bilderna
tänds och släcks i mitt huvud
som lamporna när åskan går
en stark vind
ställer om städerna
vrider allt tillbaka till en prärie
där vildhästarna betar
resväskor
lyfts ur Atlanten
öppnas som kärleksbrev
och jag vänder mig om
ser dagen sjunka
en svartvit stig
brinner av röda smultron
berget i bakgrunden har somnat in
vikt benen under sig
(Vänder mig om av Bruno K. Öijer, ur Svart som silver)
Länge har jag trott att Bruno K. Öijer var en tung och obegriplig poet som bara gjorde sig till under sina scenframträdanden. För att leva upp till sin image som dekadent poet. Håret, röstläge, kläderna. Allt närde mina fördomar och antipatier mot honom. Han tycktes mig vara fullständigt obegriplig och jag gillade inte honom, gav honom inte ens chansen, ville inte höra honom läsa upp sina konstiga verser från tv-rutan i mitt vardagsrum. Jag var totalt anti mot Öijer, egentligen utan synbar anledning. Jag skapade mig en bild av honom, på rätt så lösa grunder, och höll fast vid den. Om jag läste något av honom? Nix, nada. Pinsamt att erkänna det, jag vet.
Så kom en dag då jag snubblade över Öijers senaste diktasamling Svart som silver (2008), boken stod framme i ett ställ på biblioteket och ropade på mig "Du där, ska du inte ta och testa? Du kanske gillar mig? Va? Vad sägs?" Visst, varför inte. Och Öijer följde med mig hem, det är tre veckor sedan. Jag har läst i boken nästan varje dag, från början till slut och kors och tvärs och jag har gått och köpt ett eget exemplar. Jag tycker mycket om Svart som silver. Vad är det som är så bra? Allt. Närheten, bildspråket, den skenbara enkelheten och direktheten. Det universiella som förvandlas till personliga upplevelser medan jag läser. Många av dikterna har redan för alltid bosatt sig i mitt hjärta.
när du vaknar
är du mjuk och varm
och fortfarande utomlands i din kropp
du hade sprungit över sidor av sand
i ett landskap
som var en uppslagen bok
havsvågorna rullade in som rader
och rörde vid din fot
långa ljusa meningar bytte av varandra
turades om att jaga dig uppför en brant
ur din hand
föll en svart liten sol
och surrade till
misslyckades med att sätta
punkt
(Utomlands av Bruno K. Öijer, ur Svart som silver)
Det är roligt att jag nu kan säga: Läs Öijer, för han är så förbaskat bra!
Köp boken på Bokus
