som Nina Hemmingsson tecknat. Figurerna är namnlösa, storögda, hålögda, ofta rädda och verkligheten som breder ut sig framför mig på boksidorna är brutal och tung. Är alla 30- och 40-åringar så här labila?
Jag ser en kvinna som längtar efter kärlek, ömhet, tröst, uppskattning och uppmärksamhet men som ibland bara känner sig som en kropp, ett kön. Figurerna är ofta nakna, men bara ibland kåta. Jag ser en kvinna som skriker på hjälp men ingen hör. Jag ser en kvinna som vill ge blanka fan i att hela tiden vara stark och duktig. Jag ser en kvinna som alltid är ledsen och ofta gråter utan att veta varför.
Så jävla normal är "skapat i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Bilderna är sprungna ur ett tillstånd där hjärnan inte alltid vet vad handen gör och resultatet har blivit en absurd samling tankar och infall", skriver förlaget. Det är bra att veta, för det förklarar en hel del. Jag behövde förklaringen för att kunna förstå boken fullt ut. Utan vetskapen om att bilderna blev till i gränslandet mellan sömn och vakenhet när Nina Hemmingsson var trött, ledsen, arg eller desperat skulle jag kanske ha avfärdat de som jobbiga eller rent av obegripliga. De var ursprungligen inte ens tänkta för publicering, utan var hennes eget terapiarbete.


lördag, maj 02, 2009
En dag i Ivan Denisovitjs liv

I boken beskrivs i detalj den dagliga rutinen i lägerlivet - den dåliga maten, övervakningen, visiteringen och bestraffningarna, marschen till arbetet, arbetsdagen på ett bygge i 30 graders kyla, marschen tillbaka till lägret, tröttheten och slutligen sömnen i utkylda baracker fulla med löss. Beskrivningarna är mycket realistiska. Vi följer Sjuchov från det att han vaknar just denna dag och känner sig sjuk tills han somnar på kvällen och tänker att dagen nästan var lycklig:
Köp boken på Bokus
fredag, maj 01, 2009
Jorden runt resan - Östeuropa
I maj går resan till Östeuropa och jag hoppas att läsa alla tre böckerna på kartan. Färgmässigt matchar de varandra väldigt väl...